Var det givet att skriva musik till ditt favoritlag?
– Många har lyft den idén genom åren, men jag har länge undvikit det.
Varför?
– Jag kan känna att man tar sig vatten över huvudet när man skriver en låt som ska representera klubben. Det är så viktigt att supportrarna tycker om den. Jag försökte skriva en låt till IFK för några år sedan, men det funkade inte. Det är mycket lättare när man enbart skriver för sig själv.
Vad fick dig att försöka igen?
– Klubben har legat på en del. Dessutom sa min fru till mig att jag alltid bara tackar nej till allt.
Gör klubbens och supportrarnas förväntningar dig pressad?
– Lite kanske. Om jag ska göra det här ska det bli bra. Men i värsta fall blir det som en specialgjord »Europatröja« som bara används ett par gånger och sedan försvinner.
Hur skiljer det sig att skriva fotbollsmusik jämfört med ditt vanliga material?
– Låten skiljer sig inte så mycket från mitt vanliga material. Men det blir annorlunda när det finns ett så tydligt syfte. Vanligtvis kanske jag inte skulle sjunga »ett liv, ett lag«. Texten blir mer riktad mot fotbollen och publiken, och då finns det andra parametrar att tänka på.
»Jag tyckte att det fanns något roligt i tanken på att höra ett gäng testosteronstinna män sjunga om att de precis förlorat.«
Vilka?
– Alla ska känna att det är lätt att sjunga med. Även om man är totalt tondöv. Sedan är det vissa saker som man måste få med i texten.
Vad?
– Det är viktigt att andra supportrar känner igen sig i det man sjunger. Man behöver fånga upp känslan kring staden och klubben, vilket kan vara klurigt. Men jag utgick från mig själv och hoppas att andra känner på samma sätt. Låten blir förhoppningsvis som en promenad till idrottsparken, både bildligt och historiskt.
Känner du dig låst i ditt låtskrivande av att behöva förhålla dig till andra ramar än du är van vid?
– Det finns fördelar och nackdelar med ramar. Ärtsoppa är ärtsoppa, liksom. Det är vad det är. Jag såg inte ramarna som ett problem utan snarare som en rolig utmaning.
Fotbollsreferenser i musik tenderar att bli banala. Hur undviker du det?
– Ja, det kan bli lite skämskudde när man försöker trycka in vissa referenser. Men man får försöka formulera om dem så att det inte känns krystat.
Hur gör man det?
– Genom att undvika självklarheter och måla upp mer subtila bilder. Så att det inte enbart blir en hejaramsa.
Så fraser som »in med bollen i mål« får vi inte höra?
– Nej, men den låten är grym ju! Allt handlar om syftet. För att dra igång publiken är den typen av låt jättebra. Där är Markoolio fantastisk.
På ditt förra album sjöng du »O A O A E vi förlorade« på ett sätt som påminner om en fotbollsklack. Var det meningen?
– I allra högsta grad! I min barndom snappade jag upp en hejaramsa där AIK-supportrar sjöng något i stil med »O A O A E – vi är AIK:are«. Den ramsan hade jag i åtanke, och så tyckte jag att det fanns något roligt i tanken på att höra ett gäng testosteronstinna män sjunga om att de precis förlorat.
Har du inspirerats av annan fotbollsmusik i ditt skrivande?
– Det är viktigt att låten blir min egen och inte en kopia av någon annans. Men det finns många inmarschlåtar som är bra. En polare spelade upp ett gäng låtar som spelas på de italienska arenorna. Jag blev förvånad över att de var så smöriga. Joel Almes »Snart skiner Poseidon« är rena hårdrocken i jämförelse.
Fastnade du för någon speciell?
– En låt som spelades inför en Napolimatch. »Tusen sorger, tusen färger«, tror jag att de sjöng. Det blev jag lite sugen på att sno.
Varför?
– Den var fin.
Allsvensk hemmapremiär. Du och de andra IFK-supportrarna sjunger in spelarna med din låt. Vad skulle det ögonblicket betyda för dig?
– För fan, grymt! Då har jag lyckats.