Avtalskonstnären

Om du var tvungen att gissa vad Mino Raiola jobbar med enbart utifrån hans utseende och klädsel, skulle du förmodligen säga: en man som är ledig från sitt jobb som servitör på en småstadspizzeria. Raiola arbetade faktiskt på sin familjs restaurang när han växte upp, och han har fortfarande en oklanderlig känsla för service. När vi träffas i en av hans två lägenheter i holländska Haarlem, belägen under hans föräldrars bostad på en alldaglig gata i stadens centrum, försöker han förutse och tillfredsställa alla mina behov: Var vill jag sitta? Vill jag ha en energidryck? Blir jag för varm med min jacka på?

Den knubbige, glansögonprydde och kortväxte italienskholländaren är förmodligen världens mäktigaste fotbollsagent. I somras värvade Manchester United tre av hans klienter: Paul Pogba (för en världsrekordsumma på knappt 1,1 miljarder kronor), Zlatan Ibrahimović och Henrikh Mkhitaryan. Hans stall består dessutom av spelare som Mario Balotelli – sin generations stora, oförverkligade talang. Oavsett om du gillar Raiola eller hatar honom (som exempelvis Sir Alex Ferguson gör), så kvarstår faktum: han formar transfermarknaden och är en av de starkaste krafterna som bestämmer vilka spelare som hamnar i vilka klubbar.

För att visa mig hur han lärt sig sitt arbete tar Raiola med mig några hundra meter från sin lägenhet, till platsen där allt började: Haarlems vackra gamla marknadstorg Grote Markt. Hans familj flyttade hit från södra Italien 1968, när Raiola var ett år gammal. Flera delar av släkten migrerade tillsammans. Han berättar att ungefär 35 av dem bodde i tre till varandra angränsande hus. Familjen Raiola öppnade en pizzeria, kallad Napoli, på Grote Markt.

Vi sjunker ner i stolarna i den italienska restaurang som i dag ligger där. Ägaren serverar mig en gratis espresso, medan Raiola granskar sina gamla marker. En förbipasserande vinkar och agenten ropar:

– Hej, hur är läget?

Sedan vänder han sig till mig och tillägger:

– Ingen aning om vem det var.

Han berättar:

– Min pappa arbetade 18, ibland 20, timmar om dagen här. Han är extrem vad gäller jobbet. När jag var elva eller tolv började jag arbeta med honom för att lära känna honom. Han stod i köket, så vad kunde jag göra? Jag kunde diska. Jag gillar fortfarande att diska. Det ger mig en storts frid att göra rent saker, att se ett direkt resultat av mitt arbete.

Snart klädde sig lilla Mino i kostym och passade upp vid borden. Det utvecklade hans förmåga att prata med människor (oftast dubbelt så snabbt som andra). Han brukade fråga gästerna vad de var sugna på och sedan uppfinna en anpassad meny åt dem. Om en stamkund skulle skilja sig kunde pojken sätta sig ner med honom för ett förtroligt samtal. Affärsmodellen fungerade: enligt Raiolas beräkningar hade familjen totalt elva restauranger.

»Det låter arrogant, men jag såg varje förändring i fotbollsvärlden innan den skedde.«

Raiola talade bättre holländska än sin far och redan som tonåring fick han förhandla med banker och titta in på besök hos Haarlems borgmästare. Han talade också flytande italienska, eller i varje fall napolitanska. När en restaurangbesökare klagade över problem med sin italienska leverantör, ordnade Raiola upp det hela. Han grundade ett företag, Intermezzo, som hjälpte holländska företag att göra affärer i Italien. Vid 19 års ålder köpte han upp en lokal McDonalds’restaurang och sålde den till en byggherre. Försäljningen gjorde honom till miljonär. Efter det, säger Raiola, slutade han motiveras av pengar.

Den lilla fritid Raiola hade ägnade han åt sin passion, fotboll. Han hade varit en hygglig ungdomsspelare, och i 20-årsåldern blev han, efter att ha hoppat av en juristutbildning, sportchef för den lokala proffsklubben FC Haarlem. Han gjorde upp en djärv plan för att värva en begåvad tonåring vid namn Dennis Bergkamp från Ajax, men hamnade snart på kant med Haarlems andra chefer – träiga och konservativa gamla gubbar, enligt Raiola.

