Falkarna från Kabul

Gunde Svan lyckas för ett ögonblick kontrollera sin maniska entusiasm när han försöker övertala en skräckslagen Tony Irving att kasta sig ut i ett bungyjump. »Det ser jättebra ut. Nu räknar jag ner!«

Det är fredag kväll i mitten av januari hemma i Smygehamn. Som vanligt har jag fått ge vika för barnens önskemål: TV-häng, Fångarna på fortet, tacos … Mikkey Dee är i samma lag som Tony Irving, och i ett försök att få barnens uppmärksamhet laddar jag upp ett Motörheadklipp på Youtube.

– Titta här! Det är han den korte killen, han spelar trummor i ett av världens största band.

Ingen reaktion. Jag inser att jag är chanslös och slår mig ner framför den öppna spisen för att läsa en bok istället. Då surrar det till i mobilen. Det är en tweet från Sharif, min vän och journalistkollega på New York Times i Kabul: »#Breaking#Kabul#Attack.« Jag surfar in på BBC:s hemsida för att se vad som hänt. De berättar om en attack mot en populär restaurang, 15 döda, varav många västerlänningar. Tankarna snurrar: Vilken restaurang? Finns det några svenskar bland offren? På Facebook ligger redan ett meddelande från Anders, en kompis som arbetar för en svensk biståndsorganisation i Kabul. Han skriver: »Självmordsbomb och eldstrid vid restaurang i kväll i Kabul. Explosionen och skottlossningen hördes mycket tydligt hem till lägenheten. Allt väl med mig och övrig personal.«

»Det är ett ödesår för landet, med presidentval och reträtt av de internationella säkerhetsstyrkorna. Nationen behöver allt lugn den kan få.«

Snart kommer mer information från BBC. Det är den omtyckta libanesiska krogen Taverna du Liban som attackerats. 13 utlänningar och åtta afghaner har omkommit och talibanerna tar på sig dådet. Det är långt ifrån första gången som de slår till mot civila mål i Kabul, men platsvalet den här gången är oroväckande. Taverna du Liban ligger i de centrala delarna, i Wasir Akbar Khan, och är granne med flera viktiga byggnader: ministerier, utländska ambassader och sjukhus. Jag har varit i området hundratals gånger. Det är ett av de mest välbevakade i Kabul, den militära och polisiära närvaron är massiv. Restaurangen, som har sin egen tungt beväpnade vaktstyrka, anses vara en av de säkraste i stan. Alla besökare visiteras, alla väskor söks igenom innan gästerna får passera dörren till restaurangen. Hur kunde det här ske?

Jag lägger ett nytt vedträ på glöden och konstaterar att 2014 inte alls har börjat bra för Afghanistan. Det är ett ödesår för landet, med presidentval och reträtt av de internationella säkerhetsstyrkorna. Nationen behöver allt lugn den kan få. Jag oroar mig för mina nyvunna vänner i fotbollsklubben Shaheen Asmayee, Falkarna från Kabul: Samiullah, Mustafa, Amruddin, Hashmat … Jag undrar om de är okej. Och jag tänker på den genomsympatiske förbundskaptenen Yousef Kargar som i höstas sade till mig att den senaste tidens fotbollsframgångar gav hopp om fred och stabilitet i landet. Jag undrar om han fortfarande tror på det.

 

Tre månader tidigare. Jag tittar ut genom flygplansfönstret och ser Afghanistans karga landskap breda ut sig under vingarna. Mil efter mil av berg och brun sand. Här och var en flod, en slingrande väg och en by med några få hus. Det är en vy som jag lärde mig att älska redan vid min första resa hit för snart tio år sedan, och som än i dag får mig att dra efter andan. På något märkligt vis känns den välkomnande.

Då var flygplatsen i Kabul ett enda stort kaos av militärfordon, stridsflygplan och helikoptrar. Terminalbyggnaden var i ett uselt skick, tydligt märkt av över 20 års krig och konflikter. Under åren som gått har jag i samband med varje nytt besök följt den gradvisa uppfräschning som flygplatsen genomgått. I dag fungerar både passkontrollen och bagagebandet, och den gamla, solblekta »Welcome to Kabul«-skylten har ersatts av stora neonbokstäver: »KABUL INTERNATIONAL AIRPORT.«

»Han sade att det var en stor seger för fotbollen i Afghanistan, och att det dessutom var en viktig politisk seger eftersom den enade folket.«

Jag sätter mig i taxin för att ta mig in mot centrum. Det är bara ett par månader sedan jag var här senast, ändå märks det att staden har fått en rejäl ansiktslyftning. Höga stål- och betongskelett, som stått halvfärdiga i åratal, har försetts med takpannor, dörrar och fönster. Husen ser inflyttningsklara ut. Det är som om både den avgående afghanske presidenten Hamid Karzai och de internationella uppbyggnads- och säkerhetsstyrkorna plötsligt insett att det är bråttom med att sätta ett positivt avtryck innan man lämnar ifrån sig makten och ansvaret för säkerheten.

För ett ögonblick drabbas jag av känslan att situationen i landet kanske inte är så hopplös ändå. På näthinnan har jag jubelscenerna efter segern i Sydasiatiska mästerskapen. Det afghanska fotbollslandslaget, »The Lions of Chorasan«, tog sin finaste skalp någonsin när man lyckades besegra Indien i finalen med 2–0. Då dansade och sjöng tusentals fotbollsfans på Kabuls gator, och skotten som avlossades i luften från gamla sovjetiska kalasjnikovs höll staden vaken till långt in på morgonkvisten.

Förbundskapten Yousef Kargar hyllade sina spelare. Han sade att det var en stor seger för fotbollen i Afghanistan, och att det dessutom var en viktig politisk seger eftersom den enade folket.

Med tanke på de enorma utmaningar som landet har framför sig lät det väl naivt.

