När Roman Abramovitj bestämde sig för att köpa en fotbollsklubb vände han först blicken mot Spanien och Italien. Men ägarförhållandena visade sig vara knepiga. I Italien ägdes klubbarna av familjer som gjort affärer med varandra i generationer, och i Spanien – skräckexemplet – ägde supportrarna de största lagen. Tyska Bundesliga var aldrig ens ett alternativ.
I april 2002 flög han istället till Manchester för att se United spela. I biografin Abramovich (2004) beskriver författarna Dominic Midgley och Chris Hutchins hur Rio Ferdinand körde Abramovitj till flygplatsen efter matchen. Mittbacken charmades av den ryske affärsmannen som började sjunga tillsammans med bilens andra passagerare, bland dem Ferdinands fyraåriga halvbror (charm har alltid varit en av hemligheterna bakom Abramovitjs framgångar).
Kort därefter ska oligarken, enligt legenden, ha suttit i en helikopter över London när han fick syn på en fotbollsstadion som låg på behändigt avstånd från hans hus i Knightsbridge. »Vad är det för något?« ska han ha frågat. Det var Chelseas arena Stamford Bridge. Han köpte klubben för runt 60 miljoner engelska pund, och slutförde affären med den dåvarande ägaren Ken Bates på femstjärniga The Dorchester över en flaska mineralvatten (ett annat viktigt attribut: Abramovitj dricker nästan aldrig alkohol).
På den tiden pratade ryssen fortfarande med journalister. När min tidning, Financial Times, ringde upp för att fråga om affären avslöjade han att hans favoritspelare var Thierry Henry, och förklarade varför han köpt Chelsea: »Jag ser det som någonting att ha roligt med snarare än någonting som kommer att löna sig. Det är ingen ekonomisk investering.« Sedan dess har han knappt yttrat ett ord offentligt.
Alla försök att förstå Abramovitj drunknar i hans hemlighetsfullhet. 90-miljardersmannen undviker att höras även i privata samtal, bland annat genom att låtsas kunna mindre engelska än vad han egentligen kan. Livvakter, piloter, lustjaktspersonal och alla andra i hans närhet har svurit sekretess. När Midgley och Hutchins slutligen lyckades få fram en lista med frågor till Abramovitj fick de snart veta att oligarkens reaktion var att »titta på papperet, le, riva det i två bitar och kasta det i papperskorgen«. Folk inom Chelsea är så försiktiga att de, när de väl pratar om Abramovitj, bara refererar till honom som »ägaren« eller »Mr. A«.
Så: Vem är den här mannen och vad vill han egentligen med Chelsea?
Roman Abramovitj föddes den 24 oktober 1966 i staden Saratov, i den sydvästra delen av nuvarande Ryssland. Vid två och ett halvt års ålder hade han förlorat båda sina föräldrar: modern Irina dog efter en ovarsam abort, fadern Arkadij i en kranolycka. Att växa upp som ett judiskt, föräldralöst barn i det antisemitiska Sovjetunionen tvingade Abramovitj att tidigt lära sig hantera andra människor. Under hela sitt liv har han, oavsett sammanhang, mött omvärlden med ett avväpnande leende. Ingen som har träffat honom tycks ha fått ett dåligt första intryck.
Den föräldralösa pojken adopterades av sin farbror Leib som bodde i Uchta, en stad grundad av före detta politiska fångar, 112 mil nordost om Moskva. Leib skötte leveranserna åt ett statligt timmerföretag. Han var en så kallad nesun: en socialt accepterad »kurir« som stal statlig egendom från sin arbetsplats, i Leibs fall för att sälja vidare på den svarta marknaden. Hans brorson skulle komma att bli en nesun på betydligt högre nivå.
Den unge Roman var aldrig någon större begåvning i skolan, och gjorde istället karriär som fixare. Under slutet av 1980-talet hade Michail Gorbatjov öppnat upp landet för entreprenörer. Abramovitj sålde dockor på en utomhusmarknad i Moskva och gjorde småaffärer som inbegrep allt från bildäck till livvakter och cigaretter. Han första steg mot högre nivåer kom när han började intressera sig för oljebranschen. Han köpte sovjetisk olja billigt och skaffade exportlicens för att sälja vidare med god förtjänst utomlands.
