»Min revansch kommer att bli sevärd«

Patricia Wicks, 68 år, hade inte hört något från sin äldsta son på ett tag. De hade skrivit till varandra nästan varje dag under hösten, men de senaste dagarnas SMS hade hon inte fått svar på. Med tanke på att hon visste vilka mörka tankar han burit på det senaste halvåret oroade tystnaden henne.

Därför blev hon lättad när Joshuas namn denna decemberdag 2018 lös upp mobilskärmen. Patricia sneglade på klockan i sin lägenhet i Tampa i Florida och tänkte att det måste vara sent på natten i Sverige. Hon rynkade pannan och svarade.

När hon hörde Joshuas sköra och energilösa röst förstod hon direkt att något var fel. Att han dessutom vägrade slå på sin kamera gjorde henne orolig på riktigt. De brukade ringa videosamtal så att de kunde se varandra.

Joshua berättade för sin mamma att han ville sluta leva. Innan hon hann svara hade han avslutat samtalet.

Patricia satte sig ner på knä och grät. Hon ringde en vän som kanske hade kontakt med någon av Joshuas svenska vänner. Hon ringde Joshuas dotters mamma, som gjorde likadant. Sedan bad hon.

Joshua var ensam hemma i lägenheten i Uppsala. Han klarade inte mer. Det handlade inte så mycket om drickandet, utan om smärtan och tankarna han hade om sig själv. Om alla han svikit. Sin dotter. Sin mamma. Sin son. Den återkommande tanken »om detta är livet vill jag inte ha det« tystnade aldrig i huvudet.

Ett dussintal piller låg redan i hans mage när han ringde sin dotters mamma. Valium, morfin, tre olika smärtstillande läkemedel och ett par sorter till. Han tog farväl i telefonen och lade på. Sedan föll han ihop på badrumsgolvet.

 

Joshua Wicks sträcker ut sin tatuerade vänsterarm över bilens växellåda och placerar handflatan på sin flickväns lår. Han gäspar. Johanna kramar om Joshuas handrygg och styr med andra handen in stadsjeepen i ett industriområde.

– Hämtar du upp mig sen då, älskling? frågar Joshua.

Han pratar mestadels amerikanska med sin låga basröst, men »älskling« uttalar han i vän ton på svenska.

Johanna ler mot honom och nickar.

– Halv tolv?

– Ja.

– Jag hinner nog inte äta med dig i dag, tyvärr, fortsätter Johanna. Men jag kan köra dig till något lunchställe om du vill?

Johanna skämtar att hon, vid sidan av distributionsföretaget hon driver, även extraknäcker som Joshuas privatchaufför.

– Jag kan ge dig dricks, säger Joshua.

– Det är lugnt, det räcker att du ger mig fem stjärnor i betyg.

De skrattar tillsammans, pikar varandra och spinner vidare på chaufförsskämtet tills Johanna stannar bilen några meter från en gymentré. Paret pussar varandra hej då.

Det knastrar i vintersaltet under hans stora, beige Timberlandkängor. Klockan närmar sig tio på förmiddagen och han har varit vaken sedan sjutiden. Då avverkade han sin dagliga powerwalk i novembervädret. De som följer honom på Instagram vet att han ofta förenar morgonpromenaderna med att spela in långa motivationsvideor där han orerar om sin nyfunna självkänsla och revanschlusta.

Här, på ett rymligt gym i östra delarna av Uppsala tar nästa etapp av hans dagliga träningsschema vid. Sedan drygt 13 veckor drillar han sin kropp genom det hajpade tränings- och kostprogrammet »16 weeks of hell«, som enligt Joshua är precis vad det låter som.

Mellan de inledande magövningarna på en smal träningsmatta går han på om hur han »aldrig har varit i bättre form«.

– Jag ska inte ljuga, det känns jäkligt bra att vakna upp på morgonen, se mig själv i spegeln och reagera: »Damn, jag ser bra ut!« Jag ser ut som alla killar i high school som tränade amerikansk fotboll.

Han brister ut i ett högt gapskratt som hörs i hela lokalen.

– Alla mina tränare har alltid anmärkt på hur tjock jag är och sagt att jag måste träna hårdare för att gå ner några kilon. Trots det har de alltid gjort mig till förstemålvakt. Det vore ironiskt om jag inte skulle bli förstaval nu när jag ser ut så här.

Han rappar med i Tupacs All Eyez on Me som väller ut ur gymmets högtalare medan han rör sig vidare mot en hög, horisontell hävstång i lokalens större redskapsrum. Vid ryggslutet breder en svettfläck ut sig.

