Vägen tillbaka

I en operationssal på Carlanderska sjukhuset i Göteborg lutar Patrik Karlsson Lagemyr bakhuvudet mot en stor kudde och stirrar upp i samma vita tak som han gjorde för 18 månader sedan. Han bär en vit långskjorta, och en sådan där obehaglig venkateter med narkosdropp sitter fast i ena underarmen.

Från taket hänger långa vita lamphalsar med små ledlampor som än så länge är släckta. »Paka« tänker att det ser »high-tech« ut. Han minns att han slogs av samma tanke förra gången. Vitmålade väggar, skärmar och paneler med knappar och sladdar, en gulaktig nyans någonstans i ögonvrån och operationssköterskor som lyssnar på musik från en radio. Han kan inte riktigt tyda vad det är för låt. Narkosen har precis börjat verka.

Utanför det öppna fönstret högt upp på en av väggarna lyser julisolen över Göteborg. Paka kan se den blåa himlen. Tio dagar har gått sedan hans högra korsband gav vika på en konstgräsmatta i Östersund. Säsongen 2019 är över.

En äldre man i ljusblå plastdräkt och mössa lutar sig över Paka. Det är Jon Karlsson, IFK Göteborgs lagläkare.

– Det kommer att gå bra, säger kirurgen som snart ska operera honom för fjärde gången på lika många år.

– Jag veeet att det kommer att gå bra, svarar Paka.

Han försöker hålla sig vaken, men det går inte. När han vaknar upp två timmar senare har han minst nio månaders kamp framför sig för att ta sig tillbaka till en allsvensk fotbollsplan. Om han ens gör det.

 

Första gången var han 19 år. Paka hade lämnat åtta år i IFK Göteborgs akademi bakom sig och skrivit på sitt första A-lagskontrakt ett halvår tidigare när han i juli 2016, elva matcher in i sin första allsvenska säsong, fick en spricka i högerfoten. Han försökte vila och rehabilitera bort smärtan, men vissa dagar kunde han inte ens stödja på foten. Efter tre månader fick han veta att den behövde opereras.

Rehabiliteringsvardagen var något nytt för honom, likaså gipset runt foten de första sex veckorna. Medan lagkamraterna tog semester tvingades han åka till gymmet varje dag, men han betraktade det som ett mindre gupp på vägen mot allsvenskt genombrott.

I en U21-match mot Halmstads BK i mitten av mars 2017 gjorde han comeback. Den blev inte längre än 15 minuter lång. I en duell med två HBK-försvarare small det till i Pakas vänsterben. Det var en smärta han aldrig tidigare upplevt. Med lindat knä haltade han av planen, sjönk ner på konstgräsmattan och lyfte tröjan över huvudet. Röntgenundersökningen nästa dag visade en fraktur på den vänstra knäskålen. Ny operation. Ny rehab. Han hade precis genomlidit fem månaders slit som prövat hans tålamod, och nu skulle han missa större delen av kommande säsong också. Han visste inte ens att man kunde »bryta knäet«. Dagarna efter operationen sov han inte på 48 timmar eftersom det kändes som om någon stack ner en kniv i knäskålen och vred om.

Efter fem nya långtråkiga rehabmånader och nio allsvenska insatser under hösten 2017 såg han fram emot sin första ordentliga försäsong. Dessutom med en ny huvudtränare, Poya Asbaghi, som verkade rolig att spela för. Äntligen skulle han få spela en fotboll som passade hans spelstil, det hade han gett upp tanken på att få göra i Blåvitt. Men under vintern började hans vänstra knä krångla på nytt. Han hade haft för bråttom tillbaka. En undersökning på en klinik i belgiska Antwerpen visade att hans vänstra lår var tre centimeter mindre i omkrets än det högra, vilket lett till att knäet hade belastats för hårt under hösten. En stressfraktur i knäskålen tvingade honom till en ny operation i slutet av januari 2018. Två år efter hans första A-lagskontrakt hade han totalt kunnat spela fem matcher från start i Allsvenskan.

De följande månaderna var de värsta i Pakas liv. Den här gången påverkade skadan hans känslor på ett helt annat sätt. Han började känna sig nedstämd. Att vistas på Kamratgården när laget förberedde sig för tävlingsmatcher påminde honom om hur få matcher han själv hunnit spela i A-lagskarriären. Vid varje rehabpass som gjorde ont tänkte han att hela den dagen var förstörd. Han fick svårt att sova, åt inte ordentligt, tvekade på sin egen förmåga och saknade energi för att genomföra både rehab och vardagliga saker som att handla mat och städa lägenheten. Dessutom avslutade han förhållandet med flickvännen som han just hade flyttat ihop med.

För att komma bort från allt spontanbokade Paka en resa till New York med sin pappa. Några dagar in i semesterveckan kände han för första gången på två månader ett sug efter att träna. Han gjorde armhävningar och situps på hotellgolvet. När han kom hem hade han byggt upp tillräcklig energi för att åtminstone ta sig igenom träningspassen. Han bad även om att få träffa klubbens deltidsanställda psykolog, som förklarade att han inte behövde känna stress över sömn- och matbristen. Han skulle klara sig.

I slutet av juli var han spelduglig igen, men höstsäsongen blev jobbig ändå. Att få möjlighet att spela fotboll igen var det enda som hade motiverat honom det senaste halvåret, men när han väl var tillbaka gick det så dåligt att han skämdes över att ens visa sig på stan. Både han själv och laget underpresterade. Ibland undvek han till och med att åka hem till sina föräldrar för att han tänkte att de, med sina blåvita supporterskap, var besvikna på honom. Sista matchen kunde inte komma tillräckligt tidigt för Paka.