»För många oligarker är det redan över. De kommer att förlora sina företag på ett eller annat sätt, så de försöker få ut så mycket pengar de bara kan. Några av dem investerar i fotbollen.«
I självbiografin Totally Frank skriver Frank Lampard: »Jag vet inte allt om hans bakgrund, men utifrån vad jag har läst kommer Mr. Abramovitj från enkla förhållanden och har varit sin egen lyckas smed.« I Ryssland är lycka detsamma som närhet till makten. Abramovitj smidde sin lycka genom att charma oligarken Boris Berezovskij, som stod Jeltsin-familjen nära. Långt senare – när de två inte längre var lika goda vänner – sade Berezovskij att av alla affärsmän han träffat var Abramovitj den som var bäst på »personliga relationer«.
1995 köpte Berezovskij och den då 29-årige Abramovitj 51 procent av det statligt ägda företaget Sibneft (»sibirisk olja«) för knappt 200 miljoner dollar. Med tanke på rikedomen i den sibiriska jorden är det troligtvis den största nesun-aktionen någonsin. De två kumpanerna ökade sedan sitt aktieinnehav i Sibneft genom tvivelaktiga utspädningar av andra investerares delar.
När Vladimir Putin efterträdde Boris Jeltsin på presidentposten 2000 klamrade Abramovitj sig kvar i maktens korridorer. Enligt Midgley och Hutchins intervjuade han kandidaterna till Putins första regering. Han finansierade även grundandet av Enade Ryssland, det politiska parti Putin startade för att kunna vinna valet. Slutligen gick han med på att tillbringa ett par år som guvernör i den fattiga autonoma regionen Tjuktjien, längst upp i nordöstra Sibirien, där han hade för vana att ge personliga gåvor till den lokala ursprungsbefolkningen, jupikerna. Utåt sett ett nödvändigt ont för att behaga Putin, men som alltid hade Abramovitj en baktanke: Tjuktjien råkade ha ett förvånansvärt förmånligt skattesystem.
Vid millennieskiftet samlade Putin sina oligarker i Kreml för att utfärda en varning: de var fria att behålla sina rikedomar så länge de höll sig utanför politiken. Vissa, så som Berezovskij och Michail Chodorkovskij, hade svårt att anpassa sig – men inte Abramovitj. Han började genast sälja av sin ryska egendom och köpte 2003 det skuldtyngda Chelsea FC, som under tränaren Claudio Ranieri lyckats kvalificera sig till Champions League i ligans sista omgång.
I början föraktade många ryssar affären och såg den som en opatriotisk investering, möjliggjord av pengar som stulits från dem. Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov anklagade Abramovitj för att »spotta på sitt hemland«. Oligarken svarade genom att stoppa in en del av Sibneft-pengarna i den ryska fotbollen: till CSKA Moskva, till skapandet av en nationell fotbollsakademi och till anställningen av Guus Hiddink som ny rysk förbundskapten. Abramovitj är inte en av de där New Russians från början av 1990-talet som låter skjuta sina motståndare. Han köper deras lojalitet istället.
2003 var han den rikaste mannen någonsin att ta över en fotbollsklubb. Sedan dess har det spekulerats om varför han gjorde det. Vissa har påstått att Chelsea bara var en språngbräda till en politisk karriär. Andra att han sökte berömmelse i England som en försäkring ifall Putin någon gång skulle få för sig att landsförvisa honom.
Den mest övertygande förklaringen jag hört kommer från Derk Sauer, en kortväxt holländare som blivit mediemogul i Moskva genom att skapa ryska versioner av tidskrifter som Playboy och Cosmopolitan. Sauer bor i ett överklassområde strax utanför Moskva, där en av hans söner spelade fotboll tillsammans med Abramovitjs son, och har sedan lång tid tillbaka studerat den ryska oligarkstammen. Sauers förlag brukade ge ut ett obskyrt fotbollsmagasin.
– Det var ett väldigt fint magasin, men det sålde helt enkelt inte, berättade han för mig över en frukost i Amsterdam 2005.
En dag ringde en person och ville köpa tidningen. Sauer fick så småningom reda på att den slutgiltiga köparen var Roman Abramovitj.
– Det var hans favoritmagasin, hans bibel, sade Sauer förundrat. En av våra reportrar åkte till Chelsea för att intervjua honom. Då öppnade Abramovitj ett skåp och visade upp en komplett samling av magasinets samtliga nummer. Det är typiskt Abramovitj: han skaffar sig saker bara för att han vill ha dem.