En bred man i hårt åtsittande träningstajts och svart huvtröja kommer fram och grabbhälsar högt med handflatan.

– Charles, my man! utbrister Joshua.

– Jag har aldrig sett dig svettas så mycket, säger mannen med ett leende.

Joshua skrattar. De kallar varandra »bro« och »man« och pratar kalorivärden och sallader. Joshua berättar om sin träningsplan och de senaste veckornas utveckling. Efter några följdfrågor säger Charles:

– Det är därför du är så lean, bro. Det är därför du är så lean, baby!

Joshua nickar och hänger ett lila gummiband i hävstången ovanför huvudet.

– När jag började träna i september klarade jag knappt en »chin«, säger han. Jag vägde 119,8 kilo och hade inte tränat sedan jag blev avstängd. Nu väger jag drygt 98.

Han betraktar sig själv i spegeln och märker upprymt att han kan tyda sina magmusklers konturer genom tröjan. 

– Du fattar? När jag skriver på mitt kontrakt kommer jag att vara snabbare och starkare i målet än någonsin tidigare i karriären.

Medan han börjar häva sin kropp upp och ner tänker jag att han pratar om »den kommande säsongen« som om detta är vilken försäsong som helst. Han benämner »sitt kontrakt« som om det bara ligger där och väntar på honom. Visserligen hävdar hans manager och agent Glenn Bovin att han har kontakt med flera klubbar som uttrycker intresse, och visst kan Joshua skriva kontrakt med en ny klubb redan nu. För någon vecka sedan började han dessutom träna fotboll med Glenn i en inomhushall här i Uppsala. Men faktum kvarstår: träna med ett lag får han inte börja göra förrän den 18 februari – två månader innan dopningsavstängningen är över. Vilken klubb är beredd att chansa på en 36-årig, dopningsstämplad målvakt som knappt har rört en boll på snart två år?

 

En så här utdragen period utan fotboll har Joshua inte upplevt sedan han gjorde sin första fotbollsträning i trädgårdsvantar som 10-åring. Den längsta skadeperioden i hans karriär, när axeln pajade i D.C. United 2009, var inte i närheten av de 20 månader han nu har varit avstängd. Kortare än så här var också perioden då hans mamma lade in honom på en vårdinrättning för mentalt instabila barn.

Joshuas föräldrar skilde sig när han var fem år och mestadels var det hans mamma Patricia som med små ekonomiska medel uppfostrade honom och hans två syskon i San Bernardino i södra Kalifornien. Med den temperamentsfulle Joshua, diagnosticerad med ADHD, var det en psykisk påfrestning.

»Jag hade min teddybjörn med mig och samlade på basketkort, men jag grät varje natt därinne.«

När Joshua fyllt sju år lyssnade han allt mer sällan på sin mor och gjorde saker utan tillåtelse. Ville han högljutt rusa ut ur kyrkan på söndagar rusade han högljutt ut ur kyrkan på söndagar. Och han blev mer och mer våldsam, oförmögen att känna empati för de jämnåriga han jagade med kniv eller för de bilförare han för nöjes och adrenalinets skull attackerade med stenar. Joshua fick inte dåligt samvete för något, trots att han mer än en gång gick över gränsen i bråken med sin ett år yngre bror. Inte ens när han höll stryptag så hårt och länge att Thomas knappt rörde sig längre.

Till slut kände sig Patricia tvungen att ringa efter hjälp. 

– Det var så svårt för mig, säger hon. Att bara sitta där när de bar iväg honom under armarna, samtidigt som han grät och skrek, var hemskt. Jag kände mig skyldig. Men hans beteende hade spårat ur, jag kunde inte få honom att skärpa sig.

Frågar man Joshua själv upplevde han tiden på mentalsjukhuset som ett år, men hans mamma Patricia hävdar att han fick komma hem efter några månader.

– Jag hade min teddybjörn med mig och samlade på basketkort, men jag grät varje natt därinne, säger Joshua. Jag kände mig kidnappad. Efter det hade jag extremt svårt att lita på någon och jag kände mig likgiltig inför saker. Men lyckligtvis hjälpte det mot min inneboende ilska. I dag är jag glad att mamma gjorde så, för jag behövde den där skiten. Där föddes också en drivkraft som har hjälpt mig i livet.

Något år senare flyttade familjen Wicks till norra delen av San Bernardino. Joshua var social och lärde snabbt känna folk i området, men han lyssnade fortfarande sällan när hans mamma bad honom att komma hem.