2014 är trots allt inte ett vanligt år för det redan sargade Afghanistan. 13 år efter den USA-ledda invasionen, som inledde jakten på Usama bin Ladin och fick den afghanska talibanregimen på fall, är det dags för de internationella säkerhetsstyrkorna att packa och åka hem. Det är en enorm reträtt som omfattar över 100 000 utländska soldater. Ett examensprov för de afghanska säkerhetsstyrkorna, polisen och militären. Ska de lyckas bevara det relativa lugn som råder? Jag tvivlar, liksom afghanerna själva. Under mina resor till landet har jag hört invånarna – från skoputsarna utanför moskén på Haji Yaqoob Square, till högt uppsatta generaler – säga: »Vi skulle behöva ha de internationella trupperna här i tio år till.«

»Talibanerna har redan deklarerat att de kommer att göra allt för att störa ordningen inför valet.«

Det militära tillbakadragandet är inte den enda kritiska överlämningen 2014. I april är det dags för presidentval. Hamid Karzai har suttit på posten sedan den första interimsregeringen utsågs 2002, och efter två ordinarie mandatperioder får han enligt den afghanska konstitutionen inte kandidera i fler val. Vem som efterträder honom är osäkert. En av favoriterna är förre utrikesministern Abdullah Abdullah. Han förlorade knappt mot Karzai för fem år sedan. Eller rättare sagt: han drog sig självmant ur inför den avgörande valomgången efter anklagelser om valfusk. Att valet går rätt till den här gången, utan misstankar om alltför mycket fusk, är förmodligen lika avgörande för landets framtid som att polis och militär lyckas stå emot de väpnade motståndsgrupper som inte har något att vinna på en stark central regering. Om inte valresultatet accepteras av folket är risken stor att landet går mot en ny period av våld och terror.

Talibanerna har redan deklarerat att de kommer att göra allt för att störa ordningen inför valet. Och de gamla krigsherrarna – som stred om makten efter Sovjetunionens tillbakadragande från landet 1989 – förbereder sig återigen för strid. Det lär till och med finnas medlemmar i regeringen, högt uppsatta ministrar, som börjat bygga upp egna beväpnade arméer. Om helvetet bryter ut igen gäller det att kunna försvara sina intressen. Bland befolkningen växer oron och många förbereder sig på att fly landet.

Och så mitt i allt detta kaos: ett hopp om en ljusare framtid trots allt. Fotbollsförbundet satsar hårdare än någonsin och håller, med segern i Sydasiatiska mästerskapen i ryggen, på att etablera en ny liga, direktsänd i TV, och har en egen TV-såpa som följer spelarna på deras väg genom slutspelet.

Det är inte utan att det känns märkligt.

 

Det är söndag eftermiddag, en knapp månad efter finalsegern mot Indien, och dags för semifinal i den nystartade nationella afghanska proffsligan, Afghan Premier League. På trottoaren utanför AFF-stadion ringlar en gles kö av supportrar. En del bär halsdukar med det egna lagets färger, någon höjer en flagga med ett klubbemblem på, men de allra flesta har ingenting som avslöjar vilket lag de stöttar. Innan åskådarna får passera genom grindarna till arenan visiteras de av tungt beväpnade poliser. Alkohol och bengaliska eldar är inget stort problem i ett av världens mest konservativa muslimska länder. Poliserna letar efter vapen och bomber. En match med tusentals personer på läktaren är ett drömmål för en självmordsbombare som strävar efter maximal förödelse. Tanken slår mig, men som vanligt viftar jag bort oron. Jag har varit minuter från självmordsattacker tidigare, men insett att det inte går att jobba om man springer runt och är rädd. Dessutom verkar publiken inte bli så stor den här dagen.

– Det har inte direkt varit någon rusning efter biljetterna, bekräftar Nick Pugliese.

Han är pressansvarig för ligan och pratar med tydlig amerikansk accent.

– Förra säsongen var det betydligt mer publik på matcherna, men då var det fritt inträde. Dessutom spelas matcherna tidigt på eftermiddagen, ibland mitt i veckan, och det kan vara svårt för dem som arbetar att ta sig hit.

APL startade säsongen 2012. Ligan, som pågår från slutet av augusti till mitten av oktober, är ett försök från det afghanska förbundet att öka intresset för fotboll bland de crickettokiga afghanerna, och samtidigt höja kvaliteten på den inhemska fotbollen. Åtta lag från olika regioner deltar. Spelarna är hämtade från lokala klubbar i respektive region. Uttagningarna ägde rum under sommaren och dokusåpan som följde spelarna blev en dundersuccé, mycket tack vare att tittarna fick SMS-rösta om vilka som skulle ingå i lagen. Fotbollsmässigt blev resultatet däremot inte som man hade tänkt sig. Kvaliteten på spelarna varierade kraftigt, och inför andra säsongen ersattes folkets jury av ett tränarteam från det afghanska fotbollsförbundet.

»Som första utlänning någonsin blev Nick erbjuden ett kontrakt i den regionala afghanska ligan, Kabul Premier League.«

Lagen har försetts med naturromantiska namn som anknyter till deras geografiska ursprung: Shaheen Asmayee (Falkarna från Kabul), Toofan Harirod (Tyfonen från Harirod), De Spin Ghar Bazan (Hökarna från Springherbergen) och Oqaban Hindukosh (Örnarna från Hindukosh). Samtliga matcher spelas här på AFF-stadion i Kabul, och efter det inledande gruppspelet har nu fyra lag kvalificerat sig för semifinalerna som avgörs i dubbelmöten. De regerande mästarna Tofaan Harirod tar sig an hemmalaget Shaheen Asmayee, medan förra säsongens tvåa, Simorgh Alborz, ställs mot Oqaban Hindukosh.

Nick Pugliese fäller upp skärmen på sin laptop och kontrollerar uppkopplingen. Utöver att serva journalister med presskort och dricksvatten, liverapporterar han från alla matcher på webben. Han spanar ut över den gröna konstgräsplanen, där spelarna i gulsvarta Shaheen Asmayee nu lagt sig ner på knä i en ring för att be Allah och Profeten om extra styrka.

