En fest för livet

Det första han köpte var ett par nya benskydd och två helvita fotbollsskor av modellen Copa Mundial. Det blev lite dyrt, men Victor Bernander kände inte att det var läge att snåla. 

När vårvärmen sedan kom till Stockholm släpade han sig, för första gången sedan han som tonåring spelade i Växjö Norras juniorlag, ut på en joggingrunda. Tillsammans med en kompis kämpade han sig över Danvikstullsbron till Henriksdal och tillbaka. Flera gånger under den fem kilometer långa sträckan låtsades han behöva knyta skorna för att få en chans att hämta andan. Under de kommande veckorna fortsatte han att tvinga sig ut på löprundor, och en månad före avresan till Berlin kämpade han sig runt milen på under en timme.

Det var Victors bror Jacob  som först hade berättat för honom om det judiska fotbollslaget IK Makkabi och den judiska olympiaden, Makkabiaden, där idrottare med judisk bakgrund var fjärde år tävlade mot varandra i grenar som vattenpolo, tennis och fotboll. 

Victor och Jacob hade först inte trott att de var välkomna. Under uppväxten hade de förvisso hört berättas att deras mormors mor varit judinna, men de hade ju inte fått någon judisk uppfostran och hade aldrig varit en del av Stockholms judiska församling. Det enda de visste om religionen hade de lärt sig av den där märkliga farbrorn som bodde i lägenheten bredvid deras när de var barn. Farbrorn som aldrig tände lyset i trappen på lördagar. Han som varje vår bjöd in dem för att smaka på det osyrade bröd och de bittra nötröror som serveras under pesach, den judiska påsken. Han som om hösten lät bröderna följa med honom ut på gården där han byggde en lövhydda för att fira sukkot.

Därefter hade Victors förhållande till sin judiska bakgrund stannat vid en avvaktande, distanserad nyfikenhet. 

Men så för tre år sedan blev Victors bror Jacob övertalad av en judisk kollega om att bröderna Bernanders sekulära uppfostran inte var något hinder för att gå med i IK Makkabi. Laget, tillade han, harvade i division 7E och behövde alla spelare de kunde få tag i.  

Därefter tog Victor och Jacob tunnelbanan till Stadshagen en gång i veckan för att träna med laget. Spelmässigt var det inte några problem att ta sig in i gruppen. Även om tränaren David Ashman ofta lät Victor spela back sade han flera gånger att Victors känsliga inlägg med högerfoten var en tillgång för IK Makkabi.

Socialt var det svårare. Med vissa lagkamrater bytte Victor bara enstaka fraser. De flesta av de andra spelarna hade följts åt sedan de gick på judiska dagis och skolor tillsammans. Somrarna hade de tillbringat på judiska kollon. Det hände att bröderna Bernander kom till en träning och upptäckte att mer än halva laget saknades för att de var iväg på ett bröllop för någon som Victor och Jacob aldrig träffat.

Samtidigt kände Victor att ju mer han läste i tidningen om antisemitiska attacker och växande främlingsfientliga partier, desto mer angeläget blev det att närma sig sin judiska identitet.

I vintras kom så en förfrågan från lagledningen: Sverige skulle skicka ett herrlag till den europeiska makkabiaden i Berlin. Uttagningskriterierna var enkla: alla spelare måste representera ett judiskt lag i det svenska seriesystemet. Och eftersom systerklubbarna, IF Hakoah i Göteborg och SK Hakoah i Malmö, för tillfället förde en tynande tillvaro gick frågan ut till IK Makkabis samtliga spelare. Spelarna skulle själva behöva betala 8 000 kronor för flygresa och hotell. Kostnaden var egentligen alldeles för stor för Victors studiebidrag, men det här var en chans han inte ville missa. Strax efter att han köpt sina vita fotbollsskor hyrde han ut sin lägenhet och flyttade in hos sin mamma i hennes tvåa på Södermalm. När han rensade ut lägenheten hittade han tre regnrockar av märket Stutterheim som han köpt på utförsäljning. Dem sålde han på Blocket. 

Kvällen före avresan bad han sin mamma att klippa honom så att han skulle vara fin till invigningen. Sedan lade han upp resväskan på sängen och bockade av punkterna på den packlista som lagledaren skickat ut: Han fyllde en medicinväska med Resorb, liniment och magnesium. Packade ner sina blänkande vita skor och nya benskydd. Vek varsamt ner de kläder som truppen blivit anvisad att bära under invigningen. Det fyllde honom med en känsla av högtidlighet. Samtidigt kunde han inte låta bli att konstatera att kläderna knappast var i hans smak. Särskilt svårt hade han för den mörkblå magväskan och kepsen med texten »Sweden« tryckt över pannan.  

När Victor nådde till listans sista punkt blev han osäker: »Glöm inte finkläder för shabbat.« Vad innebar det? Måste han ha kostym? Slips? 