– Han var en aktiv pojke, säger Patricia. Väldigt ambitiös. När någon i området behövde hjälp med att köpa mat eller tvätta såg han en chans att tjäna några dollar. Om en granne hade haft fest gick han dit och frågade om han fick samla ihop ölflaskorna för att panta till glasspengar.

Snart trillade glasspengarna in även från andra håll. Som tolvåring började Joshua umgås med killar som var i äldre tonåren och som sålde droger, gjorde inbrott, sålde prostituerade och bråkade med andra kriminella gäng. Han blev deras springpojke. Lämnade av en påse narkotika och fick några dollar som belöning.

Samtidigt spelade han allt mer fotboll. Det hände att någon av hans nya vänner fick syn på honom i fotbollsmundering när han gick hem från träningen sent på kvällen.

– De hade ett skämtsamt smeknamn för mig på grund av mina stora tänder, säger Joshua och skrattar. »Hey ›Grill‹!« ropade de. »Kan du lämna av det här paketet på vägen hem?«

»För första gången kände jag att jag kunde vara helt uppriktig mot en kvinna, att jag inte behövde gömma mig bakom min fotbollsspelande image.«

Inom ett par år lärde han sig att köra bil och skjutsa sina vänner till och från villor vars ägare var bortresta. Medan de bröt sig in och stal värdesaker körde 14-årige Joshua runt kvarteret och återvände vid en förbestämd tidpunkt.

Någon »riktig« gängmedlem blev han aldrig, säger han, och att vistas i de kretsarna var inget karriärval han gjorde, han »gillade bara att umgås med de människorna«. Men när han fick ett fotbollsstipendium till California State University i Bakersfield tre timmar norrut var det inte bara att packa väskan och flytta. Det krävdes ett godkännande från »människor med högre status«, som Joshua uttrycker det.

– Jag var tvungen att fråga och fick först höra: »Shut the fuck up! Här, ta den här grejen dit och gör detta nu!« Men med mitt rykte och respekten jag gjort mig förtjänt av, och eftersom jag var så okomplicerad och inte myglade, gav de mig tillåtelse att lämna det livet bakom mig. Med löftet att aldrig återvända och att jag skulle ägna hela mitt liv åt fotboll.

 

 

I en saluhall i centrala Uppsala står Joshua och dreglar över uppradade bakelser bakom en disk. Dem får han inte äta, enligt kostprogrammet. Det otillfredsställda sötsuget har satt hans disciplinära sida på prov under de här veckorna, och ett par gånger har han inte kunnat hejda sig. Oreokakor är en svag punkt. I dag biter han sig i läppen och nöjer sig med pannbiff.

Han har duschat efter träningen och bytt om till mörka jeans, vit T-shirt och blå keps med en figur från barnprogrammet Sesame Street som motiv.

– Cookie Monster! Jag älskar den killen.

Han förklarar att han som liten var besatt av kakor. Mamma Patricia bakade hemgjorda någon gång i veckan och Joshua hjälpte till. Till ett stort glas chokladmjölk tryckte han sedan i sig alla nybakade kakor samma dag.

En dag satt han och tuggade framför TV:n när en lurig blå krabat som »käkade kakor för sitt liv« dök upp på skärmen.

– Nam, nam, nam, nam, nam! imiterar Joshua och matar frenetiskt in låtsaskakor i munnen med båda händerna.

Han pekade upprymt på varelsen på TV:n. »Hey, det är ju jag!«

– Jag gillade hans stil. Ett galet djur som inte brydde sig om någonting, som älskade kakor och som var blå – min favoritfärg. Perfekt! Sedan dess är han mitt kraftdjur. Jag har samlat på alla möjliga Kakmonsterprylar genom åren. 

När vi sätter oss vid ett runt bord på den trånga serveringen håller Joshua stolt fram sin högra underarm några centimeter över våra pannbiffar. Där sitter hans färskaste tatuering: en avbildning av Kakmonstret och Disneyfiguren Långben intill orden »Du & Jag«. En kärleksförklaring till Johanna.

– I början när vi träffades berättade hon att hon ibland kallades för »Långben« av sina vänner, på grund av sina långa ben. Ett tag senare pikade jag henne för att hon skrattade som »Goofy«. Hon pekade på sig själv och sa: »Du vet vad Goofy heter på svenska, va? Långben!« Jag skrattade nog i fem minuter.

