Degerfors drömmer igen

Fredagen den 31 januari och Deadline Day i Degerfors. Fast ingen säger så. Sportchefen Patrik Werner konstaterar bara att det här troligen är sista dagen han riskerar att förlora spelare till andra klubbar. Men om Werner är nervös döljer han oron väl. Han promenerar långsamt mellan Stora Vallas sittplatsläktare och konstgräsplanen ett par hundra meter bort där A-laget snart ska träna. Täckjackan är uppknäppt och en blommig skjortkrage sticker upp från den mörkblå ulltröjan.

– Finklädd i dag, Werner! ropar en av spelarna.

– Fredag ju, svarar sportchefen.

Framme vid planen småpratar han med den 28-årige mittbacken Oliver Ekroth. Ett känsligt samtal skulle man kunna tro eftersom Ekroth är truppens enda frågetecken. Den defensiva nyckelspelaren har inte förlängt kontraktet och hans framtid i föreningen har blivit något av en följetong i lokaltidningarna. »Degerfors ger Ekroth extra betänketid«, skriver Värmlands Folkblad. »Slutgiltigt besked efter 31 januari«, står det i Karlskoga Tidning. 

Men inte mycket i dialogen mellan sportchefen och mittbacken skvallrar om spänt läge eller att spelaren nu möjligen förbereder sig för sitt sista träningspass med Degerfors IF.

– Vem blev du lottad med i padelturneringen? frågar Werner.

– Jeff, svarar Ekroth. Jag är farlig i padel, vet du.

– Jaså, du säger det.

Samtalet glider över på andra racketsporter och vem som egentligen är bäst på dem.

– Pingis tar jag dig i, säger Werner.

– Lägg av, säger Ekroth. Tennis?

– Tar jag dig i. 

– Squash?

– Aldrig spelat. 

Oliver Ekroth böjer sig ner och snörar åt skorna. Sedan kommenterar han den senaste fotbollsnyheten i Degerfors, att den tidigare spelaren Marcus de Bruin ska ta över U21-laget.

– Hur ser upplägget ut där egentligen?

– Han jobbar ju som polis, så han kan inte vara med så mycket, säger Werner.

Ekroth skrattar till.

– Tog han uppdraget för då?

– Men han kommer ju ibland, säger Werner. Och han ska coacha på matcherna.

– Han måste väl veta vilka han coachar eller?

Patrik Werner sätter ena fotsulan på en gul fotboll och tittar klurigt på mittbacken.

– Rädd att du ska få spela i U21 i år eller?

– Du, säger Ekroth och stegar ut på konstgräset. Om legenden de Bruin ska coacha vill jag fan bli uttagen i det laget.

»Det är de gamla stötarna här som sätter stämningen. Spelarna präglas av den.«

Kvar står Werner och ser belåten ut. Det har talats om anbud från både Norge och Allsvenskan, men han har hela tiden trott att Ekroth nog ändå kommer att skriva på ett nytt avtal. Inte främst på grund av lojalitet, utan för att han ser en realistisk möjlighet att Stora Valla åter blir en allsvensk arena under nästa kontraktstid. Det lag som var fyra poäng från uppflyttning i höstas har förstärkts med den rutinerade mittfältaren Johan Bertilsson, som är tillbaka i Degerfors efter sex raka säsonger i Allsvenskan. Forwarden Victor Edvardsen har anslutit från Karlstad BK där han gjort 39 mål de två senaste åren. Tillsammans med gotlänningen Villiam Dahlström, som stod för 22 mål på 25 starter i FC Gute i fjol, är det meningen att Edvardsen ska kompensera för förlusten av Erik Björndahl, som efter sina 20 seriemål i fjol har flyttat hem till Örebro. 

Werner grämer sig inte över Björndahls avsked. Ingen idé. Har man varit sportchef i Superettan i tio raka säsonger och dessutom tränat Degerfors i sju av dem vet man att om en egen spelare tar hem hela seriens skytteliga är han knappast kvar året efter. Dessutom tycker Werner att Johan Bertilsson är mer mångsidig. Det är också ett plus att han är bekant med både förening och samhälle efter sina två tidigare sejourer här. I unga år extraknäckte Bertilsson till och med som vaktmästare på Stora Valla.

– Hur det nu var med den saken, säger Werner. Han och Eric Jernberg körde väl med gräsklipparen någon gång. Jag tror inte att de slet ihjäl sig.

Sportchefen ler aningen osäkert, som om han är rädd för att ha sagt något taskigt om återvändaren. Så han lägger till:

– Kanonkille, Bertilsson. Och en riktigt bra fotbollsspelare. Det här är nog den starkaste truppen under min tid här. Får vi behålla Ekroth också så …

Han slänger en blick på klockan. Lite efter tre. Barn ska snart hämtas på förskolan. Ekroths agent får han snacka med senare.

– Han verkade taggad på padeln i alla fall, säger Werner. Gôtt tecken.

 

Degerfors ena tränare Andreas Holmberg har gjort 244 matcher för A-laget. Det är imponerande, men ändå 191 färre än kollegan Tobias Solberg. Till skillnad från Solberg är Holmberg inte uppvuxen här. Han flyttade från Göteborg till Degerfors 2007 och förstod aldrig frågan när folk undrade om inte den omställningen var tuff. Tuff? I Göteborg spelade Holmberg i Qviding inför närmast sörjande och ägnade försäsongerna åt att åka runt halva stan och leta efter en hyfsad gräsplan – ibland grusplan – att träna på. I Degerfors fanns flera träningsplaner och inomhushall att gå in i om vädret blev för jävligt. Han fick spela fotboll på heltid på en plats där alla verkade bry sig om hur det gick för honom. Han fick vänner, blev kär, fick barn, blev kvar i sydöstra Värmland och växte ihop allt mer med föreningen. 

