Som vanligt har en redaktör lagt ut det mest omöjliga jobbet på mig. Mot bättre vetande har jag tackat ja. För 15 år sedan skrev jag en blogg – The Fine Art of Losing – och blev berömd i 15 minuter.
Femton år sedan? Blogg? Okej, farfar. De flesta minns inte ens vad som hände på nätet i förmiddags.
Men nostalgin är en best som inte går att mätta och tydligen finns det folk som inte kan släppa mig. Dags alltså att lägga Mats Hård anno 2005 på soffan och analysera mig själv.
Det känns som att det krävs en lista.
Så: Sju sköna skäl till att Mats Hård inte skulle kunna hända 2020.
1. Tidsandan. Journalister har regler. Etiska och yrkesmässiga. Du får inte ljuga och hitta på. Du får inte ta emot pengar av människor du granskar. Gör du det får du sitta i källaren och skriva rewrites. Om du har tur. Och det finns framför allt en regel du inte bryter: Du skriver inte skit om din egen tidning. Internt kan du vara kritisk, och på Black & Brown på Hornsgatan på fredag eftermiddag kan du hudflänga idioten som ledningen gjort till chef. Men publicerar du något är det godnatt.
Så det gjorde jag.
Jag skrev om ledningens dårskaper, snoppmätningarna och knivhuggen. Journalister kan vara tävlingsmänniskor. Speciellt sportjournalister. För någon med ett geni i klass med Strindbergs var det en mentalt trång miljö. Det är frustrerande att se cheferna premiera rövslickande medelmåttor som inte kan skilja »de« från »dem« och vars största merit är att de spelat final i Gothia Cup för 13-åringar.
Det skrev jag också i min blogg.
Jag hängde inte ut någon. Personerna i bloggen var, precis som jag, påhittade. Men bara för att saker är påhittade betyder det inte att de inte kan vara sanna. Och jag var ju inte helt obegåvad.
»Jag tror inte att det skulle gå att skildra sexismen i tidningsvärlden på det viset efter Me Too. «
När landslaget spelade på Cypern satt jag hemma och googlade Nicosia. Sedan kryddade jag mina inlägg med the stuff som sportkrönikor are made of: bismaken på kaffet på ett namngivet kafé på en namngiven gata, en staty över ett helgon och en liten historielektion. Efter en blick på smhi.se kunde jag reflektera över himlens färg och dra en långsökt koppling till en känsla, en flagga eller en matchtröja. Klassiska klyschor, men sedan kunde jag berätta om Farsan, Sara och Skåne-Jenny. Om längtan, kåthet och mitt oförlösta geni.
The stuff that romaner are made of.
När jag trädde fram med en färdig roman kallades den för bluff. Men jag ville aldrig luras. Alla författare måste få läsaren att vilja tro på den värld hon eller han skapar. Och många ville tro. Inte minst cheferna på Aftonbladet. Jag tror att de njöt av uppmärksamheten, men de kunde inte acceptera att jag gick bakom deras rygg.
De kallade in anställda på deras lediga dagar och korsförhörde dem, de lade upp en löpsedel och en helsida i Sportbladet för att dementera att någon av deras reportrar var Mats Hård. Och det var med målet att avslöja Mats Hård som Olof Lundh och Robert Laul startade fotbollsbloggar.
Den nya tekniken och Mats Hård avslöjade en sårbarhet som det saknades rutiner för, vilket hjälpte mig att bli känd. Jag har svårt att se att det skulle ske idag.
2. Digitaliseringen. När jag började blogga den 27 februari 2005 var tidningar i första hand en pappersprodukt. Nätet sågs som andra klassens vara. På sportredaktioner skrevs artiklar med fakta och citat. Egna åsikter var bannlysta. Personlighet i språket en belastning.
Sedan fanns det en krönikör. Länge var det bara chefen för sportredaktionen som hade mandat att tycka, vara personlig och till och med underhållande. Kvällstidningarna kunde ha olika krönikörer för olika idrotter, men det fanns alltid en gigant. På kvällisarna hette han Lasse Anrell eller Mats Olsson. På morgontidningarna hette han Åke Stolt eller Mats Härd. Han (det var alltid en han) fick en helsida, gigantisk bildbyline, full frihet för ego och penna. Samt högst lön.
Det var också mitt mål. Att synas, att beundras, att fylla texter med krystade Dylancitat och exotiska namn på drinkar jag druckit på barer i New York och Paris. Ett eget säte på Råsunda, en egen stol på Riche och en ynka text att skriva per vecka. Istället fick jag bevaka Superettan i duggregn.