Han ringde sin bror, som gav lugnande besked: »Det räcker nog med en skjorta.« Efter att ha packat ner sin svarta började han tvivla igen. Kanske måste man ha vit skjorta? För säkerhets skull lade han ner den också. Av bara farten slängde han ner ett par extra långbyxor, i fall laget skulle besöka någon synagoga. Fast där kanske det fanns krav på att bära kavaj?  

Han ringde Jacob igen.

 

Lobbyn på konferenshotellet Estrel i stadsdelen Neukölln är stor som torget i en mindre svensk stad. När Victor Bernander tränger sig fram mellan simmare, löpare, basketspelare och andra makkabiaddeltagare passerar han tre barer, ett konditori, en thailändsk restaurang, en italiensk trattoria och en pappfigur av Tina Turner i naturlig storlek som gör reklam för en av hotellets nattklubbar. I vimlet fastnar hans blick på ett gäng ortodoxa judar i hattar och tinningslockar som erbjuder deltagarna hjälp att lägga sina dagliga böneremmar runt armarna. Han funderar ett tag på att stanna och fråga om deras hattar fyller någon annan symbolisk funktion än vanliga kippor, men hejdar sig. Tänk om de tar illa upp. 

Istället klämmer han sig in i en av de överfulla hissarna och åker upp till sjunde våningen, där spelarna i det svenska herrfotbollslaget fått sina rum.

Där, i korridoren framför hissen, har delar av gänget redan samlats.

Sett till deras idrottsliga meriter är de en brokig skara. Mest erfarna är Daniel Levin, som spelat på Sirius mittfält i division ett, och mittfältaren Jonah Lederman, som ingick i Hammarbys framgångsrika P84-lag tillsammans med Björn Runström och den senare landslagsbacken Fredrik Stoor. I spektrats andra ände finns vänsterbacken Philip Steinbuch, som började spela fotboll först för fyra år sedan. 

Snart kommer tränaren David Ashman ut ur sitt rum med en trave inplastade paket i famnen. Han sprider försiktigt ut dem över den brunröda heltäckningsmattan.

– De här måste ni hålla reda på, säger han. Tappar man bort tröjorna får man inte spela mer i turneringen. 

Victor plockar åt sig paketet som bär hans namn och öppnar det omsorgsfullt med båda händerna. Han håller upp tröjan framför sig. Sånär som på davidsstjärnan på bröstet är den identisk med dem som det riktiga svenska landslaget bär. När han vänder på den ser han att han tilldelats nummer fjorton. Ett gott tecken. Inte så högt som det skulle ha varit om han var långt från startelvan. Men inte heller så lågt att det indikerar att han är tänkt som back. Victor, som alltid haft Filippo Inzaghi som idol, vill helst spela så offensivt som möjligt. 

Jacob å sin sida blickar bekymrat ut över högen med inplastade paket. Han är den ende i laget som har storlek XXL, men på golvet ser han ingen så stor tröja. 

Till slut hittar han paketet med sitt namn. När han sätter på sig tröjan räcker den honom knappt över naveln. Uppenbarligen har ledningen för den europeiska makkabiadorganisationen underskattat deltagarnas storlek.

När alla prövat sina tröjor vänds blickarna i vanlig ordning mot lagkaptenen David Feinbaum, som börjar imitera Zlatan Ibrahimović. Med stjärnans karaktäristiska suckar och skorrande »rrr« frågar han gruppen om de känner stolthet när de drar på sig de blågula tröjorna.

Victor ser frågande ut, som om han inte vet hur han ska hantera charaden, men de övriga svarar i kör:

– Ja! U-kra-iiiiiiinnnnaa!

Om Victor och hans bror befinner sig i gemenskapens utkant utgör Daniel Feinbaum dess karismatiska nav. Flera av hans bästa kompisar spelar i laget. Hans syster är gift med mittfältaren Daniel Levin. Han sitter i styrelsen för en av Stockholms synagogor och leder judendomsundervisning för ungdomar. Bara hans uppenbarelse och ytliga egenskaper antyder att han skulle kunna vara framtagen av judiska svärmödrar i ett laboratorium: lång, mörkhårig och chef för en egen juristbyrå.

När Feinbaum spexat färdigt ber tränaren David Ashman truppen att sätta sig i en ring på korridorens heltäckningsmatta. Under förmiddagen har han varit på möte med ledarna för de andra fotbollslandslagen för att komma överens om turneringens regler. 

– Det var total ballagan, säger han och skakar på huvudet. Mannen som höll mötet kunde inte engelska.  

Han hejdar sig, tittar på bröderna Bernander och förklarar att ballagan betyder kaos på hebreiska. Därefter berättar han att ledarna i alla fall kommit överens om att lagen ska ha rätt att byta ut varje spelare en gång per match. För svenskarna är det goda nyheter. Av truppens 17 spelare plågas två av skador som hindrar dem från att spela mer än någon kvart per match. 