I många år undrade Andreas Holmberg hur det kom sig att sammanhållningen i laget alltid var så bra, även under säsonger på tabellens undre halva. Var Degerfors ovanligt skickliga på att rekrytera hyggliga människor?

– Sedan kom jag på att det är de gamla stötarna här som sätter stämningen. Spelarna präglas av den. »Bengan« på Skitiga Bullen och »Stisse« med sina uppvärmningar. Alla blir glada av att vara i deras miljö. 

Bengan heter egentligen Bengt Hagström och har just inlett sitt 54:e år som Degerfors materialförvaltare. Skitiga Bullen har i sin tur många gånger beskrivits som föreningens hjärta, och ibland som ett kafé. Det är för mycket sagt, inser jag när jag kliver in i det avlånga rummet under Stora Vallas läktare. Skitiga Bullen påminner mer om en hemtrevlig skrubb där doften är en blandning av tvättmedel, kaffe och tigerbalsam. På ett bord står en bryggare och på dörren sitter en urklippt Mats Olsson-krönika från 1994 där det står att kaffet här är »så starkt att plomberna lossnar«. Många spelare tittar in hos Bengan före träningen för att ta en kolsvart kopp med honom och snacka om stort och smått. Under åren har den 73-årige materialförvaltaren också sett till att bjuda in mängder av gäster som spelat, dömt, rapporterat eller bara varit åskådare på Stora Valla. De han ansett vara »bättre fôlk« har fotograferats. På väggen och i taket hänger hundratals bilder kategoriserade i ett system som nog bara Bengt Hagström själv fullt ut begriper.

– 357 bilder, säger han på kraftigt Degerforsmål. Eller 359. Jag är inte riktigt säker på siffran där jag.

Nu var det dock ett tag sedan någon ny bild sattes upp. Efter ett inbrott tidigare i vintras upptäckte Bengan att hans kamera stulits.

– En sån där vanlig en går med rulle och framkallar. Jajamen.

Mycket mer vill han inte säga om inbrottet.

– Så farligt var det inte och en ska inte lägga för mycket tid på tråkigheter. 

Hellre talar han om personerna på bilderna. Han lyfter höger hand och pekar på ett foto av en 23-årig Tomas Brolin.

– Från när han var här med Parma -93. Jajamen. Han var på kant med media då, de hade skrivit ofördelaktigt om han. Jag var den enda som fick tid med han. Och här har vi Anders Limpar, väldigt snäll person. Ja, varför skulle en vara nåt annat förresten?

När Offsides fotograf Daniel Nilsson försiktigt lyfter sin kamera inne på Skitiga Bullen flyr Bengan in till det angränsande tvättrummet. Lika glad som han är i att fotografera andra, lika ovillig är han att synas själv. När han kommer tillbaka från tvättmaskinerna (två har gula post-it-lappar med texten »trasig« på; Werner har beställt nya) blir det också tydligt att han har svårt att ta beröm. Före pensionen jobbade Bengt Hagström på järnverket varje dag mellan sju och fyra och tog därefter sin cykel till Stora Valla för att hjälpa Degerfors till timmen blev sen. 

– Vilket hästjobb du har gjort i alla år, säger jag.

Bengan ser obekväm ut och blir tyst i några sekunder. Sedan vänder han sig mot väggen och pekar igen.

– Här har vi Johan Arneng. Han kom från Sunne han. Jajamen.

– Många pratar om hur viktig du är för andan i föreningen, försöker jag.

Kort tystnad.

– Här har vi far och son Sundgren. Och här borta hänger Ulrika Knape, om vi ska prata fruntimmer. Bara bättre fôlk.

Jag tackar för kaffet och knallar bort mot träningsplanen för att kolla in den andra herren som tränare Holmberg nämnde: Stisse med uppvärmningarna. Stig Ekman heter han i passet. 75 år och lagledare. Han är mer extrovert än Bengan och gillar att skoja både om sig själv och med spelarna. Nyförvärv i Degerfors brukar förvarnas om att hans uppvärmningar troligen skiljer sig en del från vad de är vana vid i tidigare lag.

– Men det är svårt att förklara dem, säger Andreas Holmberg. Man måste se själv.

Nu ställer sig Stisse mitt på träningsplanen. Mössan är halvt nerdragen över öronen och på fötterna har han svarta vandringskängor. Han joggar entusiastiskt på stället samtidigt som spelarna lufsar runt på två led. Med ojämna mellanrum viftar han häftigt med armarna samtidigt som han skriker:

– Champions League!

Eller:

– Idioten!

Eller:

– Allsvenskan!



Varje utrop är ett kodord, och spelarna, de flesta med god erfarenhet av Stisses hemmasnickrade uppvärmningar, är med på noterna. De höjer tempot, kastar sig ner på marken eller börjar buffa på varandra beroende på vad som kommer ur den gamle lagledarens mun. Ibland nöjer sig Stisse med ordlösa vrål i överdrivet mörkt eller ljust tonläge. Spelarnas uppgift är då att härma hans läten och samtidigt fortsätta jogga. Uppvärmningen avslutas med att Stisse gastar »Ronaldinho!« och skakar på höfterna fram och tillbaka i högt tempo. 

– Bra, grabbar, säger han. Ni har träningsmatch i morgon. Jag har segerskorna på mig. Vad kan gå fel? Men vi tar den en gång till – Ronaldinho! Skaka nu då, grabbar!

»I dag kan en spelare dra vidare efter en bra vår och tio gjorda mål. Tjoff bara!«

Egentligen sticker spelarnas humör ut mer än uppvärmningen. Det är en gråmulen vinterdag i Degerfors, bollarna har inte ens kommit i spel än och mer än två månader återstår till nästa tävlingsmatch. Ändå finns det inte en spelare som inte ler eller skrattar när Stisse är klar. 