»Det finns ingenting kvar bakom kulisserna att visa. Nyfikenheten är inte bara mättad, den är kvävd.«
I dag är alla profiler och syns överallt. Det bloggas och liverapporteras, reportrar uppmuntras att twittra och sprida allt på alla plattformar, de är sina egna varumärken och sina egna PR-agenter.
Utvecklingen är logisk med tanke på att allt är live eller on demand i dag. Du kan sitta var som helst i världen och se direktsända matcher på din Iphone.
År 2005 fanns inte Iphone.
År 2005 fanns text-tv och en handfull sportbarer som kanske visade ditt bottenlag. Utan ljud.
3. Me too. Jag berättade om hur de manliga alfahannarna på tidningen gick igenom de unga sommarvikarierna för att göra upp vem som skulle sätta på vem. Jag tog inte avstånd utan lämnade åt läsarna att bilda egna uppfattningar. Förvånande nog passerade sexismen och övergreppsretoriken utan kommentarer.
Det tog 13 år innan det jag skildrade blev förstasidesstoff. Jag tror inte att det skulle gå att skildra sexismen i tidningsvärlden på det viset efter Me Too.
I dag måste du ta ställning. Att inte fördöma är att ge sitt bifall. Nu är vi våra åsikter. Det som betyder något 2020 är inte vad du ser, men vad du anser.
4. Bloggar är ute. I vanliga fall pratar vi alltid om att vi måste ut i verkligheten och prata med vanliga människor. Ändå blir vi ofta fast framför kaffemaskinen där vi bitchar om chefer och klagar på att vi inte är ute i verkligheten. Men via bloggarna kom verkligheten rakt in i journalistens dator. Good times! Vanliga människors åsikter och röster, bara att kopiera och klistra in.
Bloggar är inte fullt lika heta 2020. Men när your’s truly klev ut på banan låg han rätt i tiden. Då var det inne att läsa bloggar, ungefär som att det var nytt och coolt att hänga på Myspace under tre månader 2007.
Och det fanns en handfull svenska bloggar som inte var värdelösa. Carl Bildt hade en. Jag hade en. Resten har jag glömt. Men den som försöker bli berömd genom en blogg 2020 kan hellre försöka bli rik på att reparera elektriska skrivmaskiner.
5. Fake news. För 15 år sen fanns ännu en känsla av att om någon skrivit något på nätet så var det förmodligen sant. Jag exploaterade den naiviteten.
I dag är läget polariserat. Många verkar utgå från att ingenting är sant. Andra verkar tycka att den som talar sanning är den som bekräftar deras fördomar.
»Någonstans i världen sitter en människa med en idé som är så utanför boxen att den bara måste genomföras.«
År 2005 var ett nättroll en skitjobbig kille som retade upp fotbollsforum. Nu vet vi att stater och företag har trollfabriker för desinformation och propaganda med syfte att söndra och härska.
Nog för att jag var genialisk 2005, men i dagens tidvattenvåg av virala vansinnigheter skulle till och med jag ha svårt att hålla mig flytande.
6. Nyfikenhetens död. Nyfikenhet ska inte mättas, den ska gödas. Jag minns de små kursiva meningarna efter Mats Olssons krönikor. I dem anades glimtar av människan bakom texten. De skapade ett sug att se bakom kulisserna. Jag gav folk den inblicken.
Klipp till sociala medier 2020. Den som inte syns på alla plattformar finns inte. Du kan bli vän med vem som helst. Du kan se bilder på vad sportreportrar äter och följa deras konversationer med mer eller mindre begåvade människor. Du kan själv bli en i den senare kategorien. Det finns ingenting kvar bakom kulisserna att visa. Nyfikenheten är inte bara mättad, den är kvävd.
7. Greppet är taget. Med mitt kunnande, min överlägset vassa penna och min breda överblick kunde jag se och beskriva fotbollen som en del av samhället den spelades i. Men inte bara det, för mig var fotboll ett sätt att förstå livet.
Vad sa du? Jaså, du gäspade bara. Jo, jag förstår dig. Det är många som säljer den varan nu.
Som sagt. Tiden har gjort en tempoväxling. Kvar står jag som en 35-årig mittback.
Men. Det kommer att hända igen.
Det kommer inte att ske som en blogg inom den svenska fotboll/medie-sfären, men någonstans i världen sitter en människa med en idé som är så utanför boxen att den bara måste genomföras. Och genom uthållighet, och en jävla tur, så kommer den människan att få uppleva hur det är att se sin historia få vingar och göra avtryck som finns kvar i evighet. I alla fall i 15 år.
Mats Hård är en påhittad journalist skapad av Olle Svalander, vars gamla blogg fortfarande går att läsa på thefineartoflosing.blogspot.com.