– Jag föreslog att det skulle vara helt fria byten, men en fransman protesterade: »Det här är ingen jädra skolturnering.« 

Sedan sänker Ashman rösten och berättar om en holländsk ledare som fick en utskällning för en kommentar han fällt om juniorlagens planerade utflykt till koncentrationslägret Sachsenhausen. När han fick höra hur länge besöket skulle vara hade han utbrustit: »Ska vi vara där i sex timmar? Inte ens min mormor var där så länge.«

När Ashman informerar om tiderna som gäller inför morgondagens match mot Danmark avbryter mittfältaren Rafael Mannelid Okret:

– Kan du kolla hur det blir med mat i morgon? Jag får posttraumatiska stressymptom om jag inte vet när jag får äta nästa gång.

– Jag förstår, säger någon. Tredje generationens överlevare.  

Jag, som har vuxit upp i ett traditionellt judiskt hem och spelat med flera judiska fotbollslag, känner igen den galghumoristiska jargongen. Victor Bernander verkar mer ovan.  Han tycks inte veta riktigt hur han ska reagera på de grova anspelningarna på förintelsen. För det mesta drar han bara försiktigt på munnen.  

Mötet i korridoren avslutas med att Ashman ber spelarna berätta om sina förväntningar på turneringen. Daniel Levin slår fast att han är här för att ta medalj. Mittfältaren Jonas Eriksson säger sig vara nöjd om laget inte förlorar någon match med mer än 5–0. Målvakten Eli Maliniak erkänner att han hoppas hitta sin blivande fru. Från ringen mumlar flera lagkamrater igenkännande. På hotellrummen har spelarna redan hittat reklambroschyrer från den judiska dejtingsajten Simantov som skvallrar om att många ser makkabiaden som en chans att skaffa en judisk partner. Am Israel chai, som man säger. Israel ska leva. Och för deltagare från länder med små judiska befolkningar finns inte många bättre tillfällen än det här, när 2 500 unga judar samlas under samma tak. 

När det blir Victor Bernanders tur att berätta om sina förväntningar säger han:

– Jag hoppas att vi får tid att göra så mycket som möjligt tillsammans. Så att vi får en chans att verkligen svetsas samman som lag. 

 

För någon som aldrig upplevt förtryck kan det tyckas märkligt med en olympiad för enbart judiska idrottare. Förklaringen är lika enkel som grym: Kring det förra sekelskiftet var många europeiska judar inte välkomna i sina lokala idrottsföreningar. Istället tvingades de starta egna klubbar.

1921 var föreningarna så många att man bildade den internationella takorganisationen Maccabi World Union. Att rörelsen tog sitt namn från Judah Makkabeh, som ledde det judiska upproret mot grekerna år 164 före Kristus, var en tydlig signal om att man ville skapa en ny judisk självbild: genom idrottslig fostran skulle karikatyren av judar som klena bokmalar tvättas bort.

1931 skickade organisationen ut elva motorcyklister från Tel Aviv, som under flera veckor körde genom Europa för att bjuda in kontinentens judar till den första makkabiaden någonsin. Året därpå samlades 390 idrottare från 23 länder i Tel Aviv för att tävla mot varandra i grenar som fotboll, handboll och simning. Evenemanget blev en sådan succé att man beslöt att turneringen skulle hållas återkommande vart fjärde år, ett slags olympiad för judar.

Året därpå grundade journalisten Simon Brick föreningen IK Makkabi i Stockholm. Klubben lockade omedelbart till sig många judar som flytt från förföljelser i Östeuropa och nu sökte ett sammanhang i sitt nya hemland. Vid samma tid startades systerklubbarna IF Hakoah och SK Hakoah i Göteborg och Malmö.

I takt med att föreningarna lockade till sig fler medlemmar spelade de under 30-talet en allt större roll som enande kraft för landets judar. 

När tyska pansarfartyg 1940 mullrade in i Kattegatt stannade verksamheten av. Det var helt enkelt för riskabelt att tävla med davidsstjärna på bröstet.

Efter krigsslutet, när de nazistiska koncentrationslägrens grymheter avslöjats, upplevde många judar i gengäld att det var viktigare än någonsin att hålla ihop. 1947 startades en europeisk makkabiorganisation, som började anordna europeiska makkabiader mellan de ordinarie »olympiaderna« i Israel. Här var uttagningskriterierna dock snävare, varför den sportsliga nivån blev något lägre: istället för att välja de bästa judiska idrottarna fick varje lagledning begränsa sig till dem som var medlemmar i någon av landets judiska idrottsföreningar. 

»Strax efter att Victor Bernander bjöds med till sin första träning med IK Makkabi läste han i tidningen om att sju personer skjutits på en judisk skola i Toulouse.«

I sin bok om IK Makkabi, Heja judarna!, beskriver Mattias Grosin hur föreningen blomstrade under efterkrigstiden. Man arrangerade fester, utflykter och nationella bordtennistävlingar i Eriksdalshallen, samtidigt som allt fler medlemmar strömmade in från kommunismens Östeuropa. 

