Uppdrag glädje

En bitande vind viner över träningsplanen Gastens IP, regnet transporterar sig horisontellt. Det är bara någon plusgrad i luften och ute på konstgräset kommenderar Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand spelarna i en inläggsövning. Bollarna curlas in – ömsom från höger, ömsom från vänster – och i straffområdet gör spelarna som är uppdelade i grupper om tre sitt bästa för att bedöma bollbanor i den nyckfulla blåsten. Nanne Bergstrand muttrar med jämna mellanrum recensioner av inläggen högt för sig själv där han vandrar med händerna på ryggen vid mittlinjen. En av grupperna firar fler triumfer än de andra: Viktor och Rasmus Elm lyckas oftast hitta rätt med löpningarna.

För egen del är det som en resa tillbaka i tiden. När jag var på plats i Kalmar vintern 2007 hörde jag samma slags Nanne-muttrande – men då när tränaren nogsamt bockade av spelarna på en lista efter att de hade klarat av att genomföra ett regelrätt inkast (något som i sin tur fick brasilianaren Fábio Augusto att gnälla om knattelagsträning). Och då liksom nu: snålblåst från Kalmarsund, iskallt regn som trängde in i märgen samt två bröder Elm som särskilde sig från mängden. Det enda som till det yttre skvallrar om att det är en ny tid är utsikten. På den tiden låg träningsplanen intill slitna Fredriksskans IP i de centrala delarna av Kalmar, numera huserar laget längs med E22:an. 

Men det finns förstås några skillnader till. Det som då var självsäkra, upproriska Kalmar FF som njöt av att de hade fått ett brev från en AIK:are som kallade dem »djävla småländska bonnläppar« som hade »knullat grisen i röven«, har på senare år varit en klubb som snarare än att reta storstadsklubbar famlat efter riktning och som i fjol hängde kvar i Allsvenskan först efter kvalspel. Det som då var en kärntrupp som sparkade uppåt och som tycktes stå enad har på senare år varit en jäsande gryta av konflikter och misslyckanden. Till och med snälle Viktor Elm har gått ut offentligt och manat till skärpning. Det som då var öppna spjäll med bloggande spelare som bjöd in till lagets innersta har på senare år varit en mer stängd klubb där den sjukdomsförföljde Rasmus Elm vägrat svara på vad som är fel med kroppen.

Och för all del, även bröderna Elm har förändrats på 13 år. Då var de två unga löften med en ljus framtid, i dag är de garvade veteraner som återvände hem under uppmärksammade former men som de senaste fyra åren alltmer har försvunnit in i medial skugga.

Så när Nanne Bergstrand denna dag på Gastens IP ryter till om »kvalitet i inläggen« och Viktor möter just ett sådant med en perfekt nick som letar sig in nätmaskorna, medan Rasmus höjer armarna för att signalera att deras grupp tog hem hela övningen, får jag inte riktigt ihop bilden. Om allt är så annorlunda mot 13 år tidigare, varför ser så mycket likadant ut i Kalmar FF?

 

Klockan har precis passerat åtta och Rasmus Elm visar upp en morgonpigghet som bara en småbarnsförälder som redan har varit uppe ett par timmar kan bjuda på. Dessutom är han lättad. Ett stort beslut är fattat.

– Jag kände redan inför 2019 att kroppen var färdig, säger han. Men så behövdes spelare, jag fick frågan och bestämde mig för att spela ett år till. Det funkade inte riktigt. När säsongen var slut var jag rätt säker på att det fick vara över.

Rasmus fortsätter: 

– Men vi kan egentligen backa bandet till Moskva. Ända sedan jag blev sjuk där har kroppen inte orkat på samma sätt. Och när det blir som det blev förra året, och året innan dess, när man vill ta ett ansvar men inte kan det, då går det ut över det vardagliga. Jag började bli irriterad hemma. Då kostar det mer än det smakar. Egentligen skulle jag väl ha lagt av redan för två år sedan, men jag har alltid haft svårt för att säga nej när någon ber mig om något.

Vi träffas på Guldfågeln Arena. Rasmus öppnar dörren till ett konferensrum där ett stort avlångt bord tar upp merparten av ytan. Att han trots beslutet om att ge upp karriären är kvar i den här miljön beror på en kompromiss.

