17 oktober
Jag går ut i spelartunneln och läser på skylten ovanför utgången: »Welcome to Princess Park Stadium.« Stegar vidare ut mot gräset. Lysrören under läktartaket ger Dartford FC:s stadion ett kallt ljus och tystnaden ligger som ett täcke över planen. En känsla av overklighet rör sig inom mig. Jag föreställer mig Princess Park lika välfylld som på de videoklipp jag har sett och låtsas höra supportrarna jubla bakom målet. Jag ler för mig själv. Jag är här nu. Även om det bara är för att provträna.
Dartford ligger i National League South, sex divisioner under Premier League. På träningen märker jag direkt att tempot är högre än vad jag är van vid och att spelet är betydligt rakare. Jag gör inte bort mig, men säsongen är redan igång och Dartfords tre mittbackar är alla friska och uppskattade av tränaren. Jag hade behövt vara överjävligt bra på provträningen för att ha en chans. Det är jag inte. Jag är helt okej och det räcker inte för kontrakt. När jag får beskedet blir jag besviken, men inte nedslagen. Det kryllar av klubbar i England. Den lille pojken, mitt barndomsjag, som sprang runt på planen bakom blomsteraffären i Hede och drömde om fotbollslivet här skulle aldrig förlåta mig om jag gav upp så lätt.
19 oktober
Det sägs att när man inte vet vad man vill så beror det på något man inte kan släppa. Förklarar det min brokiga fotbollskarriär? De senaste åren har jag varvat spel på hemmaplan med IFK Östersund i division två med fotbollsutflykter till Norge, Australien och Nya Zeeland. Min passion har tagit mig till fantastiska platser i världen, gett mig minnen för livet och vänner jag aldrig hade knutit band med utan fotbollen. Ibland undrar jag varför inte fler spelare använder sporten som ett verktyg för att uppleva något annat än långa försäsonger i minusgrader och svensk serielunk. Även den har sin charm, men när jag för en tid sedan satt i ett flygplan på väg från en match i Nelson på sydön i Nya Zeeland och blickade ut över ett overkligt vackert landskap med bergstoppar, grönska och azurblått lagunvatten kunde jag inte låta bli att ställa utsikten mot den jag kunde se genom bussfönstret under den nio timmar långa bortaresan till Gällivare.
England är något annat. Jag har inte dragits hit för naturupplevelsernas skull. Jag har dragits hit av plikt mot pojken som timme ut och timme in sprang runt med bollen på plätten bakom blomsteraffären och väggspelade med containern. Han som sögs in i ett TV-inslag om Stoke City i Tipslördag. Som fascinerades av de gula vinterfotbollarna. Som förälskade sig i stämningen på arenorna och på läktare som slutade bara någon meter från sidlinjen. Med åren utvecklade sig mitt intresse för engelsk fotboll till en besatthet. På helgerna såg jag alla matcher som gick och när de var slut bytte jag om till fotbollskläder, halkade ut i minusgrader och spelade på parkeringen utanför huset där Härjedalssnön låg packad. Där någonstans lovade jag mig själv att en dag spela i England.
Jag insåg tidigt att jag aldrig skulle nå Premier League. Istället började jag lära mig mer om de lägre serierna. Jag förstod att det även en bra bit ner i seriepyramiden fanns fina arenor, gott om publik och en fotbollsmiljö som kändes genuin. Jag lade ofattbart mycket tid på att försöka identifiera vilken nivå jag hade en realistisk chans på. Jag studerade non-league football-klipp på Youtube. Jag granskade sajten pyramidpassion.co.uk som gjort text- och bildreportage från fotbollsplaner i hela England.
Jag har ingen klubb än, däremot boende. En tidigare lagkamrat från England, Zach, var bussig nog att övertala sina föräldrar att släppa in en okänd svensk i sitt hem. Så nu bor jag i Zachs gamla pojkrum i Sawbridgeworth, en by norr om London, och känner mig som ett ompysslat barn. Ibland, som när Zachs mamma lämnar en lapp på köksbänken där det står att det finns spagetti och köttfärssås i kylskåpet, får jag påminna mig om att jag faktiskt är vuxen. En vuxen man måste också ha ett jobb. Det har jag inte. Men innan jag fixar det måste jag hitta en klubb att spela med. Bestämmer mig för att ge det fram till jul.
29 oktober
Får genom Linkedin kontakt med Cheshunt FC från Isthmian League (nivå sju i seriepyramiden). Managern Craig bjuder in mig till träning. Jag tar mig dit med hjälp av cykel och tåg och gör flera pass med laget. Efter en vecka säger Craig att jag är »first team material«. Jag erbjuds 120 pund i veckan. Utöver det får jag 20 pund extra för varje vinst samt ytterligare 20 om vi håller nollan. Nu så!
1 november
Cheshunt presenterar mig på Twitter genom att välkomna »Swedish defender Bengt Eriksson« till klubben. Mina vänner hemma har roligt åt det. Av någon anledning tas mitt mellannamn alltid för mitt förnamn i officiella sammanhang utomlands.
