»De spelar ju fotboll, de håller inte bara på och kör en massa långbollar.«
Den kommentaren hörde jag många gånger under det decennium vi nyss har lämnat bakom oss, både om mina egna och andras lag. Det var en komplimang att suga i sig under ett årtionde där bollinnehav plötsligt blev heligt i svensk fotboll. Ni är nog bekanta med – och kanske trötta på – termerna vid det här laget. Det har talats om »kontroll« och »direkt återerövring«, om att styra matcherna med ett »eget spel«.
Det är inget konstigt med det här. Fotbollen rör sig snabbare i dag och även i lilla Sverige har vi tillgång till allt från den stora europeiska scenen. Det som sker där sipprar neråt och rinner efter ett tag ut i vår inhemska fotboll. José Mourinho fick oss att spela med »balansspelare« – innan Pep Guardiola förvandlade i stort sett hela fotbollsvärlden till en bollinnehavstörstande massa.
I svensk elitfotboll har det de senaste åren lagts åtskilliga timmar på »build up«, en fräckare eller fånigare (välj själv) omskrivning för att bygga spelet bakifrån. Det har analyserats och kalkylerats. Frågor av typen »Hur spelar vi bort en press med tre forwards plus en tia?« har diskuterats i åtskilliga tränarrum.
Men som så mycket annat tenderar fotbollen att gå i cykler. Trender kommer, trender går. En stark utveckling av ett område möts av en förfining av ett motsatt fält. Det räckte med att titta på Svenska cupen-matcherna i februari för att se att det heta nu är ett presspel som för bara några år sedan hade ansetts vara extremt. Vilket är en helt naturlig reaktion på att lagen har blivit skickligare på att bygga bakifrån. Självklart kommer lag att efter några smärtsamma serieförluster under våren ta ett steg tillbaka och ägna sig mer åt täckning, men trenden är ändå tydlig – förstör motståndarnas speluppbyggnad!
Frågan är lika aktuell för Champions League-tränaren som för en ledare i division tre.
Vad blir då nästa steg i cykeln? Ja, sett till hur det ser ut i dag blir det sannolikt att undvika den där pressen som lagen offrar fler spelare i än tidigare. Tittar vi dessutom på världsfotbollen så har världens just nu mest framgångsrika lag en fördel mot lagen de möter: de är bättre i det längre spelet. Jürgen Klopps Liverpool är omtalade för sitt intensiva presspel och sina blixtrande kontringar, men de har ju en tredje grej också. De är otroligt svåra att fånga upp tidigt eftersom de förmodligen är bäst i klassen även i det längre spelet, med bollar som går direkt från backlinje till forwards. Om motståndarna väljer att offra många spelare i sin press mot Liverpool riskerar de samtidigt att det smäller långt. Med öppnande passningar på 30, 40 eller till och med 50 meter. Klopp säger sig ju ha Arrigo Sacchi som största förebild, men jag undrar ändå om han inte (åtminstone i smyg) tittade en del på »Drillo« Olsens Norge under andra halvan av 90-talet …
Så slutsatsen blir som följer: Vill man gå i bräschen och bli ledande framöver är det nog dags att man dammar av den där gamla långbollen som man trodde att man lämnat nere i källaren för gott.
Andreas Brännström har varit tränare för bland annat IK Sirius, AFC United och Dalkurd FF. Nu är han tränare i Jönköpings Södra. Ännu mäktigare: han är fast krönikör i Offside.