– Efter säsongen pratade jag med alla i ledningen. Eftersom det hade varit avyttringar på både spelare och ledare ville de ha mig i en kombinerad roll där jag i första hand är tränare med ansvar för den individuella utbildningen, men också kan gå in i spel på träningar om vi saknar folk. Och skulle det krisa, om vi får fem skador, är jag tillgänglig för match också.

Det är onekligen något som skaver. När Rasmus debuterade i Johansfors IF:s A-lag i division fem var han 14 år och utmålades direkt som supertalang. Han spelade sedan i pojk- och juniorlandslag och debuterade i U21-landslaget redan som 19-åring. SM-guld vann han med Kalmar 2008 vid 20 års ålder. Efter bronset i U21-EM året därpå tog den annars så försiktige förbundskaptenen Lars Lagerbäck till stora ord när han recenserade Kalmarspelaren i en intervju med Uefas hemsida: »Rasmus Elm är kanske den största talang vi fått fram de senaste tio åren, sedan killar som Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimović slog igenom.« 

Rasmus levde också upp till förväntningarna. Han blev utlandsproffs i AZ Alkmaar och avancerade sedan till den ryska storklubben CSKA Moskva. Meritlistan är diger: spel i Champions League, rysk liga- och cupmästare, spel i EM 2012, ett år utsedd till hela ryska ligans bästa mittfältare. 

Ändå är känslan: det kunde ha blivit mer.

– Jag tänker inte så mycket på det, säger Rasmus. Det hade förstås varit kul att se hur långt man hade kunnat komma, men nu blev det inte så. Det hade varit värre om jag inte hade nått Kalmar eller Holland, då hade jag inte tagit några steg alls. Nu hann jag ändå med allt som jag hade satt upp som mål.

Anledningen till att karriären tvärnitade är Rasmus kropp. Redan under de första åren i KFF sade den ifrån. 2007 åkte han på en blodpropp i benet. I Alkmaar höll ett magvirus honom borta från spel en längre tid, året därpå fick han operera bort en benflisa ur foten. I Moskva fick han ännu en blodpropp, och hösten 2014 kulminerade helvetet med det som beskrevs som »magproblem« och som fick CSKA:s ordförande Jevgenij Giner att påstå att Rasmus riskerade att dö om han fortsatte spela.

»Ansvaret jag känt har varit betungande. Vid kvalmatchen förra året tog jag väl i princip allas ansvar på mina axlar.«

Rasmus själv sade inte mycket alls. Han berättade att han mådde dåligt, bröt kontraktet med CSKA och återvände hem till Kalmar. På journalisternas återkommande undringar om problemet svarade han inte. När reportern Mathias Lühr blev utskickad av Expressen för att lösa »Elm-mysteriet« fick han visserligen träffa Rasmus. Men på frågan om varför mittfältaren inte ville berätta vad det var för fel på honom svarade han tvärt: »Vissa saker tycker inte jag folk har med att göra.«

– Jag har alltid velat ha mitt, förklarar han i dag. Sedan blir det ju så att ju mindre man säger, desto mer spekuleras det. Det är väl också dagens samhälle där man måste vara öppen med allt. Folk tror att andra är intresserade av allt de gör, att det har ett värde för alla. Jag känner tvärtom.

Men att frågorna kom betydde ju att det fanns intresse?

– Jag förstår att det kan finnas ett värde i att vara öppen när man får motgångar, andra kan se och lära sig av det man har att berätta. Men jag tyckte att jag sa det jag behövde säga. Folk visste att jag mådde dåligt, att jag var tvungen att flytta hem för att jag var sjuk, och exakt vad det innebar får de väl fortsätta spekulera om ifall det nu är intressant.

Du kände att du var tvungen att flytta hem?

– Ja, det finns ingenting i hela världen som är värt något om man inte mår bra. Och jag mådde skit, även när jag kom hem. Men sedan började det vända, när jag fick vara bland nära och kära. Mer än så tyckte jag inte att folk behövde veta. De fick gärna fråga, men de kunde inte räkna med att få hela svaret. 

Att CSKA:s ordförande sa att du kunde dö ökade onekligen mystiken.