9 november
Supportergruppen Cheshunt Ultras börjar följa mig på Instagram. De skickar ett glatt meddelande och undrar när jag är redo att spela. Jag svarar att min övergång är klar men att registreringen för ligaspel inte hinner gå igenom till helgens match. Jag åker dit och ser Cheshunt förlora mot Cray Wanderers med 6–1. Mittbackarna blir uppsnurrade och jag tänker att jag borde ha chans på speltid här. Efter matchen får jag skjuts genom London av en trevlig man från klubben. I bilen sitter också en 50-årig supporter som frågar om jag har något favoritlag.
– West Ham, svarar jag. Och du?
– Cheshunt.
14 november
Tvingas tacka nej till ett jobb i en bar eftersom tiderna inte går att kombinera med fotbollen. Genom en rekryteringsfirma får jag istället börja arbeta i en fabrik som tillverkar medicinska enheter, typ astmasprejer. Första dagen blir jag och en annan nybörjare, Tommy, visade runt i de sterila lokalerna. Tommy är engelsman men berättar glatt att han tidigare bott i Göteborg och spelat fotboll i division fem. Jag får också veta att han följde Gais under sin tid i Sverige och att han grillat hemma hos familjen Hysén.
– Jag heter Musse Pigg, säger Tommy med kraftig brytning och berättar att just den repliken var framgångsrik när han raggade svenska tjejer på västkusten.
Efter en kort rundvandring i fabriken blir vi placerade i ett så kallat clean room. Vi blir utrustade med vit rock, munskydd och hårnät.
– Welcome to paradise, lads! säger Lee, en av de mer erfarna arbetarna.
Jag känner mig som en kirurg när jag slår mig ner vid långbordet i arbetssalen med bländande lysrörsbelysning i ansiktet. Vid bordet sitter redan ett stort gäng och jobbar som robotar. Jag och Tommy blir instruerade hur vi ska sätta ihop tre plastdelar till en komplett astmasprejsförpackning. Det är bedövande repetitivt och när jag möter Tommys blick skakar vi båda på huvudet. Vi förstår att dagarna här kommer att bli långa. På väggen sitter en digitalklocka. Vi väntar på att den ska bli 09.50, vilket markerar starten på en tiominutersrast. När klockan visar 09.49 känner jag mig som en hockeyspelare som frustar i utvisningsbåset, ivrig att komma in på isen igen efter en tvåminutare. Hinner inte riktigt dricka upp mitt kaffe på rasten utan sveper det sista på vägen tillbaka till arbetsbordet. Varje dag ska man också fylla i ett »effektivitetshäfte« så att företaget kan se hur mycket tid som spillts på till exempel toalettbesök. Tänker att jag är 25 år gammal och verkligen borde skaffa mig en utbildning.
16 november
Matchdag. Efter drygt en och en halv vecka är jag äntligen spelklar och redo att göra min debut för Cheshunt FC. Ruljangsen på spelare är nästan komisk. Under min korta tid här har det varit tre till fem nya ansikten på varje träning. Men när jag sätter mig på cykeln jag fått låna av min värdfamilj känner jag mig både lycklig och laddad. Jag trampar ner till Harlow Mills station och hoppar på tåget mot Cheshunt, med cykeln ombord. Benen känns lätta. Kliver av i Cheshunt och cyklar vidare mot min nya hemmaplan, Theobalds Lane. Tänker på hur det brukar se ut på TV när storklubbarnas spelare anländer till matcherna i kostym, dyra hörlurar och med Louis Vuitton-necessärer i händerna. Själv rullar jag in på Theobalds Lane på en lånad mountainbike, klädd i grön regnjacka och med träningsväskan på ryggen.
– Who are you playing for, son? frågar farbrorn som har i uppdrag att vakta grinden.
Jag knäpper av mig hjälmen och parkerar cykeln utanför omklädningsrummet. Där inne väntar mina nya lagkamrater.
– Proper defender boots them ones, säger yttermittfältaren Sammy ironiskt när jag plockar fram mina vita Adidasskor med neongrönt mönster.
Sammy råder mig att skaffa skruvdobbar och garanterar att jag kommer att få veta att jag lever om jag halkar på planen i en viktig situation. Hans kompis Taylor nickar instämmande.
»Han har tatueringar på händerna och halsen, jag har aldrig sett honom förut. Han ber alla lyssna och förklarar hur jävla uselt spelet var i första halvlek.«
Som väntat börjar jag på bänken. Ändå lite besviken, känner mig fan på hugget i dag. När vi värmer upp på lerplätten bakom läktaren på kortsidan bredvid en husvagn där några rumäner bor kommer Cheshunt Ultras förbi. Sällskapet består av ett gäng tonårsgrabbar som följer laget slaviskt. Vår lagkapten Mark skiner upp när han ser supportrarna och ropar med sin nordirländska dialekt:
– Bang that drum!