Kanske är det symptomatiskt att skildringarna av klubbens bästa år handlar mer om fester än om idrottsliga bragder. För i ärlighetens namn är det inte särskilt många människor som förknippar judendomen med sport på elitnivå. 

I den klassiska komedin Titta vi flyger, av de judiska regissörsbröderna David och Jerry Zucker, ber en äldre kvinnlig passagerare flygvärdinnan om en tunn och lättläst bok. Hon får en broschyr med titeln Berömda judiska idrottsmän genom tiderna. När jag själv som ung spelade med IF Hakoah hände det att tränaren utbrast: »Ni spelar som goyim!« Goyim är hebreiska för icke-judar. Det var menat som beröm.

Genom åren har mängder av teorier förts fram för att förklara varför man hittar fler judar i listan över årets Nobelprisnomineringar än i Premier Leagues backlinjer. Som att förtryck och förföljelser under århundraden hindrat judar från att utöva organiserad idrott. Som att rabbiner förr i tiden betraktade sport som förbjuden avgudadyrkan. Eller som att judar av tradition fokuserat på studier under de år i livet då andra ägnar sig åt sport.

I själva verket är den mest trovärdiga förklaringen enklare än så: med tanke på att judar endast utgör omkring 1,8 promille av jordens befolkning är det naturligt att elitidrottsvärlden inte kryllar av oss.

Och det finns ju undantag. I början av 60-talet kastade pitchern Sandy Koufax basebollaget Los Angeles Dodgers till flera mästerskapstitlar. Ett decennium senare simmade Mark Spitz hem sju guld vid OS i München. 

I Sverige har vi, bortsett från den olympiska simmerskan Anita Zarnowecki , värjfäktaren Johan Harmenberg och fotbollsmittfältaren Malin Diaz, dock inte varit bortskämda med framgångsrika judiska sportutövare, vare sig i den stora idrottsvärlden eller i makkabiaderna. 

Därför är det inte så konstigt att minnet av 1997 års makkabiad fortfarande är så starkt i den svenska truppen. Inför turneringen lyckades Sverige scouta fram ett sällsynt starkt herrfotbollslag: Målvakten Kristian Kaufman, som till vardags spelade för Vasalund, kände inte ens själv till att han hade judiskt påbrå förrän han under en match mot AIK hörde hur en åskådare skrek »judejävel« åt honom. När han efteråt talade om händelsen med sina föräldrar berättade de om familjens bakgrund. Strax därpå kontaktades han av en ledare för den svenska makkabiadtruppen som också hört vad AIK-supportern ropat.

I backlinjen spelade Rickard Dahan (som senare blev herrlandslagets läkare). På mitten styrde lagets stora stjärna: Hammarbys Eric Fischbein, den ende manlige juden med allsvenska meriter.

Tillsammans förde de sensationellt Sverige till final, där man fick stryk av Italien.

Genom åren har Europamakkabiaderna varit mer avslappnade historier: eftersom idrotten i regel varit på en lägre nivå har utövarna ofta åkt dit lika mycket för att umgås och festa som för att vinna. 

Men inför 2015 års makkabiad har intresset varit större än någonsin. I uppladdningen inför spelen försatt man inte chansen att ta vara på den kraftfulla symboliken i att makkabiaden skulle återvända till Tyskland 70 år efter krigsslutet. Några månader före invigningen skickades elva motorcyklister i Tel Aviv ut för att följa samma rutt som de första makkabiadambassadörerna gjort 84 år tidigare. Den här gången gjorde de dock ett nytt stopp, i Auschwitz. 

Dessutom har många känt sig manade att delta i årets makkabiad för att manifestera mot de senaste årens antisemitiska strömningar. Strax efter att Victor Bernander bjöds med till sin första träning med IK Makkabi läste han i tidningen om att sju personer skjutits på en judisk skola i Toulouse. Två år senare rapporterade nyheterna att fyra människor dödats på judiska museet i Bryssel. Efter att Dan Uzan i vintras mördats utanför Köpenhamns synagoga tvingades IK Makkabi att ställa in sina fysträningar i Stockholms judiska centers gym eftersom polisen, som annars vaktade synagogan med maskingevär, inte kunde garantera deras säkerhet. 

Vid samma tid läste Victor Bernander en intervju i Dagens Nyheter där riksdagens sverigedemokratiske vice talman Björn Söder hävdade att det inte var möjligt att vara både svensk och utövande jude. Först blev Victor chockad och arg, sedan började han se Söders uttalande som en utmaning:   

– Det var som att jag behövde visa, också för mig själv, att det går att ha flera identiteter. Det blev ännu viktigare att gå till träningar med laget och följa med till makkabiaden. 