– Det är det jag menar! Det blir en sanning trots att han inte hade en aning om vad som hade hänt. Det där var så jädra korkat och det tog jag med honom där och då. Det fick han höra. Och nej, det var inte i närheten av så allvarligt.

Går det att läxa upp en rysk ledare på det sättet?

– Jag säger inte ifrån ofta, men när jag gör det, då får de fan lyssna.

Rasmus ler. Han säger att det ryska samhället på många sätt passade honom illa, vilket bidrog till de stressymptom han led av under tiden i Moskva. För att få sin vilja igenom i den ryska vardagen var man »tvungen att vara lite småförbannad hela tiden«, menar han. Det tärde på honom mentalt. 

– Mig passade det inte alls. Pontus Wernbloom älskade ju det, så det var tacksamt att ha honom där. Om man rankar dem jag har spelat med så är han inte en av de skickligaste, men om jag ska skulle ta ut ett lag av sådana som jag spelat med hade han varit den första jag plockade ut. Han gjorde mig bättre – på planen men också utanför genom att ta många av mina strider och tjata på folk. Det är jag tacksam för, annars hade det antagligen gått ännu värre för mig i Ryssland.

 

Rasmus säger att han ibland har känt att han »inte passar in i fotbollsvärlden«. Som barn kände han ofta prestationsångest så fort det blev allvar. Han berättar att han alltid »har älskat att träna« men inte alltid sett fram emot matcherna. Och när han ombeds plocka fram ett ögonblick ur karriären då fotbollen var som roligast svarar han symptomatiskt nog vinterturnén med landslaget i USA 2009: två betydelselösa träningsmatcher mot USA och Mexiko.

– Ett konstigt val kanske, säger han. Jag spelade ju inte ens båda från start. Men det var en riktig höjdpunkt. Vi var ett bra gäng med en bra mix av äldre och yngre. Allt var positivt.

Han upplever att fotbollsbranschen ofta tycks vara fylld av motsatsen. Aggressioner på läktarna, mediala sågningar av spelare så fort resultaten går emot. Dessutom står spelaren ofta ensam när det blåser. Rasmus exemplifierar med EM 2012, då han fick spela från start i första matchen mot Ukraina. Efter att Sverige hade förlorat och uttagningen av honom kritiserades blev han nedskickad ensam till presskonferensen för att stå till svars inför journalisterna.

– Kim Källström hakade på, inte för att han skulle gå utan för att han kände att det inte fick gå till på det sättet. Han ville avlasta och det är jag tacksam för.

Rasmus menar att den typen av omsorg för varandra inte är så vanlig i fotbollsvärlden. Snarare är det andra egenskaper som värdesätts. I hela sitt liv har Rasmus fått höra att han »måste ta för sig mer«.

– När någon ger mig plats och säger »varsågod, nu tror vi på dig« har det bara varit att köra. Men när jag måste ta den platsen är det svårare. Jag är inte en sådan som höjer mig för att det blir konkurrens.

Ändå har du tagit dig rätt långt.

– Jag tror att man kan få respekt i grupper på olika sätt. Vissa är stora och starka och visar att de är bäst. Men för mig har det varit okej om andra har känt att jag är udda. Jag har alltid försökt få respekt i grupper genom att vara … ja, omtänksam.

Det låter inte direkt som något för den hårda, tuffa proffsvärlden.

– Med tiden har jag förstått att det inte behöver vara negativt att vara annorlunda. Jag hoppas verkligen att ingen jag har spelat med känt att jag är en skitstövel, eller att jag har armbågat mig fram. Det hade gnagt i mig om någon kände så.

Personligheten speglar även den roll han numera har i Kalmar FF. Rasmus hade aldrig kunnat tänka sig att vara huvudtränare, med ansvar för att ta ut lag, peta spelare och ständigt prata inför den stora gruppen. Enskilda samtal med fokus på små detaljer är att föredra.

Jag frågar om han inte är rädd för att än en gång ha fallit i samma fälla och ställt upp på något bara för att han har svårt att säga nej. Han tror inte att det är så. Rasmus vill bidra och känna glädje i fotbollen igen – för den har han inte känt på länge.