Gästerna Carshalton Athletic tar greppet om matchen. Det slår mig hur fysiskt och intensivt spelet är. Det är alltid någon som pressar och i närkamperna smäller det på ett helt annat sätt än i Sverige. Blir orolig hur jag som »spelande mittback« ska överleva där ute, men intalar mig själv att tempot alltid upplevs som högre från bänken. När vår målvakt har bollen noterar jag hur mittbackarna inte ens tittar på honom för att få bollen. De bara joggar uppåt i planen i väntan på ännu en höjdare. Carshalton gör 0–1. Frustrationen växer på bänken och vår ledartrio snittar på tio »fucking hell« varje gång någon gör ett misstag. Linjedomaren, en man i 60-årsåldern, får ta emot mycket skit och med samma språkbruk i Sverige hade samtliga ledare åkt upp på läktaren före halvlekens slut.
Det börjar mörkna ute. Jag håller igång för att vara redo, trots att jag vet hur sällan man gör ett mittbacksbyte vid underläge. Vår anfallare Roman, som är på lån från Gillingham, har det jobbigt och får hård kritik från sidan. Högt så att alla hör. Vår hjälptränare Zapps undrar var i helvete Cheshunt har hittat honom.
– Han är på lån från Gillingham, säger jag.
– Från deras damlag eller? säger Zapps.
Med 20 minuter kvar ropar managern Craig på mig. Äntligen, tänker jag. Han vet att jag är bra med boll och vill säkert få in min uppspelsfot i backlinjen för att skapa fler kvitteringschanser. Men Craig har andra planer.
– Har du spelat högerytter förut?
Jag blir ställd av frågan och försöker snabbt gå igenom mina svarsalternativ. Ska jag bara säga »Yes, gaffer« eller mer ärligt berätta att jag inte har spelat högermittfältare på tio år? Jag säger som det är men lägger till att jag absolut gärna gör ett försök. Det är fel svar. Craig skiter i mig och när jag sätter mig på bänken igen förbannar jag att jag inte ljög.
Matchen slutar 0–1. Som oanvänd avbytare får jag order om att göra tio box-till-box-löpningar. När jag är klar söker jag upp Craig för att, som traditionen bjuder, skaka hand med honom innan jag lämnar arenan. Jag hittar honom i baren med en pint i näven.
– På tisdag spelar du, säger han och berättar att Cheshunt då ska spela en träningsmatch mot ett lag från divisionen under.
Perfekt, tänker jag. En 90-minutersmatch. En chans att visa upp sig.
18 november
Tommy pratar mycket på jobbet. Han är snäll, men ibland orkar jag inte lyssna när han berättar hur han i sin roll som målvaktstränare för Leyton Orients flickor 18 vill utveckla målvakternas spel med fötterna. Vi fortsätter montera ihop våra astmasprejer. Ibland går klockan så långsamt att jag får panik och i sådana lägen är jag trots allt tacksam för Tommys närvaro. När han inte pratar gnolar han gärna på en ramsa han lärde sig i Göteborg.
– Pissa på, pissa på, pissa på IFK …
Jag skrattar och ber honom skämtsamt hålla käften.
– Jag pratar nej svenska, säger Tommy och gnolar vidare.
19 november
Min värdpappa Terry skjutsar mig till arenan och träningsmatchen mot Chalfont St. Peter. Ännu fler nya ansikten i omklädningsrummet och mängden matchtröjor får mig att dra slutsatsen att vi är många som ska dela på speltiden i dag. Av tränarna får jag veta att jag ska bytas in direkt efter paus. Det står 1–0 till oss i halvtid och medan vi väntar på att tränarna ska komma in i omklädningsrummet får vi se en man i grå rock och basker kliva in med bestämda steg. Han har tatueringar på händerna och halsen, jag har aldrig sett honom förut. Han ber alla lyssna och förklarar hur jävla uselt spelet var i första halvlek och att vi borde springa i åttor runt motståndarna.
– De ligger för fan i divisionen under oss!
Sedan säger baskermannen (allt jag får veta om honom senare är att han heter Paul) att vi måste hjälpa vår 18-årige vänsterback Joel bättre eftersom Joel »has a fucking nightmare out there«. Jag sneglar på Joel och tycker synd om honom. Hans självförtroende lär inte vara på topp efter det här. När Paul är klar med sin sågning tar managern Craig över och drar laget för andra halvlek. Det innehåller sex spelare jag aldrig har sett förut och det är omöjligt att komma ihåg alla namn. Innan domaren blåser till spel hinner jag åtminstone hälsa på den nya målvakten.
– Jake, säger han.
– Anders, säger jag.
– Var kommer du ifrån?
– Sverige.
– Sverige! Är det sant att ölen där är så dyr att folk åker till Tyskland för att köpa?
»What the fuck are you doing? Let the midfielders take care of that!«
Andra halvlek börjar. Jag har bestämt mig för att våga spela bollen bakifrån, spelet jag behärskar, till skillnad från de andra mittbackarna som bara visar målvakten ryggen. Så fort Jake får bollen kallar jag därför på den. Jag går förbi deras pressande forward och rullar en enkel passning till rättvänd mittfältare. Jag lyckas sedan vinna mina första nickdueller, känner mig trygg med bollen, och när jag får den från Jake igen rullar jag den vidare till ytterbacken.