Han pratar mycket och ömsint om Johanna. De träffades via en dejtingapp ett par veckor innan han testades positivt för en nedbrytningsprodukt från kokain.

– Vi hade bara setts ett par gånger och det kändes riktigt, riktigt fint, säger Joshua. För första gången kände jag att jag kunde vara helt uppriktig mot en kvinna, att jag inte behövde gömma mig bakom min fotbollsspelande image. Det var något med hennes sätt att se och lyssna på mig – hon lät mig prata och dömde mig inte – som jag gillade. Men så fort avstängningen kom räknade jag med att hon skulle backa ur.

Varför?

– Jag tänkte: »Nu är det kört.« Hon kommer att se mig som någon jävla street kid eller något. Men hon stod verkligen på min sida. Hon skämdes inte över att bli sedd med mig på stan, trots att jag kände mig som den mest hatade mannen i Uppsala.

– Hallå, hello Josh!

En man i 70-årsåldern med vitt, välkammat hår och Siriusnål på kavajslaget dyker upp till vänster och tar Joshua muntert i hand. Det är Lasse Svensson, välkänd krögare i staden och mångårig ordförande i moderföreningen IK Sirius (uppdelad i fotbolls-, bandy- och innebandysektioner).

– Ni har riktigt bra käk här, berömmer Joshua direkt och förklarar för mig att Lasse äger saluhallen.

Lasse frågar Joshua hur han mår och när han kan spela igen.

– 18 februari kan jag börja träna igen, svarar Joshua.

– Då är det över?

– Nej, själva avstängningen är över den 18 april. Men jag kan börja träna med en klubb den 18 februari.

– Jaha. Jaja. Elände.

Några tysta sekunder. Lasse har fortfarande blicken fäst på den avstängda målvakten.

– Men jag hörde … ska de ta bort det där nu?

Joshua nickar.

– Ja.

– Jag tyckte att jag läste någonstans att Wada skulle quit that thing from the doping list. Kokain.

– Det är därför jag hoppas att detta kommer att vara över snart för mig, säger Joshua. Men vi får se vad som händer. Jag ser bara till att fokusera på vad jag kan göra. Jag vill inte ha några ursäkter när det blir grönt ljus.

– Det är bra, Josh.

När Lasse lämnar bordet fastnar Joshua i tankar om avstängningen och framtiden. Han och agenten Glenn förbereder en benådningsansökan till Riksidrottsförbundet. Dels med motiveringen att kokain inom kort kommer att plockas bort från Wadas lista över dopningsklassade preparat för idrottare, dels lyfter de ett färskt dopningsfall där handbollsmålvakten Dan Beutlers kokaindom sänktes från 15 till 12 månader. Skulle de besluta samma sak om Joshuas dom skulle han kunna träna med ett lag direkt.

– Men jag måste ha tålamod, säger Joshua. Jag väntar, jobbar.

Är du bekväm med att vänta?

– Just nu kryper det under skinnet på mig. Jag kan vara lugn i tre, fyra dagar, sedan petar jag Johanna i sidan och säger att jag håller på att bli fucking galen. Jag vill bara spela, sitta i omklädningsrummet och snacka skit, rädda en boll, lyssna på motståndarfansens buande … Jag har satsat helhjärtat på fotbollen sedan jag började på college. 18 år senare, för första gången i mitt vuxna liv, spelar jag inte fotboll på heltid. För mig är det en väldigt konstig upplevelse.

Helst skulle han vilja spela för Sirius igen. Han känner sig rotad i Uppsala och vill fortsätta att vara nära Johanna. Samtidigt inser han att relationen med Uppsalaklubben inte är som den var före de där veckorna i april 2018.

 

Joshuas tydligaste minnesbild från premiären mot Hammarby den 1 april 2018 är att han fick Muamer Tanković att flyga. När Hammarbys mittfältare löpte på en djupledsboll klev Wicks ut några meter från mållinjen, hann först till bollen och stötte samtidigt in i Tanković smalben så att spelaren nästan voltade ett helt varv.

Allt gick bra med Tanković, understryker han. Och även om han själv släppte in tre mål i den matchen gjorde han en »riktigt bra insats«. Flera vassa räddningar. Av de grönvita hemmasupportrarna fick han höra att han var »värdelös« och att »amerikaner inte kan spela fotboll«, och det tolkade han som smicker. Han var bättre tränad än på länge, vägde elva kilo mindre än ett år tidigare och kände sig rapp. 