Under semestern i Thailand gjorde han inte en enda armhävning. Att vila både huvud och kropp var vad han behövde. Samtalen med psykologen fick honom att inse att han kanske hade varit för mycket fotbollsspelare. Han hade tänkt för mycket på nästa match, nästa träning, haft för bra koll på varenda motståndarspelare i Allsvenskan och sett för mycket fotboll på TV, vilket byggt upp en mental och fysisk anspänning inför matcherna. När han slutade med det kunde han slappna av bättre. Samtidigt fick han en hel försäsong att bygga upp kroppen.

När Blåvitts säsong tog fart under våren 2019 var det med Paka i en nyckelroll. Med sina fyra mål och fyra målgivande passningar betraktades han som en av seriens bästa offensiva mittfältare. För första gången sedan han fick sitt första A-lagskontrakt i december 2015 kände han att han fick visa den svenska fotbollspubliken – och sig själv – vad han gick för. Äntligen var skadorna förbi honom.

Den 28 juni skrev han på ett nytt treårskontrakt med klubben. En dag senare mötte Blåvitt Östersund på bortaplan. För ovanlighetens skull spelade Paka högerytter, och i en löpduell vid sidlinjen efter 35 minuter knäckte det till i knäet. Han satte sig behärskat i konstgräset och lyfte fingret i luften för att få hjälp. Det gjorde inte så ont, men knäet kändes instabilt när han försökte gå. Sjukgymnasten Calle Persson kände på knäet och förstod direkt vad det handlade om men sade inget. I intervjuer efteråt konstaterade Paka att han »stukade till knäet lite« och att det kändes okej.

»Jag tror att jag har sett fler matcher från läktaren än vad jag har spelat sedan jag blev A-lagsspelare.«

Två dagar senare röntgades knäet i Göteborg. Den konstiga känslan i knäet höll i sig, så Paka bad om att få slippa träna nästa dag. Istället mötte han upp två vänner som var på besök från Lidköping och som skulle ut och festa på kvällen. Paka följde med in på Systembolaget och hjälpte vännerna att plocka öl när Poya Asbaghi ringde. »Var är du?« undrade tränaren. Paka funderade i någon sekund och bestämde sig för att inte avslöja sin exakta plats. »Vid Kungsportsplatsen.« »Okej, stanna där, jag kommer.« Skulle han få skit nu? Visste Poya att han var inne på Systemet? Han hade ju inte köpt något utan bara följt med sina vänner in … Paka nästan sprang ut från butiken på sina kryckor och frågade Poya i ett SMS var de skulle ses. Tränaren svarade att han skulle gå till Stora teatern och att han var fem minuter bort.

Paka satte sig på en parkbänk utanför den vita teaterbyggnaden. Poya dröjde längre än fem minuter, och när han väl dök upp såg Paka att han hade sjukgymnasten Calle med sig. »Fuck, det här är inte bra«, tänkte han. De två hade inte stämt möte med honom för ingenting.

Poya satte sig och sade tre ord: »Korsbandet är av.« Paka vred huvudet mot Calle. »Seriöst?« Calle nickade. Kommande minuter sade de inte ett ord till varandra. De bara satt där och grät tillsammans.

Han skrev till sin mamma och pappa. Han visste att de skulle ta beskedet lika hårt som han själv, men han orkade inte prata med någon. Han skulle bara bryta ihop. När nyheten blev officiell två timmar senare satt han ensam hemma i soffan och försökte smälta ett av de värsta besked en professionell fotbollsspelare kan få. Mobilen brann. Samtal och SMS från vänner, journalister, lagkamrater och allsvenska motståndare. Han lade ifrån sig telefonen, den blev för varm för att hålla i. Sedan bestämde han sig för att göra något roligt av den här dagen. På kvällen följde han med sina två besökande vänner ut och festade hårt.

 

Klädd i en tunn farfarströja, ljusgråa mjukisshorts, vita sneakers, stora solglasögon och bakåtvänd Denver Broncos-keps kämpar Paka en fredagseftermiddag ut sina 58 kilon och sitt kryckpar ur en lägenhetsport i hamnstadsdelen Eriksberg på Hisingen. Hela högerbenet omges av en vit, åtsittande stödstrumpa som håller fast ett tjockt plåster över knäet. Det är den 12 juli 2019, tre dygn efter operationen på Carlanderska.

– Jag får inte svettas förrän stygnen är borta så vi sätter oss i skuggan, säger Paka och nickar mot en uteservering med markis 50 meter längre ner på kajen.

Han haltar fram till ett kafébord och viker stelbent ner sin kropp i en trästol. Därifrån har han utsikt över den orangea bockkran som är ett av stadens landmärken. Göteborg är 21 grader varmt och Paka beställer en cappuccino.

– Det här är bra, så man kan bli människa igen, säger han.

Det är första gången Paka rör sig utanför sina föräldrars lägenhet sedan operationen för tre dagar sedan. Han har tillbringat de senaste 72 timmarna i deras dubbelsäng, medan mamma Gunilla och pappa Roger sovit på varsin soffa i lägenheten. Så insisterade Gunilla på att det skulle bli. Dessutom har hon serverat sin son mat, dryck, smärtstillande medicin och de kylpåsar han behövt för det svullna knäet. Bortsett från ett par besök från lagkamrater har den enformiga tillvaron isolerat honom från omvärlden. När jag frågar vad han har gjort de senaste tre dagarna har han inget bra svar.