Glada miner – hur mycket är sådant värt i svensk elitfotboll år 2020?

Stämningen är även god bakom stängslet som löper längs med träningsplanens ena långsida. Där har en grupp farbröder samlats för att se på träningen, och medan spelövningar sätts igång pratas det förväntansfullt om den stundande säsongen. Mest hörs Yrjö Toivonen, Olas pappa som tillsammans med Patrik Werner även tränar Degerfors damlag som gick upp i trean i höstas. 

– Där har ni Degerfors nästa export, säger Yrjö och pekar på mittfältaren Adam Carlén.

19-årige Carlén flyttades upp i A-laget förra året. Yrjö Toivonen ler så att ögonen blir till två smala streck när talangen tar emot en boll och hittar en öppnande passning med nästa tillslag.

– Han borde nästan sticka vidare nu direkt. En ska inte säga så egentligen, men så bra är han redan.

Gubbarna övergår till att diskutera »Ekrothsituationen« och morgondagens träningsmatch mot Örebro Syrianska. Några av dem har matkassar i händerna. De har varit nere på Coop Extra och passat på. Det är sista dagen butiken håller öppet och halva priset på alla varor fram till stängningsdags. Det finns även andra tecken som pekar på att Degerfors som ort går mot en kärv framtid. Under 2019 gjorde kommunen ett minusresultat på 41,2 miljoner kronor. Och på den största arbetsplatsen är det oroliga tider. Den finska industrikoncernen Outokumpu, där Degerfors Järnverk numera ingår, har meddelat att de gör en »strategisk översyn« och att avdelningen för tillverkning av långa rostfria produkter kan komma att säljas eller läggas ner. Där jobbar 90 anställda. Inget litet tal i en kommun med 9 695 invånare.

Men just nu är det träning med ett fotbollslag som andas optimism.

– Kan bli bra i år, säger Yrjö Toivonen. Ska vi våga tro på Allsvenskan?

Han får bara mummel till svar från de andra. Kanske tycker de att han sticker ut hakan väl mycket. Yrjö byter spår och bjuder på en anekdot om när han fick tarmvred i Melbourne och blev inlagd på sjukhus.

– Och jag som hade biljett till semifinalen i Australian Open! Men en ska inte vara bitter, det vinner en inget på.

Han kisar mot himlen och ser att den långsamt har börjat mörkna. På andra sidan stängslet går träningen mot sitt slut. Farbröderna nickar åt varandra och promenerar hem till sitt. 

 

En av meningarna i inledningen av Erik Bengtssons bok Heja röda vita laget lyder: »Hade vi inte fotbollen, vad fan hade vi här då?« Boken har kallats Sveriges första riktiga fotbollsroman och redan när den kom 1975 kunde läsaren tro att författaren skildrade vägen till en fest som redan var över och knappast skulle komma igen. Tolv år före boklanseringen hade Degerfors IF tagit silver i Allsvenskan. IFK Norrköping slutade två poäng före, men i hemmamötet med östgötarna vann Degerfors efter mål av Tord Grip. 21 065 personer tittade på. 

1975 befann sig Degerfors i stället i division tre. Och ungefär så fortsatte det i ganska många år. Ibland gick laget upp i tvåan, ibland åkte man ur igen. Först när Sören Cratz tog över som tränare hände något. Cratz var själv uppvuxen i en bruksort – Finspång – och kände sig hemma i såväl förening som samhälle. Till sin hjälp hade han en ovanligt stark kull egenfostrade spelare som sporrade varandra på träningarna. Laget gick upp i näst högsta serien igen, och när Degerfors även toppade den ställdes man mot Djurgårdens IF i det allsvenska kvalet 1992. 1–3 borta följdes av ett litet mirakel på Stora Valla. Henrik Berger sköt in 2–0 tio minuter från slutet, lagkamraten Ola Svensson slet i honom och skrek: »Va gôtt, din lille faan!« Degerfors var tillbaka i Allsvenskan. På ståplatsläktaren stod en 16-årig Patrik Werner och trodde knappt sina ögon.

När medierna beskrev bedriften var det populärt att göra en poäng av hur litet Degerfors var. Ett TV-inslag beskrev orten som »ett gupp och ett rödljus«, vilket fick skyttekungen Ulf Ottosson att gå i svaromål i Expressen: »Vi har faktiskt fyra rödljus.« Ändå fanns det mycket i Degerfors 1992 som saknas i dag. Det fanns två banker. Arbetsförmedling och försäkringskassa. Domusvaruhus. Fler tjänster på järnverket. 1 965 fler invånare. 

Många av dem hade också en personlig relation till fotbollslaget som gick upp i Allsvenskan med 90 procent egna produkter. Björn Reimers flyttade till Degerfors från Stockholm 1989 och valdes in i styrelsen året efter. Han slogs tidigt av hur sammanvuxen föreningen verkade vara med orten.

– Kön i mataffären var sällan lång, ändå kunde jag få vänta bra länge på min tur. Bara för att tanterna före skulle gå igenom den senaste matchen riktigt ordentligt med kassörskan. Alla verkade också ha någon koppling till laget. Där spelade ett barnbarn eller grannens pôjk.

Degerfors gick upp i en mer oskuldsfull fotbollstid. Nog fanns det ett sportsligt glapp mellan svenska klubblag och europeiska jättar, men det var inte gigantiskt. Bosmandomen hade inte fallit än och även överpresterande landsortsföreningar hade lättare att behålla sina bästa spelare. Till och med den omsusade Ulf Ottosson blev kvar efter uppflyttningen, om än efter en segdragen kontraktsförhandling där han ett tag vägrade träna och enbart visade sig på kansliet för att hämta ut högsta vinsten i jullotteriet (12 000 kronor).