»Vi tittade på repriser av matcher och situationer tillsammans. Jag fick förklara vissa händelser, och han var en snabblärd elev. Jag har aldrig sett så mycket intellekt och en sådan ren kärlek till fotbollen.«
Det var också därför Abramovitj köpte Chelsea, enligt Sauer.
– De här personerna [oligarkerna] har pengar, men ingen status. Så vad gör de? De försöker köpa sig status. På 1920-talet fanns det magnater i USA som gjorde exakt samma sak. De köpte tidningar, gav sig in i konstvärlden. Nu är det ryssarna som försöker ta sig ur affärsträsket. För många oligarker är det redan över. De kommer att förlora sina företag på ett eller annat sätt, så de försöker få ut så mycket pengar de bara kan. Några av dem investerar i fotbollen.
Med andra ord: Chelsea var inte någon slug satsning från Abramovitjs sida. Det var, för mannen som i hela sitt liv älskat fotboll, ett vältajmat hobbyprojekt som raderade ut en del av hans omdiskuterade förflutna.
Två år efter Chelseaaffären sålde han, efter att framgångsrikt ha drivit bort Berezovskij, sin del av Sibneft till det statliga oljebolaget Gazprom för 13 miljarder dollar – drygt 65 gånger mer än vad han en gång köpte det för.
Abramovitj kom till Chelsea smärtsamt medveten om sitt stora handikapp: han kunde inte mer om fotboll än den genomsnittlige supportern. Han ville ha ett anfallande lag fullt av storstjärnor, men anade samtidigt att fotbollen inte var riktigt så enkel. I början av sin nya karriär fick han istället användning för ännu ett utmärkande karaktärsdrag: han är en god lyssnare. Trots att han var enväldig härskare över en historiskt medioker klubb hörde man knappt honom yttra ett ord.
Han lät Claudio Ranieri stanna kvar som manager under det första året. 2004 anställde han så sin drömtränare, José Mourinho, och gav honom direkt en lista med några av världens bästa fotbollsspelare. Vem ville Mourinho ha? »Ingen«, svarade Mourinho. En besviken Abramovitj lät ändå portugisen (som alltid föredrar att vara den största stjärnan i klubben) bestämma. Med ett blygsamt ego har Abramovitj förmågan att handskas med stora personligheter. Mourinho betalade tillbaka genom att vinna två raka ligatitlar, Chelseas första på 50 år.
Abramovitj visste att män som Mourinho skulle försöka hålla honom på avstånd genom subtila antydningar om hans bristande fotbollskunskaper. Det skulle också göra honom till ett lätt byte för agenter som ville sälja spelare, och Mourinhos egen agent, portugisen Jorge Mendes, var ett av de största hoten. Abramovitj behövde därför skaffa sig kunskap på egen hand. Som en stor beundrare av holländsk fotboll vände han sig till den erfarne scouten Piet de Visser, och anställde honom som sin privata lärare. I flera år flög de Europa runt, ibland för att se tre fotbollsmatcher på en dag. I sin biografi Voetbal als medicijn skriver de Visser: »Jag vet att Mr. Roman egentligen inte vill att jag ska prata om honom … Men jag är 80 nu, och känner att det måste vara möjligt.« I boken berättar de Visser, som nästan inte hade någon magsäck efter oräkneliga sjukdomar, hur Abramovitj beordrade kocken på sin lustjakt att mosa hans mat. En rörd de Visser lovade att återgälda honom genom att »scouta en ny Ronaldo [brasilianaren] innan jag dör«.