– Det låter så sjukt, men jag har verkligen inte gjort något. Suttit och tänkt på vad jag ska göra med all tid, typ. Och jag har fortfarande inte kommit på något bra.

»Jag satt med på något möte inför en match och tänkte bara: ›Vad håller jag på med? Vad gör jag ens här?‹«

Tidigare rehabperioder har han hittat specifika sysslor att fördriva tiden med. Förra gången, våren 2018, förknippar han med Game of Thrones. Just nu ser han mest fram emot den nya säsongen av La Casa del Papel, en spansk serie om en rånliga som intar myntverket i Madrid, men de åtta avsnitten lär han plöja på ett dygn. TV-spel har han slutat med – »börjar ju bli gammal, vettu« – men de senaste dagarna har han försökt komma igång med Football Manager för första gången på fem år.

– Men det går så dåligt, säger han och suckar överdrivet. Jag började träna Blåvitt och märkte att fy fan vad dåliga vi é! Med tanke på knäet får jag inte göra några hastiga rörelser, men du förstår ju själv att det är svårt att sitta still när man torskar mot Västerås. Nej, nej, nej, nej. Otroligt mörkt.

Han skakar frustrerat på huvudet, men ett lätt leende i mungiporna avslöjar att han inte är fullt seriös. Och han inser att det är på gott och ont att fastna i det där beroendeframkallande spelet.

– Det går ju timmar och det kanske är vad jag behöver just nu. När jag inte gör något utan bara sitter och tittar in i en vägg kan det vara bra att plocka fram laptoppen och nöta.

När jag börjar formulera en följdfråga om den där rastlösheten grimaserar han med hela ansiktet. Var det något jag sade som störde honom?

– Nej, lugn, säger han ursäktande och pekar ner mot sitt bandagerade högerben. Jag passar på att göra min rehab nu när smärtan är okej.

Försiktigt böjer han underbenet fram och tillbaka mellan kaféborden. Efter några repetitioner placerar han handen under nedre delen av låret.

– Det gör ont här bak också, menisken fick sig en liten törn. Det brukar vara så när korsbandet ryker. Så det blir lite stelt. 

Den här inledande rehabträningen är långtråkig. »Hjärndöd«, tycker han. Han får inte göra så mycket mer än att spänna låret, häva tårna och lyfta benet under de första veckorna. Allt gör ont.

Paka vet precis vad som väntar honom de kommande månaderna. Även om detta är hans första korsbandsskada påminner uppbyggnadsträningen om hans tidigare rehabperioder, det har han förstått på lagkamraten Sebastian Eriksson som opererat båda sina korsband.

Paka vet hur det påverkar honom mentalt att kämpa för minsta lilla rörelse på gymmet, att knappt få röra en boll på tre månader och att se sina lagkamrater förbereda sig för matcher. Och han vet hur han tänker hantera det mentala för att inte trilla ner i det mörka hål han hamnade i förra gången. En av lösningarna är att ta avstånd från vissa lagsituationer på Kamratgården. De får honom att känna sig utanför den vanliga vardagen som allsvensk fotbollsspelare.

– Förra gången mådde jag dåligt när jag var däruppe, säger Paka. Jag satt med på något möte inför en match och tänkte bara: »Vad håller jag på med? Vad gör jag ens här?« De snackade om matcher och taktik och jag var inte nära överhuvudtaget. Nej, det är ingen idé. Även om jag får ett otroligt stöd från exakt alla så är jag inte delaktig.

Är det lätt att ta det avståndet?

– Nu, min fjärde gång, är det i alla fall lättare. Att kunna fråga mig själv om detta är bäst för mig just nu. Nej, att sitta med på det här lagmötet är nog inte det. Då är det bättre för alla parter att jag får göra det jag vill. Vara ifrån lite. Vara inne i mina egna tankar.

Förstår dina lagkamrater det?

– Ja. Nu efter operationen har de hört av sig, allihop. De frågar hur det känns och om jag vill komma upp och hänga. Men de förstår att det, just med smärtan också, inte är jättekul att göra en massa saker. Jag får krossa dem i minipingis igen om några veckor.

Han ler för sig själv och funderar.

– Plus att jag inte vill störa, de har ju match i … vad är det för dag i dag?

– Fredag, säger jag.

– Är det fredag i dag?!

Han plockar upp sin mobil ur den ficka som han till sin egen förtjusning gjort i stödstrumpan.

– Ja, fredag. Då är det match i morgon.

Hur är det för dig att se matcher från läktaren?

– Jag tror att jag har sett fler matcher från läktaren än vad jag har spelat sedan jag blev A-lagsspelare. På något sätt är det också skönt att jag fick vara med och göra det så bra innan skadan. Oavsett vad som händer den här säsongen har vi, och jag, överträffat alla förväntningar. Det är en lättnad att känna det.

Jag påminner honom om det nya treårskontraktet han skrev på dagen före skadan och han svarar att det var en »jävla tur«. Däremot vet han inte om kontraktet hann börja gälla innan han skadade sig, och han orkar inte tänka på ekonomi- och försäkringsfrågor nu. Det får han ta senare. Likaså funderingarna om när han kan vara tillbaka. Klubben har uttalat att målet är den allsvenska premiären i april som är nio månader bort, men han tänker inte stressa. Nu vill han bara tillbaka upp till dubbelsängen, proppa i sig fler morfintabletter och stirra in i föräldrarnas lägenhetsvägg i några dagar till.