– Sedan jag kom hem från Moskva har det mest känts som ett evigt jagande, säger han. 

Det första han gjorde var att nollställa kroppen. Han lade om kosten, åt ingen stekt mat eller något annat som var onyttigt. Resultatet blev att han rasade i vikt. Ett tag vägde han 63 kilo, att jämföra med dagens 80. När han väl lagt på sig muskler igen satte han upp ett försiktigt – och för elitfotbollen ovanligt – mål:

– Det enda jag tänkte var att det hade varit roligt att få förlora igen. Inte mer än så. Mitt mål var att komma tillbaka så att jag i varje fall fick möjligheten att förlora en match igen.

Och återkomst blev det. Med resultatet att kroppen strejkade med jämna mellanrum.

– Det har varit en balansgång. När allt känts bra har jag öst på, och då har kroppen gått sönder eller så har jag blivit sjuk. Så har jag fått stressa ikapp efter det, med risk för att köra för hårt än en gång. 

Jag säger att det låter lite som hela Kalmars resa. I perioder har det sett bra ut, men i längden har det inte hållit. Rasmus medger att felbesluten i föreningen har varit många.

– Kortsiktiga lösningar, snabba puckar, summerar han. Vi har alltid lyckats reda upp allt – sportsligt genom att klara oss kvar och ekonomiskt genom att ösa ur den skattkista vi hade, men som det inte är så mycket kvar av nu.

Rasmus suckar.

– Personligen har det varit tufft. Ansvaret jag känt har varit betungande. Vid kvalmatchen förra året tog jag väl i princip allas ansvar på mina axlar. Jag tänkte mycket på kanslipersonalen. Man visste ju vad som skulle hända om vi åkte ur.

 

Receptionen på Guldfågeln Arena är ett stycke nutidshistoria. Den intilliggande shoppen livas upp av en fondtapet föreställande Henrik Rydström som kysser SM-bucklan 2008. På en annan vägg hänger en tavla där lagets skyttekungar under tidigt 00-tal har graverats in. Namnen – Fredrik Gärdeman, Daniel Mobaeck, Daniel Mendes, Dedé Anderson, Ari Ferreira och Cesar Santín – berättar om den framgångsresa föreningen gjorde, från truppbyggen med inhemska spelare till att alltmer rikta blickarna mot Brasilien.

Glasmontern som står placerad strax intill tavlan skvallrar dock om att glansdagarna inte är så avlägsna. På hyllorna står skor signerade av Melker Hallberg och Marcus Antonsson. Den förstnämnde är numera proffs i skotska Hibernian, den sistnämnde har efter utflykter till Leeds och Blackburn landat på svensk mark igen – i Malmö FF. När Antonsson återvände hit med sin nya klubb förra sensommaren buade hans gamla publik ut honom. I tidningen Östra Småland konstaterade Antonsson: »De verkar ha glömt att de fick 20 miljoner för övergången.«

En som aldrig ens funderade på att testa supportrarnas lojalitet på det sättet var Viktor Elm. Redan när han flyttade efter succésäsongen 2008 (han gjorde 15 mål som mittfältare) för spel i Heerenveen var han säker på att komma tillbaka. Och vintern 2015 flyttade han mycket riktigt hem igen, efter att ha kompletterat meritlistan med en holländsk cuptitel med Heerenveen och en med AZ Alkmaar. Förhoppningen var att fortsätta framgångståget i KFF och på köpet få lite lugn och ro för familjen.

Så blev det inte.

– Det som har hänt de senaste åren var inte direkt något jag såg komma när jag bestämde mig för att återvända, medger Viktor. Kalmar har alltid varit en stabil förening, men någonstans började allt det här i samband med att Nanne [Bergstrand] slutade 2013. Sedan kom nya tränare som inte riktigt funkade och så gick det som det gick. Nej, det har varit turbulenta år.

Botten nåddes förra säsongen. Laget kämpade för överlevnad och mitt i krisen hamnade tränaren Magnus Pehrsson i gräl med de egna supportrarna efter hemmaförlusten mot Falkenberg. Incidenten ledde till att Pehrsson avgick inför det avgörande kvalspelet mot Brage. Lagkaptenen Viktor Elm gick i samma veva knäskadad men spelade ändå första matchen i Borlänge. Vid returen tvingades han kliva av redan under uppvärmningen.