– Damn!

Nick upptäcker att han har bara fått med sig dariversionen av Tofaan Harirods laguppställning från sitt arbetsrum. Han plockar upp mobiltelefonen och ber en kollega att komma över med den engelska översättningen.

Jag frågar honom hur det kommer sig att en amerikan har blivit presschef för en afghansk fotbollsliga. 23-åringen från Rochester skrattar och berättar att han efter att ha tagit universitetsexamen i filosofi och statsvetenskap i juni 2012 fick jobb på ett stort afghanskt telekomföretag med huvudkontor i Kabul. Nick såg det som en möjlighet att få in en fot i en stentuff bransch. Det upptrappade våldet och risken för att bli kidnappad gjorde att han efter arbetstid oftast blev sittande hemma i lägenheten. Han längtade ut. Och så saknade han fotbollen – hemma i New York hade han varit lagkapten för skolans fotbollslag. Men i kontraktet med telekomföretaget fanns en lång lista med säkerhetsföreskrifter, att träna med en lokal klubb i Kabul var uteslutet.

Efter sex månader fick Nick nog. Han lyckades övertala arbetsgivaren om att han en gång varannan vecka skulle få smita hemifrån för att träna med ett amatörlag. Det tog inte lång tid förrän tränaren för en av Kabuls professionella klubbar hörde talas om den spelskicklige amerikanen, och som första utlänning någonsin blev Nick erbjuden ett kontrakt i den regionala afghanska ligan, Kabul Premier League. När Nick tog upp saken med sin arbetsgivare möttes han av ett odiskutabelt nej.

Nick sade upp sig med omedelbar verkan.

»Samiullahs pappa anser att sonen borde lägga av med fotbollen, skaffa ett riktigt jobb och gifta sig.«

De nya lagkamraterna i Ferozi FC hade svårt att förstå varför någon ville byta en välbetald anställning i ett av landets mest expansiva företag mot ett proffskontrakt som gav 300 dollar i månaden. Men Nick var bestämd och lämnade de ordnade förhållandena i företagets bostadskomplex för att istället flytta till ett rum i en korridor där han delade toalett och kök med de andra i laget. Amerikanen beskriver det som att han »slapp ut ur ett fängelse«.

– För mig är varje dag en bekräftelse på att jag valde rätt.

Jag tar mig vidare ner i spelargången under vip-läktaren, där spelaren Samiullah Mohammadi nervöst vankar fram och tillbaka. Det är bara ett par minuter kvar innan returmötet mellan hans lag Falkarna från Kabul och Tyfonen från Harirod ska börja. Musiken dånar inifrån arenan. Speakern hetsar publiken som villigt sjunger med. Samiullah rättar till tröjan och drar en hand genom den Cristiano Ronaldo-inspirerade frisyren. Mycket står på spel, inte bara för laget. Vid samlingen tidigare på dagen fick Samiullah veta att förbundskaptenen Yousef Kargar håller ett extra öga på honom. Om mittfältaren gör en bra match i dag kan han sannolikt räkna med en plats i den landslagstrupp som under våren ska spela Challenge Cup, kvalet till Asiatiska mästerskapen.

18-åringen är en av de mest lovande spelarna i Afghanistan just nu. Trots sin ringa ålder har han redan en diger meritlista. Han är bofast i U-19-landslaget, lagkapten i landslaget i beachfotboll, och i samband med en landslagsturnering i futsal i Qatar tidigare under året gjorde han nio mål på fyra matcher och vann därmed den interna skytteligan.

– Min dröm är att bli proffs utomlands, säger han. Kanske i Japan, Qatar eller ännu hellre Australien. Om jag spelade i A-landslaget skulle jag få visa upp mig för en bredare publik, då ökar chanserna att någon utländsk klubb upptäcker mig.

Samiullah knyter nävarna. Om drömmen ska slå in är det inte bara förbundskaptenen som måste övertygas. Samiullahs pappa anser att sonen borde lägga av med fotbollen, skaffa ett riktigt jobb och gifta sig istället för att pyssla med något man ändå inte kan försörja sig på. Men Samiullah vet bättre.

– Jag får ofta höra från mina lagkamrater att jag är bäst. Även min tränare har sagt att jag är tillräckligt bra för att bli proffs. Jag vet att jag skulle kunna ta en plats i ett utländskt lag.

Om Falkarna från Kabul skulle ta sig till final i Afghan Premier League har Samiullahs pappa lovat att han ska ta med sig hela familjen till stadion.

– Mina syskon är mycket stolta över mig, framför allt min yngsta bror Milad. Han är sju år och brukar se mina matcher på TV. När jag är hemma och hälsar på vill han alltid att vi ska spela boll på gatan.

 

För att gå till final måste Falkarna från Kabul hämta in ett 0–2-underläge från den första semifinalen. Få tror att de kommer att lyckas. De flesta jag pratar med spår en repris på fjolårets final, då Toofan Harirod ställdes mot Simorgh Alborz från norr.

Men de dystra prognoserna kommer snabbt på skam. Redan i den åttonde matchminuten flyger Falkarna fram i en kontring och sätter 1–0. Strax före paus spelar Samiullah fram till 2–0-målet, och när även trean kommer i andra halvlek utbryter vilda jubelscener på läktaren.

»Varje år lämnar tusentals unga afghaner sitt hemland på illegal väg.«

När slutsignalen ljuder kastar sig Falkarnas spelare om halsen på varandra. De uträknade har tagit sig till final. Tvåmålsskytten Hashmat Barakzai utses till matchens lirare och får en check på 1 000 afghani, motsvarande 130 svenska kronor, samt en medalj att hänga runt halsen.

Lagets assisterande tränare Habeeb Bahkshi är lyrisk över insatsen:

– Vi lyckades med Guds hjälp och tack vare bönerna från alla Kabuls invånare. Jag är 100 procent nöjd med hur vi genomförde matchen.