 

Under den kommande månaden vinner IFK Göteborg en match av fem. Fyra oavgjorda. Pakas första rehabveckor är hemska. Allt gör ont, men han uthärdar sina lätta övningar som inte får göra honom svettig. Böj och sträck, böj och sträck. Efter två veckor blir han av med stygnen och kan lägga till några övningar till träningspassen, men han får fortfarande inte belasta knäet. Sjukgymnasterna förklarar för honom att det inledningsvis handlar om att hitta och aktivera kopplingen med muskeln.

Han har många tuffa nätter, knäet svullnar upp efter rörelseövningarna och smärtan gör det svårt att somna. En kväll ringer han sin läkare och utbrister att han »behöver meeeer« morfin. När han sluter ögonen får han ibland upp bilder av sitt knä som viker sig.

Motivationen hittar Paka i prestationerna före skadan. Han får stöd av vänner, familj och lagkamrater, men när journalister hör av sig med intervjuförfrågningar väljer han att ligga lågt. Även i sociala medier är han mindre aktiv än vanligt. På Instagram ger han sina 7 000 följare sporadiska livstecken. Tre veckor efter operationen lägger han upp ett foto på målgesten i vårens 3–0-vinst mot AIK med bildtexten »29 april 2019«. Några dagar senare lägger han upp en video som en supporter har klippt ihop med Pakas höjdpunkter från säsongen. Under klippet skriver han att »vecka 4 ej kunde bli mer motiverande«.

Femte rehabveckan har börjat. Paka står framför sin badrumsspegel och lyfter luggen med en klick vax.

– Man vet aldrig, säger han med blicken i spegeln. Kanske träffar jag mitt livs kärlek därnere?

Tvårummaren vid Skanstorget i centrala Göteborg är simpelt inredd. Alla möbler utom en guldfärgad drinkvagn går i mörkgrått. Över hörnsoffan hänger Tupac Shakur med en sned kungakrona på huvudet, i en vägghylla står böcker om Lionel Messi och IFK Göteborg, och ena sovrumsväggen pryds av en inramad Real Madrid-tröja med Luka Modrićs namn, nummer och autograf på ryggen. På matbordet ligger datorn som han enbart använder för Football Manager, jämte en krya-på-dig-hälsning från en av Blåvitts supportergrupper.

– En sån banderoll vecklades ut i klacken under första matchen efter min skada, säger han medan han stoppar fötterna i sina sneakers i hallen. »Håll huvudet högt, Paka«, stod det. Det värmde i hjärtat.

I hörnet vid ytterdörren står kryckorna parkerade. Dem behöver han inte längre, även om han haltar lätt när han lämnar lägenheten.

Han tog sovmorgon i dag. Tisdag betyder ledigt. Måndagar, onsdagar och fredagar tränar han i Kamratgårdens gym eller på ett ställe i Kviberg, men vissa lediga dagar kör han ändå upp till klubbhuset för att inte känna sig ensam. Så länge de inte har någon genomgång är det roande att hänga med lagkamraterna.

Den här dagen ska han »bara chilla« själv, först med en sen lunch på en närliggande pastabar som han ofta hamnar på.

– Grym carbonara har de här, säger han och väljer ett träbord i skuggan. Det blev en rutin att käka den dagen innan match. Riktigt bra!

En annan rutin han kom in i det här året var att sova någon timme strax före samling. Det hjälpte honom att komma avslappnad till matcherna. Inför matchen uppe i Östersund kunde han inte somna. Det var egentligen ingen stor grej där och då men något han tänkt på efteråt. Däremot har han ännu inte velat titta på situationen när hans korsband gick av.

Att se lagkamraterna spela känns än så länge okej. I går kväll satt han på Gamla Ullevi och såg laget spela 1–1 mot Falkenberg. Han gläds över att hans ersättare i rollen som spets på det centrala tremannamittfältet, Tobias Sana, såg bra ut.

– Men vi fick ju fan en ny skada direkt, säger Paka. Efter tre minuter!

Han syftar på den 18-årige mittbacken Rasmus Wikström som spelade sin första match från start och tvingades utgå med smärtor i knäet.

Det plingar till i hans mobil. Samtidigt som jag frågar om hans upptrappade träning fipplar han upp mobilen ur fickan på sin grå hoodie.

– Vad sa du? säger han ofokuserat.

Han biter sig i underläppen medan han läser på sin skärm. Det är ett meddelande på engelska från lagkaptenen Sebastian Ohlsson i lagets gemensamma WhatsApp-tråd.

– Neeej …, säger Paka uppgivet och pressar ihop ögonlocken hårt. Rasmus drog korsbandet i går.

Han läser meddelandet igen.

– Fuck.

Några sekunder går. Den halvätna carbonaran kallnar. Paka skriver ett SMS under tystnad. Han tittar upp med ihålig blick, fortfarande med mobilen mellan händerna.

– Piss också! Jag snackade med Rasmus i morse. Han berättade att det knäckte till och att det kändes ostabilt när han försökte springa. Jag kände igen den beskrivningen och sa: »Förbered dig på det värsta.« 

Han lägger ner mobilen på bordet och blickar ut över eftermiddagstrafiken vid Skanstorget.

– Nu gäller det bara att vara där för honom.

Har du skrivit till honom?

– Mm. »Ledsen, vet inte vad jag ska säga«, typ. Men också att vi ska kriga som fan tillsammans. Jag kommer att ta hand om honom nu. Vara lite storebror. Det har jag som krav på mig själv.

