Den 20 december 1999 vaknade Rivaldo på Hotell Princesa Sofía, ett par hundra meter från Barcelonas stadion. Hotellet är så flott att toalettstolarna har inbyggda, ständigt porlande, vattenrännor som ska leda avföringen i önskad riktning.
Rivaldo bodde där eftersom hans fru, dotter och son (Rivaldinho, kändis redan som fyraåring) redan hade flugit hem till Brasilien för att fira jul. Rivaldo tycker inte om att vara ensam hemma.
Klockan nio inställde han sig för träning. Barcelonas holländske tränare Louis van Gaal gick igenom gårdagskvällens segermatch mot Atletico Madrid (2-1). Rivaldo hade bäddat för första målet med en flygande klackspark till Luis Enrique, men för övrigt hade han spelat dåligt och efter 72 minuter blev han utbytt. Han satte sig en kort stund på bänken bredvid berömdheter som Frank de Boer, Josep Guardiola och Jari Litmanen, och sedan gick han ut och duschade.
Den här måndagsmorgonen bad den blyge Rivaldo om ordet när van Gaal var klar med genomgången. Med portugisisk brytning på spanskan sa han ungefär:
– Jag respekterar både tränaren och alla andra här. Men jag tänker inte spela ute på vänsterkanten igen.
Därefter genomförde laget ett lätt träningspass.
»I flera år har jag ställt upp för laget, jobbat för laget, inte spelat för min egen skull. Jag skulle vilja ha roligare på planen och jag skulle gärna vilja spela på min riktiga plats.«
Efter träningen omringades Rivaldo av tjugo journalister. De visste inget om hans lilla tal utan ställde frågor som gällde omröstningen om årets bästa fotbollsspelare i Europa. Detta pris, som den franska tidningen France Football har delat ut sedan 1956, har vunnits av spelare som Stanley Matthews, Raymond Kopa och Johan Cruyff. Den som får priset blir legendarisk. Enligt rykten från flera håll hade valet fallit på Rivaldo detta år.
– Jag har inga kommentarer till det. Vi vet inte resultatet av omröstningen än, svarade Rivaldo.
Tidningar som engelska World Soccer och franska Onze hade redan utsett honom till årets spelare, men Guldbollen från France Football är det enda pris som egentligen räknas.
I stället för att äta lunch körde Rivaldo ut till flygplatsen för att hämta handbollsspelaren Iñaki, svärson till den spanske kungen Juan Carlos. Iñaki och Rivaldo ägnade eftermiddagen åt ett välgörenhetsuppdrag. Rivaldo och hans agent Manuel Auset (»jag är inte hans agent, jag är hans vän«) har bett mig hålla tyst om vad engagemanget gällde eftersom Rivaldo inte ägnar sig åt välgörenhet för att få publicitet.
Tre timmar försenad dyker den reslige brasilianaren äntligen upp på nittonde våningen av Hotell Princesa Sofía. Han bär svarta jeans och svart skjorta. Iñakis plan var försenat och välgörenhetsjobbet drog ut på tiden, förklarar Manuel, som är en kortvuxen spansk advokat.
Rivaldo byter om till sponsorn Mizunos kläder och suckar när han ser min långa frågelista. Men trots att det har varit en späckad dag slår han sig ner för att berätta sin historia. Den här fattige grabben från det fattiga norra Brasilien som en gång i tiden hade två mil att gå till träningen och sedan två mil hem igen, har nått långt. Han var 16 när hans pappa blev överkörd av en buss i Recife, och senare har han fått uppleva både dödshot och en förlorad VM-final med Brasilien. Men i dag, vid 27 års ålder, är han värd omkring 60 miljoner dollar – eller – han skulle vara det om Barcelona ville sälja honom, vilket de inte vill.
Du säger att du är trött. Trycket på spelarna måste vara större i Barcelona än någon annanstans.
