I skydd av mörkret lyckades några individer i december ta sig innanför avspärrningarna på Stadiontorget i Malmö. Med såg kapade de därefter en staty längs med fotknölarna, varpå den 500 kilo tunga avbildningen dundrade i marken. Sabotaget avslutades med ett sprejat budskap på marken intill fundamentet: »TA BORT.«
En övertydlig markering, kan tyckas. För det var inte första gången som Peter Lindes avbildning av Zlatan Ibrahimović utsattes för vandalism. Redan samma dag som nyheten om att Malmösonen hade bestämt sig för att investera i Hammarby Fotboll samlades människor kring statyn för att uttrycka sitt missnöje. Rasistiska budskap sprejades på marken, en digital namninsamling för att få statyn flyttad startade, en toalettsits hängdes över Zlatans arm. Och debatten som följde blev högljudd. Än var det supportrar som ondgjorde sig över det avskyvärda i att deras Zlatan kunde överge Malmö på detta brutala sätt, än fick delar av Kultursverige vatten på sina kvarnar när de förfasades över fotbollssupportrars ständiga överreaktioner.
Konstnären själv var mest ledsen. I en intervju i P1 liknade Peter Linde sabotagen med om ett äkta par på promenad skulle drabbas av att en okänd man spanade in kvinnan, varpå maken skulle lappa till hustrun istället för att ge sig på den som gjort sig skyldig till övertrampet.
Det var en långsökt metafor. Men förståelig. För vad hade statyn gjort för ont?
Att uppföra monument av fotbollsspelare verkar visserligen vara belagt med en viss risk. Ute i stora världen har avbildningar av både Cristiano Ronaldo och Lionel Messi attackerats på senare år. 2016 var det Ronaldos staty på Madeira som målades röd och sprejades med Messis namn och nummer 10 på ryggen – efter att Messi hade tagit hem Ballon d’Or. Året därpå var det istället avbildningen av argentinaren i Buenos Aires som saboterades, sedan Ronaldo utsetts till Årets spelare på Fifa-galan, varpå statyn av Messi kapades mitt itu.
Även på hemmaplan har statyer fått bekänna färg. Att Gunnar Gren vid upprepade tillfällen har fallit till marken utanför Gamla Ullevi bör inte tillskrivas illvilliga huliganer – placeringen av statyn utsätter den för risken att varutransporter tacklar till legendaren med jämna mellanrum. Men när Nilla Fischer-avbildningen gicks hårt åt förra sommaren vid Stångån i Linköping var det definitivt en attack likvärdig med den på Zlatan-statyn.
Nilla Fischer uttryckte sin avsky på Instagram efter sabotaget: »Att en symbol vandaliseras på offentlig plats i Sverige är oacceptabelt, att det dessutom är en avbild av mig som kvinnlig fotbollsspelare under pågående fotbolls-VM är respektlöst.«
»Att vräka omkull en staty har i de fallen blivit en symbolhandling för en frihetslängtan.«
Och även Sveriges mest kända fotbollskonstverk – Lennart »Nacka« Skoglund-statyn på Södermalm – har fått sin släng av sleven. Sommaren 2018 målades Nackas ansikte gulsvart av, får man förmoda, gnagare. Och nere på Österlen blev en annan Nacka-staty så omdebatterad, när ett gäng Bajenfans för tio år sedan fick för sig att resa ett monument över ikonen vid Borrby idrottsplats, att någon fick nog av tokerierna och bestämde sig för att täcka hela statyn med svart tejp.
Med lite ond vilja kan man väl också se Elfsborgssupportrarnas insats i mars 2015 i Borås, då man draperade flertalet av Västsveriges offentliga konstverk i Elfsborgshalsdukar, som någon form av vandalism. Att måla ut Pinnochio (som av någon anledning poserar i just Borås) som guligan, där han står med sin långa näsa i vädret, gav i varje fall ytterligare en dimension till begreppen sanning och lögn.
Som framgår: Zlatan är inte ensam. Men frågan är varför just fotbollsstatyer lever så farligt. En som borde veta är Anders Olofsson, som är ansvarig för konstansökningar på Statens konstråd och som i flera decennier har fått insikter i vilka reaktioner offentlig konst väcker.
– Först och främst måste man erkänna att all offentlig konst kan provocera, säger han. Går du till ett museum har du valt att gå dit själv, men när konst tar plats i det offentliga rummet är det något du blir påtvingad. Då kan det uppstå friktion.
Erfarenheten visar dessutom att statyer, det vill säga mer eller mindre naturtrogna avbildningar av verkliga personer, provocerar mest. En återblick i historien ger vid handen att dessa konstverk har betraktats som symboler för vad en person stod eller står för.
– Det räcker med att titta på hur avbildningar av Saddam Hussein eller gamla kommunistledare har rasat genom åren, säger Olofsson. Att vräka omkull en staty har i de fallen blivit en symbolhandling för en frihetslängtan.
Någon sådan förklaring går det förstås inte att ge till vandalismen kring Zlatan-statyn. Däremot är den, enligt Anders Olofsson, ett tydligt exempel på ett annat fenomen: riskerna med att avbilda en levande och fortfarande verksam person.
– Det är ju inte statyn i sig som folk är förbannade på, utan de ger sig på den här statyn eftersom Zlatan har satsat pengar i Hammarby. Det är krafter som mer har att göra med ett slags stamgemenskap. Huvudpersonen har övergett sin stam och ska straffas för detta – och då får statyn ta smällen.
Anders Olofsson säger att det inte alltid är givet vad det är som kan väcka ont blod, eller för den delen vad en avbildning av en person kan komma att användas till för syften. När Karl XII-statyn i Kungsträdgården restes var det en generell hyllning till en svunnen kung, långt senare blev den en symbol som högerextremister anammade med referenser till kungens aggressiva expansionspolitik på 1700-talet.
Skulle du avråda från att man överhuvudtaget gör statyer av fotbollsspelare?
– Statens konstråd tror jag aldrig har avrått från någon typ av avbildning. Men frågar du mig om det är en bra idé att göra staty av en levande person svarar jag: »Nej, det är en dålig idé.« Även om syftet är gott är det så svårt att överblicka vad en person har haft för olika roller i sitt liv, och vad statyn kan komma att symbolisera … Eller för den delen vad en person kan få för sig att göra i nutid. Det är ju inte minst Zlatan ett gott exempel på.
Henrik Ekblom Ystén är återkommande skribent på Offside.