 

Ett trasigt korsband är många idrottares största rädsla. Även om både Patrik Karlsson Lagemyr och Rasmus Wikström vittnar om att skadan vid själva bristningstillfället inte upplevs som särskilt smärtsam eller dramatisk, är det den mest fruktade av fotbollsskador. Korsbandet står för 90 procent av knäets stabilitet. För inte länge sedan innebar skadan oftare än sällan slutet på en elitkarriär, och fortfarande upplever många att de aldrig tar sig tillbaka till samma nivå som tidigare. En svensk studie från 2013 visade att bara 65 procent av de professionella fotbollsspelare som drabbas av en korsbandsskada spelar kvar på elitnivå tre år efter skadetillfället.

Risken för uppföljande korsbandsskador är hög. Den långvarige svenske landslagsläkaren Magnus Forssblad och två andra idrottsläkare undersökte i fjol 684 korsbandsskadade spelare under en tioårsperiod. Hälften av spelarna slutade med fotboll, de flesta av »knärelaterade orsaker«. Av spelarna som kom tillbaka drabbades nästan en tredjedel av ett nytt trasigt korsband. En annan färsk studie vid Göteborgs universitet visar att risken för en ny korsbandsskada är avsevärt högre för de unga idrottare (mellan 15 och 30 år) som återgår till spel inom nio månader efter operation än om de väntar ett år.

Dessutom kommer ett sargat korsband sällan ensamt. I nästan hälften av fallen medföljer en meniskskada – knänas två »stötdämpande« broskskivor. Ibland, som för Paka, behöver en bit av menisken opereras bort i samband med ingreppet, och i vissa fall sys den ihop. Nio av tio skadade korsband leder även till benmärgsödem, som brukar beskrivas som ett blåmärke på skelettet. Ett skadat inre ledband är också vanligt. Därför är det inte helt okomplicerat att jämföra olika spelares korsbandsskador och rehabperioder.

 

Den 21 oktober blir en milstolpe på Pakas väg tillbaka. 14 veckor har gått sedan operationen och den här förmiddagen ska han genomföra sin första träning med boll. Han är, som han säger, »övertaggad«.

– Det ska bli kul att se hur touchen är efter fyra månader, säger han med ett juvenilt leende när han går in genom gymentrén till Prioritet Serneke Arena.

Dessutom är det en viktig dag för hans rehabkompis Rasmus Wikström, som ska göra sitt första pass här i Kviberg. Den korsbandsskadade duon har de senaste veckorna ätit många gemensamma luncher, haft många pingisbataljer och styrketränat ihop på Kamratgården.

Paka känner sig starkare i knäet. Han säger att han litar på det nu, vilket gör att han vågar trycka på i övningarna. Före bollpasset spinningcyklar han igång kroppen och får behandling av Fredrik Larsson. IFK Göteborgs och herrlandslagets sjukgymnast har inte bara varit med under de här senaste tre månaderna, utan hjälpt Paka vid alla hans skador. Fredrik märker en tydlig skillnad jämfört med den förra knäskadan.

– När man, som du, Paka, har haft flera stora skador är det förstås fruktansvärt tråkigt och jobbigt, men samtidigt blir man mer rutinerad av det. Du vet vad du behöver klara av innan vi tar nästa steg, och du vet hur det ska och kan kännas.

Sjukgymnasten betonar att varje rehab är personlig. Även om det finns utarbetade program vid korsbandsskador kan man inte följa dem till punkt och pricka.

– Hur funkar det mentalt? Hur funkar det fysiskt? Det handlar om att successivt etablera sig på varje trappsteg för att sedan gå vidare till nästa. Vad som tar fyra, fem veckor för en spelare kan ta tolv veckor för en annan. Det måste man respektera.

Fredrik trycker ner Pakas högerben mot massagebritsen så att det sträcks ut helt rakt.

– Hur känns det i sträcket? frågar han.

– Det är inte jätteskönt. Men det har det aldrig varit heller.

– Det ska inte vara gött.

Jag frågar varför »sträcket« är viktigt.

– Om man inte har fullt sträck så kommer man alltid att ha lite böjt knä och aldrig kunna vila på rakt knä någon gång, vilket sliter mer på knäleden, förklarar Fredrik.

Paka tittar upp på mig.

– Men i »böjet« är jag otrolig. Bäst i Sverige!

– Du är rörlig, säger Fredrik. Böjet kan vara jättejobbigt för vissa att få igång, det kan ta månader. Och en del kommer aldrig upp i samma böj som i andra benet.

När Fredrik har böjt och sträckt färdigt benet går Paka in i ett mindre rum. Där halvligger Rasmus på en brits med fyra små magnetiska plattor fästa runt knäet. De hjälper till med aktiveringen av musklerna. Paka frågar hur det känns.

– Jag älskar sånt här, svarar Rasmus.

– Så sjukt, säger Paka och skakar på huvudet. Det där är obehagligt.

Förra veckan blev Rasmus av med den ortos som i sex veckor stabiliserade hans skadade knä. Under tiden gick han bara och väntade på att få sätta igång ordentligt med rehaben. 

– Jag hade en sån vid mina två första knäskador, säger Paka. Istället för att gipsa hela benet kan man ha en sån, för att man inte ska kunna böja knäet så mycket. Det tar sex veckor för allt i kroppen att läka: ben, korsband, ledband, menisk … fan vad jag låter som en läkare nu!