På väg ut till omklädningsrummet såg han att lagkamraten Ian Sirelius pratade med en man och en kvinna i spelargången. Båda var civilklädda, hade accessbrickor hängande runt halsen och mannen bar en skrivplatta med fastklämda papper i handen.

När Joshua närmade sig sökte mannen hans blick och bad honom att följa med. Joshua skrattade till. Han hade testats en gång under försäsongen, så detta var andra gången sedan årets start som han blev »slumpmässigt utvald«. Även föregående år upplevde han att han kissade i en plastkopp fler gånger än någon annan i laget.

»Oh, den svarta killen igen?« skämtade Joshua och hämtade hem ett par skratt från lagkamrater runt omkring. Någon frågade om han skulle bli godkänd. Joshua svarade lugnt: »Ja, ja. Klart jag blir godkänd.«

»Han vidhåller vad han hävdade från första början: någon måste ha smugit ner kokainet i hans glas på en efterfest fyra dagar före Hammarbymatchen.«

När han passerade ledarnas rum undrade fystränaren Viktor Helander vart han skulle. »Drogtest«, svarade Joshua. »Igen?!« utbrast Viktor. »Tydligen.« Dopingkommissionens kontrollanter gick nära honom i korridoren och Joshua passade på att skämta på nytt, högt så att kontrollanterna skulle höra: »Hey Viktor, hur lång tid tar det för crack att gå ur kroppen?«

De gick vidare till utrymmet för dopningstester på Tele2 Arena, ett litet rum med en toalett, ett enkelt bord och kala vitmålade väggar. Medan han och Ian skrev sina signaturer på ett par papper frågade Joshua hur det egentligen går till när de väljer vilka spelare som ska testas efter matcherna. Förklaringen, att de slumpmässigt väljer två namn från en lista, tyckte han inte lät särskilt slumpmässig.

Efter några minuters diskussion drog han ner byxorna, kavlade upp målvaktströjan till brösthöjd och försökte fylla plastkoppen. Den manliga kontrollanten övervakade hela processen. Eftersom Joshua hade kissat i halvtid tog det lite längre tid för honom än för lagkamraten Ian, men efter drygt en kvart var han klar med dopningstestet och gick och duschade.

 

På förmiddagen den 18 april, bara några timmar innan Sirius skulle möta Häcken i Allsvenskans fjärde omgång, ringde Joshuas mobil hemma i lägenheten. Han hade precis kommit tillbaka från mataffären och köpt frukost.

Klubbchefen »Micke« Lundgrens namn dök upp på skärmen, men Joshua lät signalerna ringa ut. Han gillade inte att svara i telefon på matchdagar. Micke messade att han skulle ringa på nytt, och Joshua tänkte att det måste gälla något viktigt om kvällens match. Han svarade. »Vad gör du?« frågade Micke. »Bara slappar och gör mig redo för matchen«, svarade Joshua. »Du, jag måste prata med dig. Är det lugnt om vi går och tar en kaffe och sätter oss och pratar?« »När?« undrade Joshua och påpekade att det gärna fick ske så snart som möjligt för att inte störa hans matchförberedelser. »Ja, jag är på väg till dig nu«, svarade Micke.

När Joshua satte sig i passagerarsätet sade klubbchefen att de skulle åka till ordföranden Ove Sjöbloms kontor. Joshua blev förvånad: »Vad menar du? Vi skulle ju ta en kaffe.« Micke såg på honom. »Ligan ringde oss och sa att du misslyckades med ditt dopningstest.«

Dagarna efteråt minns Joshua som en osammanhängande, tung röra i skallen. Sirius berättade om det positiva dopningstestet på en presskonferens. Enligt Joshua hade de kommit överens om att han själv skulle delta och lägga alla kort på bordet – han ville förklara vad han trodde hade hänt och svara på alla frågor. Men när han väl kom dit stoppades han i dörren av Sirius, hävdar han. Han gick hem till en vän och fick höra hur Ove Sjöblom hade beskrivit händelsen för medierna. »Vi tar fullständigt avstånd från det här«, hade ordföranden sagt och meddelat att klubben tänkte bryta målvaktens kontrakt.

För Joshua kändes det som att bli kastad till vargarna.

Han förbjöds från att vistas på Sirius träningsanläggning och arena. Av vännen Glenn Bovin, en lokal entreprenör som han lärt känna genom klubben, fick han hjälp att ordna advokat och göra sin version hörd i utredningen.