– Don’t fucking overplay it! hörs det från bänken.
I takt med att klockan går får vi allt större problem. Min mittbackskollega Taylor, som varit i Cheshunt längst av alla, vinner allt i luften men är oerhört långsam. Trots det vill han (eller om det är Craig) ha backlinjen väldigt högt upp. Jag får anpassa mig, fast det känns som en självmordstaktik eftersom motståndarnas anfallare är snabba i djupled. Chalfont St. Peter kvitterar på hörna. Strax därefter tar de ledningen efter att vi misslyckats med att ställa offside. Jag tycker ändå att mitt individuella spel känns bra och när vår vänsterytter har bollen ser jag en öppning i mitten av planen. Jag tar en löpning mellan linjerna och ropar på bollen.
– Anders! skriker Taylor bakom mig. What the fuck are you doing? Let the midfielders take care of that!
Vi förlorar och jag går med tunga steg in i omklädningsrummet. Fan också. Det här var ju matchen som skulle ta mig in i startelvan. Sist av alla kommer Craig in. Han drämmer igen dörren med en hög smäll.
– What the fuck was that!?
Craig svär över vår anfallsduo som får veta att de precis stått för den sämsta insatsen som managern någonsin har sett. När han är klar med dem vänder han sig mot mittbacksveteranen Taylor.
– Six times they played the ball behind you!
Jag förstår att det snart är min tur. Jag tittar upp och möter Craigs blick.
– And you! säger han.
Han berättar hur patetiskt det var att se mig försöka imponera när jag inte ens kan försvara mot ett lag från divisionen under. Skällandet pågår ett tag till. Innan han stormar ut avslutar han med att säga att vi får väl se om vi ses på torsdagsträningen. Paul, baskermannen som levererade halvtidssågningen, sticker in huvudet i omklädningsrummet och får ur sig ett snabbt hånskratt innan han sopar igen dörren igen.
21 november
Tar ett snack med Craig om mina chanser till speltid framöver. Han svarar att efter det jag visade i träningsmatchen ser det inte bra ut. Craig menar att jag behöver anpassa mig till non-league football. Han har rätt i det. Men jag har inte tid att vänta. Det är bara en dryg månad till jul och jag behöver spela matcher. Bestämmer mig därför för att lämna Cheshunt och söka en ny klubb. I bakhuvudet har jag ett meddelande från ägaren till Harlow Town. Han hade fått nys om mig och skrev i söndags att jag var välkommen till dem om det inte fungerade i Cheshunt. Harlow huserar visserligen i divisionen under, men det är bara 20 minuters cykelväg från där jag bor. Dessutom spelar de på konstgräs, som jag är van vid.
Jag säger adjö till Craig och till Cheshunt. Mina meriter därifrån är en match på bänken och en halvlek i en träningsmatchförlust. Kontaktar Harlows ägare och säger att jag kan komma och träna med dem i morgon. Han svarar att han ska prata med tränaren men berättar också att de precis plockat in en ny mittback. Helvete. Vad gör jag om de inte vill ha mig? Borde jag ha stannat i Cheshunt och krigat?
Jag googlar efter andra lag som spelar i närheten. I Sawbridgeworth, där jag bor, hittar jag ett lag som spelar på nionde nivån i pyramiden. De flesta träffarna på nätet handlar dock om ett knivdåd som skedde i klubben för två år sedan, då en spelare (!) ska ha attackerat en motståndarsupporter. En snabb titt på lagets hemsida visar att de ligger toksist med fyra poäng på 14 matcher. Det står också att man ska kontakta tränaren Lee om man vill provspela, så jag slänger iväg ett SMS och frågar om jag kan träna i morgon. Svaret kommer snabbt och koncist: »Yes, come over. 8pm start.«
22 november
Träning med Sawbridgeworth. Miljön är ruffigare än i de andra klubbarna jag har varit i (kass elbelysning, staket runt planen, läktare med max 50 sittplatser) men också vänligare. Spelarna behandlar mig inte bara som någon som vill ta deras platser. Tränaren Lee verkar hygglig. Han förklarar det usla tabelläget med att laget har haft otur med skador. Taktiken nu är att försvara lågt och kontra, får jag veta. Jag berättar att jag är mittback.
– Any good? säger Lee, och jag tänker att om det varit så hade jag väl knappast varit här.
Under hela träningen sitter sedan Lee på en parkbänk och följer spelet. Både koncentrationen och nivån är sämre än vad jag är van vid och jag kan göra lite som jag vill. Efter träningen berömmer Lee mig för min »distribution« och vill veta hur min situation ser ut. Jag förklarar att jag inte ska tillbaka till Cheshunt men har pratat med Harlow Town om att möjligen börja spela där.