Rasmus ler. Paka fortsätter glatt:

– Ge mig ett knä bara så kan jag säga direkt vad det är.

Medan Paka plockar upp sina limegröna fotbollsskor ur sportbagen förbereder sig Rasmus för samma lätta gymövningar som Paka gjorde för två månader sedan. »Pensionärsrehab«, kallar 18-åringen dem. Han frågar Paka hur länge hans bollpass ska pågå. Fredrik hinner svara först.

– Om Paka får bestämma: två timmar. Om jag får bestämma: 25 till 30 minuter. Sedan kommer jag tillbaka hit och assisterar dig.

»Pengarna jag får från Försäkringskassan täcker inte mina fasta utgifter.«

När Paka går in i konstgräshallen med fotbollsskorna i handen tittar han ner mot ett av straffområdena.

– Härinne har jag brutit knäskålen två gånger. 

– Du har ju skadat dig på alla arenor som finns i hela Sverige, säger Fredrik.

Han instruerar Paka att jogga ett par varv runt planen.

– Får jag ta med mig bollen?

– Nej, det får du faktiskt inte. Och jag löper med dig.

Paka drar iväg i högt tempo.

– Lugn och fin nu! ropar Fredrik.



De är helt ensamma på elvamannaplanen och snart åker äntligen bollen fram. Med idrottsanläggningens brummande ventilationssystem som ljudkuliss ekar Pakas varje bolltouch mellan väggarna och det höga plåttaket. Inga bredsidor, de kommer först om några veckor, först gäller det att etablera den raka, mindre sårbara knärörelsen framåt och bakåt.

Efter några enkla teknik- och passningsövningar klagar Paka på att han får ont i fötterna, som är ovana vid att vara inklämda i varsin fotbollssko.

– Byt sport, föreslår Fredrik.

Jargongen fortsätter att variera mellan pikande och seriös. Då och då kontrollfrågar sjukgymnasten hur det känns i olika delar av benet. Allt verkar kännas lugnt. När en halvtimme har gått är Paka svettig och trött.

– Shit, frustar han. Det här kommer att kännas i kroppen i morgon.

Han spricker upp i ett enormt leende:

– Men vad kul det är att sparka boll!

»Kämpa, Paka!« Smeknamnet har följt honom så länge han kan minnas. »Den enda som säger Patrik är mamma när hon är arg på mig. Och tandläkarn.«

 

Å ena sidan har han precis genomfört sitt första bollpass på fyra månader. Det är onekligen en lycklig dag. Å andra sidan vet både Paka och Fredrik hur långt det är kvar tills han kan spela fotboll som han vill. Om det nu ens blir så. Men just här och nu pratar han om att »göra ännu mer kaos 2020«.

Men än så länge får han inte göra sitt riktiga jobb. Något som inte bara leder till mentala och fysiologiska utmaningar. Det är lätt att tro att en 22-åring med ett allsvenskt kontrakt har en förhållandevis behaglig tillvaro även om han blir skadad, men så ser inte verkligheten ut. I början ville Paka inte tänka på hur skadefrånvaron påverkar hans ekonomi, men efter tre månader tvingas han konstatera att han måste. Som sjukskriven får man ut hela sin lön de 14 första dagarna, 90 procent fram till dag 90 och därefter bara Försäkringskassans ersättning.

– Det är tufft som fan, säger Paka. Och på grund av skatter och skit får jag ut mindre pengar med min nya lön än vad jag hade fått med min gamla. Det är sjukt.

Han förklarar att Försäkringskassan har ett tak på 30 000 kronor, så även de som tjänar mer än så varje månad får nöja sig med 80 procent av 30 000 efter tre månaders sjukskrivning. Resten är det tänkt att extra sjukförsäkringar ska täcka, men för en spelare som varit skadad tidigare är risken stor att man blir utförsäkrad.

»Jag ska verkligen göra allt, allt, allt för att få ner sannolikheten att dra korsbandet igen.«

– Pengarna jag får från Försäkringskassan täcker inte mina fasta utgifter, säger Paka. Min kontakt på banken försöker hjälpa mig, men det går trögt. Jag måste betala mina räkningar, jag försöker överleva här nu!

Han skrattar till men menar allvar. Sina sparpengar vill han inte använda för att betala hyra och mat. De här ekonomiska förutsättningarna gäller tills den dag han kan spela match igen. Först då är sjukskrivningen formellt över.

Han kan inte låta bli att tänka på hur det hade blivit om han istället skadat sitt vänstra knä – det som redan gått sönder två gånger. Då hade han inte fått en krona i ersättning, precis som förra gången. Hade det hänt igen hade han tvingats sälja sin lägenhet bara ett halvår efter att han köpte den.

– De flesta som är sjukskrivna har inte möjlighet att arbeta överhuvudtaget, men jag måste träna ännu hårdare än vanligt. Ändå får jag inte ut i närheten av en full lön.

Klubben var vänlig nog att ge ut hans match- och vinstbonus en månad i förväg. Han har också hört att vissa klubbar väljer att inte sjukskriva skadade spelare som missar någon månad »för att det blir så mycket papper och skit«. Men Blåvitt följer reglerna.

– Svin, säger han och skrattar. Nu har de ju fått in 40 friska miljoner! Och jag hjälpte [Benjamin] Nygren att göra sina mål och assist. I morgon ska jag kliva in på Max Markussons [IFK Göteborgs klubbdirektör] kontor och kräva 25 procent av den övergångssumman.