»Jag tycker synd om vilket lag som än spelar mot mig och jag tycker synd om vilken anfallare som än kommer nära mig nästa år.«

Så småningom utvecklades relationen med Sirius till en ekonomisk tvist som handlade om återstoden av kontraktslängden, lägenheten som tillhörde Sirius och Joshuas rätt till lön. Han fick leva på sparade pengar och hjälp av sin mamma och vänner.

20 månader senare har Joshua fortfarande inte haft någon kontakt med Sirius. Sina tidigare lagkamrater har han bara stött på ute på stan. Och han vidhåller vad han hävdade från första början: någon måste ha smugit ner kokainet i hans glas på en efterfest fyra dagar före Hammarbymatchen. Det »finns ingen annan rimlig förklaring«, menar han. Han säger att han inte medvetet har använt någon drog sedan tonåren i San Bernardino. Dessutom påstår han att han senare fått höra av vänner att en kille erkänt att han spetsat Joshuas drink med kokain. Skrutit om det i Uppsalas uteliv. Men inte velat säga något till polisen. Däremot har killen, enligt Joshua, försökt pressa hans advokat på pengar i utbyte mot att erkänna för polisen.

Den redogörelsen hjälpte inte när Joshua överklagade avstängningen med hänvisning till avsaknaden av uppsåtligt intag av kokainet. Han hävdade dessutom att avstängningslängden var oproportionerlig i förhållande till mängden kokain som hittats i hans kropp. Men istället dubblerades den ursprungliga ettårsdomen i februari 2019. Riksidrottsnämnden bedömde att han hade brustit i sitt »mycket höga aktsamhetskrav« som ställs på elitidrottare, och alltså inte säkerställt tillräckligt noggrant att drinken han serverades på festen var drogfri.

 

På väggen intill divansoffan i Joshuas tvåa hänger en inramad whiteboardtavla. Orden »You did it!!!« tar upp större delen av tavlan och syftar på de 16 träningsveckor som Joshua nu har genomlidit. Längst ner till höger står det, med en annan, mer ordentlig handstil: »You are not alone!« följt av ett hjärta.

– Min motivationstavla, säger Joshua. Johanna har skrivit lite där också.

Det är fyra dagar till jul. Joshua och Johanna har precis kommit hem från en vecka i Tampa med hans mamma och 15-åriga son. Drygt tre veckor har passerat sedan Joshua satt i saluhallen och hoppades på att bli benådad av Riksidrottsförbundet. Inga svar än.

Klubbjakten fortsätter. Glenn håller kontakt med sportchefer under julledigheten. Några klubbar i Ukraina, Tyskland och Danmark är fortfarande aktuella, men ännu har han inga konkreta anbud från elitklubbar i Sverige. Dessutom har Sirius värvat en ny målvakt från Kanada.

– Men jag har inte gett upp Sirius än, säger Joshua. Visst, de har två okej målvakter nu, men de borde värva en till.  

Paret vill köpa en julgran och knallar ner mot ett närbeläget torg. På vägen fortsätter Joshua att prata målmedvetet om sin kommande comeback.

– Om Sirius inte plockar upp mig igen och jag möter dem med ett annat lag, tycker jag synd om Sirius. Jag tycker synd om vilket lag som än spelar mot mig och jag tycker synd om vilken anfallare som än kommer nära mig nästa år. Min revansch kommer att bli sevärd, det lovar jag dig.

Medan han och Johanna väljer julgran tänker jag på alla gånger han har sagt just de där orden. Hur han vill bevisa för folk att han inte bara snackar. Jag hinner inte fråga honom om tankarna innan han slänger upp den köpta julgranen på axeln och stämmer in i en sång så högt att det hörs över hela Sysslomansgatan.

– We got a Christmas tree, oh how lucky we must be!

»Det kändes som om jag var fucking Quasimodo från Notre Dame som traskade runt i stan. Blickar, viskningar om droger och skit.«

En kvart senare står Johanna på sin vardagsrumsparkett och försöker ställa sitt nya inköp rakt i en julgransfot. Joshua försöker i sin tur hitta en sittposition i soffan som är lindrig för hans smärtande rygg.

Jag frågar honom om den första tiden efter avstängningen.

– Jag var väldigt arg en lång tid. Flera veckor efteråt. Jag ville avreagera mig på någon, men Johanna sa att det inte skulle hjälpa mig.

Vad gjorde du för att hantera ilskan?

– Jag drack mycket. Varje dag. Hela dagarna. Konjak och vodka. Dagen efter presskonferensen var jag helt … bara … inte okej. Jag satt hemma i soffan med TV:n på och sänkte en hel flaska Hennessey på mindre än två timmar.

