Inför 64 000 åskådare på läktarna i Calcutta, och miljontals TV-tittare, vecklar ultrasgrupperna från Mohun Bagan och East Bengal ut tifon som täcker deras respektive kurvor. Skiljelinjerna är många och djupt nedärvda.
På ena sidan: Mohun Bagan-fansen, med sina flaggor i vinrött och grönt. De representerar det västbengaliska etablissemanget sedan den tid då det brittiska Indien styrdes härifrån staden, vars indiska namn numera är Kolkata. På andra sidan: East Bengal, färgade i rött och gult, som historiskt sett är sociala underdogs. Dessa fans har sina rötter i nuvarande Bangladesh och har genom åren tagit sig över gränsen och bidragit till att staden expanderat söderut.
Derbyt spelades första gången 1921 och har alltid ackompanjerats av smädelser och hån mellan de två sidorna. Så när ett stort tygsjok på East Bengals sida denna dag rullas ut är det lätt att förutsätta nya provokationer. Och nog är budskapet aggressivt, men inte riktat mot Mohun Bagan. Istället syns en teckning som visar två mobbare som varnar en man i rödgult – »Nu gäller NRC, dags att du ger dig iväg« – varpå East Bengal-hjälten svarar med en välriktad vänsterkrok. På arenans motsatta sida svarar Mohun Bagan med en annan tifomålning: flyktingar iklädda East Bengals färger på väg över ett taggtrådsstängsel, där en man i Mohun Bagans utstyrsel ger en hjälpande hand och säger: »Välkomna. Vi har alltid gett er mat och skydd.«
Frågan är vad som egentligen har hänt? Den 19 januari 2020 väljer plötsligt den indiska fotbollens två största rivaler att stå enade. För en utomstående betraktare kan det verka underligt. Sett till dagens inrikespolitiska kontext är det närmast logiskt.
Den indiska samhällsdebatten präglas av förkortningar. Registret NRC (National Register of Citizens) och medborgarskapslagen CAA (Citizenship Amendment Act) är två av regeringspartiets – hindunationalistiska BJP – hjärtefrågor. Registret ska inom de närmaste åren kartlägga samtliga 1,3 miljarder invånare, och användas för att särskilja legitima indier från papperslösa invandrare. Eller »termiter« som dessa människor har kallats av Amit Shah, inrikesminister och premiärminister Narendra Modis högra hand. De som inte har papper på att de fötts inom dagens nationsgränser, mestadels fattiga och inte sällan muslimer, riskerar att klassas som statslösa och förvisas till speciella läger.
Samtidigt som miljontals Indienfödda oroar sig för att tvingas bort från sina hem erbjuder regeringen en livlina till vissa utlandsfödda i form av CAA. Lagen ger hinduer, buddhister, kristna, sikher, jainister och parser som flytt från tre grannländer – Pakistan, Afghanistan och Bangladesh – en genväg till medborgarskap. Muslimer får ingen fristad eftersom de, enligt den indiska regeringen, inte kan vara förföljda i länder som är muslimska. Inte heller omfattas världens kanske mest utsatta folkgrupp de senaste åren – muslimska rohingyer från grannlandet Myanmar.
»Under derbyts snart hundra år har publikintresset varit konstant.«
Indien, som ofta kallas »världens största demokrati«, har i vinter fått finna sig i fulare epitet. Ett januarinummer av det inflytelserika magasinet The Economist hade omslagstemat »Intolerant India«, medan FN:s organ för mänskliga rättigheter kallar NRC och CAA diskriminerande. Inom landet har demonstrationer, för och emot medborgarskapslagen och registret, blivit vardag sedan lagen röstades igenom i parlamentet i december. Dussintals har dött och hundratals skadats, universitetscampus har belägrats och Bollywoodstjärnor uppmuntrats att ta ställning.
Derbyt Mohun Bagan–East Bengal spelades nio dagar efter att CAA trätt i kraft och var en av vinterns tydligaste manifestationer för medmänsklighet i den indiska offentligheten.
På ett sätt var det symptomatiskt: fotbollen i Calcutta har alltid haft en tendens att bli politisk.
Indiens äldsta klubb Mohun Bagan bildades 1889 och när laget besegrade ett brittiskt regementslag 22 år senare vann de många nya anhängare. De blev en symbol för den gryende självständighetsrörelsen och kallar sig »National Club of India«.