 

De sista matcherna av Allsvenskan bryr han sig inte mycket om. Vad spelar det för roll om Blåvitt slutar sexa eller sjua? Bara inte AIK eller Malmö vinner guld, tänker han.

Bonusslantarna han fick i förtid av klubben lägger han på att boka en resa till Cancún på Mexikos östkust med en vän. Han kände att han behövde ett break från allting. Spela strandfotboll. Festa i uppknäppt skjorta. Komma bort från rehabvardagen i ett grått och kallt Göteborg som »riskerar att göra honom ännu mer deprimerad än han redan är«, som han något överdrivet uttrycker det. Men han följer dagligen sitt rehabschema på hotellets gym och lägger ispåsar över knäet när han ligger i solstolen på stranden.

Om drygt en månad är semestern över och tanken är att Paka ska vara med när laget inleder sin försäsong den 8 januari. Alla rehabsteg har gått som förväntat under hösten. Inga bakslag. Han har själv förvånats över vilken stabil motivationsnivå han har lyckats hålla under träningarna, trots att många dagar har känts långtråkiga och menlösa. Han har aktivt tänkt på att inte fastna i onödigt ältande över minsta lilla grej som inte stämt. Där har han blivit härdad av sina tidigare erfarenheter, tror han. Och han känner sig faktiskt lite stolt över att ha lyckats hålla sig på relativt bra humör trots fysiska, ekonomiska och mentala påfrestningar. Till exempel ska tre av hans lagkamrater åka på januariturné med landslaget, och Paka vet att han kanske hade varit uttagen till den om det inte vore för skadan. Men istället för att gräma sig över sin uteblivna chans tränar han extra med dem några dagar innan laget samlas.

 

En vecka in i försäsongen är Paka sliten. IFK Göteborgs nya tröjsponsor har släpat upp honom tidigt om morgnarna för att spela in reklamsnuttar. Och träningspassen är tuffa. Han har börjat med hopp, som är det sista steget i rehabplanen.

Om några veckor ska han åka med Blåvitt till Portugal på träningsläger. När lägret spikades i höstas visste han inte hur mycket han skulle få delta på lagets träningar eller om han mest skulle träna på egen hand vid sidan av. Just nu är känslan att han ska få vara med på det mesta.

Att rehaben har gått smidigare än förväntat, och att han kunnat vara med på en del moment under lagträningarna efter nyår, har fått honom att börja betrakta den allsvenska starten som ett allt mer realistiskt mål. Tänk om han skulle hinna spela någon träningsmatch i mars och sedan vara spelklar till premiären mot Elfsborg den 5 april? Det är väl inte omöjligt?

 

En fredag i slutet av januari styr Paka sin vita leasingbil mot Hisingen. Han är blöt i håret från duschen efter det styrketest för knäet som han precis har genomgått på en rehabklinik nära Gamla Ullevi.

Han har knappt hunnit vrida om nyckeln när en ringsignal ljuder i bilens högtalare.

– Söder, muttrar Paka och klickar igång telefonsamtalet i högtalarna.

Lagkamraten Robin Söders lugna göteborgska fyller bilen.

– Hallå gubben, säger Robin. Hur mår du?

– Jo, lite seg nu bara, svarar Paka.

– Hur gick testet?

– Det gick la okej, men det var en grej som gick dåligt. Hopp med ett ben. Det var jobbigt med landningen. Men sedan hoppade jag igen och då gick det bättre. På den där 30-sekundersgrejen, du vet, sida-till-sida, var jag nära att slå rekordet.

– Det kan du inte vara missnöjd med, säger Robin.

– Det är jag inte heller. Nej, men ingen smärta i alla fall, inget som tog emot.

– Skönt.

– Hur mår du, då? frågar Paka.

– Fint. Saknade dig på träningen.

Efter ett par minuter lägger de på.

– Finaste killen jag vet, säger Paka när han klickat av samtalet och parkerar bilen utanför föräldrarnas lägenhet.

Dvärgschnauzern Hugo är först fram när han kliver in genom lägenhetsdörren. Det var egentligen Paka som ville ha hunden för tolv år sedan, men det är mest Roger och Gunilla som tagit hand om honom.

Gunilla bjuder sonen på kladdkaka.

– Säg inget till Poya bara, säger Paka och lyfter in en bit kaka i munnen.

I den här fyran bodde han mellan 2012 och 2018, och det var här han häckade under de första två veckorna efter operationen, då han assisterades av sin mamma. Jag frågar Gunilla hur den tiden var för henne och Roger.

– Jag tyckte hemskt synd om honom, säger hon. Och jag var lite orolig för de där smärtstillande tabletterna, dem höll jag hårt i.

– Så här i efterhand är det bra att veta att det står »vid behov« på förpackningen, säger Paka, som gärna hade tagit mer smärtstillande om det inte hade varit för Gunillas restriktiva hållning.

– Jag frågade »Ralle« [Rasmus Wikström] om smärtan i höstas, fortsätter han. »Jag har aldrig ont«, svarade han. »Va?! Vad är det för fel på dig?« Då sa han att han bara följde instruktionerna. Och så hade jag suttit och stirrat in i klockan i väntan på nästa tablett eftersom jag avled av smärta. Då blev jag ju tokig på dig, mamma.

Gunilla ler försiktigt och nickar. 

Hon och Roger brukar gå på hemmamatcherna tillsammans, båda har följt Blåvitt i hela livet, men under hösten såg Gunilla knappt en enda match.