Varför gjorde du det?

– Jag ville bli full. För att sätta stopp för allt ljud, alla känslor och all skit som pågick i huvudet. Till slut var flaskan tom. Jag ställde mig upp och förväntade mig att vara fucked up, men inget hände. Ingen hade gissat att jag druckit en droppe alkohol, om man inte hade luktat på min andedräkt. Inga fylleögon eller någonting. Jag var helt nykter. Alkoholen hade ingen effekt på mig.

Johanna kommer smygande och sätter sig nära Joshua i soffan.

– Förlåt att jag stör, men Måns vill visa dig sina nya skor han köpte i dag.

Johannas 13-åriga son lunkar in i vardagsrummet med ett par svarta gympaskor på fötterna.

– Fräscha! Jag gillar dem, säger Joshua.

– Tack, säger Måns stolt och går ut i hallen igen.

– Jättefina, Måns! ropar Joshua efter honom. Vilken storlek har du? 45?

– 44,5.

– De där får du hålla hårt i så de inte försvinner, säger Joshua med en ton som antyder att han själv vill ha skorna.

Han ler nöjt åt sitt skämt innan han vänder sig mot mig och blir seriös igen.

– Jag behövde åka härifrån.

– När jag körde dig till båten? frågar Johanna som dröjer kvar i soffan med handen i Joshuas.

– Ja. På söndagen, fem dagar efter beskedet.

– Jag förstod att du inte ville vara i den här staden. För mig kändes det tryggt att du skulle bli omhändertagen av din kompis i Mariehamn.

Han tittar ner och snurrar snusdosan mot mobilen som ligger i soffan.

– Det kändes som om jag var fucking Quasimodo från Notre Dame som traskade runt i stan. Blickar, viskningar om droger och skit. Sedan, när jag kom tillbaka från några veckor hos min vän på Åland, höll jag mig inne. Ville inte träffa någon. När jag väl gick ut gjorde jag det sent på kvällen, fällde upp huvan och valde små, mörka bakgator.

När började det där släppa?

– Den jobbigaste känslan började försvinna när jag vågade gå genom stan under dagtid första gången igen. Efter några månader. Sedan blev det gradvis, i snigelfart, bättre. Men en tanke, minsta lilla grej, kunde ta ner mig på botten igen.

Kan du beskriva de tankarna?

– Misslyckande, som en förlorare, självmordsbenägenhet, skam, pinsamhet, ilska, frustration … de tankarna upprepades om och om igen. Jag log inte så mycket, om ens något. Jag kände mig värdelös. Det är nog det ord som beskriver det bäst. Jag kände att det inte fanns någon mer mening med mig. Punkt.

Hur var det för dig, Johanna, att se honom sådan?

– Det var så svårt, för det var inte alls så jag såg på honom.

Joshua:

– Jag tror inte att någon riktigt kunde förstå vad det var för skit som rörde sig i mitt huvud, och jag var nog lite hård mot dig också, så envis som jag var.

– Ja, det var du, men du öppnade upp för mig ganska tidigt och kunde inte gömma dig. Samtidigt ville jag inte …

– Push, testar Joshua.

– Va?

– Du ville inte pusha mig för hårt.

– Nej, inte alls. Jag försökte bara omfamna all positivitet jag kände om dig som person och inte prata så mycket om vad du borde göra eller din situation. Utan bara stötta dig genom att berätta hur jag såg på dig.

Plötsligt, när Johanna ändå känt att det blivit lite bättre, vaknade hon den 10 december 2018 upp till ett SMS som Joshua hade skickat vid tretiden på natten: »Jag kan inte sova.« Hon fick en orolig känsla. Hon hade frågat honom flera gånger de senaste månaderna om han seriöst funderade på att avsluta sitt liv. Hon hade försökt övertyga honom om att söka hjälp, att prata med någon professionell. Varje gång hade han blivit upprörd.

Hon svarade på Joshuas natt-SMS direkt men fick inte svar på flera timmar, och ordet »levererat« istället för »läst« under textrutan indikerade att Joshua inte ens hade öppnat det. Samma oro for genom Joshuas mammas huvud på andra sidan Atlanten. Ingen fick kontakt med honom, ingen visste att han låg på sitt badrumsgolv.