Det var även från lustjakten, förtöjd vid Lissabons kust, som duon följde EM 2004. Piet de Visser skriver:
»På morgonen brukade Mr. Roman knacka på dörren till mitt rum. Sedan tittade vi på repriser av matcher och situationer tillsammans. Jag fick förklara vissa händelser, och han var en snabblärd elev. Jag har aldrig sett så mycket intellekt och en sådan ren kärlek till fotbollen. Efter ungefär fyra år sade han: ›Piet, tack så mycket. Nu kan jag tillräckligt.‹«
Det var inte ovanligt att Abramovitj även sökte råd från spelarna i Chelsea. Frank Lampard berättar i sin biografi:
»Bortsett från tränaren var det jag och John [Terry] som hade närmast relation till Roman. Ibland talades vi vid bara några minuter efter en match, för att diskutera hur det gick och ibland för att höra hans synpunkter på specifika saker … Abramovitj är väldigt lik Mourinho i sitt begär att hitta orsakerna bakom ett resultat.«
Som fotbollsspelare var Lampard försiktig med vad han yttrade sig om, men Abramovitj uppmuntrade honom. Han behövde självständiga källor inom klubben. Om Lampard nämnde en lagkamrats tekniska tillkortakommanden frågade Abramovitj: »Varför säger du det inte till honom?«
Lampard tycks vörda Abramovitj. Jag misstänker att det är en genuin känsla. Folk inom fotbollsvärlden imponeras lätt av pengar, och bryr sig inte så mycket om var rikedomen kommer ifrån. Lampard berättar i boken om hur hans familj semestrade på en av Abramovitjs lustjakter, och minns hur oligarken en gång köpte »burkar med den finaste ryska kaviaren« till spelarhotellet: »Jag älskade grejerna och högg in, medan de andra bara stirrade på mig. Varje burk var säkert värd 5 000 pund, och jag var glad för den goda maten.«
Precis som de flesta andra som träffar Abramovitj tenderar personer inom fotbollen att uppskatta oligarkens ödmjukhet, hans sätt att gå in i ett omklädningsrum och skaka hand med spelarna utan att verka bossig. Guus Hiddink beskriver sitt första möte med Abramovitj:
– [Han är] en väldigt tyst man, utan något som helst behov att hävda sig. Inget »se hur viktig jag är, hur mycket jag har och hur mycket jag kan göra«. Han gick runt i jeans och en normal klocka.
Så småningom fann Abramovitj, på sitt karaktäristiskt smygande sätt, sin plats i Chelsea. Som Lampard beskriver det: »Han är en man som inte tar någon skit eller några ursäkter.« När han tröttnade på Mourinhos vägran att köpa stjärnspelare värvade han på egen hand Andrij Sjevtjenko och Michael Ballack. En Chelseaanställd berättade för mig att även det katastrofala köpet av Fernando Torres för 50 miljoner pund från Liverpool 2011 var Abramovitjs idé. Tjänstemannen sade att klubbens teknokrater var tvungna att låta ägaren få sin vilja igenom ett par gånger för att lära honom att dyra stjärnvärvningar inte alltid är lösningen.
»Abramovitj tvingas ha livvakter runt sig dygnet runt. Det måste vara jobbigt. Men för ett barn som växte upp utan föräldrar, under tuffa förhållanden, måste livet ändå vara ganska bra.«
När anställda inom Chelsea pratar om Abramovitj beskriver de ibland honom som en lovande elev med en hel del kvar att lära sig. Frank Arnesen, den före detta danske landslagsmannen som under en period var sportchef i klubben, försökte en gång övertyga Abramovitj om hur värdefull ivorianen Salomon Kalou var för laget. Anfallaren kanske saknade stjärnglansen ägaren sökte, men, argumenterade Arnesen, om man tittade på antalet matcher han spelade och det han bidrog med kunde Kalou faktiskt vara Chelseas mest värdefulla spelare – sett till den förhållandevis låga lön man betalade honom. Det är dock svårt att föreställa sig att Abramovitj lät sig påverkas. Arnesen lämnade Chelsea 2011. Säsongen därpå fick Salomon Kalou, som året innan gjort tio mål i Premier League, bara starta sju ligamatcher. Sommaren därefter såldes han.
Efter att ha sparkat José Mourinho 2007 gick Abramovitj igenom sju tränare på sex år i den desperata jakten på en attraktiv fotboll. Carlo Ancelotti, som anställdes som tränare 2009, berättade 2013 för mig från sitt högsäte i Real Madrid:
– Första gången jag träffade Roman Abramovitj sa han: »När jag ser Chelsea känner jag inte igen Chelsea – identiteten, deras sätt att spela.«
Ancelotti vann den engelska dubbeln med laget, men blev inte långvarig han heller.
Abramovitj såg ut som en livs levande stereotyp av den otålige, nyrike ryssen vars liv är en enda stor shoppingrunda. Men ett slit-och-släng-förfarande är inte hans egentliga agenda. Han må vara krävande, men tenderar också att vara lojal mot dem som inte sviker honom: när Mourinho sparkades första gången fick han med sig en sällsynt Ferrari 612 Scaglietti som avskedspresent. Kanske anande Abramovitj att han skulle få användning av »The Special One« igen.