– Om du går hit får du spela direkt, säger Lee.
23 november
Känner mig stressad. Ska jag gå till det sämre Sawbridgeworth eller försöka ta en plats i det lite mindre sämre Harlow Town? Nu är det lördag och jag har varken match att spela eller någon att umgås med. Skickar ett meddelande till Tommy från jobbet, men han har bortamatch mot Tottenham med sitt tjejlag. Känner mig ensam. Försöker tänka på hur ofta jag tänkt på hur underbart det måste vara att bo i England, alla fotbollsmatcher som finns att se bara en tågresa bort. Gaskar upp mig och kollar igenom mina alternativ. Bestämmer mig för att gå på Watford–Burnley på Vicarage Road. 36 pund för matchbiljetten, 25 för tåget dit. 61 pund totalt, vilket motsvarar tio långa arbetstimmar på fabriken.
På tåget mot Watford hamnar jag i samma vagn som ett gäng svenskar. En av dem berättar att han brände 15 000 spänn under gårdagens utekväll. Jag gör en snabb kalkyl i huvudet: det motsvarar 200 timmar på fabriken. Fem veckors jobb. Har inte längre dåligt samvete över att bränna 61 pund på Watford–Burnley.
26 november
Allt är en enda röra. Just som jag har bestämt mig för att träna med Harlow Town och jaga en plats där blir jag kontaktad av Chelsford City i National League South. De vill se mig i en träningsmatch och jag taggar till – men får sedan besked om att matchen ställts in. Återvänder till planen att träna med Harlow, men då detta tydligen är den stora inställningsdagen i England stryks även det passet. »För tätt matchschema på sistone«, lyder förklaringen.
Jag får en klump i magen och känner hur drömmen om England börjar tappa greppet om mig. Stämplar ut från dagens arbete i fabriken, går ut i höstmörkret och cyklar snabbare än vanligt i ren frustration. Frågar mig själv vad fan jag håller på med. Det var inte det här jag såg framför mig. Får kämpa för att hålla tillbaka tårarna medan jag trampar genom motvinden med regnet piskande mot ansiktet.
28 november
Träning med Harlow Town. Fin anläggning för att vara den här nivån. Blir hänvisad till managern Dannys kontor. Den engelska fotbollskulturen kräver att managern har ett eget kontor, hur svagt laget än är. Danny ber mig stiga in, och innan han börjar prata hinner jag tänka att förpackningen med rå kycklingfilé på hans skrivbord borde förvaras i ett kylskåp. Han berättar att han behöver en högerback och frågar vilken position jag föredrar.
– Mittback, säger jag. Men jag kan spela högerback också.
– Och du har spelat professionell fotboll i Sverige?
Jag tänker på mina gamla lagkamrater i IFK Östersund som nyligen traskade runt och knackade dörr för att sälja klubbens rabatthäften.
– Semiprofessionell, säger jag.
När träningen börjar fascineras jag som vanligt av att spelarna får betalt men aldrig har några vettiga bollar att spela med. Det är en blandning av märken och modeller i säckarna. Som om de hämtats från ett bollförråd i en svensk grundskola. Jag känner pressen att prestera och konstaterar att kvaliteten ändå är ganska bra. Då och då avbryter Danny spelet för att påminna om läget i tabellen och vilka misstag som har gjorts tidigare. Han förklarar att ligan kan vinnas men att det gäller att ha rätt mentalitet inför varje match, och om spelarna inte har det kommer han att börja göra sig av med folk. Enkelt!
Jag får en snäv passning och hamnar i en 50/50-duell med en anstormande tvåmetersbjässe som måste vara nära dubbelt så tung som jag. Tänker att jag inte får vika ner mig och lämnar duellen med fyra dobbmärken på utsidan av ankeln.
– Well done, Anders! skriker någon.
Efteråt säger Danny att han vill att jag ska komma och se deras match på lördag och sedan träna igen med laget nästa vecka.
– Så får vi se hur vi gör efter det.
Vi skakar hand. Jag funderar på hur jag ska göra. Sawbridgeworth i divisionen under finns där och väntar fortfarande, men Harlow verkar vara ett klart bättre lag. Bestämmer mig för att ge Harlow en vecka till. Funkar inte det går jag till Sawbridgeworth.
30 november
Ser Harlow förlora hemma mot Northwood inför 159 hängivna åskådare. Anser mig ha goda chanser att slå mig in som högerback i det här laget. Men tiden rinner iväg, bara tre veckor återstår innan jul. Kör ett eget pass med löpningar på femmannaplanen vid skolan i närheten av mitt boende. När jag efteråt torkar av fotbollsskorna med hjälp av fallna löv kan jag inte avgöra om det är jord eller hundbajs som sitter fast.
3 december
Får jobba på packningsavdelningen med Lee, som är i 50-årsåldern. Vi tillbringar nio timmar i rad bredvid varandra och han avbryter mig gärna i mitt ljudbokslyssnande för att berätta om sin senaste dejt eller vad han och hans förra tjej hade för sig i sängkammaren. Lee är bitter över att han petats från sin tidigare roll som supervisor. Som sådan slapp han ha hårnät på sig hela tiden.