– Någon sa att jag sprang som en skadeskjuten häst, säger han. Då hade jag ändå tagit två sprutor för att få bort smärtan.

Den avgörande matchen följde han från sidan, under läktaren, med bortvänt ansikte från planen. 2–2 räckte för nytt kontrakt och när domaren blåste av var få mer lättade än den skadade kaptenen. Precis som Rasmus har han axlat ett stort ansvar de senaste åren. Men frustrationen han har känt har sällan nått allmänheten.

– Vid något tillfälle gick jag ut och sa att det inte finns några genvägar för en liten förening och att alla måste höja sig. Men det är det enda jag sagt offentligt. Jag är förstås en tänkande människa och kan se var problemen ligger, men det är inte mitt jobb att skrika det utåt – det har jag tagit med dem som behöver veta det. Vi har haft många diskussioner genom åren och ibland har man lyssnat på mig, ibland inte.

Jag frågar om den säkrade allsvenska platsen inte också hade varit ett lämpligt läge att tacka för sig efter en hemkomst präglad av motgångar. Viktor medger att han »känt sig lite less« de senaste åren.

– Tidigare har jag alltid varit i lag där vi har vunnit fler matcher än vi förlorat. Nu har det varit tvärtom. Det är inte konstigt att Markus Rosenberg kunde spela vidare så länge, för om han kände sig sliten stod han bara över en match och så vann MFF ändå. Så har inte jag haft det.

Han ler. Funderar ett tag. Så fortsätter han:

– Men så landar man efter en semester, suget kommer tillbaka, och nu känner jag mig mer motiverad än någonsin. Däremot har jag sagt att detta blir sista säsongen. Det känns också bra, för jag har bestämt mig för att njuta mer än tidigare. Fotboll ska vara glädje. Det glömmer man ibland. Nu har jag lovat mig själv att njuta av varje träningspass.

Har det varit så de senaste åren?

– Det är inte kul att förlora hela tiden. Det är inte kul att ligga risigt till i tabellen och känna stress från alla håll. Då glömmer man lätt bort glädjen. Nu har jag lovat mig själv att njuta av varje träningspass.

Finns det också positiva saker att ta med sig efter den här golgatavandringen?

– Som kapten har jag fått inblick i frågor jag inte tidigare kände till så väl. Jag har också lärt mig något om mig själv när det gäller att hantera stress. Men det är inget jag rekommenderar någon.

Hellre än att älta gamla bekymmer vill Viktor nu se framåt. Samtidigt tar han paradoxalt nog upp gamla tider när han försöker sätta fingret på vad KFF behöver göra framöver – »en återgång till hur det var förr«.

– Inte på det dåliga sättet, för på Fredriksskans var det sunkigt och semiprofessionellt. Men sedan vi kom hit till arenan har vi försökt vara som de större klubbarna. Vi har försökt ha många spelare i truppen, försökt värva utifrån, försökt passa in. Nu känns det mer som om vi gör allt för att inte passa in igen. Om jag jämför med känslan jag hade då jag kom till Kalmar 2006, så är det lite samma nu. 

Det låter som om klubben har varit igenom en identitetskris.

– Ja, jag skulle vilja säga att det handlar om att vi ska veta vår plats i näringskedjan. Sedan ska vi inte alltid acceptera den. Men det är viktigt att veta var man kommer ifrån.

 

Kalmar FF är ett exempel på hur svensk fotboll har förändrats på några få år. Mellan 2000 och 2010 blev åtta olika föreningar allsvenska mästare – däribland »mindre« klubbar som IF Elfsborg och Kalmar FF. När Kalmar tog hem serien 2008 drog de i snitt 6 103 åskådare till Fredriksskans. Det var en tid då stora klubbar från stora städer visserligen oftare lockade fulla arenor än man gjorde i till exempel Borås och Kalmar, men gapet var inte så stort.

Bara fem år efter Kalmars guld var läget ett annat. Sedan 2013, då AIK intog Friends Arena, har de aldrig haft under 16 000 åskådare i snitt, medan Djurgården sedan sin entré på Tele2 Arena samma år som lägst har varit nere på 12 306 (2018). Och Hammarby har legat mellan 22 000 och 25 000 per match alltsedan den allsvenska återkomsten 2015. Kalmar har inte fått samma effekt av arenabytet – i fjol noterade de ett snitt på 5 307 åskådare.