1992 hjälpte han via sitt företag Intermezzo den holländske yttermittfältaren Bryan Roy att flytta från Ajax till italienska Foggia. Raiolas personliga service innefattade att tillbringa sju månader med Roy i Foggia, där han bland annat hjälpte till att måla spelarens hus. I Foggia träffade Raiola sin blivande fru. Han lärde också känna den professionella fotbollens egendomliga värld.

 

Den rundlagda utbölingen Raiola avfärdades ibland av fotbollens invigda. Folk frågade honom: »Vem är du?« Men motviljan var ömsesidig. Han minns:

– Jag var verkligen inte imponerad.

Många av fotbollens ledande chefer hade fått sina jobb främst för att de var före detta spelare.

– Incest gör den här världen svag, säger han. Den är korkad för att de vill att den ska vara korkad. Det är en stängd värld med enorm potential och en gigantisk pengaomsättning, men ofta ledd av människor om vilka jag tänker: »Vad i helvete?«

En ovanligt smart chef var, enligt Raiola, Luciano Moggi. Första gången agenten skulle träffa honom under tidigt 90-tal, när Moggi var sportchef för Torino, hade de bestämt möte klockan elva. Raiola, alltid tvångsmässigt tidig, dök upp vid kvart i elva.

– Jag fördes in i ett rum och det var som att gå till tandläkaren: där stod omkring 25 pesoner, alla rökte och tittade på saker och pratade. När klockan var kvart över elva hade ingen hämtat mig, så jag gick till sekreteraren och sa: »Kan du vara snäll och säga till herr Moggi att jag väntar, och kan du berätta för mig hur lång tid han kommer att dröja?« Hon tittade på mig och sa: »Alla de här människorna väntar på herr Moggi.«

Raiola, bara drygt 20 år och nästan helt utan kontakter i fotbollsvärlden, informerade artigt sekreteraren om att han tänkte gå därifrån.

– Två timmar senare sprang jag in i Moggi på en restaurang. Med honom var de där 25 personerna, som hade följt med honom ut på lunch.

Som Raiola beskriver det gick han fram till Moggi och hade följande samtal:

Raiola: »Är du herr Moggi?«

Moggi: »Ja.«

Raiola: »Jag tycker det var väldigt ohövligt av dig att låta mig vänta.«

Moggi: »Vem är du?«

Raiola: »Jag är Raiola.«

Moggi: »Ah, du är Raiola. Om du är så här otrevlig mot mig kommer du aldrig att sälja en enda spelare i Italien.«

Men i Foggia lärde Raiola känna klubbens tränare, en tjeckisk arbetsnarkoman vid namn Zdeněk Zeman. De pratade oavbrutet med varandra om fotboll. En dag sade Raiola till honom: »Du vill ha den perfekta, fotbollsspelaren: den som springer 17 kilometer per match, som dribblar som Maradona och som tränar hårdare än vad du kan tänka dig. Men han existerar inte.«

I mitten av 90-talet fann Raiola ändå Pavel Nedvěd, Zemans perfekta fotbollsspelare, via en kontakt i Tjeckien. I dag säger Raiola:

– Pavel Nedvěd är extrem. Det enda han anser om sig själv är att han inte kan spela fotboll. Men han kan träna hårdare än någon annan.

Nedvěd brukade först träna med sin klubb Sparta Prag, sedan åka hem och träna ännu hårdare i sin trädgård. 1996 sålde Raiola den unge mittfältaren till Zemans nya klubb Lazio.

De två tjeckerna bekräftade det Raiola lärt sig av sin pappa: »extremister« lyckas. Raiola blev en själv. I mer än 20 år nu har han rest runt i Europa med sin lilla resväska för att arbeta.

– Det har kostat på, erkänner han. Jag har inte sett mina barn växa upp.

 

Om Mino Raiola någonsin skriver en självbiografi (vilket han ibland hotar med att göra) borde han kalla den Avtalets konst. Kontraktsförhandlingarna är hans matcher. Det finns en talande skildring i Thank You, Mino, en redogörelse av den gamle holländske spelaren Rody Turpijn om hans övergång från Ajax till lilla De Graafschap 1998. Raiola och Turpijn mötte De Graafschaps ordförande på ett sunkigt motell. Agenten höll ett lyriskt öppningstal om Nedvěd – ärligt och innerligt, men också en kalkylerad maktdemonstration. Ordföranden kladdade ner lönen han erbjöd Turpijn på ett papper. Det var mer än han tjänade i Ajax. Dessutom var De Graafschap den enda klubb som var intresserad av honom.

