Var det en chans du fick eller ser du tillbaka på det som en björntjänst?
– Både och. Klart att jag som 16-åring inte hade alla kvaliteter man bör ha på den nivån, men jag hade en hel del egenskaper som definitivt skulle fungera. Hade det gått bra hade jag väl varit hur redo som helst?
Hur mådde du efteråt?
– Det var tufft. Jag var arg och besviken. Jag var inte med i någon mer allsvensk trupp efter det, men det knäckte mig verkligen inte. Jag körde på. I dag har jag lagt den matchen långt bakom mig.
Var det verkligen så lätt?
– Ja. Det är några år sedan det släppte nu. Det finns större målvakter än jag som har gjort värre tavlor i betydligt viktigare matcher. Och jag är nog lika förbannad i dag om jag släpper in fyra bollar i division fyra.
Ja, du är tillbaka i moderklubben Lindås/Långasjö. Hur är det?
– Skitkul! Jag jobbar heltid på ett företag som monterar avlopps- och dräneringspumpar och tränar fotboll tre gånger i veckan plus match. Det funkar perfekt. Skönt att slippa pressen varje dag.
Vilken press?
– På elitnivå kan det bli lite samma sak under lång tid med träning varje dag, och man måste prestera varje gång. Jag tyckte egentligen inte att det var jobbigt då, men nu kan det ändå vara skönt att veta att det inte är någon träning i dag.
Du är fortfarande Allsvenskans yngsta målvaktsdebutant. Betyder rekordet något för dig?
– Egentligen inte. Klart att det är häftigt att vara yngst någonsin – yngre än Andreas Isaksson, liksom. Men det blev ju bara en match, till skillnad från Isaksson.