 

Inför öppningsmatchen mot Danmark samlas laget i ett kliniskt välskrubbat omklädningsrum inne på det jättelika olympiaområde som Hitler lät bygga inför sommar-OS 1936. 

Victor lägger sina kläder i prydliga högar på träbänken. På gårdagens korta träningspass fick han skavsår av de nya vita skorna. Nu ångrar han att han inte packade ner några plåster.

När alla är ombytta ställer sig lagledaren David Ashman mitt på golvet och läser upp startelvan. Varje namn följs av applåder. Victor blir överraskad när han hör sitt namn läsas upp som en av två anfallare. Ashman hoppas tydligen att Victor ska få chansen att använda den där högerfoten för att göra mål. 

När de joggar ut på planen ser de att den lilla publik som tagit sig till det skandinaviska fotbollsmötet har samlats vid staketet bakom ena målet. De överröstas dock av de rop som ekar ut från en av hallarna, där makkabiadens simtävlingar pågår. 

Danskarna dominerar från start. Victor joggar spänt mellan deras passningssäkra backar. Inledningsvis lyckas varken han eller någon annan av svenskarna röra bollen. Men efter en dryg kvart snappar Victor åt sig bollen en bit utanför straffområdet och lyckas hålla i den tillräckligt länge för att få till ett skott. Det går högt över. Den tyske linjedomaren vänder sig mot den svenska bänken med ett ironiskt leende och säger: 

– Nice technique.

Några minuter senare gör Danmark 1–0 på en målvaktsretur.  Strax därpå kommer en av deras spelare fri med målvakten. Feinbaum sträcker ut benet och lyckas skyffla bollen åt sidan, men det hjälper inte.  I sekvensen som följer trycker danskarna in dagens andra mål.

Till råga på allt verkar Feinbaum ha skadat sig – när han stapplar upp efter tacklingen signalerar han för byte. Vid sidan av linjen lägger han sig på rygg med benet uppe på bänken. Mittfältaren Jonathan Raber konstaterar att lagkaptenen sträckt sig i låret.

För att förändra matchbilden gör Ashman en rockad. Trots att Victor Bernander är så långsam att han lätt kan få defensiva problem mot kvicka motståndare, flyttar Ashman ner honom på mittfältet i förhoppning om att han ska kunna slå inlägg med den där högern. 

Förändringen ser ut att få effekt. Sverige äter sig in i matchen. De rutinerade svenska innermittfältarna Daniel Levin och Jonah Lederman lyckas hålla i bollen och lugna ner spelet. Victor tar sig flera gånger runt sin back och slår in bollen i straffområdet. Vänsterbacken Philip Steinbuch tar igen sin begränsade erfarenhet med en sinnessjuk viljestyrka: han far oavbrutet upp och ner längs kanten som en hämndlysten bulldogg.

I andra halvlek blir stämningen alltmer irriterad. När Victor går hårt in i en närkamp flyger den danska lagledningen upp från bänken och skriker om »rødt kort«. Den svenska truppens sjukgymnast svarar med att kasta slängkyssar åt danskarnas håll. 

Några minuter senare byts Jacob Bernander in. När han springer in på planen drar han i tröjan för att få ner den de nödvändiga centimetrarna till byxlinningen. Efter bara någon minut får han till en volleyträff så ren att han själv ser överraskad ut när bollen tar i ribbans underkant, studsar på mållinjen och ut.

I matchens slutskede kontrar danskarna istället in sitt tredje mål. 

När domaren blåst av matchen stegar en dansk anfallare över till den svenska sidan och visar Feinbaum avtrycken som svenskens dobbar gjort i hans vad.

Efteråt, medan de svenska spelarna promenerar över till en intilliggande plan för att se matchen mellan gruppens övriga lag, Tyskland och Mexiko, känner sig Victor Bernander upprymd. Visserligen blev det förlust, och skavsåren svider värre än tidigare, men den första matchen är avklarad. 

På läktaren sätter han sig bredvid lagkaptenen Daniel Feinbaum och lagledaren Jonathan Israelson. De låter hoppfulla när de talar om chanserna att gå vidare. Efter gruppspelsmatcherna ska de två gruppsegrarna mötas i final. Övriga lag får spela placeringsmatcher. Medan Tyskland får kämpa för att försvara sig mot ett förvånansvärt långsamt Mexiko konstaterar Feinbaum att Danmark måste vara gruppens starkaste lag. 

– Och vi var inte alls chanslösa, säger Israelson. Om bara din brorsas boll gått in. 

 

Två dagar senare är Victor och hans bror som vanligt först på plats när den chartrade turistbussen som ska ta dem till matchen mot Mexiko svänger in framför hotellentrén. 

