När du kom till Djurgården och inte lyckades ta en startplats överöstes du med telefonsamtal från folk som ville att du skulle spela. Vilka var det som ringde?
– Släktingar och kompisar hörde av sig hela tiden: »Vad händer, bror, varför spelar du inte?« »Vad fuck! Har du bråkat med någon?« Jag fattar att de gjorde det för att de älskar mig, men jag ville inte prata. Bara att tänka på fotboll var jobbigt. Jag försökte göra andra grejer för att distrahera mig. Jag spelade minigolf med Erton, gick på stan med frugan. Men när jag lade mig på kvällen och blundade började hjärnan tänka fotboll igen.
Varför var det så smärtsamt att bli petad?
– När jag lämnade Mjällby hade jag kunnat gå till vilket svenskt lag som helst. Jag valde Djurgården trots att de hade det tufft. Förväntningarna på mig var höga – och så fick jag inte spela. Eftersom jag aldrig varit petad förut visste jag inte hur jag skulle hantera det. Och när alla började ringa kom tvivlet: Varför får jag inte spela? Vad gör jag fel? Hjärnan tänkte åt alla håll, hit och dit, som om den ville spricka. Ännu jobbigare blev det av att min fru saknade jobb, att vi trängdes i en sliten etta på 37 kvadrat och att vi inte kände någon i Stockholm.
Men i fjol lossnade det. Mot Norrköping gjorde du tre assist och ett mål och konstaterade: »Jag har hittat tillbaka till gamla Haris!« Vad hade hänt?
– Just som jag funderade på att söka mig till en annan klubb tog Pelle Olsson över som tränare och gav mig chansen. Då hade min fru fått jobb på Migrationsverket och jag köpt en ny lägenhet på Telefonplan. Hur man mår vid sidan av kan ha stor påverkan på spelet. Sedan gjorde jag mål och assist i match efter match.
Just familjen verkar vara viktig för dig.
– Pappa och mina bröder flyttade till Sverige när jag var liten, så jag växte upp i Serbien med mamma, mormor och morfar. I somras, några dagar innan vi skulle möta Åtvidaberg, blev morfar dålig. Jag åkte ner till Serbien och hann se honom innan han andades ut. Efter begravningen blev det för jobbigt att vara kvar, när han inte fanns där. Det kändes bättre att åka hem till Sverige och göra det jag lever för. Morfar, som själv spelade fotboll när han var ung, skulle ha velat det. Jag kom hem dagen före matchen, jag spelade och vi vann.
»När jag och brorsan kom till vår första träning var det en diva i laget som sa: ›Alla vill spela med oss, ni är inte bra nog.‹«
Du spelade för FK Novi Pazar tills du var 17 år. Hur hamnade du i Linköping?
– Pappa bodde där och frågade om jag ville komma och bo hos honom. På den tiden tänkte jag inte på annat än fotboll. Jag var snäppet bättre än alla andra och dribblade hela tiden. Efter att ha vunnit pris som största talang i någon turnering snackades det lite om mig. Men fotbollen är konstig därnere. Man kunde bli petad för att någon med mer pengar och kontakter skulle spela. Så när farsan sa att Linköping hade ett lag i »division två« åkte jag. Jag visste inte att det fanns Allsvenskan och Superettan också.
Hur funkade dribblingskonsterna i Linköping?
– När jag och brorsan kom till vår första träning var det en diva i laget som sa: »Alla vill spela med oss, ni är inte bra nog.« Brorsan var lite rädd, men när träningen började med kvadraten gjorde jag tunnel på divan direkt. Sedan spelade vi fyra mot fyra. Jag och brorsan var överlägsna. Efteråt kom tränaren fram, jag förstod inte vad han sa, men brorsan förklarade att han ville få våra papper färdiga så fort som möjligt.
Två år senare värvades du till Åtvidaberg där Peter Swärdh jobbade mycket för att få dig att inte dribbla hela tiden.
– Jag var van vid att fuska med att jobba hem för att komma rättvänd när jag fick bollen. Peter lärde mig att värdera situationerna bättre. Jag älskar fortfarande att förnedra min back med en tunnel eller att göra en skottfint så att han glidtacklar bort sig. Men nu gör jag det bara i rätt lägen.
I dag är du en av Allsvenskans bästa spelare – när du är på topp. Men ibland hittar du inte alls in i matcherna.
– Om jag börjar en match med att slå två felpass låser sig tankarna och jag har svårt att hitta tillbaka. Så var det mot Hammarby i år. Jag ville spela fint för fansen, men det blev fel – och fel igen – och sedan blev det bara värre.
Du verkar grubbla mycket. Är du religiös?
– Jag ber och fastar under ramadan, men låter det aldrig påverka mitt jobb. Dagarna före match fastar jag inte, så jag tar igen de dagarna efter ramadan.
Ber du någonsin Gud att hjälpa dig på planen?
– Det finns ett muslimskt ord som heter sabur. Det betyder att man inte ska tänka för mycket, man ska bara andas och ha tillförsikt i att Gud visar en den rätta vägen. Jag ber alltid före match, men bara om att inte bli skadad. Man kan inte kräva att han ska hjälpa en med något annat. Mål och assist ska man göra själv.