Patrik Werner var också forward. Han var lovande och blev uppflyttad till seniortruppen säsongen efter avancemanget. Oftast fick han hålla till godo med spel i B-laget och bänknötande i Allsvenskan. Han deppade inte för det. Bara att tillhöra truppen var stort för en kille som hängt på Stora Valla sedan fyraårsåldern och som vuxit upp i en familj där farsan var lagledare och där sommarsemestrarna planerades efter Degerfors spelschema. Dessutom var konkurrensen i anfallet hård. Först fanns där Ottosson, senare Andreas Andersson, Andreas Johansson och Marino Rahmberg. Men framför allt var det Patrik Werners egen kropp som ställde till det. Han drabbades av hjärtmuskelinflammation, slet av korsbanden i båda knäna. Kroppen blev aldrig densamma efter skadorna, och när han efter säsongen 1997 – samma år som Degerfors trillade ur högsta serien – bestämde sig för att varva ner i närliggande KB Karlskoga var han bara 22 år. Som allsvenska meriter hade han tre inhopp och ett mål. 

Han visste redan då att det inte skulle bli fler. Kroppen fortsatte att jävlas, och även om fotboll fortfarande var roligt kände han aldrig samma glöd i en tröja som inte var röd och vit. Som 26-åring lade han av. Vid det laget hade Degerfors åkt ur ännu en serie, men bland juniorerna fanns löften som Emil Johansson och Ola Toivonen. Werner fick frågan om han ville bli tränare för dem. Han sade nej. Skyllde på att han var för oerfaren. Degerfors kontrade med att de inte fick tag på någon annan, och huruvida det verkligen var så, eller om ledningen visste att Werners klubbhjärta inte skulle kunna stå emot, fick han aldrig riktigt reda på. 

Hur som helst gick han med på att testa. Det är 18 år sedan nu.

 

I ett av rummen på Degerfors kansli sitter Victor Lundmark och klipper en intervju med Sven-Göran Eriksson till podcasten Vårt röda vita gäng. Lundmark är ny på jobbet och hans anställning som kommunikationschef skvallrar om att föreningen är på offensiven även utanför planen. Ett ännu tydligare tecken på det är att det sedan årskiftet även finns en klubbchef. När Suzanne Hällström, kommunens tidigare näringslivschef, rekryterades till tjänsten satte P4 Värmland rubriken: »Hon ska ta Degerfors till Allsvenskan.«

– Det har hänt mycket bara sedan november, säger Patrik Werner och slår sig ner vid ett vitt, avlångt mötesbord där man kan ana att han har lagt fram ett och annat spelarkontrakt genom åren.

Han berättar att det efter fjolårssäsongen var så ont om folk på kansliet att han själv fick ta hand om växeltelefonen. Det kunde bli långa samtal. När de som ringde överraskades av att sportchefen svarade tog de chansen att pumpa honom på information. Vilka spelare var på väg bort? Vilka tänkte han värva? Var det verkligen rätt att satsa på Solberg och Holmberg som nya tränare? 

– Det ringer alltid folk hit, säger Werner. Vi har 10–15 stycken – oftast äldre människor – som hör av sig regelbundet bara för att de vill prata fotboll. De är lite ensamma kanske. Visst kan man svära inombords ibland när man har mycket att göra och samtalen drar ut på tiden, men jag ser det som en viktig princip att låta dem snacka. Vi ska vara tillgängliga för dem som bryr sig om oss. 

Han har haft säsonger med ännu mer att göra. Efter sju år som ledare för junior- och U21-lag tog han inför 2009 över som både sportchef och A-lagstränare. Degerfors låg i division ett men gick under Werners ledning upp i Superettan direkt och har varit kvar sedan dess. Han körde på med de dubbla rollerna fram till 2016, då han mitt under säsongen lämnade över tränarsysslan till Stefan Jacobsson och Jonas Lindskog. Degerfors krigade på tabellens undre halva, men det var inte det som fick honom att kliva av. Bottenstrider hade han upplevt förut. Fyra år tidigare hade till exempel laget klarat kontraktet borta mot Trelleborg i sista omgången, och spelarna som var med då glömmer det aldrig eftersom det var första gången de såg Patrik Werner gråta.

– Grejen 2016 var att jag var slutkörd, säger han. Normalt är jag en social person som gillar att slänga käft. Plötsligt orkade jag inte träffa folk, det tog emot bara att gå och handla. Det var bra att jag klev åt sidan. Nu är jag »bara« sportchef och det är knappt att jag hinner med det. 

»I dag dricker spelarna ingen bärs, bara energidryck.«

Drömmen för en sportchef i Degerfors är att föreningens egna spelare är så bra att de tar plats i A-laget. Det finns sådana fortfarande, som lagkaptenen Christoffer Wiktorsson och löftet Erik Grandelius, men skillnaden från när Werner själv spelade är kraftig. Därför är man beroende av att rekrytera smart. Går det att få meriterade spelare som varit här tidigare och känner för föreningen, som Johan Bertilsson, är det bara att köra. I andra hand använder sig Werner helst av det han kallar för »nerifrån och upp-policyn«. Han aktar sig för spelare som känt på att spela inför 20 000 åskådare i en större klubb men inte hållit måttet där och därför skulle se en flytt till Degerfors som ett bakslag i karriären.

– Helst ska de komma från typ Skövde och vara jävligt sugna på att komma hit. Det ska vara stort att spela för Degerfors. Den strategin har vi lyckats med många gånger. Problemet är förstås att kunna behålla dem när de väl slagit igenom här.

Han säger att man ska vara försiktig med att jämföra nu med då. Kan sedan ändå inte låta bli. 