En enskild säsong gör sådana differenser kanske ingen större skillnad, men att under en längre tid locka hälften, eller till och med en tredjedel, så många till match jämfört med konkurrenterna sätter onekligen avtryck i förutsättningarna klubbarna emellan. Och många av dem som trots allt kommer och ser Kalmar spela har fortfarande toppåren färskt i minnet. Då hade en mindre allsvensk förening en realistisk medaljchans om den presterade på topp. I dag är Allsvenskan mer skiktad, storstadsklubbarna drar ifrån. Viktor Elm låter klok när han talar om att veta sin plats i näringskedjan. Men det är knappast ett uttalande som säljer fler biljetter.

När jag besökte Kalmar 2007 var det här framtidsscenariot ingenting man talade om. Fokus låg snarare på att hänga med i utvecklingen. Som mittfältaren Lasse Johansson filosoferade: »Vi har levt på att vara tråkiga och gråa, men nu måste vi bli något annat också. Står man still så dör man.«

Även tränare Bergstrand ville framåt. Men han talade samtidigt om vikten av att fostra »kulturbärare« som visste vad klubben stod för och kom ifrån. Tränaren pekade specifikt ut bröderna Elm som efterträdare till spelare som Lasse Johansson och Henrik Rydström.

I dag kan Nanne Bergstrand konstatera att bröderna har fyllt rollerna.

– Rasmus och Viktor är viktiga kuggar i det vi försöker göra nu, nämligen återerövra kulturen och gå tillbaka till vad Kalmar FF en gång var, säger han.

I grund och botten handlar förvandlingsnumret, enligt Bergstrand, om att acceptera det hårda jobbet och inte längre tro att det finns några genvägar. Den nygamle KFF-tränaren menar att det finns en tendens till övertro på spelarna hos dagens tränare. Att de i denna nya tid, där all möjlig teknik bryter ner spelet till minsta detalj, förutsätter att spelarna är lika intresserade av fotboll som tränarna själva.

– Jag säger som Søren Kierkegaard: »För att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där.« Det är väldigt klokt sagt. På en sådan resa är det avgörande att ha spelare som vet vad det handlar om, och det gör Rasmus och Viktor utifrån olika perspektiv. Där Viktor är mer logisk är Rasmus en känslomänniska.

»Om man inte blir tjurig när man inte får som man vill, när ska man då vara tjurig? Vad händer med dig när du inte får som du vill? Blir du glad då?«

En som instämmer i den beskrivningen är storebror David Elm, numera pensionerad elitfotbollsspelare och anställd på Stadsmissionen i Kalmar. Han ser tydliga olikheter bröderna emellan.

– Viktor är intresserad av studier, han är ju nästan klar gymnasielärare. Rasmus tror jag inte ens kommer att titta åt en lärobok i sitt liv. Han har också en mer osocial sida, han gillar att vara ensam och sitta och plinka på sin gitarr.

Att Rasmus nu har gett upp den aktiva karriären är på tiden, tycker David.

– Jag har i flera år sagt till honom att hans kropp skriker åt honom att sluta. Men jag förstår att det är ett svårt beslut, när man är mitt i det är man tjurig och vägrar lyssna. Det vet jag av egen erfarenhet.

Som storebror tar David på sig en del av skulden för tjurigheten.

– Jag var väl inte alltid en bra brorsa utan retade ofta upp Viktor och Rasmus när vi spelade ute i trädgården. I början vann jag och kompisen lätt, men snart fick vi det tuffare och då började vi fuska. Oftast slutade det med att Viktor och Rasmus sprang in och grät. Förhoppningsvis har det väl i varje fall gett dem lite jävlar anamma. Och det kan behövas i dagens Kalmar FF. 

 

Det har gått några veckor. Kalmar är sig likt, om än varmare och utan regn. Så kryper också våren och den allsvenska premiären närmare. Det märks också på Viktor och Rasmus. Över en lunch talar de om säsongen som stundar. Sportbladets Robert Laul har tippat att laget kommer att åka ur Allsvenskan.