Även Samiullah Mohammadi är nöjd. Från sin position på innermittfältet styrde han det mesta av spelet. Frågan är om det kommer att räcka till en landslagsplats? Jag hoppas, för hans skull.

Livet i Afghanistan är inte enkelt, och Samiullah är långt ifrån ensam om att längta bort. Varje år lämnar tusentals unga afghaner sitt hemland på illegal väg. Deras familjer betalar tiotusentals dollar till cyniska människosmugglare för att åtminstone en i familjen ska få ett bättre liv i Europa. För många slutar resan under en bro i Aten eller Paris. Efter månader på resande fot, utan tak över huvudet och ordentligt med mat, skickas de sedan ofta tillbaka till våldet och fattigdomen i Afghanistan.

Vad har Samiullah Mohammadi för chanser att bli proffs? Ärligt talat så vet jag inte. Jag kan för lite om fotbollen i Qatar och Japan, men jag kan inte låta bli att bli imponerad över hans vilja och orubbliga tro på sig själv. Han är väl värd en chans. Det är människor med just den energin, den målmedvetenheten och det självförtroendet som landet behöver för att kunna stå på egna ben framöver.

Solen håller på att gå ner över staden, men Falkarna från Kabul har inte firat färdigt. De dröjer sig kvar på innerplan. De kramar om varandra och sjunger segersånger. Här och var uppstår spontandans i små grupper. Så plötsligt sätter alla fart mot utgången. På parkeringen packar man in sig i tre bilar – sex spelare och en chaufför i varje. De hänger ut genom sidorutorna. Ett par spelare klättrar upp på taket på en vinröd Suzuki Grand Vitara, vars bakruta är täckt med feta, vita bokstäver: »Allt jag har är resultatet av min mammas böner.«

Bilarna ger sig ut i Kabuls livliga kvällstrafik. Att ta sig fram i huvudstaden i rusningstid är förenat med stora risker – även under normala omständigheter. Uppe på taket på en skenande stadsjeep full av segerrusiga fotbollsgrabbar är det direkt livsfarligt. Folk på gatan stannar upp, vinkar och jublar tillsammans med spelarna. Några killar i yngre tonåren rusar ut på gatan och försöker ta sig upp på Grand Vitarans tak, men misslyckas. Det är ett galet segertåg. Men alla spelarna klarar sig, möjligen tack vare sina mödrars böner, hem oskadda.

»Klubbens stora stjärna, Sadaf Rahimi, har sagt att hon hellre dör än ger efter för talibanernas påtryckningar om att sluta boxas.«

 

Dagen efter semifinalen genomför Falkarna från Kabul en lätt träning på Ghazistadion. Klockan är lite över tolv och solen står högt på den molnfria himlen. En efter en droppar spelarna in på arenan. Somliga kommer ombytta, andra slår sig ner vid sidlinjen och börjar gräva fram strumpor och benskydd ur bagar och plastpåsar. Mindre grupper av män sitter utspridda på läktaren, daglönearbetare som väntat sedan tidigt i morse på att få jobb men som nu gett upp hoppet. Några av dem tar sig ner till innerplan för att gratulera spelarna till finalplatsen.

Ute på konstgräset sneglar huvudtränaren Ali Jawad på klockan. Han missade matchen dagen innan eftersom hans fru är svårt sjuk och behövde honom hemma. Men han såg matchen på TV och hade hela tiden telefonkontakt med den assisterande tränaren.

– Det var ett tufft utgångsläge, säger han. Men vi visade att vi är starka och spelade som vi skulle ha gjort i de tidigare matcherna. Som ett lag.

Han blickar ut över Ghazistadion – Afghanistans nationalarena som byggdes 1923 för att hedra den afghanske kungen Amanollah Khan och hans insatser för att stoppa Storbritanniens inflytande över landet. Genom åren har den använts flitigt, både i idrottssammanhang och för politiska syften. I dag sjuder stadionområdet av liv. Bredvid själva fotbollsarenan har man anlagt mindre planer för beachfotboll och futsal. Längst in under de grå betongläktarna, i ett mörkt och illa medfaret gym, tränar tjejerna i Afghanistans första och hittills enda boxningsklubb för kvinnor. De gör det bokstavligt talat under dödshot, men vägrar envist att ge vika för de fundamentalistiska krafter som hävdar att kvinnor inte ska lämna hemmet, inte utbilda sig eller förvärvsarbeta, och definitivt inte ägna sig åt idrott. Klubbens stora stjärna, Sadaf Rahimi, har sagt att hon hellre dör än ger efter för talibanernas påtryckningar om att sluta boxas.

»Männen hängdes i målställningen eller tvingades ner på knä och sköts med nackskott.«

Det har bara gått ett drygt decennium sedan talibanerna styrde i Afghanistan, och frågan är om det finns någon plats i Kabul som förknippas mer med förtryckarregim än just den här. Under talibanstyret var Ghazistadion skräckens och dödens arena, en teater där småtjuvar fick sina händer amputerade och där kvinnor som anklagades för äktenskapsbrott eller hade blivit våldtagna stenades till döds inför tiotusentals åskådare. En som kommer ihåg hur det gick till är Khalid Dellawar. Som tonåring var han en av landets mest lovande fotbollsspelare, med en given plats i det afghanska landslaget. Medan han betraktar Falkarnas träning berättar han om hur han tvingades stå vid kortlinjen och se på när talibanerna genomförde sina grymma skådespel. Sedan dess har han kämpat för att glömma.

– Medlemmarna i talibanregeringen satt på vip-läktaren, säger han. Strax innan matcherna skulle starta gav de order om att planen skulle utrymmas. Vi spelare fick avbryta uppvärmningen och ställa oss bakom målen. Det var knäpptyst på läktarna. De som skulle avrättas skjutsades in på öppna lastbilsflak. Deras händer var bakbundna och de hade bindel för ögonen. Männen hängdes i målställningen eller tvingades ner på knä och sköts med nackskott. Kvinnorna stenades till döds bakom målen, det var inte mer än några meter mellan dem och oss.