– I dag kan en spelare dra vidare efter en bra vår och tio gjorda mål. Tjoff bara! Någon annan börjar se sig om efter två raka matcher på bänken. Jag tyckte att det var skitfräckt bara att få sitta på den där bänken.

Rösten låter inte bitter när han säger det. Werner bara konstaterar. Samma sak när han kommer in på att en av Sveriges mest klassiska fotbollstrakter är i behov av en ny berättelse. Medan jämförbara klubbar som Åtvidabergs FF och Mjällby AIF åkt jojo i seriesystemet det senaste decenniet har Degerfors hela tiden spelat i Superettan. Det är en stabilitet som imponerar, men som berättelse är den svår att fängsla folk med. Publiksnittet gick ner förra året, trots femteplatsen, och ekonomin är blygsam. 2018 omsatte Degerfors IF drygt 15 miljoner kronor – mer än hälften så lite som den allsvenska klubb (Trelleborgs FF) med lägst omsättning samma år. Det är också därför föreningen nu satsar på kommunikatör och klubbchef. Större organisation innebär förstås större utgifter, men förhoppningen är att den ändå ska löna sig. Även om Patrik Werner inte har något emot att ta växeltelefonen ibland får han nu mer tid att lägga på laget. Rollfördelningen ska bli tydligare, administrationen smidigare, marknadsföringen bättre. 

– Vi har ett jobb att göra där, säger Werner. Jag vill ju att det ska vara tre eller fyra tusen på matcherna. Det kanske inte är realistiskt just nu, men det är så jag tänker.

Hemmasnittet förra året landade på 1 468 åskådare. Inte dåligt för en så liten ort. Men det imponerar inte på en sportchef som minns en tid då det var givet att alla ungdomslag stack till Valla så fort seniorerna visade sig.

– Våra ungar är alltid här nere i alla fall. Minstingen har lärt sig att när Degerfors spelar är det fotboll som gäller. Lekland får vi ta en annan dag.

 

Heikki Skålberg ser även han fram emot en ny berättelse, men har också i uppgift att vårda den gamla. Sveriges enda fotbollsmuseum ryms under samma tak som Degerfors kansli och det är Heikki som sköter om det. Han flyttade till Degerfors som tioåring 1965 med sin finska mamma som förälskat sig i en värmländsk handelsresande. När Heikki blev arbetslös för tio år sedan fick han »genom en sådan där fas 3-grej« börja på Fotbollsmuseet. Han trivdes direkt och är i dag här ideellt några dagar i veckan.

– Jag kallar mig intendent, säger han. Det är den tjusigaste titeln jag vet.

Med Patrik Werner i släptåg visar Heikki museets olika avdelningar. Han berättar stolt att personer från 56 olika kommuner har varit här och att det även förekommer utländska gäster. Uppstår språkförbistring brukar Yrjö Toivonen ringas in.

– Yrjö är ju lite språkgeni, säger Heikki. Han sköter det internationella.

– Han tror i alla fall att han är ett språkgeni, säger Werner och flinar.

Mycket på museet är Degerforsrelaterat. Här finns Tord Grips gamla skohylla från ett bevarat omklädningsrum byggt 1938, mängder av bilder och pressklipp från speciella matcher och utländska klubbtröjor skänkta av fotbollsproffs som inlett karriären i Degerfors. Heikki nickar åt en fotovägg där tanken var att samla föreningens största under rubriken »Wall of Fame«.  

– Men jag vågade inte skriva så, säger han. Nu står det »spelarprofiler« i stället. Och så skrev jag det här under sista namnet.

Han pekar på en textrad som lyder: »Denna lista kan göras hur lång som helst! Alla som spelat i rödvitt är profiler för evigt.«

– Det är ett klokt tillägg, säger Werner. Att göra en definitiv wall of fame kan vara känsligt här. Alltid är det någon gammal släkting som blir besviken. 

Men långt ifrån allt handlar om Degerfors. Heikki Skålberg ler när han visar upp Gunnar Grens guldboll från 1946 (den första som delades ut) och den eleganta rock som Nacka Skoglund en gång inhandlade i Milano för proffspengarna han tjänade i Inter. Mest nöjd är intendenten kanske ändå med den 62 år gamla TV som står placerad i mitten av »VM 58-rummet«.

– Fick kämpa för den. Först hade jag en på gång i Säffle, men den visade sig vara dubbelsåld. Sedan hittade jag en i Stockholm. Den började brinna när säljaren satte i sladden i kontakten. Till slut fick jag korn på en som stod i en lada i Skövde. När ägaren frågade om han skulle hämta ner den satte jag upp händerna och skrek: »Stopp! Jag vill bära ut den själv.« Nu står den här så fin.

– Funkar den? frågar Werner.

– Det vågar jag väl inte kolla, fattar du väl, svarar Heikki.

»De gör det med flit för att sno energi från oss. Men den går vi inte på.«

Efter rundvandringen går vi vidare till det samlingsrum som utgör gräns mellan museet och kanslidelen. På stolar och i soffor sitter ett gäng äldre Degerforssupportrar – åtta män, en kvinna – och klurar på de fotbollsfrågor Heikki förser dem med en gång i veckan. Tio nya 1X2-frågor varje gång.

– Det ligger i tiden med frågesport, säger Heikki.

Han lägger mycket tid på frågorna. Ibland kommer han på en mitt i natten och då måste han genast skriva ner den. Hittills har ingen fått tio rätt och Patrik Werner har roligt åt att Leif Olsson, försäljningschef och allsvensk spelare på 90-talet, nollade förra veckan. 

– Kolla hur du klarar dig själv nu då, säger Heikki och blinkar med ena ögat.

Werner greppar en penna och ögnar igenom frågorna.