Men Raiola utbrast: »Vet du vad han tjänar i Ajax? Detta är inget seriöst erbjudande. Kom, Rody, vi ska inte slösa bort vår tid.«

Han ställde sig upp för att gå, så Turpijn ställde sig plikttroget upp han också. Ordföranden vädjade att de skulle stanna. Under de följande 20 minuterna förhandlade Raiola fram ett kontrakt (inklusive alla möjliga tänkbara extraförmåner) som, enligt Turpijn, »i stort sett säkrade min framtid – inte bara under de fyra åren jag spelade för De Graafschap, utan nästan för resten av livet«.

Berättelsen illustrerar en av Raiolas maximer: även den minsta affär kan förändra någons liv. Raiola sade ofta till Turpijn att han borde vara mer som Nedvěd. Det blev inte så: efter en misslyckad tid i De Graafschap pensionerade Turpijn sig från fotbollen vid 25 års ålder och började studera vid universitetet. Raiolas tillvägagångssätt fungerade dock på en annan, mer ambitiös, ung Ajaxsspelare som han träffade runt 2001 – en svensk anfallare vid namn Zlatan Ibrahimović.

»Många av hans spelare använder honom som en alltiallo. Balotelli ringde honom en gång för att berätta att hans hus stod i lågor; Raiola gav honom rådet att höra av sig till brandkåren.«

Raiola är en central rollfigur i anfallarens biografi Jag är Zlatan Ibrahimović. Inte undra på, eftersom en agent kanske har mer inflytande på en spelares karriär än någon annan. Deras relation är närmare än det oftast kortvariga förhållandet mellan tränare och spelare. Det är i synnerhet sant om Raiola, som håller sitt spelarstall litet så att han kan ge varje individ personlig service.

Zlatan och Raiola möttes på Amsterdams trendiga japanska restaurang Yamazato. Ibrahimović hade på sig kostym. »Men vem fan dök upp? En kille i jeans och en Nike-t-tröja – och den där magen, som på någon av killarna i Sopranos«, skriver han i sin bok. (Raiola tror att det ger honom en fördel att inte bära kostym, eftersom det får folk att underskatta honom.)

Raiola kan spela både »good cop« och »bad cop«, och han visste precis vilken av rollerna som Ibrahimović skulle respektera. Enligt Ibrahimović ratade Raiola de japanska rätterna och skyfflade i sig nog med pasta för att mätta sex personer. Han läxade upp anfallaren, sade att han underpresterade och frågade Ibrahimović sin standardfråga: »Vill du bli bäst i världen? Eller vill du bli spelaren som tjänar mest och kan skryta med mest saker?« Ibrahimović svarade att han självklart ville bli bäst.

Svensken var imponerad. Han skildrar hur han efteråt ringde till Raiola och bad honom bli hans agent:

Raiola: [Lång paus] »Okej. Men om du ska arbeta med mig måste du göra som jag säger.«

Ibrahimović: »Visst, absolut.«

Raiola: »Sälj dina bilar, dina klockor, och börja träna tre gånger så hårt. För din statistik är skit.«

Snart jobbade Ibrahimović lika hårt som Nedvěd. Vid den tiden hade Raiolas gamla fiende Moggi flyttat till Juventus. En dag ringde han Raiola för att försöka värva Nedvěd från Lazio. Raiola berättar om samtalet:

Raiola: »Har du en klocka?«

Moggi: »Var inte otrevlig. Ja, det har jag.«

Raiola: »Vilken tid träffas vi?«

Moggi: »Klockan 12 i Florens.«

Raiola: »Jag är där klockan 11:50. Men jag drar vid 12:10, och då är priset det dubbla.«

När Moggi inte hade dykt upp vid 12:10 lämnade Raiola Florens. Det slutade ändå med att Nedvěd gick till Juventus, och 2003 vann han Guldbollen för bästa europeiska fotbollsspelare. I dag är tjecken pensionerad, men han håller fortfarande kontakten med Raiola. Sådan är han: nära sina spelare, fientligt inställd till klubbar och makthavare. (Fifa bötfällde honom en gång för att ha kallat Sepp Blatter »en senil diktator«, efter vilket Raiola ett kort tag försökte kandidera i Fifas presidentval.)

