När tidningskrönikörer och lösa bekanta förklarade hur perplexa de var när besvikna fotbollsfans gav sig på en staty med sågar och en toasits kände jag mest att jag tyckte synd om dem. Och med dem menar jag krönikörerna och de lösa bekanta. Inte för att de nödvändigtvis måste visa förståelse för dylikt beteende. De borde bara inte vara så förvånade.
Vi journalister har uppenbarligen misslyckats med att förmedla för den breda allmänheten vilken roll fotbollen spelar i många människors vardag. Skrivs det om supportrar är det oftast distanserat och nästan aldrig med ambitionen att på allvar försöka förstå någons bevekelsegrunder för att ta ledigt från jobbet för en bortamatch i Sundsvall i oktober – och än mindre för att denna någon sedan ropar fula tillmälen på gamla Idrottsparken. Ett av få undantag jag kan komma på är Stephan Mendel-Enks Firmanreportage i Offsides barndom.
Jag efterlyser därför en svensk motsvarighet till Tobias Jones bok Ultra – The Underworld of Italian Football. Jones är en britt som i perioder har bott i Italien och vars bok The Dark Heart of Italy från 2003 nog får betraktas som det bästa försöket av en utlänning att förklara vad som döljer sig bakom den uppenbara skönhet som Italien visar upp på ytan.
Författarens nya bok Ultra tar ett helhetsgrepp på Italiens ultragrupperingar från 60-talet och framåt, där den röda tråden är Jones säsong med en ultragruppering kring det syditalienska laget Cosenza.
Supportrarna till detta Cosenza, som oftast brukar hålla till i serie C, är något av en antites till vart Italien och italiensk fotboll är på väg. De är uttalat antifascistiska, har öppnat en matbank åt stadens hemlösa och ordnat Italiens första lekplats för funktionshindrade barn. Samtidigt är de inga mönstermedborgare i övrigt – de tar droger, de ockuperar ett hus som de gör till sitt högkvarter (och låter flyktingar bo i), de slåss och de säger fula ord.
»Bilden av den rättrådige ultramunken kompliceras senare – han döms till nio års fängelse för att ha våldtagit en nunna.«
Det är en manligt dominerad gemenskap som är öppen för alla – bara man kan ta den råa (och åtminstone ibland hjärtliga) jargongen och står ut med återkommande uppvisningar av grottmänniskoliknande maskulinitet. Tobias Jones betraktar på nära håll när olika grupperingar bråkar, han åker med i bussen till bortamatcher och han lägger märke till den handskrivna lappen på ultrahusets toa, som måste spolas manuellt med vatten från en hink: »En ultra spolar alltid på dass eftersom han respekterar sitt territorium och sin broder som har gjort rent.«
Tobias Jones berättar också historien om Padre Fedele, franciskanermunken som börjar dyka upp i Cosenzafansens curva i början på 80-talet. Till en början känner sig en del av dem obekväma av närvaron av den skäggige mannen i brun munkkappa – men med tiden blir munken en del av den inre kärnan av Cosenzaultras. Förutom att bekämpa sina nyfunna vänners marijuanarökande och bordellbesök får han dem att se sitt utanförskap som något positivt. Dessa strulpellar förstår bättre än många av samhällets stöttepelare vad föräldralösa barn, hemlösa, knarkare och illegala flyktingar behöver för att tillvaron ska bli lite drägligare, menar han.
Padre Fedele blir efter hand något av en capoultra som klättrar upp i elljusstolpar för att leda läktarsången för att i nästa ögonblick öppna ett soppkök för hemlösa och ta initiativ till den första landsomfattande ultraträffen i Italien. Tillsammans med ett gäng Cosenzaultras åker han ner till Centralafrikanska republiken för att leverera medicin och förnödenheter. Med hjälp av raseriutbrott på osande Cosenzadialekt och en bild på sig själv poserande bredvid påve Johannes Paulus II lyckas han till sina yngre medresenärers förvåning ta sig förbi såväl beväpnade soldater som korrupta tjänstemän.
Bilden av den rättrådige ultramunken kompliceras senare – han döms till nio års fängelse för att ha våldtagit en nunna, innan han till slut frikänns i Högsta domstolen 2016.
Jones bok handlar även om andra ultragrupper – som Lazios djupt fascistiska Irriducibili, som blev pionjärer på att kommersialisera ultravärlden. Boken slutar strax innan deras gamla ledare Fabrizio »Diabolik« Piscitelli i somras blev skjuten till döds genom vänster öra av en man klädd som en joggare. Vid samma tidpunkt var Milansupportern och Mussolini-apologeten Matteo Salvini landets inrikesminister och vice premiärminister.
Efter att ha läst den här boken är det svårt att tro att det hade varit möjligt utan årtionden av fascistiskt fotarbete i ultragrupper runt om i landet. Nu är mig veterligen inte deras svenska motsvarigheter lika politiserade – men det skadar som sagt inte att försöka förstå engagerade fotbollssupportrar om man vill bli lite klokare även på det svenska samhället.
Olof Peronius är journalist och mångårig medarbetare i Offside.