– Nej, det tycker jag inte. Den största pressen jag har upplevt var i Brasilien, tror jag – i Corinthians och Palmeiras. I Brasilien är trycket från publiken lite komplicerat, lite hotfullt. De hotar ens familj, de vandaliserar ens bil. Om man förlorar en match blir man trakasserad, och de kan vara våldsamma. Om Palmeiras hade presterat samma resultat som Barcelona har gjort den senaste tiden skulle jag inte ha kunnat visa mig på gatan.
Så du skulle inte vilja spela i något brasilianskt lag igen?
– Jodå, det skulle jag. Om jag fick välja fritt bland klubbarna i Brasilien skulle jag välja Palmeiras, som jag spelade för innan jag gick till Deportivo.
Jag skulle vilja prata lite om hur du har nått dit du är i dag. De flesta brasilianska fotbollsspelare kommer från São Paolo eller Rio, men du växte upp i norra Brasilien, i närheten av Recife.
– En spelare från Recife får inte många chanser. Han måste kämpa hårt så att han får chansen att visa upp sig i São Paolo, för i São Paolo och Rio de Janeiro kan alla se honom spela. Medan i Recife, ja, där är det lite komplicerat.
Du var såpass gammal som 24 när du kom till Europa. Varför gick du till Deportivo La Coruña? Du var en stjärna och Depor är ingen storklubb.
– Jag var ingen stjärna. Folk i Brasilien tyckte att jag var duktig. Men inga större klubbar än Deportivo var ute efter Rivaldo. Så var det med den saken.
van Gaal köpte dig från La Coruña till Barcelona 1997. Här har du vunnit två ligaguld på två år och du gjorde 24 mål förra säsongen, men nästan hela tiden har du fått spela till vänster i anfallet. Vill du inte spela i mitten? (När jag ställer frågan vet jag inget om det som Rivaldo har meddelat laget samma förmiddag).
– Jo, det vill jag gärna och jag tänker anstränga mig för att de ska flytta in mig från kanten. I Barcelona har jag aldrig fått spela i mitten. I flera år har jag ställt upp för laget, jobbat för laget, inte spelat för min egen skull. Jag skulle vilja ha roligare på planen och jag skulle gärna vilja spela på min riktiga plats. För min egen skull, för lagets skull, för allas skull.
»Från och med nu är Rivaldo officiellt en legend, en spelare som folk kommer att prata om i taxibilar i Montevideo och Damaskus även om 40 år.«
van Gaal och du har olika syn på fotboll. Du går på instinkt medan han är en tänkande tränare. Visst är det så?
– Nej. Jag respekterar van Gaal mycket. Han är väldigt taktiskt inriktad och vill att varje spelare ska ha en uppgift att fylla i hans system, hans taktik. I Brasilien går det lite annorlunda till. Om du har förmågan att göra det där lilla extra med bollen så ger dig tränaren den friheten. Du kan dribbla av en, två, tre stjärnor och göra mål. Ett fantastiskt mål, ett underbart mål, ett vackert mål. Men du måste ha förmågan för att kunna ta det ansvaret. Här i Europa är det lite mer komplicerat. Det är lite så att managern säger en sak och spelarna gör en annan.
Mot Atletico i går provade du de svårast tänkbara dribblingarna, skarvningarna och passningarna, trots att spelet inte fungerade för dig. Varför försöker du inte spela enkelt när det går dåligt?
– Man ska inte ändra stil bara för att det inte går bra. Man måste fortsätta, man måste hålla sig mycket lugn på planen och inte oroa sig för hur det ska gå. Man måste tro att man kan göra saker som de andra spelarna inte kan, att man har de kvaliteter som krävs. Sedan hittar man plötsligt en yta på planen och om man då får bollen försöker man göra något annorlunda med den.
Din stil är inte Barças stil.