»Balotelli har valt att inte sätta fotbollen främst. Det har alltid funnits andra saker vid sidan av som påverkat hans spel. Zlatan har inte det, inte Pogba, inte Nedvěd. Men Ouasim Bouy har inte det heller.«

Många av hans spelare använder honom som en alltiallo. Mario Balotelli ringde honom en gång för att berätta att hans hus stod i lågor; Raiola gav honom rådet att höra av sig till brandkåren. Nuförtiden ringer unga spelare honom via Facetime. Raiola rör på sig medan han imiterar dem, hur de håller upp sina telefoner för att visa honom saker de vill köpa:

– »Jag går genom huset. Vad tycker du om det?«

Han skrockar innerligt.

Ser han sina spelare som vänner?

– 99 procent av dem, ja, svarar han.

Så du ser inte Pogba som en klient?

– Jag ser inte honom som en klient alls. Snarare som en del av familjen.

Jag säger att Raiola verkar ha tagit familjepizzeriamodellen han växte upp med och tillämpat den på sin fotbollsverksamhet. Hans ögon lyser upp.

– Omedvetet, ja. När du säger så får jag lite gåshud. Och det är sant – vi såg oss inte som en pizzeria.

Vad var ni då?

– Ett hem. Man åt i vårt hem.

 

Folk antar ofta att det är klubbar och tränare som bestämmer vilka spelare de ska värva. Ofta är agenten dock den drivande kraften. Raiola förklarar:

– Jag försöker alltid formulera ett mål med en spelare: »Detta är vad vi vill. Vi ska inte sitta och vänta och se åt vilket håll det blåser.«

2004 bestämde han sig för att Ibrahimović borde gå till Italiens mest »extrema« klubb: Juventus. Klädd i strandshorts och drypande av svett efter en oplanerad rush genom Turin slöt han ett avtal med Luciano Moggi om en övergångssumma på 16 miljoner euro.

I Juventus såg Ibrahimović med egna ögon hur hårt Nedvěd tränade. »Jag trodde du överdrev, men det är sant«, sade han till Raiola. Nedvěd sade till den unge anfallaren: »Du vet inte vad du har.« Ibrahimović kombinerade tjeckens arbetsmoral med sin egen överlägsna talang.

»Redan förra året sa jag till folk i United: ›Ni måste ta in en kille som Zlatan för att återställa balansen.‹ Då får Zlatan uppmärksamheten. Han har erfarenheten och vågar ta ansvaret.«

Anfallarens femtonåriga odyssé genom Europa visar på en av Raiolas talanger: att förutse förändringar på transfermarknaden.

– Det låter arrogant, säger Raiola. Men jag såg varje förändring i fotbollsvärlden innan den skedde.

2006 avslöjades det att Moggi brukade ringa upp domare innan de skulle döma Juventus matcher. Raiola insåg att Juve skulle komma att lida för det. Flera månader innan klubben straffades med tvångsnedflyttning till Italiens andradivision ordnade han Ibrahimovićs övergång till Inter. 2009 flyttade han honom till Barcelona – en övergång som visade sig vara ett snedsteg när Pep Guardiola ratade spelaren. Enbart att nämna Guardiolas namn får i dag Raiola att brista ut i långa haranger (»en fegis«, »ingen stake« … ), men han skickade snabbt vidare Ibrahimović till AC Milan.

2012 fick Raiola svensken att än en gång flytta från Italien.

– Han ville inte lämna alls. Men jag hade sagt till Milan i åratal: »Ni har inte råd med de här lönerna längre.«

Ekonomin i Fotbollsitalien var på nedgång, medan rika qatarier hade köpt Paris Saint-Germain. Ibrahimović flyttade motvilligt till Paris – där han tjänade 14 miljoner euro om året medan Milan sjönk mot botten.

Ibrahimović är i dag, efter 15 år som Raiolas kund, den sammantaget näst dyraste fotbollsspelaren någonsin, efter Ángel Di María. Under Raiolas år med svensken har klubbar betalat uppskattningsvis 131 miljoner euro i övergångssummor för honom. Enbart Zlatans karriär hade varit nog för att göra Raiola rik. När jag frågar honom om han tar tio procent av sina spelares löner, svarar han:

– Eller mer, eller mindre. Men det är överrenskommet och väldigt transparent.

Han insisterar dock på att han enbart ser pengar som en biprodukt av ett väl utfört arbete.

Att ledsaga spelare genom karriären går också fel ibland. Raiolas största misslyckande är förmodligen Mario Balotelli, som nu spelar i Nice utan att någonsin ha förverkligat sin enorma potential.