Det råder inga tvivel om – även om antalet tränare på senare år antyder motsatsen – att oligarken ändå föredrar att arbeta långsiktigt. Dessutom med en liten skara anställda: som de Visser, eller Abramovitjs kanadensisk-ryska högra hand Eugene Tenenbaum, som han blandar nytta och nöje med. Om Abramovitj aldrig bjuder med dig på en spontanflygning från London till Saint-Tropez för att hänga på hans lustjakt (för tillfället Eclipse, med sina 162 meter världens näst längsta) är du inte heller en del av den innersta krets där besluten tas.
Denna innersta krets är extra inflytelserik då Abramovitj själv inte sköter den dagliga verksamheten. Han reser mycket, har sin primära bas i Moskva och tillbringar mycket tid på Eclipse. Det betyder att han inte ses så ofta i Chelsea. Istället förmedlar hans undersåtar orderna. En högt uppsatt chef i klubben berättade en gång för mig att undersåtarna ofta kunde komma och säga: »Du måste göra det här, det är vad han vill.« Samtidigt kunde chefen i fråga undra: »Är det här verkligen hans order?«
Sedan Mourinho kom tillbaka 2013 verkar klubben ha lugnat ner sig. Befälsordningen har blivit tydligare. Och som troligtvis ett unikum i den professionella fotbollen är klubbens två mäktigaste chefer, utöver managern, en kvinna och en svart man: den flerspråkiga, rysk-kanadensiska VD:n Marina Granovskaja (Abramovitjs före detta personliga assistent) och den nigerianske sportchefen Michael Emenalo.
Det bör påpekas att kampen mot rasism och sexism hör Abramovitjs meritlista till. Hans talesman sedan många år i Ryssland, John Mann, är afroamerikan. Det är ett smart drag att rikta blicken utanför den sedan länge exploaterade pölen av vit, manlig talang. Men en maktkalkylering ligger också bakom hans val: med tanke på fotbollens invanda diskriminering hade Granovskaja och Emenalo haft svårt att få lika stora uppdrag hos andra klubbar. Det gör dem mer beroende av Abramovitj.
»2003 var fotbollen en plats för filantroper: ägarna tryckte in pengar utan några förväntningar på att kunna tjäna igen dem. Nu är toppfotbollen business: ägarna förväntar sig ekonomiska vinster.«
Trion samarbetar utan friktion. Mike Ford, som basade över fotbollssektionen från 2007 till 2013, sade till mig:
– Jag tycker att de har en fantastisk dynamik. Han är en väldigt erfaren fotbollsägare, som har lärt sig att förstå marknaden, och han är oerhört smart.
När Abramovitj köpte tillbaka Mourinho 2013 var de som ett medelålders par som återförenades efter några hårda livslektioner. De omförhandlade sin relation: Abramovitj accepterade att Mourinho skulle ha sista ordet i de stora besluten. Och han skulle inte längre pracka på managern stjärnvärvningar. I gengäld accepterade Mourinho att han var tvungen att dela beslutsfattandet med Abramovitjs inre krets.
Den nya ordningen fungerade galant under förra säsongen, då Chelsea vann ligan. Den här säsongen fungerade den inte alls. Den 17 december, efter lagets traditionella jullunch, kallades Mourinho upp till klubbens huvudkontor där han fick reda på att han hade fått sparken. Under höstens minst sagt knackiga resultat visade sig Abramovitj ändå vara tålmodigare än vad många andra storklubbsägare hade varit. Han ville verkligen vara lojal, men befann sig till slut i en position där han inte längre hade något val. Att ännu en gång sparka Chelseas mest framgångsrika tränare någonsin var inte populärt hos alla supportrar, och inte heller bra för den nyvunna stabiliteten i Abramovitjs ledarskap. Men hur han än gjorde var det här ingen match han kunde vinna. Att låta Mourinho, som uppenbarligen tappat förtroendet hos spelarna, fortsätta hade kunnat sänka hela klubben. I slutändan gjorde han sig omöjlig att behålla – och i längden kanske en klubb utan rubrikmakaren José Mourinho trots allt är enklare att navigera.