– Ingen har det så tufft som vi, säger han.
På rasten stoppar Tommy in 50 pence i kaffemaskinen. Sedan råkar han trycka på fel knapp och får Soup of the day istället för kaffe. Det är en av de roligaste sakerna som har hänt under min tid på fabriken.
På kvällens träning med Harlow blir det tjafs mellan två spelare under en övning. »It’s men’s football, you fucking dickhead«, hörs det från en av dem när han blir bortdragen av lagkompisar. Jag har bestämt mig för att överge min kortpassningsmelodi och hålla-i-bollen-tänk. Så fort jag får bollen skickar jag den framåt på ett tillslag. Tränarna delar in oss i smågrupper och Danny säger att det lag som tar flest poäng i smålagsspelet slipper straffträning efteråt. Vi är en man kort i vårt lag men måste ändå springa med resten av förlorarna när vi inte vinner. Danny säger att vi ska ställa oss på mållinjen, jogga fram till straffområdeslinjen och sedan löpa över till det andra straffområdet. Tio gånger. Tre av spelarna struntar dock i joggningen och löper konstant, varför de snabbt drar ifrån oss andra. Danny skäller ut oss för att vi inte tar i tillräckligt mycket och säger att han noterar det. Jag vill påpeka att vi bara har följt order, till skillnad från de tre som löpte hela tiden.
Lyckligtvis har jag vett nog att hålla käft.
5 december
Jag har varit sen till jobbet några gånger. Den här morgonen börjar bra, jag är i god tid, men när jag korsar vägen med cykeln går kedjan sönder. Under en desperat halvtimme försöker jag laga den, men det enda jag får ut av det är oljetäckta fingrar. Tvingas promenera till fabriken och anländer en timme sent.
Efter jobbet får jag skjuts till träningen av Harlows sjukgymnast. Danny har sagt att vi ska prata efter träningen och under passet delar han in oss i två lag. Jag spelar högerback i det lag som jag tror är startelvan. När vi är klara tar Danny in mig på kontoret och säger att han vill sajna mig.
– Vad vill du ha? frågar han.
Jag vet inte vad jag ska säga men mumlar något om att jag hade 120 pund i veckan i Cheshunt.
– 80 kan du få, säger Danny och sockrar erbjudandet med att hans assistent Mark kan skjutsa mig till bortamatcherna.
Jag skriver på det hastigt framtagna kontraktet. Danny säger att han vill ha mig spelklar så snabbt som möjligt och ber mig därför kontakta min gamla manager – Craig – i Cheshunt. Jag skakar hand med Danny och ringer Craig, som är överraskande tillmötesgående. Han, som skällde så mycket när jag var där, säger att det inte finns några »hard feelings« mellan oss och önskar mig lycka till i Harlow. Han säger dessutom att han ska hålla ett öga på mina kommande insatser och har redan sett till så att jag fått betalt för den match jag satt på bänken.
6 december
Ringer till kvinnan på rekryteringsfirman för att undersöka möjligheten att få ledigt från fabriken på måndag, då min flickvän Matilda kommer på besök. Hon ber att få återkomma. När hon gör det säger hon att jag har fått sparken. Någon närmare förklaring från fabriken säger hon sig inte ha fått, men jag gissar att den trasiga cykelkedjan blev droppen. Förmodligen trodde de att jag ljög om den.
7 december
Jag känner mig inte knäckt av det förlorade jobbet. Tvärtom blir jag upprymd av tanken på att slippa gå dit mer. Pengarna jag har tjänat räcker ett tag till och nu kan jag fokusera helt på fotbollen sista tiden före jul. Och i dag ska jag debutera för Harlow Town. Min första riktiga ligamatch!
Vi möter Uxbridge FC borta, ett lag på samma poäng som vi och en konkurrent i kampen om uppflyttning. Jag presenteras på Harlows hemsida där det står att »Eriksson is ha Hawk« och att jag är lite av en »jet-setter« eftersom jag har spelat i olika länder. Som vanligt står det att mitt namn är Bengt Anders Eriksson.
Matilda följer med till Uxbridge, dit vi tar oss med hjälp av tåg och tre tunnelbanebyten. Jag hade svårt att äta både i går kväll och i morse och känner mig spänd. Nervös. Jag som är 25 år ska väl inte behöva vara ängslig inför en match i den engelska åttondeligan? Men jag ska spela högerback för första gången på flera år och har väntat så länge på min riktiga debut i England. Tvingar i mig en pastasallad på tåget och är nära att kräkas.
Det är två timmar kvar till avspark när vi anländer till Uxbridges hemmaplan. Omklädningsrummet ser ut som en bastu från en kommunal simhall med sina träpaneler. Rummet är minimalt, bänkarna knakar och vi undrar om de verkligen kommer att hålla för oss. Golvet är klätt med heltäckningsmatta. Jag hälsar på ledarna. Danny granskar mig och pekar på mina jeans.