– Svårt ju. »Var är Björn Nordqvist född?« Det vet jag inte. »När vann Ulf Ottosson den interna skytteligan sista gången?« Ja … kan det vara 2003?

Heikki flinar och visar vad som ligger i potten för vinnaren: en ask after eight, en medalj av choklad och ett ölglas som det står »GOAL« på. Men egentligen är det inte så viktigt vem som vinner, förklarar han. För dem som har fria förmiddagar och bryr sig mycket om Degerfors IF är frågesporten en gång i veckan mer en anledning att ses. Särskilt vintertid när ingen serie är igång. Man äter korv med bröd, dricker kaffe och pratar. Om gamla matcher, Erik Björndahls flytt till Örebro och om nyförvärven i anfallet kan vara något att ha. 

Även Offsides plötsliga närvaro i Degerfors diskuteras med låga röster över borden:

– En skriver och en tar kort verkar det som.

– Ska hela tidningen handla om Degerfors?

– Det vet en inte.

– Kommer de att skriva illa om Degerfors?

– Det vet en inte.

Heikki säger att ingen nog behöver vara nervös. Det enda han själv oroar sig för är politiska diskussioner eftersom det bara »ställer till det«. Han pekar på ett streck i linoleumgolvet och förklarar sin enda regel: inget snack om politik innanför strecket, där stolarna och sofforna står.

– Men en del har ändå svårt att låta bli. Någon säger något om kommunen och så är de igång.

Degerfors har många gånger beskrivits som »Sveriges starkaste vänsterfäste« och relationen mellan fotbollsförening och kommunhus har ofta varit stark. Inför valet 2010 lovade Vänsterpartiet de lokala väljarna att de skulle stå för hela notan när Stora Valla behövde rustas upp. De fick egen majoritet den gången, men tio år senare är läget ett annat. Även om vänstern vid det senaste valet återigen blev största parti i Degerfors backade man 8,4 procentenheter. Man tappade även makten. Socialdemokraterna och allianspartierna bildade egen majoritet. Den allmänna uppfattningen i klubben tycks vara att det inte gynnar fotbollen, men få vill prata högt om den. Patrik Werner respekterar till exempel gärna Heikki Skålbergs streck i golvet. 

– Det blir bäst så, säger han.

Lättare har han då att svara på de garvade supportrarnas frågor om »hur allt ser ut« i laget. Han upprepar det han tidigare har sagt: att han har fått behålla i stort sett alla han velat ha kvar och att truppen till och med har förstärkts. Poängterar att det är ovanligt året efter en lyckad säsong – för femma, menar Werner, är egentligen det sämsta man kan bli näst efter att åka ur. Man vinner ingenting, men spelarna blir attraktiva för större klubbar. 

– Helst ska man ta hem hela serien eller bli tia, typ. Då får man vara mer i fred. Det är därför det känns så bra nu, att vi blev femma i höstas och kanske till och med är starkare nu. 

Han viker ihop sitt svarsformulär och lägger det i den tomma glasskartong där Heikki samlar alla papper. När museiintendenten senare rättar raden kan han se att sportchefen fick sju rätt av tio. Hedern i behåll, men ingen after eight.

 

Några dagar in i februari skriver nyckelspelaren Oliver Ekroth på ett nytt tvåårskontrakt med Degerfors. Werners sista pusselbit är därmed på plats. Till hemsidan säger mittbacken att det »bara är vinna som gäller« nu, för Värmlands Folkblad berättar han att han hoppas på allsvenska matcher på Stora Valla redan nästa år. 

Träningsmatcherna avlöser varandra. Degerfors tar bekväma segrar mot division ett-lag som Linköping City, Örebro Syrianska IF och Nyköpings Bis. Förlorar däremot mot seriekonkurrenten IK Brage, och lördagen den 15 februari väntar ett ännu svårare test: bortamatch mot Örebro SK.

Man kan inte säga att det bara är en träningsmatch. För det första är det länsderby, Degerfors ligger i Värmland men tillhör Örebro län. Det är den lilla bruksorten mot den stora residensstaden, men det var sju år sedan lagen spelade i samma serie. Rivaliteten vårdas därför främst av äldre supportrar som kan berätta om adrenalinstinna derbyn från förr. Mest smällde det på Stora Valla 1993. Ulf Ottosson fick benet avsparkat av Lasse Zetterlund, Leif Olsson hämnades och blev utvisad och ÖSK kvitterade i den 99:e minuten. Hemmapubliken var i uppror. Ilskan mot domaren Lennart Elofsson var så kraftig att Yrjö Toivonen, iförd långrock, såg sig manad att kliva upp på räcket och mana till lugn. Elofsson fick poliseskort därifrån och återvände aldrig till Degerfors. Lokaltidningarna fylldes av rubriker som »Slakten på Stora Valla« och »Bevare oss från derbyn som det här«.

Antagonismen lever fortfarande, men på ett annat sätt. I dagens svartvita och rödvita trupper finns gott om spelare som representerat båda klubbarna. Sju av Degerfors nuvarande spelare bor i Örebro. Klubbledningarna har mycket med varandra att göra. Men hetsas gör det ändå och kryddan den här gången är förstås att den förlorade skyttekungen Erik Björndahl ställs mot sina gamla lagkamrater. Dagen före matchen intervjuas han av ÖSK TV och berättar hur taggad han är. »Ska bli skönt att spöa de jävlarna«, säger Björndahl. »Man kommer att få några extra smällar och vara glad över att dela ut några extra.« 

Samma dag får anfallaren en hälsning med posten. Avsändare är en av Degerfors mer profilerade supportrar på Twitter, där han går under namnet Järnspöket, och förutom ett kort meddelande där Björndahl tackas för sitt sena avgörande i Borlänge förra hösten får ÖSK:s färskaste nyförvärv även en röd t-shirt. På den står det med vita versaler: »HATA HATA HATA ÖREBRO.«

Också en alla hjärtans dag-present.