Om Abramovitj skulle få för sig att fundera över sitt beslut 2003 borde han rimligtvis ändå känna sig nöjd. Under sina tolv år har han sett sin klubb vinna ligan fyra gånger och Champions League en gång, en utdelning som få andra ägare kan matcha. Visst, framgångarna har kostat mer än han hade förväntat sig. Precis som så många andra rika affärsmän som köpt en fotbollsklubb var han säker på att han kunde bli den förste som drev fram svarta siffror i boksluten. Så blev det inte. Men jämför man den pyttelilla affärsverksamheten fotboll med den gigantiska biljonindustrin som har med olja att göra, är det svårt att tro att Abramovitj ligger sömnlös om nätterna. En miljard pund – ungefär så mycket beräknas han ha investerat i Chelsea sedan 2003. Ändå är han enligt Sunday Times fortfarande Storbritanniens tionde rikaste person. Abramovitj kan köpa Didier Drogba eller Eden Hazard och känna att det svider ungefär lika mycket i plånboken som när en normalinkomsttagare köper en lunch.
Dessutom var köpet av en Londonbaserad klubb exakt den hobby som han behövde när Vladimir Putin tog över hans hemland. Att lämna den ryska affärsverksamheten något år in på 2000-talet visade sig vara ett genidrag: Putin och hans politiska vänner skaffade, eller tvingade till sig, full kontroll över Rysslands ekonomi, och även om Abramovitj fortfarande är svag för Moskva är det betydligt lugnare att ha sin bas i London.
Kanske är det också roligare för hans familj? Majoriteten av hans sju barn, från tre äktenskap, bor också i London. Hans nuvarande fru, Dasja Zjukova, är en hängiven konstsamlare – precis som exfrun Irinia Maladina, som fick med sig cirka en miljard pund från skilsmässan – som kryssar mellan auktioner och gallerior på huvudstadens dyrare adresser. Abramovitj själv fortsätter däremot att plöja ner sina miljarder i mer klassiska investeringar – allt från nickelproduktion till förnybar energi – men tar sällan risker på samma sätt som när han köper fotbollsspelare. Hans tidigare affärskollega Boris Berezovskij stämde visserligen honom på 3 miljarder pund och hävdade att han hade blivit blåst av Abramovitj vid försäljningen av Sibneft, men Abramovitj vann tvisten och Berezovskij begick självmord.
Okej, Abramovitj tvingas ha livvakter runt sig dygnet runt. Det måste vara jobbigt. Men för ett barn som växte upp utan föräldrar, under tuffa förhållanden, måste livet ändå vara ganska bra.
Hur kommer omvärlden att se på honom om låt säga 50 år? Troligen som mannen som för alltid förändrade klubbfotbollen. Före hans inträde var det snarare regel än undantag att brittiska klubbar styrdes av skumma affärsmän: män som Louis »Slaktaren« Edwards, ordförande i 25 år i Manchester United. Eller ännu mer talande: hans företrädare i Chelsea, Ken Bates. Abramovitj bevisade för andra miljardärer att det går att ha roligt med sin hobby om man bara sköter verksamheten någorlunda efter spelets regler. Schejk Mansour i Manchester City och Qatargänget som driver Paris Saint-Germain verkar ha lyssnat. Precis som Abramovitj har de gjort medelmåttiga klubbar till några av Europas bästa. Fansen reagerar knappt längre – så länge deras klubb vinner mer än den förlorar bryr de sig inte om förklaringarna bakom förändringarna.
Samtidigt går det att påstå att »sugar daddy«-eran inom toppfotbollen började och slutade med Abramovitj. För en gångs skull finns det antydningar om att fotbollen har vuxit upp ekonomiskt. Medan det tidigare mest handlade om att spelare och agenter skulle tjäna så mycket som det bara gick (nåja, så är det visserligen än i dag), finns det i dag regler som i princip gör det omöjligt att endast pumpa in miljarder utan att redovisa var pengarna kommer ifrån. Uefas Financial fair play, som går ut på att klubbar inte kan spendera mer än de drar in, har fått en del uppmärksamhet men desto mindre betydelse. Däremot har många länder sina egna versioner av FFP. Det engelska och spanska ligasystemet har på senare år följt i tyska och franska fotspår, vilket innebär att det finns gränser för hur pengar kan och får spenderas. Det har lett till att sådana som Abramovitj inte längre, åtminstone inte utan list, bara kan öppna sina checkhäften.
Att Mourinho under hösten gång på gång envisades med att ställa upp med samma startelva, trots att spelarna till slut var uppenbart utslitna, beror på att alternativen på bänken var så mycket sämre. Tiden då Chelsea kunde ha 22 högavlönade världsklasspelare i truppen är förbi.