Rivalen East Bengal bildades å sin sida 1920, av grundare som flyttat från de östra delarna av den då ännu odelade provinsen Bengalen. I samband med självständigheten – för Indien 1947 och för Bangladesh 1971 – anlände mängder av flyktingar från Östbengalen till Calcutta, och det rödgula laget blev något för de nyanlända att samlas kring.
På köpet fick Mohun Bagan en utmanare på planen och på läktarna.
Genom åren har östbengalerna etablerat sig i staden, och det är inte längre så lätt att se de sociala gränserna. Min egen familj är ett typexempel: Ena halvan bor i norra Calcutta sedan generationer tillbaka och ser Mohun Bagan som sitt lag. Andra halvan bor i södra delarna av staden sedan de flyttade från Chittagong i östligaste Bengalen. De identifierar sig med East Bengal.
Under derbyts snart hundraåriga historia har publikintresset varit konstant. Rekordet sattes 1997 då 131 000 trängde in sig på Salt Lake Stadiums betongläktare. Mötet har alltid lett till känslor av eufori och förtvivlan beroende på resultat. Efter en cupfinal 1975 som slutade 5–0 till East Bengal tvingades Mohun Bagan-spelarna gömma sig från ilskna supportrar ombord på båtar på Ganges. Derbyhistorien innehåller också stor tragik, som när 16 åskådare omkom 1980 i samband med ett derby som spelades på cricketarenan Eden Gardens.
Ryktet om läktarvåld på den tiden innebar att jag själv inte fick gå på något derby vid barndomsbesöken i Calcutta. Farmor satte tvärstopp. Det närmaste jag kom var när pappa fixade biljetter till föreställningen Football på en alternativ teaterscen. Pjäsens handling speglade sin tid – huliganism i samband med Mohun Bagan–East Bengal.
Så har också Calcutta och dess stora derby alltid varit ett undantag i ett land där fotbollen sällan ges någon större betydelse. Fråga en fotbollsintresserad indier om ett favoritlag, och svaret blir sannolikt Barcelona snarare än något indiskt lag. Besök en park i en indisk stad och den spontanidrott du ser lär vara cricket. Men i Calcutta diskuteras de lokala fotbollslagen och varje morgon fylls stadens parker av både fotbolls- och cricketspelare.
Calcutta och delstaten Västbengalen skiljer sig också politiskt från ett Indien där hindunationalismen, ledd av regeringspartiet BJP, har vuxit sig allt starkare sedan 1990-talet. Ideologin som tycker att det daltas för mycket med minoriteter dominerar nu såväl rikspolitiken som flera delstater. Men fastän majoriteten av invånarna i Västbengalen, liksom i resten av Indien, är hinduer så har hindunationalismen aldrig kommit till makten i delstaten. Däremot har ribban för den offentliga debatten sänkts. Som när BJP:s toppnamn i Västbengalen uttryckte att alla som, likt derbypubliken, protesterar mot NRC och CAA borde skjutas. Helt säkert kände sig East Bengals fans också träffade av inrikesministerns tal om »termiter«.
Mohun Bagans tifo vid januariderbyt visade samtidigt att väst- och östbengaler i regel kommer överens i Calcutta. Med undantag för de 90 minuter då klubbarna möts.
Nu verkar det dock som om även denna tidslucka av rivalitet går mot sitt slut. När lagen möttes igen den 15 mars var derbyt troligen det sista i sitt slag. I januari bestämde sig nämligen Indiens äldsta fotbollsklubb för att låta sig köpas upp av en av de nyaste.
ATK, bildad som Atlético de Kolkata 2014, kommer att vara 80-procentiga ägare i en sammanslagning med Mohun Bagan som ännu inte fått ett namn, och säsongen 2020/2021 tar den nya klubben ATK:s plats i den resursstarka Indian Super League. East Bengal tycks å sin sida spela vidare i den äldre I-League tills den avvecklas om fyra år och systemet med två parallella högstaligor upphör.
Visst kan det tyckas sorgligt att en 99-årig derbytradition går i graven, men om den nu ändå ska göra det kunde tillfället knappast ha varit bättre valt. Lagom till de sista kamperna rivalerna emellan stod de enade, mot en yttre fiende, för en manifestation i medmänsklighet. Och fansen talade inte inför döva öron. Såväl Västbengalen som sex andra indiska delstater har nu sagt sitt. De tänker gå emot regeringen och vägra tillämpa såväl CAA som NRC.
Sujay Dutt är frilansskribent och medarbetare i Offside sedan många år tillbaka.