 

Nästa förmiddag har Bengt Hagström packat och ställt alla väskor som ska med till Örebro i prydliga rader i materialrummet på Stora Valla. Själv ska han inte åka med. När jag frågar varför skrattar materialförvaltaren bara och byter samtalsämne till ishockey och en utläggning om värmlänningen Ulf Sterners affärer efter karriären. Också Patrik Werner blir kvar i Degerfors denna lördag eftersom damlaget har inomhuscup på hemmaplan. Men lagledaren Stisse Ekman ska med och medan han hjälper tränarna Andreas Holmberg och Tobias Solberg att bära ut väskorna berättar han om gårdagens uppvärmning.

– Du skulle ha varit med, jädrar vad jag körde med dem. Det var bästa någonsin, det var världsrekord! Det bara måste bli seger i dag.

»Degerfors har alltid velat spela boll. Det är en del av vår identitet och den håller vi hårt i.«

Andreas Holmberg berättar att han har fått flera SMS från Degerforsanhängare som skrivit att dagens träningsmöte med ÖSK är årets viktigaste match.

– En del av de äldre verkar känna så på riktigt, säger han.

Han stuvar in några väskor i bagageluckan på sin bil och sätter sig framför ratten. De i truppen som bor i Örebro ansluter direkt till Behrn Arena och därför har Degerfors inte brytt sig om att hyra en buss. Istället sparar de 5 000 kronor och sprider ut sig i olika bilar. Jag åker i ledarbilen, där Tobias Solberg tar plats i framsätet bredvid Holmberg. Solberg har just återvänt efter en vecka på Bosön dit han då och då sticker för att fullfölja sista steget i tränarutbildningen. Han berättar att han delade rum med Mjällbys assisterande tränare Juan Robledo och att han var »störtskön«.

– Han gick runt där och pratade politik samtidigt som han sög i sig sådant där mate, sydamerikanskt te. Fotbollskunnig är han också. Det enda dåliga var att han snarkade som fan.

Holmberg slår på vindrutetorkarna. Det är dimma och duggregn ute. 

– Såg du klippet med Björndahl eller? frågar han.

– Jag hörde något om det, säger Solberg. Vad säger han, då?

– Han hetsar och håller på. Först säger Kevin [Wright, även han med ett förflutet i Degerfors] att det ska bli kul att möta gamla vänner. Då säger Björndahl: »Vänner?«

– Så pass, säger Solberg.

I baksätet ligger ett papper med dagens startelva. Degerfors spelar 3–4–3 med tre nyförvärv längst fram och med den offensive Marcus Astvald som wingback till vänster.

– Vi får väl se om vi lyckas eller blir kallade naiva, säger Holmberg. Men Degerfors har alltid velat spela boll. Det är en del av vår identitet och den håller vi hårt i.

Färden österut tar bara en trekvart. Tränarna ägnar tiden åt att prata fasta situationer samt ringa runt till de andra bilarna för att berätta var de ska parkera. När vi rullar in i Örebro blir vi invinkade till en poliskontroll.

– Det är ju typiskt, säger Solberg. De såg säkert Degerforsmärket på bilen. Har vi tid med det här?

En vänlig poliskvinna kommer fram och frågar vad vi ska göra i Örebro.

– Spela match, säger Holmberg.

– Alldeles strax, fyller Solberg i.

Holmberg visar körkortet och får blåsa i en alkoholmätare. Han klarar testet och kör vidare mot Behrn Arena och stannar bilen framför en låst grind som leder in till parkeringen. Vinkar åt Marcus Astvald som sladdar in på en cykel med barnsadel på. Sedan händer ingenting på fem minuter.

– Varför kommer ingen och låser upp? undrar Holmberg. Hur länge ska vi vänta här?

– Länge, säger Solberg. Det här är Örebro. De gör det med flit för att sno energi från oss. Men den går vi inte på.

Tränaren är dock överdrivet misstänksam. Snart står det klart att Holmberg bara stannat på fel ställe: tio meter till höger om den låsta grinden kan man köra in på en liten väg och via den går det utmärkt att nå parkeringen. Han slår av motorn. Solberg skrattar och kliver ut i februaridiset:

– Nu kommer vi, luffarna!

»Johan Bertilsson skjuter i krysset och visste man inte vilket lag som låg i Allsvenskan skulle man troligen gissa på det rödvita.«

I omklädningsrummet lägger Stisse upp bananer på ett bord och häller upp turkosfärgad sportdryck i vita plastmuggar. Oliver Ekroth lägger sig på massagebänken för att få sina baklår knådade. Samtidigt diskuterar han och Astvald matutbudet i Örebros saluhall (»hög klass«) och Erik Björndahls senaste Twitterinlägg där han lagt ut en bild på Hata Örebro-tröjan. 

– Han skrev att det var »bra tändningsvätska«, säger Astvald. Alltså inte tändvätska, utan tändningsvätska.  

Ekroth suckar.

– En månad i ÖSK och han har redan tappat det.

Stämningen är avslappnad. Några av spelarna tar fram en fotboll och lattjar lite i duschrummet. 18-årige Erik Grandelius frågar det blonderade och vältatuerade nyförvärvet Victor Edvardsen vilken av hans många gaddningar han är mest nöjd med. 

– Alla, säger Edvardsen. På ena foten har jag i och för sig namnet på mitt ex, men den är okej den med.