Bussarna som kör makkabiadens 2 500 deltagare mellan hotell Estrel och Olympiaparken luktar nytillverkade och har säten som avger statisk elektricitet när man rör sig. Varje resa eskorteras av polisbilar. Säkerheten är på det stora hela rigorös. På idrottsanläggningarnas tak vakar beväpnade vakter. Till och med davidsstjärnan i spelens logga är designad på ett sätt som gör den svår för utomstående att upptäcka. De svenska spelarna har fått order om att endast röra sig i grupper om tre personer när de lämnar hotellområdet. Går de ut på stan får de inte bära någonting som kan koppla dem till makkabiaden. När de återkommer till hotellet måste de passera en metalldetektor och visa sin legitimation.

När busschauffören tar till höger efter ett trafikljus suckar Victor högt. Svängen innebär att de kommer att ta den långsamma vägen, den som går genom stan. Av säkerhetsskäl alternerar förarna nämligen mellan sex olika rutter. Den kortaste, den via motorvägen, tar omkring 40 minuter. Att chauffören tog den längsta vägen innebär att de måste sitta kvar i bussens elektriska säten i nästan en och en halv timme. 

Efter ett tag passerar bussen förintelsemonumentet i närheten av Brandenburger Tor. Daniel Levin berättar att han i våras deltog i March of the Living, den tysta vandring mellan koncentrationslägren Auschwitz och Birkenau som judiska ungdomar årligen genomför för att hedra förintelsens offer. Under marschen hände det flera gånger att åskådare stack ut huvudena från sina balkonger och skrek »sieg Heil« åt dem. 

– Det var helt sjukt. Folk som varit med tidigare sa att det blir mer och mer sådant för varje år.

Victor nickar försiktigt. Det är först på senare år han verkligen greppat att det finns folk som vill andra människor illa på grund av deras religion. 

– Det här är ju helt overkligt egentligen, säger han och slår ut med handen. Ett gäng division sju-spelare som får poliseskort genom Berlin. Det är så knäppt. Vad är vi för några? En blivande lågstadielärare, någon musiker, några ekonomistudenter. Det är som att vara med på en filminspelning. 

En och en halv timme senare rullar bussen upp för backen till Olympiaparken, där en väktare vinkar oss genom grindarna. 

 

I det linimentsdoftande omklädningsrummet flockas spelarna kring sjukgymnasten Simon Benchimols massagebänk. Krämporna efter Danmarksmatchen är många. Muskelvärk, stukningar, blåmärken …

När Daniel Feinbaum, som bär svart tejp på låret efter sträckningen i premiärmatchen, inser hur sargad truppen är plockar han skämtsamt fram sin kippa och läser en bön. 

Feinbaums roll i gruppen är speciell. Utöver att vara lagkapten och gängets pajas är han också den i laget som är noggrannast med att hålla kosher och besöka synagogan om lördagarna. Det är därför till honom de yngre spelarna vänder sig med sina religiösa funderingar: »Är det kosher att röka gräs?« »Får man spela fotboll under shabbaten?« När Feinbaum tagit av sig kippan får han frågan om man egentligen inte bör bära den även under match. 

Han säger att nja, det beror på. Enligt vissa tolkningar ska en jude alltid täcka huvudet, enligt andra finns det situationer då man kan göra undantag.

Jag känner igen svaret, det är typiskt för hur rabbiner brukar uttrycka sig. Det finns aldrig ett rakt svar. För varje regel finns det hundratals tolkningar som ger upphov till mer debatt.  

När David Ashman senare håller sin matchgenomgång får han gång på gång finna sig i att spelarna avbryter. Några av frågorna rör den specifika matchen, andra är mer fotbollsfilosofiska, som den om vad som egentligen menas med en »sittande mittfältare«. 

Just som spelarna är på väg att springa ut på plan säger Daniel Feinbaum åt dem att sitta kvar, det är något han vill visa. 

Feinbaum har spelat två makkabiader tidigare. Det här är antagligen hans sista och det är tydligt att han inte vill att det ska sluta med förnedring.

Nu kallar han till sig sin mittbackskollega Jakob Jonas och ber honom att fälla ut sin arm. Feinbaum säger sedan åt backen att hålla emot medan lagkaptenen försöker att böja upp armen. När Feinbaum lyckas utan problem säger han åt Jonas att de ska göra ett nytt försök. Den här gången ska backen föreställa sig att armen sitter fastkedjad i tegelväggen mitt emot. Feinbaum ber Jonas att visualisera kedjans färg, hur anordningen som fäster den i väggen ser ut. När han sedan försöker böja upp Jonas arm är det omöjligt. 

– Ni ser, säger han. Vi kan snacka hur mycket som helst om att vi ska vinna. Men bara om vi ser det framför oss blir det möjligt. Varför? Därför att när vi visualiserar något kopplar vi på tron. Och tron, fortsätter han, är egentligen det enda vi har.

Spelarna applåderar och joggar ut ur omklädningsrummet. 