– Det stämmer. Jag hade inte spelat så förut och det var svårt att vänja sig. Jag skulle vilja kunna slappna av mer, ha roligare på planen. Eftersom man inte får ha så roligt som jag vill, försöker jag i alla fall ha kul de gånger jag kan.
Med tanke på allt detta: trivs du i Barça och i staden Barcelona?
– Ja, jag trivs bra här. Jag själv, familjen, barnen, vi trivs allihop. Vi trivs jättebra.
Din son har blivit rik och berömd.
– Ja, han är berömd. Han har gjort tre annonser för Cola Cao och alla är väldigt förtjusta i honom, i Rivaldinho. Det är jag glad för, men jag vill inte att han ska vänja sig så att han tror att det alltid är så. Nej, jag tror att… han har gjort tre annonser och när det är dags för nästa får han göra den också, såvida jag inte tycker illa om den.
Du har satt dina barn i St Peter’s College i Barcelona, där undervisningen sker på engelska. Varför?
– För att… jag själv aldrig har haft den möjligheten. Jag fick aldrig lära mig engelska och nu är jag i den lyckliga sitsen att jag kan ge barnen möjlighet att med hjälp av sin egen intelligens lära sig engelska, som talas i hela världen. De lär sig engelska i skolan, spanska på gatan och portugisiska hemma. Katalanska får de lära sig senare.
»Jag förmodar att snabbhet är det som jag själv saknar. Jag kan vara snabb i ett långdistanslopp. Men i ett sprinterlopp är jag inte så snabb.«
Du är 27 år nu. Hur länge kommer du att fortsätta spela?
– Så länge jag orkar. Jag vet inte om jag kommer att spela till 33 eller 34 men jag tänker ta chansen att spela så många år som möjligt. När supportrarna visslar åt en och gör så här (han härmar en arg Barça-supporter som viftar med en näsduk), då är det dags att sluta.
Men det är så många matcher nu för tiden.
– Ja, det är inte bra för spelarna. Vi är inga maskiner. Så det är lite komplicerat.
Kommer du att flytta tillbaka till Recife när karriären är över?
– Det får bli ett hus i Recife och ett i São Paolo, tror jag. Jobb i São Paolo och avslappning i Recife, eftersom det finns stränder där.
Och ett hus i Barcelona?
– Nej, det tror jag knappast.
Flera tidningar har utsett dig till årets spelare. Det måste betyda mycket för dig.
– Ja, det är väldigt viktigt för mig på grund av hur mitt liv har sett ut, alla svårigheter jag har tagit mig igenom. Det är något jag kan vara verkligt stolt över, mycket nöjd med. Jag måste fortsätta på samma sätt, behålla viljan att anstränga mig. Det är vad jag tror…
Du har blivit mycket populär i Brasilien efter dina två mål i finalen i Copa America mot Uruguay i år.
– Det här året har varit speciellt för Brasilien. Det är bra att hela världen talar väl om Rivaldo och Brasilien. I Brasilien är det en jävla massa snack om Rivaldo just nu.
Så var det inte tidigare. En gång sa du: »I Brasilien är jag inte särskilt uppskattad eftersom jag är så blyg. Jag beter mig inte som en stjärna. Vissa människor inom fotbollen blir berömda för att de springer på nattklubbar eller får barn med någon fotomodell. Jag är likadan som förr, ganska tillbakadragen.« Känner du inte så längre?
Rivaldos mobiltelefon ringer. Han kollar den uppringandes nummer och sätter sig sedan på telefonen i stället för att svara. Hans stjärt dämpar signalen.
– Den brasilianska pressen uppskattade mig inte så mycket. Publiken uppskattade mig men inte pressen. Men nu har allt förändrats och pressen skriver snälla saker om mig.
Du betraktas numera som världens bästa fotbollsspelare. Men ser du kvaliteter hos andra spelare som du själv skulle vilja ha? Hos spelare som Ronaldo eller Zidane?