– Balotelli har valt, medvetet eller omedvetet, att inte sätta fotbollen främst, säger Raiola. Det har alltid funnits andra saker vid sidan av som påverkat hans spel. Zlatan har inte det, inte Pogba, inte Nedvěd. Men Ouasim Bouy [en ouppfylld holländsk talang i Raiolas stall] har inte det heller.

Har Raiola någon del i Balotellis misslyckande?

– Ja, säger han. Jag begick ett stort misstag när jag lät honom gå från Manchester City till Milan, mot min inrådan. Jag borde ha sagt: »Du ska lyckas med City, punkt slut.« Om jag gjort det, skulle han ha lyckats.

Jag säger att många fotbollsspelare, kanske också Balotelli, inte är intresserade av att nå toppen. Varför skulle de det? De kan tjäna många miljoner utan att anstränga sig.

– Det har du rätt i, svarar Raiola. Därför ställer jag numera en viktig fråga till alla spelare: »Varför spelar du fotboll? Vad är din drivkraft?«

Vad svarar de?

– De flesta har inte funderat på det än. Då skickar jag hem dem och säger: »Tänk på saken.«

 

För några år sedan hittade Raiola en fransk talang med en odiskutabel drivkraft. Paul Pogba var en lovande tonåring i Manchester United. Han hade inte slagit sig in i seniorlaget och Raiola sade åt honom att han var underbetald, men lade till att han kanske borde stanna ändå, inte minst eftersom United hade en »fantastisk manager« i Alex Ferguson. Men 2012 bad agenten ändå United om ett bättre kontrakt åt Pogba. Han ger sin version av förhandlingarna:

Ferguson: »Jag pratar inte med dig om spelaren inte är här.«

Raiola: »Få hit spelaren från omklädningsrummet!«

[Pogba kommer in i rummet.]

Ferguson till Pogba: »Vill du inte skriva på det här kontraktet?«

Pogba: »Vi kommer inte att skriva på kontraktet under de här förhållandena.«

Ferguson till Raiola: »Du är en idiot.«

Raiola var oberörd, till viss del beroende på att han inte förstod ordet på engelska (twat).

Raiola: »Det här är ett erbjudande som inte ens mina chihuahuaor – jag har två chihuahuaor – skulle skriva på.«

Ferguson: »Vad tycker du att han bör tjäna?«

Raiola: »Inte det där.«

Ferguson: »Du är en idiot.«

Fergusons publicerade omdöme om Raiola: »Jag litade inte på honom från ögonblicket vi träffades.«

Raiola sonderade Europas toppklubbar för att bestämma vilken Pogba borde gå till.

– Juventus sa: »Vi vill ha honom till vilket pris som helst. Detta är den bästa spelaren vi sett.«

Samtidigt hade Juventus erkänt dåligt tålamod med ungdomar. Raiola sade till Pogba: »Det är kanske inte rätt steg för dig.« Pogba hade ändå bestämt sig för att gå till den italienska klubben.

»Pogba hade kunnat gå till vilken av Europas toppklubbar som helst. Men Real Madrid hade just vunnit Champions League. Han hade blivit en troféspelare där. Vad du ser är slutresultatet av tre års skulpterande.«

Efter att övergången var klar frågade Raiola honom: »Varför ville du gå dit?« Pogba svarade: »Hela mitt liv har jag alltid valt den svåraste vägen. Detta var den svåraste vägen.« Han presterade storartat i Turin och vann fyra raka ligatitlar med Juve.

Den gångna sommaren tog Raiola Ibrahimović och Pogba till United. Varför gå till en klubb som inte ens hade kvalificerat sig till Champions League och som hade underpresterat i tre år? Raiola förklarar:

– För att jag tror att du måste gå till klubben som behöver dig. Den här klubben behövde dem.

Han hade förutsett Uniteds behov så tidigt som sommaren 2015, när klubben värvade de unga anfallarna Anthony Martial och Memphis Depay. Raiola säger att han redan då visste att de inte skulle lyckas. 

– Inte om de ville ha resultat direkt, säger han och slår en fet knytnäve i en fet hand. Martial och Depay måste ha sagt: »Ska vi bära upp Manchester United, en sådan gigantisk institution?« Så redan förra året sa jag till folk i United: »Ni måste ta in en kille som Zlatan för att återställa balansen.« Då får Zlatan uppmärksamheten. Han har erfarenheten och vågar ta ansvaret.

Och enligt Raiola behövde klubben Pogba också.