– Perfekt för oss, tycker Viktor.

Rasmus nickar. Låga förväntningar passar ypperligt i den fas klubben befinner sig. Bröderna Elm medger att de inte ens själva vet riktigt var laget står. 

– Vi vet inte hur långt det bär, men vi vet hur det kommer att se ut, säger Rasmus. Det kommer att bli full fart, mycket löpningar, ett lag som är jobbigt att välta ner. Vi ska vara aggressiva som lag, men inte som individer. Det är en stor skillnad.

Viktor bryter in:

– Jag läste en intervju med Juan Robledo i Mjällby och han lät precis som vi för 15 år sedan. »Vi ska vara bönderna från landet som jävlas med de stora klubbarna« och så vidare. För vår del tror jag mest att det handlar om att börja fajtas igen. I dag finns en tendens att spelare ger upp efter en smäll. Det måste vi få bort.

Restaurangen på Guldfågeln Arena är halvfylld. Viktor har vräkt upp ett berg av fläsk, raggmunkar och lingon på sin tallrik. Rasmus har fått in en glutenfri specialmeny av mindre slag.

Jag frågar Viktor om detta med säkerhet blir hans sista säsong.

– Definitivt ska jag inte säga, svarar han. Eventuellt näst sista … eller nej, det är sista.

– Jo, det syntes nästan på skotten i dag, flinar Rasmus.

Viktor skakar på huvudet. Jag frågar om de som har tillbringat så mycket tid tillsammans någonsin har känt behov av att få distans till varandra.

– Lite var det så innan vi flyttade, säger Viktor. Under första åren i Kalmar klumpades vi ihop. När David bloggade om att Henrik Larsson fick fördelar av domarna, så var det plötsligt något som alla bröderna Elm tyckte.

– Jag gjorde ett medvetet val när jag flyttade också, säger Rasmus. Heerenveen var intresserade av mig och det hade varit ett lätt val när Viktor var där. Men då kände jag att det var dags att stå lite på egna ben istället.

De dividerar om sina likheter och olikheter. Sådant som förenar är lätt att spåra. De gillar »svensk pop på engelska som Melody Club, Mando Diao och The Ark«, de tycker om att spela dataspel och delar värderingar om det mesta i samhället.

Olikheterna är mindre uppenbara.

– Tidigare var jag nog ett typiskt mellanbarn som ville vara alla till lags, säger Viktor. David har ju haft sin roll, som första barn får man mycket skäll och han har i sin tur skällt på oss. Rasmus fick mer hänga med på ett hörn och när han var liten blev han tjurig om han inte fick som han ville. Det har försvunnit lite på vägen. Eller ja, inte helt.

Rasmus hajar till.

– Om man inte blir tjurig när man inte får som man vill, när ska man då vara tjurig? Vad händer med dig när du inte får som du vill? Blir du glad då?

Viktor viftar avvärjande:

– Det är inte så jag menar. Men det beror ju på vad det är. Ibland får man kompromissa lite också.

Rasmus skakar på huvudet.

– Ja, jag vill i varje fall hävda att jag inte alltid blir tjurig när jag inte får som jag vill.

– Men det sa jag inte heller, säger Viktor. Jag sa att när du var liten så var du sådan.

Rasmus lutar sig tillbaka i stolen och muttrar.

– Det kan ha varit så. Men det blir folk av sådana också, som jag brukar säga.

 

Munhuggandet är ett tecken så gott som något på hur sammansvetsade de är – efter att först ha växt upp med varandra och därefter tillbringat ett halvt yrkesliv i samma bransch, ofta med samma arbetsgivare. Jag frågar om de hade umgåtts så tätt om det inte hade varit för fotbollen. De svarar att de kanske hade varit ännu tajtare. Att alla tre bröderna har spelat fotboll på elitnivå gör att deras respektive bedrifter inte uppskattas efter förtjänst av dem själva.

– Säg att bara Rasmus hade spelat fotboll på hög nivå, säger Viktor. Då hade jag nog känt större stolthet och tyckt att det var häftigare än jag gör nu.