– I know we didn’t give you a dress code, but fucking jeans?
Jag kan inte avgöra om han skämtar eller inte. I den sega väntan på uppvärmningen (av någon anledning ska dåliga engelska lag alltid samlas två timmar före match, ingen kan förklara varför) fördrivs tiden med tveksamma skämt. Den assisterande tränaren visar barnförbjudna filmklipp på sin telefon för några av spelarna och säger till en av dem:
– Tar vi nio poäng före jul ska jag fixa en tjej till dig.
Jag undrar var fan jag har hamnat när Danny avbryter det hela genom att dra igång taktiksnacket. Han förklarar att vi måste se till att vara med i matchen och att det inte behöver se vackert ut, men finns det läge att spela ska vi göra det. Vad inkasten beträffar ger han oss fria händer.
– If you do well, I will applaud you, säger han.
Han gör en konstpaus och lägger till:
– And if it doesn’t come off, I will fucking rape you.
På uppvärmningen lägger jag märke till stora gropar i gräset. Det är som om en jätte har hoppat hage på planen. Vi ställer upp med en klassisk 4-4-2-modell. Så klart. Det är så givet att tränarna aldrig ens säger vilken formation som gäller för dagen. Fem minuter före avspark går Danny igenom fasta situationer med mig. Det är mycket information att ta in och jag har svårt att greppa allt. Mina nya lagkamrater säger att de ska hjälpa mig.
Spelet är oerhört böljande och ryckigt. Bollen är oftast ur spel och det känns som om jag inte gör annat än kastar inkast. I ett försök att nå längre händer det som alla stackars ytterrockar någon gång varit med om. Jag känner hur jag råkar lyfta vänsterbenet när jag trycker ifrån och sneglar mot domaren när bollen är i luften. Han blåser för felaktigt inkast – mitt framför Danny. Mardröm.
Det är mållöst i halvtid. Spelarna pekar finger mot varandra, men Danny säger att han är nöjd med första halvlek och att 1–0 i 90:e minuten är allt han begär. Så blir det inte. Efter paus gör Uxbridge två snabba mål och jag hör en av våra 20 tillresta supportrar vråla:
– This is shit, Harlow!
Vi lyckas göra ett mål före slutet, men kommer inte närmare. En glad Uxbridgespelare tackar för matchen och nämner att de ska ha lagfest i kväll.
– Good for you, säger jag.
Jag har stått för en rakt igenom svag insats. Jag konstaterar att det förmodligen är första matchen där jag har rört bollen mer med händerna än med fötterna och förstår plötsligt hur Rory Delap kunde klara sig så bra i Premier League. Besvikelsen är stor. Vi applåderar de tillresta supportrarna och går sedan in i omklädningsrummet för att bli utskällda av Danny.
10 december
Längtar hem.
12 december
Trots min bleka insats mot Uxbridge är jag i »startelvan« på träningen. Spelet hackar, och Danny, som har spelat professionellt för Millwall och Leyton Orient, blir mer och mer frustrerad. Jag håller låg profil och har inte varit inblandad i några misstag när jag råkar slå en för snäv passning till en av mittbackarna. Den leder till ett motlägg mellan honom och anfallaren i det jagande laget. Danny visslar ilsket i sin pipa.
– Training is off! skriker han
Egentligen är det 20 minuter kvar. Vi packar ihop materialet och lommar iväg mot omklädningsrummet. En av spelarna förklarar att Danny gör så här ibland. Syftet är att få oss att vilja visa att vi kan bättre än så här i lördagens match.
Shan, en yngre kille med den tjusiga titeln Head of football operations, kommer in med en bunt kuvert i handen. I kuverten ligger månadens lön, i kontanter. Jag får inget kuvert. Shan förklarar att pengarna betalas ut månadsvis i efterhand och att jag därför får mina 80 pund först i januari. Jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att se de pengarna om jag åker hem.
14 december
Inför en match i åttondedivisionen förväntas man som spelare anlända i finskor, kostymbyxor, skjorta och slips. Vi ska möta South Park (ja, de heter som TV-serien) i dag och när jag kommer till arenan i de för stora kostymbyxorna jag fått låna av min värdfamilj känner jag mig bättre till mods. Jag är stärkt av att ha besök från vänner hemifrån och trots allt har jag kvar min plats i startelvan. Drar i mig två koppar kaffe i omklädningsrummet och ögnar igenom dagens matchprogram. »Bengt Eriksson« står det efter siffran två i laguppställningen.
Killen som sitter bredvid mig heter Jules och har spelat i Ytterhogdal. Det visar sig att vi har gemensamma bekanta, och när lagkaptenen Syrus säger att han känner Alex Dyer (Östersund, Elfsborg) berättar jag glatt att han är en god vän till mig. Assisterande tränaren Mark kommer in och säger att det gäller att göra första målet i dag. Lyckas vi med det tänker han bjuda oss på valfri dryck i baren efteråt.