Khalid Dellawar blir tyst och ser sig omkring. Två löpare joggar förbi i makligt tempo, de kisar mot den skarpa solen. Kahlid kämpar mot gråten.

– Det kunde vara 30 000 personer på matcherna. De satt i knäet på varandra på läktaren, och i täta rader längs med löparbanorna. Jag var betydligt yngre än alla mina lagkamrater. Ibland grät jag. Det tog många år innan jag slutade drömma mardrömmar på nätterna.

Det är flera år sedan Khalid Dellawar lade fotbollsskorna på hyllan. Som 25-åring blev han den första afghanska domaren med Fifalicens. I dag utbildar han nya domare över hela landet. Det är inget lätt uppdrag. Korruptionen finns inom fotbollen, precis som inom alla andra sektorer i det afghanska samhället. Men framför allt är det bristen på kvalitet som bekymrar Khalid. Många domare i de regionala ligorna har inte ens koll på reglerna. För en tid sedan fick Khalid Dellawar frågan från fotbollsförbundet om han ville döma finalen i Afghan Premier League.

– Jag sa nej. Många av dem som dömer i ligan är mina adepter, det vore fel av mig att ta deras plats.

 

Ute på konstgräset samlas spelarna för att stretcha. Hashmat Barakzai, matchhjälten från semifinalen, har dragit av sig skorna och försöker på egen hand sno en sliten elastisk binda, som för länge sedan förlorat all spänst, runt vristen. Efter ett tag ger han upp.

I andra änden av stadion kränger Najibullah Kargar, 61, av sig sin svettiga fotbollströja och försvinner ner i ett hål i marken. Halvvägs ner på en av de cementerade väggarna sitter en vattenkran. Najibullah Kargar, eller »Mayia« som han kallas av sina vänner, böjer sig framåt och låter vattnet strila över den mörka kalufsen. I plastpåsen bredvid honom ligger en flaska schampo och en ren skjorta.

»Det är ingen överdrift att säga att fotbollen räddade livet på mig.«

Mayia berättar att han kommer till Ghazistadion tre gånger i veckan för att spela fotboll med ett gäng andra gubbar. De kallar sig skämtsamt för »The Olympic Team«. Trots sin ålder tillhör Mayia de piggaste i gänget. Men så har han också varit noga med att ta hand om sin kropp. På 70-talet var han en av de tongivande spelarna i det afghanska fotbollslandslaget. Precis som sin svåger, förbundskaptenen Yousef Kargar, representerade han arméns lag i den nationella ligan.

– Vi var befriade från militärtjänstgöring och slapp på så sätt delta i kriget, säger han. Många av mina nära vänner dog i striderna mellan den sovjetstödda kommunistregimen och mujahedinarmén. Det är ingen överdrift att säga att fotbollen räddade livet på mig.

Både i klubb- och landslaget spelade Mayia och Yousef Kargar bredvid varandra på mittfältet. Mayias främsta styrka var tekniken, medan Yousef, som var den mest offensive av de två, var känd för att skjuta lika hårt med båda fötterna.

– Vi hade ett mycket starkt landslag på den tiden. Många av våra spelare fick erbjudande om att spela i andra länder, både i Asien och i Mellanöstern.

Även Mayia fick sin chans, i samband med en bortamatch mot Kina. Mayia och Yousef gjorde bra ifrån sig och Afghanistan vann med 1–0. Målskytt: Yousef Kargar.

Mayia minns matchen väl:

– En ung lovande spelare som hette Rasul Qostani bröt ett uppspel på högerkanten. Han dribblade sig ner mot kortlinjen, tittade upp och slog sedan en passning snett bakåt. Yousef mötte bollen en bit utanför straffområdet. Han drog till direkt och fick drömträff. Bollen letade sig in i målvaktens vänstra kryss. Helt otagbart!

»När Sovjetunionen drog in i december 1979 påbörjades en av de mest omfattande flyktingkatastroferna i modern tid.«

Mayia ler:

– På den tiden hade vi inga benskydd. För att skydda mig använde jag fyra par strumpor som jag trädde utanpå varandra. Det var en speciell sorts strumpor, extra tjocka, som används av de afghanska nomaderna. Det var säkert 35 grader varmt den dagen. I andra halvlek fick jag en spark på benet och blev liggande. Kinesernas läkare rusade in på planen. Du skulle ha sett hans min när han rullade ner den ena strumpan efter den andra.

Efter matchen blev Mayia kontaktad av representanter från Jordaniens fotbollsförbund, som erbjöd honom pengar i utbyte mot att han spelade för deras landslag. Han tackade nej på stående fot.

– Jag kunde absolut inte tänka mig att spela för något annat land.

Någon mer chans till utlandsflytt fick han inte. Ett par år efter landskampen invaderade Sovjetunionen Afghanistan.

 

Mayias historia är inte unik – ockupationen förändrade livet radikalt för alla afghaner. När Sovjetunionen drog in i december 1979 påbörjades en av de mest omfattande flyktingkatastroferna i modern tid. Omkring tio miljoner beräknas ha flytt landet sedan dess. Det motsvarar nästan en tredjedel av Afghanistans nuvarande befolkning. En majoritet tog sig till grannländerna Pakistan och Iran, där de hamnade i flyktingläger som så småningom permanentades. Därför är många av dagens unga afghaner födda utomlands. Bland spelarna i Afghan Premier Leauge finns flera exempel. Tvillingarna Amruddin och Zainuddin Sharifis föräldrar kommer från Baghlanprovinsen i norra Afghanistan, men flydde till Iran när de första sovjetiska stridsvagnarna rullade in i landet norrifrån. De slog sig ner i Teheran, där pappan försörjde familjen med hjälp av tillfälliga jobb i byggbranschen.