– Jo, det har blivit urvattnat på något sätt, medger Rasmus. När David spelade i Helsingborg när man var yngre var det ju jättestort. Eller när man gick till Värendsvallen som barn och såg AIK. Så känns det inte i dag när jag tar med barnen på allsvensk match.

– Titta på Davids barn, säger Viktor. När hans son var sju och hade avslutat någon träning applåderade han mot publiken, för det var så han trodde att man gjorde.

– Ja, eller när David gjorde comeback för Johansfors i sexan och hans pojk kom till idrottsplatsen och undrade var arenan låg, säger Rasmus.

»Någonstans har jag haft en tanke om att det hade varit roligt att avsluta tillsammans, att det hade varit en fin slutpunkt på allt det här.«

Men viss stolthet finns ändå. När de talar om vad de som brödratrio faktiskt har uppnått kan Rasmus och Viktor medge att det ser imponerande ut: Premier League (David), Champions League (Rasmus), holländsk cupmästare (Viktor), rysk liga- och cupmästare (Rasmus), 49 A-landskamper (Rasmus och Viktor). Samtidigt är de ense om att höjdpunkten skedde redan innan alla de där meriterna började hopa sig.

– Inget slår SM-guldet med Kalmar 2008, säger Rasmus.

Viktor nickar.

– Att få vinna tillsammans med Rasmus och David, när hela vår by Broakulla hade åkt in till matchen och satt på läktaren, var ett minne för livet. Det och den första landskampen som jag och Rasmus spelade tillsammans, mot Österrike, är mina höjdpunkter i karriären.

Viktor är övertygad om att han har maximerat sin talang och känner stolthet över att han som inte ens gick vidare från Elitpojklägret sedan dess har svept förbi alla de 85:or som handplockades då – förutom Andreas Granqvist och Sebastian Larsson. Lika övertygad är han om att lillebror hade nått minst en nivå till om kroppen hade tillåtit det.

– Hade Rasmus hamnat i en bättre miljö tidigare hade han klarat det jädrigt bra. Ta Toni Kroos i Real Madrid, det är egentligen samma spelare. Hade Rasmus varit där istället hade han gjort det minst lika bra.

Rasmus rycker på axlarna. Han går med på att han aldrig någonsin har upplevt det som begränsande att kliva upp en nivå – oavsett om det gällt från junior- till seniorspel eller från Allsvenskan till landslaget. Men han säger samtidigt att hans mål aldrig var att spela »i den ena eller den andra klubben«.

– Att slå sig fram till en position har aldrig varit min stil. Om det kunde ha blivit ett steg till vet ingen. Under mina bästa år – i Holland och Ryssland – var jag ganska bra. Sedan tror jag inte att så många i Sverige såg det. För i landslaget fick jag inte ut det för fem öre.

 

Ett som är säkert är att bröderna Elms era går mot sitt slut – och deras sista uppdrag på fotbollsplanen blir paradoxalt nog att försöka få det mesta att bli som det en gång var när de kom till Kalmar en gång i tiden.

Rasmus hoppas att han inte spelar en enda match under 2020, eftersom det skulle betyda att laget har kunnat hålla sin trupp intakt, utan skador. Jag frågar Viktor om det finns en sorg i det. När fjolårssäsongen var slut frågade tidningen Barometern om han skulle försöka övertala sin lillebror att satsa vidare ett år till. Viktor svarade att han redan hade »börjat tjata lite«. Någon större kampanj blev det dock aldrig, säger han.

– Du visste väl hur jag mådde och hur tufft det hade varit för mig? frågar Rasmus.

Viktor nickar och tittar ut över restaurangen där lunchgästerna nu börjar troppa av.

– Jo, och du är inte en sådan man övertalar på det sättet. Jag hoppades väl bara att du skulle hitta energin. Någonstans har jag haft en tanke om att det hade varit roligt att avsluta tillsammans, att det hade varit en fin slutpunkt på allt det här. Knyta ihop säcken, liksom.

Rasmus lyfter blicken. Han ser överraskad ut.

– Vill du verkligen det? Ja, om det är så får jag se till att hoppa in i sista matchen.

Viktor ler. Rasmus skrattar och fortsätter:

– Men du, då får vi väl nästan fråga David om inte han ska dra på sig skorna också?