– Det var alldeles för jobbigt, säger hon. Inte för min skull utan för hans skull. Det är den smärtan man känner. Jag får se om jag vågar gå på matcherna i år.

– Klart du ska, suckar Paka. Tänk inte på mig.

Gunilla säger att hon har imponerats av hur hennes son har hanterat de här sex månaderna. Hon jämför med tidigare skadeperioder.

– Den här gången kände jag att det blev lättare för att du visste vad du skulle gå igenom. Och att du hade haft lite framgång där under våren, det gav dig känslan att vilja tillbaka till det.

– Mm, säger Paka. Jag kände att jag kan. Det fanns inte i huvudet att skita i allt, förutom de allra första dagarna kanske.

– Ja, rent psykiskt gick du ner dig direkt, säger Gunilla.

– Det blev en knock nästan ju, inflikar Roger och lyfter handen över huvudet. När man är däruppe på toppen och åker på den smällen.

Gunilla igen:

– Ja, men du kom snabbt upp igen och började fokusera på återhämtning och träning. Det var skönt.

Hon ser med stolt blick på sin 23-åriga son.

– Jag fattar inte hur du har kunnat bli så extremt psykiskt stark. Hur många gånger kan man gå igenom sånt här?

 

Måndagen den 24 februari har Paka varit hemma från Portugal i en vecka. Han var med på alla gemensamma moment under lägret men agerade som »fri gubbe« i matchspelet på träningarna. Han var tacklingsfri. Så borde man alltid ha det, tänker han.

Ett nytt styrketest har visat att han fortfarande saknar den jämna hoppstyrka som behövs i högerbenet för att kunna påbörja det allra sista steget före comeback: full träning. Han tror att de flesta korsbandsskadade hade börjat träna för fullt om de känt sig lika fysiskt starka som han gör nu. Men även om han blir allt mer sugen på matchspel, särskilt efter att ha sett lagkamraterna vinna årets första tävlingsmatch i helgens cupmöte mot Västerås SK, fokuserar han gärna på att bygga upp styrkan i några veckor till. Ingen stress.

Det är ledig dag, men Paka har precis kommit hem från ett gympass på Kamratgården. Nu sitter han i en huvtröja vid sitt matbord och matar magen med en portion carbonara som han plockat upp på pastabaren. Han ber om ursäkt för att han varken har hunnit duscha eller städa och nickar mot några av de klädesplagg som hans nya flickvän Stina glömt i lägenheten.

– Kan du nåt om diskmaskiner? frågar han och beklagar sig över de senaste dagarnas diskande för hand.

Jämfört med hans tidigare motgångar är en trasig diskmaskin trots allt ett lindrigt bekymmer. Och ibland behöver han stanna upp och påminna sig själv om att se sina vardagsproblem ur ett större perspektiv.

Å ena sidan har han haft en oerhörd otur. Vissa fotbollsspelare går igenom en hel karriär utan en allvarlig skada. Var hade han varit i dag om han hade sluppit åtminstone tre av de här fyra rehabperioderna? Å andra sidan har de tidigare skadorna gjort att ett trasigt korsband – den allvarligaste skada han drabbats av – har varit lättare att hantera. Och när han väl är frisk njuter han mer än spelare som aldrig varit långtidsskadade. Det är trots allt en lyx att få spela elitfotboll – dessutom för laget han alltid velat att det skulle ske i.

Samtidigt vet han mer än någon annan att fotbollskarriärer är sköra. Ett feltramp på en konstgräsmatta i Östersund kan förändra vardagen. Som allsvensk spelare tjänar man inte tillräckligt för att klara sig om karriären plötsligt skulle ta slut. Kanske behöver man sälja sin lägenhet. Kanske söka ett nytt jobb.

Jag ber Paka att se tillbaka på de senaste åtta månaderna och frågar om han hade gjort något annorlunda. Han funderar i några sekunder.

– Jag hade nog åkt någonstans, svarar han. De första veckorna. Bara för att passa på att komma iväg. Annars är jag faktiskt väldigt stolt över mig själv. Att jag har orkat hålla fokus och gjort allt så bra jag kan. Det är en skön känsla.

Börjar du känna dig otålig?

– Nej. För några veckor sen var jag det, men nu tänker jag bara på att klara det där jäkla testet. Hoppen. Få upp styrkan lite till för att över tid kunna belasta knäet som det krävs. Jag ska verkligen göra allt, allt, allt för att få ner sannolikheten att dra korsbandet igen.

Helt ärligt: Kommer du att kunna vara helt mentalt fri från skadan när du går in i en närkamp?

– Jag tror inte att det kommer att vara några problem, faktiskt. Det enda jag vet, efter att ha snackat med folk som är rutinerade, är att jag inte kommer att gå upp i några onödiga nickdueller. Med tanke på risken att landa illa är det bara onödigt.

Vad säger de mer?

– Att fortsätta. Inte tänka så mycket på knäet. Då är det bättre att inte spela överhuvudtaget.

Han vet inte om han kan spela premiären mot Elfsborg den 5 april. Kanske blir det en vecka eller månad senare. Och då får det vara så. Jag frågar vad han ser framför sig nu.

– Att få komma tillbaka i en match på hemmaplan och känna matchadrenalinet pumpa för första gången på nästan ett år. Komma in i den allsvenska rytmen. Så go’ den är! Jag har klipp på när jag gör comeback från tidigare skador. Jag tittar på dem ganska ofta faktiskt. Varje gång tänker jag samma sak: »Fan, vad värt det var allt slit.«