»När det amerikanska damlaget i landhockey kliver på bussen börjar han sjunga hejarramsor för dem. Halvvägs mot Olympiaparken övergår han till att leda samtliga passagerare i allsång.«

45 minuter senare ligger de under med 3–0. Två av målen kommer efter att Mexikos snabbe vänsterytter sprungit ifrån Victor Bernander. 

I andra halvlek forcerar Sveriges ålderman, den 36-årige Mathias Haskel, in bollen efter en hörna, men närmare än så kommer de aldrig. 

När Victor Bernander långsamt lunkar tillbaka mot omklädningsrummet med blicken i marken får han en klapp på ryggen av Rafael Mannelid Okret:

– Det var inte ditt fel. Vi var inte ens nära. Det såg ut som när sexorna lattjade med fyrorna på skolgården. 

I bussen på väg till den avslutande gruppspelsmatchen mot Tyskland gör Daniel Feinbaum allt för att peppa upp laget. Skämtar och skrattar. Trots de inledande förlusterna kan Sverige rädda chansen till en hygglig placering om de bara vinner i dag. Och Tyskland imponerade knappast mot Mexiko. 

När det amerikanska damlaget i landhockey kliver på bussen börjar han sjunga hejarramsor för dem. Halvvägs mot Olympiaparken övergår han till att leda samtliga passagerare i allsång. Snart stämmer amerikanskorna in, och traditionella judiska sånger som Hava Nagila blandas med Spice Girls Wannabe, Shaggys It Wasn’t Me och en komplett version av Queens sex minuter långa Bohemian Rhapsody där Feinbaum sjunger samtliga stämmor:

»Bismillah! We will not let you go! Let me go! Never, never, let me go-oh-oh-oh-oh! No, no, no, no, no. Oh mama mia, mama mia!« 

Victor Bernander ler när han hoppar av bussen. 

– Efter det här kan vi inte förlora. 

Men efter bara tio minuter börjar bollarna trilla in. Tysklands nummer tio, en offensiv mittfältare som inte var med i matchen mot Mexiko, visar sig spela i en helt egen division. Medan han leker med sina motståndare konstaterar den svenska lagledningen att han utan problem skulle »platsa i Superettan«. När tysken kommer ut på kanten tvingas Victor jaga honom så hetsigt att hans storebror skriker från bänken att han ska »ta det lugnt och andas«. Snart är underläget så stort att svenskarna tappar räkningen. Den lilla hejarklacken släntrar bort till en annan plan för att se det svenska damlaget, vars spel imponerat betydligt mer, möta Holland.

Trots förnedringen vägrar de svenska spelarna att ge upp. Victor jagar oförtrutet på sin kant. En bit in i halvleken möter han bollen med supertysken tätt i ryggen. Victor stöter till bollen så att den går i en båge över dem båda, medan han rundar sin motståndare och driver bollen vidare. Den tyska publiken applåderar. 

I backlinjen kämpar Daniel Feinbaum för att hålla siffrorna nere. När en tysk anfallare löper på ännu en djupledsboll som är på väg att ställa honom fri fläker sig Feinbaum framåt och lyckas precis få en tå på bollen.

När han stapplar upp igen är det uppenbart att sträckningen förvärrats. Han haltar ut över linjen och lägger sig med ansiktet mot gräset. Sverige ligger under med 9–0. Feinbaums sista makkabiad är över. Ett tag försöker han kämpa bort tårarna. Sedan ger han upp. 

 

Kvällen efter matchen inleds högtidlighållandet av nästföljande dags shabbat, den judiska vilodagen. På hotellet har man satt upp skyltar med pilar som leder deltagarna ner till källarvåningen där tre anonyma konferenshallar med hundratals stolsrader för kvällen fungerar som gudstjänstlokaler. En högtidlig doft av parfym och schampo sprids mellan väggarna i takt med att deltagarna fyller på. 

Victor noterar lättat att de flesta männen, precis som han, har vit skjorta. På huvudet bär han den svarta kippa med broderad davidsstjärna som han fått av sin mormor. Eftersom han aldrig varit på en officiell shabbatgudstjänst förut känns det ovant. När rabbinen börjar läsa på hebreiska får Victor snegla mot stolsgrannarna för att hålla koll på när det är dags att ställa sig upp och sätta sig igen. 

Efteråt leds alla åhörare in i en hangarliknande matsal med plastbuketter på borden. När den svenska truppen satt sig lägger Victor märke till en indisk man som vankar runt mellan borden med en klocka i handen. Han visar sig komma från Guinness rekordbok. Om alla 2 322 personer sitter kvar under en hel timme kommer han officiellt att utnämna evenemanget till världens största shabbatmiddag. 

Medan Victor iakttar hur den israeliska truppen börjar sjunga och dansa i ring med armarna över varandras axlar fortsätter resten av den svenska truppen att älta den tyske mittfältarens kvaliteter. Någon hävdar att han precis hört att tysken missade turneringens inledande match eftersom han var på försäsongsläger med Bayer Leverkusen.