– Jadå, det tycker jag. Förut försökte jag kopiera Zico, jag försökte bli lika lugn på planen som han. Zidane är en mycket fin spelare, en mycket lugn spelare. Samma sak gäller Luis Figo, han gör väldigt bra saker med bollen och är mycket snabb. Och Ronaldo – Ronaldinho – som alltid är så nära målet, som gör många mål och är mycket snabb. Jag förmodar att snabbhet är det som jag själv saknar. Jag kan vara snabb i ett långdistanslopp. Men i ett sprinterlopp är jag inte så snabb.
»Han skulle ha sett värre ut om han fortfarande varit fattig: som liten tappade han tre framtänder på grund av undernäring. När han blev rik lät han sätta in nya.«
Det är dags för fotografering. Men hela tiden ringer folk och vill gratulera Rivaldo eftersom olika medier har meddelat att han nu officiellt är utsedd till årets spelare i Europa. Rivaldo lämnar ifrån sig mobiltelefonen till Manuel, som läser upp numren som syns på displayen.
– Jag är inte här, säger Rivaldo och poserar med en fotboll utan luft i.
– Är det sant att han har fått priset? frågar jag Manuel.
– Jag vet faktiskt inte. Alla säger det, men vi har inte hört något, svarar Manuel.
– Ring France Football, föreslår Rivaldo.
Bra idé. Manuel knappar in numret och i Paris ringer en telefon länge.
Till slut svarar någon.
– Vincent! säger Manuel. Rivaldo går fram och lyssnar. Vincent bekräftar att Rivaldo verkligen har utsetts till Europas bästa fotbollsspelare. Vi gratulerar Rivaldo.
Rivaldo tar telefonen från Manuel och går ut på hotellets takterrass. Han blickar ensam ut över staden, bort mot de mörka bergen. Rakt framför honom ligger den spanska NK-liknande varuhuskedjan El Corte Inglés. Ljustavlan på byggnaden visar att klockan är 19.23 och att det är 10,5 grader varmt.
Från och med nu är Rivaldo officiellt en legend, en spelare som folk kommer att prata om i taxibilar i Montevideo och Damaskus även om 40 år.
Naturligtvis förtjänar han det. David Beckham, en av konkurrenterna till priset, slår perfekta passningar. Rivaldo passar sällan över huvud taget, vilket har gjort Ronaldo alldeles ursinnig emellanåt. Ibland spelar Rivaldo som en femåring.
Han kan bli av med bollen på de mest riskabla ställen på planen, det skedde bland annat i OS-semifinalen 1996 där han bidrog till att Brasilien än en gång gick miste om den enda fotbollstitel landet saknar. Men ingen kan dribbla som Rivaldo. Han kan ta sig igenom ett försvar med idel tunnlar, han gör fler mål som vänsterytter än de flesta gör som center och nu för tiden händer det till och med att han nickar eller använder högerfoten. Andelen lyckade frisparkar är mycket högre än för Beckham. När Rivaldo slår en frispark tar han alltid exakt fyra och ett halvt steg tillbaka, och sedan två väldiga kliv framåt innan han lossar kanonen.
Att kränga på honom systemfotbollens tvångströja, skrev en spansk kolumnist, är som att tvinga in Raquel Welch i en A-kupa.
Lagkamraten Ronald de Boer säger så här:
– Rivaldo gör saker som får en att tänka: »hur är detta möjligt?« Han tänker inte så mycket. Själv tänker jag för mycket ibland. »Varför försöker han gå förbi på insidan när luckan finns på utsidan?« Men sedan går han förbi på insidan och gör mål.
»Det är som en scen ur en Bröderna Marx-film: ett rum fullt av människor som låter sig fotograferas med Rivaldo, som ber om hans autograf, som kysser honom.«
Rivaldo är den sortens irrationella spelare som van Gaal inte förstår sig på.
– Han är inte särskilt intelligent, har holländaren sagt en gång.