Danny tar över. Han håller ett långt inspirationstal och berättar för oss att det finns två typer av människor här i världen: starka människor och svaga människor. Sedan säger han att vi kan välja vilka vi vill vara i dag. Jag får behandling av massören och joggar ut till uppvärmningen i shorts och t-shirt. Det blåser kraftigt och känns kallare än de fem grader som temperaturen visar. Men stämningen är god och ur högtalarna strömmar julmusik. Det spritter i mina ben och jag sjunger med i All I Want for Christmas medan jag värmer upp. Jag har fortfarande inte lärt mig vad alla heter, men våra två yttermittfältare och våra anfallare har alla namn som börjar på T. Kallar därför alla för »T«.
När matchen börjar får jag en olycklig fotisättning i min första rusch. Det hugger till i hälen, smärtan är skarp och jag hoppas att den ska släppa. Det gör den inte. Jag biter ihop på högerkanten i en halvlek där skönspelet redan tagit julledigt. South Park gör 0–1 före paus. Ingen gratis dryck från Mark efter matchen.
Smärtan i foten blir allt värre, men jag vill ogärna kliva av och försöker undvika att sätta ner hälen i löpningarna. Danny är oväntat positiv i paus och ger oss goda chanser att vända underläget. Det gäller bara att höja tempot några snäpp, förklarar han. Vid inkasten till exempel.
– Där måste det gå fort, säger han och tittar på mig.
110 åskådare ser oss jaga kvittering i andra halvlek. När supportrarna hejar är det så härligt att jag stundtals glömmer bort min onda häl och plötsligt ser jag en öppning att rusa framåt mot offensivt straffområde. Syrus upptäcker mig och slår en bra passning längs marken. Jag avslutar direkt på ett tillslag. Bollen seglar högt över. Grämer mig omedelbart över att jag inte tog emot bollen för att få till ett mer kontrollerat avslut, det hade varit kul att få göra mål framför fansen.
Med 20 minuter kvar kommer ändå vår kvittering och mot slutet pressar vi South Park, som samtidigt är farliga i kontringarna. Min smärta blir värre, jag har problem att byta riktning och yttern på min kant kommer runt mig två gånger.
– That’s too easy, Anders! vrålar målvakten Josh. Fuck’s sake!
– Don’t fucking let that happen again, fyller vänsterbacken Yannick i när det blir spelavbrott.
Danny frågar om jag är okej och jag svarar att min häl är paj. Jag blir utbytt i 90:e minuten. Mötet med South Park slutar 1–1. På kvällen haltar jag runt i Hyde Park med mina vänner från Sverige. Trots skadan blir jag upprymd av att tänka tillbaka på matchen. Jag hade kul där ute och kanske börjar jag sakta vänja mig vid den annorlunda miljön. Men jag inser samtidigt att om inte hälen läker mirakulöst snabbt har jag förmodligen gjort min sista match på engelsk mark.
17 december
En stor blåröd rand löper längs sidan av foten och så fort jag lägger vikt på den gör det ont i hela benet. Hela den här vistelsen har varit en känslomässig bergochdalbana. Så många ögonblick av frustration och besvikelse. Utskällningarna. De långa dagarna på fabriken. Men det har också funnits stunder av glädje och spänning. Känslan av att imponera på en provträning och bli värvad. Hemmamatchen med Harlow i lördags. Att kriga mot smärta och bli uppmuntrad av en liten men entusiastisk supporterskara. De senaste veckorna har jag haft en stigande hemlängtan och känt att non-league football nog ändå gör sig bäst på avstånd. Samtidigt var senaste matchen den roligaste hittills och egentligen borde det här kanske bara vara början på äventyret. När jag påminner mig själv om känslan jag har haft de flesta dagarna på slutet känns det mer rätt att snart åka hem.
Under en promenad i parken förstår jag att jag inte kan spela nästa match. Det känns okej när jag joggar på tå, men så fort jag använder hela foten gör det för ont. Skriver till Danny att jag inte kan gå ordentligt och att jag därför inte kan se mig själv spela mot Bedfont i morgon. Han svarar att vi ses på nästa träning istället. Det han inte vet är att mitt redan bokade flyg till Sverige lyfter före den.
24 december
Firar jul i Östersund. Framtiden är osäker, men i mitt huvud planerar jag för en säsong i Sverige. Min flickvän pluggar i Stockholm, kanske försöka hitta en klubb där?
När jag skrev till Danny att jag tänkte åka hem över helgerna och förmodligen inte återvända svarade han inte. Har lite dåligt samvete. Samtidigt tänker jag att han är van vid spelare som kommer och går utan att han knappt lärt sig namnen på dem. Om två dagar tar Harlow Town emot Barking FC på annandag jul. Laget har dalat i tabellen och ligger för närvarande åtta. Med mig i laget togs en poäng på två matcher. Det är inget att skryta med. Men jag kommer alltid att kunna säga att jag har spelat i England. Och om framtida lagkamrater undrar hur fotbollslivet var där, har jag en del att berätta.