De nya förhållningsreglerna innebär också att Chelseas försprång till mer ekonomiskt restriktiva konkurrenter, som till exempel lokalrivalen Arsenal, har minskat. Och med fotbollsvärldens mest lukrativa TV-avtal någonsin runt hörnet – värt 5,1 miljarder pund för tre år med start 2016 – kommer andra, tidigare underlägsna konkurrenter att ha mer att sätta emot.
När Abramovitj klev in 2003 var det onekligen lättare att nå framgångar. Även om det finns svarta får inom toppfotbollen, klubbar som knappt vet vad de sysslar med, blir de hela tiden färre. Säsongen 2013/2014 spenderade de 20 Premier League-klubbarna i genomsnitt 58 procent av klubbens totala intäkter på spelarlöner, vilket var lägst sedan år 2000. Samma säsong uppvisade de 20 klubbarna totalt en vinst före skatt på drygt 190 miljoner pund, vilket var fyra gånger mer än det tidigare rekordet. En seger för alla hederliga revisorer och ett bevis på att klubbar i allt större utsträckning har professionaliserats. Till och med Chelsea har lyckats göra positiva resultat utan Abramovitjs pengar de senaste åren. För två säsonger sedan gjorde man en vinst på nästan 19 miljoner pund. Chelsea, som under Abramovitjs första tio år gjorde sig ökänt som klubben som hellre betalade fem miljoner pund mer för en spelare än vad som behövdes, är i dag en av de smartare i branschen. Man köpte visserligen David Luiz för otroligt mycket pengar – men sålde honom för ännu mer.
2003 var fotbollen en plats för filantroper: ägarna tryckte in pengar utan några förväntningar på att kunna tjäna igen dem. Nu är toppfotbollen business: ägarna förväntar sig ekonomiska vinster. Fotbollens framtid tillhör därför inte typer som Abramovitj, utan snarare Glazer-familjen, Manchester Uniteds ägare. Vinstsökande amerikanska riskkapitalister köper nu upp även mindre Premier League-klubbar, som Crystal Palace och Bournemouth. Istället för fler Abramovitjar som skjuter in pengar i sporten kommer vi att få se fler Glazer-typer som plockar pengar ur den. Det är dåligt för fotbollen – även om det vore trevligt om sporten upphör att vara en hobby för miljardärer som genom tvivelaktiga affärer stulit till sig rikedomar från det ryska folket.
I Chelseakretsar har orosmolnet alltid varit detsamma: »Vad händer om Abramovitj blir påkörd av en buss?« För tio år sedan hade hans arvingar kunnat kräva tillbaka pengarna han stoppat in i klubben – och Chelsea FC skulle ha varit historia. I dag är situationen annorlunda. Först och främst har Abramovitj placerat den skuld på 1 miljard pund som Chelsea är skyldig honom i klubbens förvaltningsbolag, Fordstam Limited. Pengarna är återbetalningsbara med 18 månaders varsel. Om Abramovitj, eller hans arvingar, kräver en återbetalning kan Chelsea helt enkelt försätta Fordstam i konkurs och skapa ett nytt, skuldfritt förvaltningsbolag – ett vanligt knep inom fotbollsvärlden.
Men om nu Abramovitj eller hans arvingar verkligen vill ha tillbaka sina pengar finns det en bättre väg att gå – att sälja klubben. I december köpte ett gäng kinesiska investerare 13 procent av Manchester Citys aktieandelar för 265 miljoner pund. Klubben värderades totalt till två miljarder pund. Låt oss ponera att Chelsea är värt lika mycket (även om det troligtvis är en underdrift med tanke på att klubben äger flera stora fastigheter i de exklusiva delarna av västra London). Om Abramovitj-släkten säljer klubben för två miljarder pund, och sedan återbetalar sig själva den miljard de lånat ut, skulle de fortfarande göra en vinst på en miljard pund – drygt elva gånger mer än vad Roman Abramovitj betalade för Chelsea 2003, inflationen inräknad. Under tiden har han haft en hel del kul, och blivit känd över hela världen som symbolen för en ny generation fotbollsmagnater.
I oligarkens ansikte – som vi vanliga dödliga bara kan få en skymt av på Stamford Bridge under matchdagarna – kan man ana ett karaktäristiskt, ordlöst leende.
Översättning: Christian Naumanen