– Situationen för afghaner i Iran är mycket svår, berättar Amruddin när han avslutat Falkarnas träningspass ute på planen.

Han kisar mot solen och fortsätter:

– De flesta nekas visum, vilket gör att de varken har rätt till sjukvård eller utbildning för sina barn. En del lyckas få tillfälliga anställningar, men det är nästan alltid svartjobb. Om myndigheterna kommer på dem hamnar de i fängelse eller skickas tillbaka till Afghanistan.

Tvillingarna Sharifi föddes 1992. Sovjetunionen hade lämnat Afghanistan tre år tidigare, men i ockupationens spår följde ett förödande inbördeskrig som tvingade familjen Sharifi att stanna i Iran. De krigsherrar som tidigare slagits sida vid sida vände sig nu mot varandra. Centrum för striderna var Kabul. Krigsherrarna, som representerade olika etniska grupper (pashtuner, hazarer, tadzjiker, uzbeker), låg på bergssluttningarna runt huvudstaden och bombarderade varandra med granater. Kabul var en uppdelad stad, miliserna lade beslag på olika områden och gränserna markerades med hjälp av landminor. De som av misstag råkade korsa en gräns återvände bara i undantagsfall hem.

Sakta men säkert förvandlades Kabul till en spökstad. Något år efter inbördeskrigets utbrott var all infrastruktur – inklusive el, vatten och avlopp – totalt utslagen och människorna svalt. Laglösheten som följde lade grunden för talibanernas maktövertagande. Befolkningen längtade efter fred och välkomnade ledaren Mulla Omars arméer, då de efter ett närmare två år långt segertåg över landet intog Kabul 1996. Entusiasmen ersattes dock snart av skräck, när det gick upp för Kabulborna och resten av den afghanska befolkningen vad de nya makthavarnas religiösa tyranni innebar.

»Vi brukade samla ihop fyra, fem kompisar och spelade där det fanns plats, på gatan eller på någon bakgård.«

När USA hösten 2001, efter terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon, invaderade landet var det många som hoppades på en ny vår för Afghanistan. Talibanerna jagades bort över gränsen till Pakistans stamområden och en folkvald regering kunde tillsättas.

Många av de afghaner som flytt utomlands valde att återvända hem. En del gjorde det frivilligt, andra blev tvingade eftersom de flyktingmottagande ländernas regeringar, framför allt Pakistans, tröttnat på de objudna gästerna. Vid det här laget hade Amruddin och Zainuddins föräldrar etablerat sig i Iran. Pappan hade byggt ett eget hus åt familjen. Pojkarna hade till och med fått egna rum.

– Det var bara fotboll som gällde, berättar Amruddin. Vi brukade samla ihop fyra, fem kompisar och spelade där det fanns plats, på gatan eller på någon bakgård.

Han var den mest ihärdiga av de två bröderna och missade aldrig ett tillfälle att kicka boll. På kvällarna, efter mörkrets inbrott, brukade han spela inomhus.

– Pappa tyckte inte om det och blev jättearg om jag råkade ha sönder en ruta. Det hände rätt ofta. Då gav han mig alltid ett par örfilar.

»Trots alla biståndsmiljarder som spenderats är landet fortfarande ett av världens fattigaste och mest korrumperade.«

På grund av sitt afghanska ursprung fick Amruddin och Zainuddin aldrig chansen att spela för någon klubb i Iran, men ryktet om deras talang spreds via kontakter till Afghanistan, och för ett par år sedan blev de erbjudna att provspela för huvudstadsklubben Kabul Bank Team. Det blev inget kontrakt där. Istället skrev tvillingarna på för konkurrenten Esteqlal. Ett par månader före slutspelet av Afghan Premier League skulle inledas värvades de av regerande mästarna Big Bear Team, och fick samtidigt veta att de blivit uttagna till landslaget inför Sydasiatiska mästerskapen. Strax före avresan till Nepal skadade sig Zainuddin, men han följde med ändå, för att heja på brorsan.

Tvillingarnas proffskontrakt med Big Bear Team ger dem 300 dollar var i månaden – en bra lön för att vara i Afghanistan, och nästan dubbelt så mycket som en polisman tjänar. Ändå räcker det nätt och jämnt att leva på.

 

13 år efter talibanregimens fall kan man konstatera att mycket har blivit bättre i Afghanistan: kvinnornas ställning har stärkts, framför allt i städerna, och fler flickor går i skolan. Men missnöjet med vad det internationella samfundet åstadkommit är utbrett. Trots alla biståndsmiljarder som spenderats är landet fortfarande ett av världens fattigaste och mest korrumperade. Och än i dag kan man se tydliga spår av den totala förödelse som drabbade Kabul under inbördeskriget. Inte bara avseende de materiella skadorna – bristen på elektricitet och rent vatten, eller de raserade huskropparna och fasaderna som ser ut som schweizerostar – utan framför allt i form av de tusentals stympade människor som tar sig fram med hjälp av grova, hemmasnickrade träkryckor.

Det är inte en optimal grund om man vill bygga upp en stark fotbollsrörelse, och det är onekligen inte de bästa förutsättningarna för att skapa lugn och ro i en nation som inte längre minns hur varaktig fred känns. Trots desperata försök att övertyga omvärlden om att de inhemska säkerhetsstyrkorna har kontroll över situationen är det flesta politiska bedömare överens om att landet går en osäker framtid till mötes.

»Några minuter före avspark marscherar kravallutrustade poliser in på arenan. De sprider ut sig längs långsidorna.«

Jag tänker på några av de människor jag stött på de senaste åren. Som egenföretagarna Karimullah Paktiawal och Mohammad Asif Sahak som jag intervjuade för knappt ett år sedan. De återvände till Afghanistan efter talibanregimens fall, fulla av förväntan. De senaste åren har de tjänat pengar på att leverera förnödenheter till de utländska trupperna. De har byggt hus åt sina familjer och satt sina barn i skola. Nu säljer de allt de äger och sparar pengarna i madrassen för att snabbt kunna lämna landet om ett nytt inbördeskrig bryter ut.