– Pogba hade kunnat gå till vilken av Europas toppklubbar som helst. Men Real Madrid hade just vunnit Champions League. Han hade blivit en troféspelare där. Barcelona – deras tre troféer är Messi, Neymar och Suárez. Vad du ser är slutresultatet av tre års skulpterande. Jag arbetade i två år på Manchester Uniteds avtal med Paul.

United (utan Ferguson) litar uppenbarligen på Raiola. Managern José Mourinho har historiskt sett föredragit att värva spelare från sin egen agent, Jorge Mendes, men verkar nu vara öppen för att jobba med holländaren.

– Jag kände Mourinho från Inter, säger Raiola. Då hade vi en dålig relation, jag sa dumma saker till tidningarna. Men jag tror att Mourinho är intelligent nog för att förstå vad jag gör. I klubbar som förstår sig på mig har jag tre eller fyra spelare: i United just nu, tidigare i Juventus, Milan och Paris Saint-Germain.

»Det jag föreslår är: ›Köp ditt eget hus omedelbart, och utöver det: behåll dina pengar på banken, även om det är till låg ränta. Lägg inte allt på företag du inte vet någonting om.‹«

United betalade en rekordsumma på 1,1 miljard kronor för Pogba i augusti. Raiola säger att han själv bara tar ut en liten del av sina spelares löner – men stämmer medieuppgifterna om att klubbarna betalade honom 20 miljoner euro i provision på övergångssumman?

– Jag kan inte prata om kontraktet, men det är inte bara klubbarna som tjänar på en affär som Pogbas, säger han.

Betalade Juventus en summa till dig?

– Nej, inte på det sättet du uttrycker det.

Men du fick pengar av Juventus?

– Jag måste fundera över hur jag bör formulera mig, så att Juventus inte kan attackera mig juridiskt. Hmm … Hur ska jag uttrycka mig?

Han gör en lång paus.

– Jo: i den här affären var Juventus inte den enda ägaren till spelarens rättigheter.

Men tredjepartsägande av spelare har förbjudits?

– Inte då. Bara efteråt [av Fifa år 2015].

Så tills trejdepartsägande förbjöds ägde du ofta andelar i spelare?

– Inte ofta. Men ibland.

Och Pogba var en av dem?

– Det är inte tredjepartsägande. Var försiktig med den juridiska definitionen av det. Men låt oss säga att i det fallet fanns det en fördel för vår sida. Och med vår sida menar jag spelarens sida.

Vilket inte är tillåtet längre?

– Det är inte tillåtet längre.

Juventus säger: »Ingen tredje part ägde någon som helst del av spelarens rättigheter.«

 

Raiola skryter med att ha haft stora spelare i varje generation, och han planerar frentetiskt för framtiden.

– Det finns åtta, nio spelare i det brasilianska ungdomslaget, den ena bättre än den andra. Jag har [Gianluigi] Donnarumma i Milan, som är 17 och redan är deras förstemålvakt. Jag har en anfallare i Juventus, Moise Kean, 16 år gammal, som kanske får debutera i år.

Många spelare förlorar alla sina pengar när de drar sig tillbaka. Det engelska spelarförbundet har uppskattat att tio till tjugo procent av spelarna går i personlig konkurs efter karriären. Det här är något som Raiola funderar mycket över.

– I dag finns det spelare som kan tjäna mellan 50 och 200 miljoner euro [under spelarkarriären]. Hur investerar du de pengarna – eller inte? Spelare får hela tiden erbjudanden från folk.

Han imiterar en överexalterad ung röst:

– »Mino, en kompis till mig äger ett fastighetsmäklarföretag, och de har ett projekt, och jag kommer att få 14 procent, garanterat!« Men man måste dessutom se upp med bankerna. De vill sälja på en saker också. Jag har en investeringsportfölj för mina spelare, som sammantaget är värd 900 miljoner euro. Vi är försiktigare än försiktigast. Jag säger alltid till spelaren: »Vi investerar inte.« Vi vill bara att spelaren ska sluta sin karriär med pengarna han har tjänat ihop, och mer därtill – men inte mindre. Det jag föreslår är: »Köp ditt eget hus omedelbart, och utöver det: behåll dina pengar på banken, även om det är till låg ränta. Lägg inte allt på företag du inte vet någonting om.«

Raiola fortsätter:

– I början av sina karriärer har alla mina spelare sagt att de vill ha en restaurang, ett hotell eller ett kafé. Jag, som kommer från restaurangbranschen, säger: »Kom inte dragande med det där till mig, din nolla. För jag vet hur den är.«

Översättning: Oskar Sonn Lindell