Rivaldo överlämnar mobilen till Manuel igen och fortsätter poserandet.
– Visste du om i förväg att han hade fått priset? frågar mannen från Mizuno.
Manuel ler brett.
– Visst. Han har redan blivit fotograferad med Guldbollen. Men jag visste inte om det var officiellt.
– Har han firat än? frågar jag.
– Firat? Han har inte ens ätit lunch! Han har haft fullt upp hela dagen.
Manuel visar mig Rivaldos telefon. Displayen visar hela tiden tre samtal som väntar. Så fort ett nummer faller ifrån, ersätts det med ett annat.
Äntligen släpper fotografen Rivaldo. Vi tränger ihop oss i en hiss och åker en trappa ner. I trängseln sneglar Rivaldo på sitt fårade ansikte i spegeln. Han skulle ha sett värre ut om han fortfarande varit fattig: som liten tappade han tre framtänder på grund av undernäring. När han blev rik lät han sätta in nya.
På artonde våningen får han sitta en timme i ett litet, mörkt, varmt rum i en spärreld av tv-lampor. Det är som en scen ur en Bröderna Marx-film: ett rum fullt av människor som låter sig fotograferas med Rivaldo, som ber om hans autograf, som kysser honom. Rivaldo tar sig tid med alla.
Man kan föreställa sig att David Beckham skulle ha betett sig annorlunda i samma situation.
Manuel berättar om den tvist mellan Barcelona och Rivaldo som pågår utanför planen. Brasilianaren är en av de sämst avlönade spelarna i Barcelona. När han kom till klubben fick han en årslön på ungefär 1,6 miljoner dollar plus ett löfte om att lönen skulle omförhandlas efter två år om det gick bra för honom. I dag säger Barcelonas president Josep Lluis Núñez att han inte minns något sådant löfte. Under tiden har spelarlönerna skjutit i höjden så att till exempel Phillip Cocu, som kom till Barcelona 1998 och gör grovjobbet åt Rivaldo på vänsterkanten, tjänar dubbelt så mycket som han.
Enligt Manuel har Rivaldo beslutat sig för att inställa lönediskussionerna med Barcelona tills säsongen är slut. Då kommer han att bestämma sig för om han ska stanna, vilket är vad han helst vill, eller om han ska flytta till någon klubb som sätter högre värde på honom.
I ett obevakat ögonblick sätter Rivaldo händerna för ansiktet och gnuggar sig i ögonen. Omkring klockan nio får han äntligen gå.
Han åker ner till hotellets lobby, där han elegant undviker en grupp journalister och går raka vägen till sin stora Mercedes-van som står parkerad utanför. Men precis när han kommer fram till bilen, dyker hotellvaktmästaren upp från ingenstans och ger honom en tackling. Rivaldo fastnar i hans famn. Journalisterna hinner ifatt honom. Han sätter sig i Mercedesen, men de omringar den. För ett kort ögonblick råder dödläge. Sedan låter de honom köra iväg, hem till sitt tomma hus.
Kanske hinner han tänka igenom sin dag ett par minuter medan han ligger i badet.
Dagen därpå petar van Gaal honom ur Barcelonas startelva.
– Till min stora häpnad har han sagt att han inte tänker spela på vänsterkanten längre. Det är synd, för jag tycker att han förtjänade priset som bästa spelare i Europa, även om det var tack vare att han spelar i Barcelona som han fick det, säger tränaren.
Efter nyår, när han kommer tillbaka till Barcelona efter att ha firat jul i Brasilien, ger Rivaldo med sig. Han tänker spela där van Gaal vill att han ska spela. Han kommer tillbaka till laget, där han mystiskt nog får börja spela i mitten. Lazio vill köpa honom. Barcelona går upp till andra plats i spanska ligan och är en av favoriterna till slutsegern i Champions League.
Alltihop är lite komplicerat.
Översättning: Johan Nilsson