– Om talibanerna kommer till makten igen är ingenting av det jag byggt upp de senaste åren värt någonting, sade Mohammad Asif Sahak till mig sommaren 2013.

Som utomstående betraktare är det lätt att bli missmodig. Hur lätt väger inte en guldmedalj från Sydasiatiska mästerskapen, eller en vinst i den nystartade afghanska proffsligan, i ett sådant sammanhang? Samtidigt går det inte att blunda för optimismen och stoltheten som spelarna utstrålar. Amruddin och Zainuddin Sharifi säger att de känner sig hemma i Kabul, trots att de har bott nästan hela sitt liv i Iran. När ligan är över ska de hälsa på föräldrarna i Teheran, men de kommer definitivt att återvända till Afghanistan efter det. De låter lika tvärsäkra som Mayia Kargar gjorde när jag frågade om han någon gång ångrat att han inte gjorde som landslagskompisarna och lämnade landet när han hade chansen. Mayia bara tittade oförstående på mig och sade:

– Aldrig. Jag är född i Afghanistan. Här vill jag dö.

 

det är dags för final. Falkarna från Kabul är uppe tidigt och börjar dagen med morgongymnastik på spelarhotellets takterrass. Lätt löpning, hopprep och stretching. Från taket på fjärde våningen har man en magnifik utsikt över huvudstaden.

Under de veckor som turneringen pågår bor samtliga spelare i ett fyravåningshus i stadsdelen Qala-e-Fatullah. Rummen är enkla, med våningssängar längs väggarna och madrasser på golvet för dem som inte har sängplats. Toalett och dusch finns i korridoren.

När klockan har blivit halv tolv samlas spelarna i ett av sovrummen. De sitter på golvet och i våningssängarna och lyssnar när den assisterande tränaren Habeeb Bahkshi går igenom taktiken:

– Okej, tystnad! Lägg ifrån er era mobiltelefoner. Det är en mycket viktig dag, och jag vill att alla från och med nu ska ha fullt fokus på matchen.

»Omvärldens bild av Afghanistan är ett land i krig, ett land fullt av terrorister och droger.«

Efter den taktiska genomgången tar huvudtränaren Ali Jawad över. Han påminner mer om en väckelsepredikant än en fotbollsmanager när han uppmanar spelarna att använda sin fulla styrka.

– Om vi gör det kommer Gud att vara med oss.

Efter en bön, som leds av målvakten Hamidullah Yousafzai, är samlingen över. Det återstår några timmar till matchstart. Mobiler och datorer åker fram igen. Samiullah Mohammadi, Amruddin Sharifi och några till bestämmer sig för att besöka en frisörsalong i närheten för att fixa frisyrerna inför finalen. De tränger ihop sig i en gammal Toyota Corolla med buckliga skärmar och trasiga bakljus, och drar iväg nerför den gropiga gatan. Hur lite Falkarna från Kabul än har gemensamt med sina kollegor i de europeiska toppligorna verkar de i varje fall bära på samma fåfänga. Väl inne på salongen beskriver Samiullah detaljerat hur han vill se ut:

– Lite kortare på toppen och i nacken. Trimma polisongerna och gör två parallella linjer i stubbet.

Lagkompisarna kan inte låta bli att retas:

– Du är redan snyggast i laget. Vem är det du försöker imponera på?

 

Strax före finalen blir jag inbjuden till förbundskapten Yousef Kargars kontor under läktaren på ena långsidan av den nybyggda AFF-stadion. Möbleringen är enkel: ett skrivbord, en bokhylla, en soffa för besökare. På väggarna hänger inramade foton från hans tid som spelare. På en hylla vid fönstret står den stora bucklan från Sydasiatiska mästerskapen.

Yousef Kargar säger att han inte är förvånad över att det gick så bra i turneringen. Sedan han tog över som förbundskapten efter tysken Klaus Stärk för fyra år sedan har förbundet jobbat målmedvetet med att utveckla fotbollen. 2004 var Afghanistan rankat som nummer 200 på Fifas lista över världens fotbollsnationer, 2010 hade man klättrat fem placeringar och i dag återfinns laget på 138:e plats, tillsammans med Gambia och Lesotho. Enligt Yousef Kargar är Afghan Premier League en viktig del av arbetet – turneringen bidrar till att öka intresset för fotboll och höjer samtidigt kvaliteten på både spelare och ledare.

»Sport, och i synnerhet fotboll, är en av de starkaste krafterna när det gäller att ena människor och samhällen.«

Utanför kontoret hörs ett dämpat sorl, det är en knapp halvtimme kvar tills domaren ska blåsa igång finalen av APL. Förbundskaptenen lutar sig tillbaka i skrivbordsstolen, han ser ut att vara tillfreds. Och ärligt talat: Vilken förbundskapten i världen skulle inte njuta av att under ett par månader varje höst ha 150 av landets bästa spelare samlade ett stenkast från sitt arbetsrum?

Jag ber honom förklara vad han menade när han sade att triumfen i Sydasiatiska mästerskapen var en »viktig politisk seger«. Han svarar direkt:

– Omvärldens bild av Afghanistan är ett land i krig, ett land fullt av terrorister och droger. Segern visar att det är mer än så. Fotbollen har gett Afghanistan en ny identitet.

Han knäpper händerna och ler:

– Utländska organisationer har spenderat miljarder dollar på att försöka ena det afghanska folket, utan att lyckas. I landslaget finns spelare från alla olika folkgrupper. Framgångarna i de asiatiska mästerskapen var inte en seger för en speciell stam eller folkgrupp, det var en seger för alla afghaner. Efteråt firade vi tillsammans.