Under den inledande hönssoppan beter sig bröderna Bernander som om de gör sitt första besök hos en familj de nyss lärt känna och är rädda att göra fel. De ler artigt och talar inte mer än nödvändigt. Väntar med att dricka av vinet tills någon annan höjt glaset.

När de når till den varmrökta laxen tilltar sorlet. Samtalet glider in på församlingsskvaller och minnen från gamla Israelresor.

Efter ett tag lutar sig Victor fram mot Daniel Feinbaum. Det är något han undrar: Varför bär vissa ortodoxa judar hatt medan andra inte gör det? Feinbaum förklarar att, jo, det handlar om tradition och geografi. Olika grupper har olika klädkulturer beroende på vad som gällde i de östeuropeiska byar där de har sitt ursprung. 

Victor och Jacob nickar. Snart väller frågorna ur dem: Vilka pratar jiddisch? Varför ligger brödet till shabbatmåltiden under en liten duk?  Vad innebär egentligen en bar mitzva? När Victor frågar om det bara är troende som lägger böneremmar ger Feinbaum ytterligare ett av sina typiska svar: 

– Ja, fast nej. Inom judendomen kan du välja ganska mycket själv. Det finns mängder av förgreningar, mängder av sätt att vara religiös på. 

Victor ler.

Efter en dryg timme väller deltagarna ut ur lokalen. Utanför hissarna tränger sig en storvuxen italienare fram mot svenskarna och lägger en hand på Jacob Bernanders axel. 

– Ex, ex, ell! utbrister han med uppspärrade ögon och ett leende som klyver det skäggprydda ansiktet. 

– Ex, ex, ell!

Jacob ser först ut som ett frågetecken, men när han förstår vad den store italienaren menar omfamnar han honom, lycklig över att ha stött på en annan deltagare med XXL i storlek. På en blandning av engelska och italienska svär de över de alldeles för trånga matchtröjorna och enas om att byta jackor med varandra före hemresan.

 

En vecka senare sätter sig Victor på en solig bänk invid Stadshagens konstgräsplan. De vita skorna ser fortfarande stela och nya ut, men skavsåren är omplåstrade. Han har varit hemma i några dagar, och trots att Sverige förlorade även den avslutande placeringsmatchen mot Schweiz känns det som om laget utvecklade sitt spel under turneringen.

Nu ska IK Makkabi möta serieledarna i division 7E: Tekniska högskolan. I väntan på att resten av laget dyker upp berättar Victor om något som hände föregående kväll. Han var hemma hos en kompis och såg Manchester United mot Tottenham. När Victor berättade om det judiska mästerskapet han just deltagit i bröt en kille som Victor inte kände in: »Du vet väl att det inte dog några judar i elfte september-attackerna? Alla judar som jobbade i World Trade Center hade tagit ledigt den dagen.«

Victor sade åt killen att kolla upp vem som låg bakom uppgiften. Efter en googling tvingades han erkänna att källan var en öppet antisemitisk organisation. 

– Är jag outad som jude har jag också ett ansvar att säga ifrån när sådant dyker upp.  Jag kanske är den enda jude den här killen någonsin träffar. 

Medan han tejpar strumporna berättar han att resan till makkabiaden i Berlin har påverkat hans syn på sig själv. 

– Jag har förstått att jag inte behöver vara på ett visst sätt för att kalla mig jude. Jag behöver inte vara religiös, jag behöver inte vara uppvuxen med alla traditioner. Så som jag är – så kan en jude också vara. Jag känner mig supersvensk: Jag har firat jul och midsommar hela mitt liv. Men jag kan också rakt upp och ner säga att jag är jude. Det var viktigt för mig att bevisa efter det som Björn Söder sa i DN.

Han fortsätter: 

– Att ha åkt dit och spelat i en svensk landslagströja med davidsstjärna på bröstet ser jag som en markering mot all slags främlingsfientlighet. 

En efter en släntrar de andra spelarna in, och han följer dem in i det trånga omklädningsrummet. De spelare som inte var med på makkabiaden sitter tysta och lyssnar på lagkamraternas anekdoter från Berlin: Om karaokebaren de blev utslängda från den sista natten. Om schlackteplatten som sju av spelarna delade på trots att den var allt annat än kosher. Om morgonrocken som Daniel Levin bytte till sig från en medlem i det ungerska vattenpololaget.

När matchen börjar hörs Victors röst ideligen över planen. Han manar på medspelarna, skriker att han vill ha bollen och utmanar sin ytterback.

I början av andra halvlek startar han en djupledslöpning från mittlinjen och ropar till sig bollen från Daniel Levin. Han fintar sig förbi en framrusande försvarare, kommer fri och petar in bollen under målvakten. Det är, som hans lagkompisar säger efteråt, ett riktigt Inzaghi-mål.