Tränarna manar till koncentration och går igenom det viktigaste inför matchen. Kontentan lyder ungefär: var modiga och avslappnade men glöm för fan inte att jobba stenhårt. Sedan går Degerfors IF ut och gör precis det. Johan Bertilsson skjuter i krysset och visste man inte vilket lag som låg i Allsvenskan skulle man troligen gissa på det rödvita. Degerfors har lätt att hitta in bakom Örebros backlinje och försöker spela sig ur varje knivigt läge. Det kostar några hemmachanser men leder till ännu fler egna möjligheter, och att matchen slutar 1–1 beror framför allt på ÖSK:s målvakt Oscar Jansson och att alla degerforsare inte avslutar lika skarpt som Bertilsson. Drygt 30 tillresta supportrar på bortastå applåderar sitt lag och i omklädningsrummet efteråt säger Andreas Holmberg att han är stolt över spelet.

– Det var kul att se er, säger han. Riktigt kul. Hade ni kul?

Spelarna nickar. Till och med Oliver Ekroth, fast han fick kliva av redan efter en kvart med en småskadad vad.

 

Innan man tar farväl av Degerfors måste man ha ätit på Bosna. Det är i alla fall vad Patrik Werner påstår när han tar med mig till restaurangen på ortens huvudgata. Sedan 1985 drivs den av paret Nedzad Omerbasic och Ljiljana Ciric. Båda är stora fotbollsentusiaster och har sin sponsorskylt vid Stora Vallas huvudentré. Nedzad serverar till och med i en gammal matchtröja. Väggarna och taket pryds av andra rödvita tröjor och bilder på mängder av gamla och nya Degerforsprofiler. Bland annat en på Werner själv. 

– På 90-talet käkade vi här jämt, säger han. Filé Oscar och pommes. Fruktansvärt gott, men kanske inte så nyttigt. Dagens spelare är ju mer noga med vad de stoppar i sig.

När jag undrar hur många gånger han har ätit på Bosna tänker han efter en stund.

– Är det fyrsiffrigt? frågar jag.

– Risk för att det är det. Hur många gånger äter man på ett år? 

Nu försöker han gå ner några kilo och undviker därför pommes fritesen och bearnaisesåsen som Nedzad dukat fram. Sallad och kött får räcka.

– Ta mycket av pizzasalladen, säger han. Den är magisk. När August Strömberg fick smaka den var det lätt att få honom att skriva på sedan.

»Kom igen, du kan väl inte få sparken från Degerfors? Vem ska ta över? Finns ingen.«

Nedzad kommer fram och berömmer Werner för de nya värvningarna.

– Han från Gotland – bra. Han från Karlstad – stark. Stark som fan.

– Ja, Edvardsen är stark, säger Werner.

– Jag tror vi går upp i år, säger Nedzad.

– Du som brukar vara så pessimistisk.

Nedzad är 64 år, Ljiljana 58, och Bosna håller öppet varje dag på året. Det sliter en del, berättar han, och planen är att sälja om några år. Men går Degerfors upp i Allsvenskan igen tänker han kanske om. Matchdagar betyder fler gäster och allsvenska matchdagar garanterat ännu fler. 

– Det är personer som Nedzad och Ljiljana man så gärna unnar en ny framgång, säger Werner och berättar att han själv hjälper till i baren ibland när det är körigt.

– Ska du ha bärs nu förresten? frågar Nedzad.

– Nej fan, säger Werner. Jag kan inte ta bärs. Jag jobbar. Jag kan få sparken.

Nedzad slår ut med armarna och ler.

– Kom igen, du kan väl inte få sparken från Degerfors? Vem ska ta över? Finns ingen.

Han går bort till baren och kommer tillbaka med en tom enlitersbägare. 

– Det här är Ulf Ottossons gamla glas. Det är dammigt nu. I dag dricker spelarna ingen bärs, bara energidryck. Kanske en cola eller en fanta någon gång. Men när vi går upp, Werner – då ska vi dricka ur det här glaset. Och skåla för Gunnar.

Gunnar. Han hette Rydholm i efternamn och dog 2007. På Fotbollsmuseet är han omnämnd som den största Degerforssupportern genom tiderna. Han var 207 centimeter lång, kallade sig lagets »fikapappa« och hade i uppdrag att ta hand om domarna inför matcherna. Han brukade också underhålla spelarna med sina träffsäkra djurimitationer och ansågs vara en så stor lokalprofil att Filip Hammar och Fredrik Wikingsson tipsades om honom till programserien 100 höjdare, där duon var på jakt efter »Sveriges skönaste människa«. När Gunnar var med lät han som en elefant och en krokodil och briljerade genom att berätta exakt, på kilometern, hur långt avståndet var från Degerfors till en rad andra svenska städer med skapliga fotbollslag. 

– På dagarna åkte Gunnar runt med sin packmoped och plockade skräp, säger Werner. Det var hans jobb. Då showade han aldrig, då sa han inte ett ord. Jag frågade honom varför en gång. »För när jag jobbar har jag min tjänstemin«, svarade han.

Alla i Degerfors kände till Gunnar Rydholm. Begravningen visade också hur omtyckt han var. Patrik Werner var på plats i kyrkan och slogs av att han aldrig sett den fullsatt tidigare. Över kistan låg Gunnars egen Degerforsflagga. I dag hänger den på en av Bosnas väggar.

– Familjen ville att den skulle vara här så att folk kan se den, säger Nedzad.

Patrik Werner berättar att han tre gånger efter begravningen, när laget verkligen stått med ryggen mot väggen, har besökt Gunnars grav och bett om vinst i nästa match. Varje gång har det blivit tre poäng. Det var ett tag sedan han behövde göra det nu. De senaste säsongerna har med sin brist på slutdramatik inte krävt hjälp från andra sidan.

– Men vi får se i höst. Har vi slagläge i omgång 28, då får jag nog gå och säga hej till Gunnar.