Förbundskaptenen är inte ensam om sin uppfattning. När jag dagen innan talade med Shafiq Gawhari, ledamot i Afghan Premier Leagues styrelse, talade han om idrottens makt:

– Sport, och i synnerhet fotboll, är en av de starkaste krafterna när det gäller att ena människor och samhällen. I ligan har vi samlat spelare från hela landet, från Mazar-e Sharif i norr till Kandahar i söder. Förra året följde över tolv miljoner människor finalen på TV. I ljuset av det anser jag inte att det är naivt att säga att fotboll kan vara en väg till samförstånd och fred.

 

Några minuter före avspark marscherar kravallutrustade poliser in på arenan. De sprider ut sig längs långsidorna. Den här gången är arenan fullsatt och publiken är i extas. En del har målat sina ansikten i de afghanska färgerna – rött, grönt och svart. Kvinnorna har fått en egen sektion, bredvid vip-läktaren, där de samsas med de minsta barnen.

Efter den övertygande segern mot Toofan Harirod i semifinalen får Falkarna från Kabul finna sig i att vara favoriter mot Simorgh Alborz, och redan i andra matchminuten skapar de också sin första målchans – ett inlägg från höger når Mustafa Afshar, men nicken går strax över ribban. Falkarna fortsätter att pressa, men 0–0 står sig halvleken ut.

Sju minuter efter pausvilan hittar Samiullah Mohammadi anfallaren Hashmat Barakzai med ett finurligt instick. Fri med målvakten gör Hashmat inget misstag. 1–0. Samiullah är den store dirigenten på mittfältet. Ständigt spelbar och med smarta passningar river han gång på gång upp sår i motståndarnas försvar. Men speldominansen gör också Falkarna nonchalanta. Hashmat Barakzai bränner en straff, och i den sista ordinarie matchminuten sticker Simorgh Alborz upp i en kontring. 1–1-målet innebär att finalen går till förlängning.

Den första förlängningskvarten är bara fem minuter gammal när Simorgh Alborz målvakt brutalt sparkar ner Hashmat Barakzai. Den nyinsatte mittfältaren Mahmood Hzad tar hand om straffen den här gången och är iskall när han placerar bollen i målvaktens högra kryss.

»Han berättar att över 13 miljoner människor har följt finalen på TV. Det är en miljon fler än förra året.«

Tio minuter senare revanscherar sig Hashmat för sin tidigare straffmiss. Han löper igenom Simorgh Alborz försvar och dundrar upp 3–1 i nättaket. Segerdansen går längs kortlinjen, förbi TV-kamerorna och ut mot avbytarbänken där han avslutar med att omfamna tränaren Habeeb Bahkshi.

Finalen är över. Hashmat Barakzai hyllas än en gång som den stora matchhjälten. I samband med prisutdelningen får han ta emot pris för matchens lirare, turneringens bästa spelare samt främsta målgörare. Lite vid sidan om firandet står Samiullah Mohammadi och myser. Han har hämtat ner sin lillebror från läktaren. Hela familjen är där. Även pappa. Nu lär han få svårt att övertyga sin son att sluta med fotbollen. Inte nog med att Samiullah är nybliven afghansk mästare, han har just fått besked av förbundskaptenen Yousef Kargar att han är uttagen till A-landslaget.

När jag någon timme senare sneddar över konstgräset mot AFF-stadions utgång har solen för länge sedan gått ner. Kylan sveper in med dimman från bergen. En glad kommissionär från det afghanska fotbollsförbundet kommer fram för att trycka min hand. Han berättar att över 13 miljoner människor har följt finalen på TV. Det är en miljon fler än förra året.

I detta glädjehav kan jag bara konstatera att det onekligen är en stor seger för den afghanska fotbollen. Kanske är det till och med – för att använda förbundskapten Yousef Kargars ord – en viktig politisk seger. När jag tidigare på dagen satt på hans kontor och frågade när vi får se Afghanistan i VM, svarade han snabbt:

– Förhoppningsvis redan i Ryssland 2018.

Förbundskaptenen rätade sedan på sig i stolen och log.

– Men en mer realistisk förhoppning är förmodligen 2022 i Qatar. Det är ett av de långsiktiga mål som vi satt upp. Man får inte glömma att vi kommer från drygt 30 år av krig.

 

Smygehamn, februari 2014. Det har gått fyra månader sedan Falkarna från Kabul höjde pokalen efter segern i Afghan Premier League, och en månad sedan den ödesdigra attacken mot Taverna du Liban, restaurangen i Kabul. Det har varit en orolig tid, utan livstecken från människorna jag lärde känna under min resa.

Till slut får jag tag i Samiullah Mohammadi, som på en hackig telefonlinje från Kabul berättar att alla mår bra. Han säger att han sitter på Ghazistadions läktare och ser en match mellan två lag i den afghanska amatörligan. Det har hänt en del sedan vi sågs. Efter finalsegern i Afghan Premier League blev han uttagen till Yousef Kargars landslagstrupp, men bara en kort tid därefter bröt han benet i en vänskapsmatch.

– Skadan var en stor besvikelse, inte minst eftersom jag missade landslagets träningsläger i Qatar i februari, säger han.

Efter att ha genomgått två operationer har han nu återupptagit träningen. Han mår bättre, och »med Guds försorg« hoppas han kunna spela match igen om en månad.

Vi talar om presidentvalet som närmar sig. Den senaste tiden har oroligheterna ökat, och Samiullah säger att han märkt av det.

– Det är alltid osäkert i Afghanistan, men ju närmare valet vi kommer, desto större är risken för attacker.

Jag frågar om han kommer att rösta.

– Självklart. Landets framtid hänger på utgången i valet.

Han berättar att han tänker lägga sin röst på »den kandidat som har det bästa programmet för folket«. Han säger också att han blickar framåt – oavsett vad som händer det närmaste året tänker han inte ge upp sin dröm.

– Min målsättning är densamma som tidigare. Jag tänker träna hårt, bli så bra som det bara går och därefter bli proffs utomlands. Inshallah.