Om man googlar ditt namn i januari 2020 står det: »Nuvarande lag: Danmarks herrlandslag.«
– Wow, gör det?! Jag är ju pensionerad i dag. Jag spelade bara fyra eller fem matcher till efter den landskampen.
Hur kom det sig att du fick spela?
– Efter avtalskonflikten mellan spelarna och förbundet tillfrågades alla klubbar i första-, andra- och tredjedivisionen om de kunde bidra med spelare. Min klubb Tarup-Paarup var en av få som gav klartecken.
När fick du beskedet?
– Tre, fyra dagar före matchen. Jag jobbade på ett försäkringsbolag och satt på kontoret när en man från förbundet ringde. Han ville att jag skulle samlas med landslaget om tre timmar och ta med mig tre lagkamrater. Jag fick själv välja. Några som valdes bort blev väldigt arga.
Hur var resan?
– Galen. Det var en konstig stämning, inga kände varandra, och förbundet var nervöst. På flyget delade »Faxe« [John Jensen, tillfällig förbundskapten] ut papper till alla där det stod vad vi skulle säga till journalister. »Om någon frågar om konflikten: säg inget.« Han visade oss även en gammal Premier League-match mellan Arsenal och Liverpool, hopklippt med filmen 300 [en actionfilm från 2006]. Mycket märkligt. Och för att kunna ta ut en startelva gjorde Faxe en sorts jobbintervju med alla.
Du imponerade på honom?
– Uppenbarligen. Och jag var i bra form, men i paus bad jag Faxe att byta ut mig. Kramp i båda benen. Jag kunde inte spela en minut till i det tempot.
Hur var det att återvända till vardagen efteråt?
– Bara några veckor senare blev jag pappa för första gången, så det var en speciell höst för mig. Min tröja från matchen, med »Bannis« och nummer 4 på ryggen, hänger nu i min sons rum.