När Joshua vaknade upp bredvid toaletten spydde han våldsamt. Senare hörde han av sig till Johanna. Först ville han inte säga något, men sedan skrev han vad som hade hänt under natten. Hur han hade proppat i sig alla piller han hittat hemma för att försöka avsluta sitt liv. Han skrev vidare: »Jag tror jag behöver prata med någon.« Det var vad Johanna behövde. Grönt ljus. Hon var redan på väg ut ur sin lägenhet när hon frågade om hon skulle köra honom till psykakuten med detsamma. Hon stirrade på sin telefon i väntan på svar. 30 sekunder gick. »Ok.« Hon rusade in i bilen och körde mot hans lägenhet.

– Jag har aldrig sett någon i så dåligt skick som när jag hämtade upp dig, säger Johanna och ser Joshua i ögonen.

– Var det så illa? säger Joshua.

– Du var en skugga av dig själv.

Jag ber henne beskriva hur hon menar.

– Mina ögon var förmodligen tomma? föreslår Joshua.

– Du visade mig inte ens dina ögon. Du hade din hoodie uppdragen och din hållning var bedrövlig. Jag körde långsamt, märkte du det?

Joshua skakar på huvudet.

– För att du kändes så skör, fortsätter Johanna. Det kändes som om du skulle gå sönder om jag gjorde en snabb sväng eller något. Det var som om jag körde ett …

– Fabergéägg? föreslår Joshua.

– Typ. Något ömtåligt.

»Jag bröt nästan ihop. Släppte ut allt. Det var skönt. Han tyckte inte synd om mig utan var rak och informativ.«

På sjukhuset fick de vänta. Efter nästan sex timmar tappade Joshua tålamodet. Han sa till personalen att han tänkte gå. Johanna röt till: »Jaha, så vi har slösat hela dagen här i onödan?«

– Vi kom överens om att åtminstone vänta en stund till, tills klockan slog fem, säger hon.

De tittar på varandra och Joshua ser något i blicken på Johanna.

– Vadå? säger han.

Johanna skakar på huvudet.

– Vad? upprepar Joshua med en mer uppmanande ton.

– Jag har svårt att föreställa mig att jag hade låtit dig gå därifrån.

– Du hade fått göra som min mormor som en gång satte sig på mig när jag inte lyssnade på henne. Hon bara satt på mig i typ en halvtimme tills mamma kom hem.

Johanna skrattar.

– Japp, det hade jag varit beredd att göra. Jag var så målinriktad, jag hade ett uppdrag att utföra.

Fem minuter i fem ropade de upp hans namn.

– Sedan satt jag och pratade med läkaren, säger Joshua. Jag bröt nästan ihop. Släppte ut allt. Försökte förklara för honom vad och hur jag tänkte. Det var skönt. Han tyckte inte synd om mig utan var rak och informativ.

– Och förstående, fyller Johanna i.

– Det var vad jag behövde.

Johanna vänder blicken mot mig.

– Josh var rädd att någon skulle säga något till medierna om att vi var där. Men jag lugnade honom: »Vi är i Sverige nu. Om någon tidning får veta skulle de aldrig publicera det.«

– Hemma i USA hade de publicerat skiten ur den storyn.

Hon ser på honom.

– Du var också rädd att de skulle låsa in dig, säger hon. Att du inte skulle få något att säga till om. Och ärligt talat hoppades jag lite på det. För sedan släppte de dig bara, och det kändes inte helt bekvämt för mig. Men veckorna som följde tyckte jag att du verkade lugnare. Som om du hade slagit i botten och kände att det enbart gick att gå uppåt.

Förutom att få antidepressiv medicin, prata med terapeuter och psykiatriker, började Joshua skriva ner sina tankar.

– Dark poetry, säger han och ler. Det kändes bra att uttrycka mig på ett sätt som jag vet att folk som känner mig, och som är smarta nog, förstår sig på. Och samtidigt är det känslor som många människor bär på i olika skepnader. Någon kan förlora sitt jobb och känna som jag gjorde. En annan kan bli dumpad. Det är bättre att skriva mörka saker än att inte finnas.

 

En vecka in i januari har det fortfarande inte börjat röra på sig i klubbjakten. Joshua har haft ett par lugna jul- och nyårshelger och har nu börjat trappa upp målvaktsträningen med Glenn. Rastlösheten har ökat i takt med att hans framtid inte blir tydlig. Han talar om den ukrainska klubben som en allt mer möjlig destination.

Jag frågar om han ens funderat på att sluta med fotbollen.

– Inte riktigt, svarar han. Jag kommer att ta minsta lilla chans innan jag gör det, bara det är ett kontrakt som betalar mina räkningar. Så fort jag får en chans att sätta foten i dörren, ja, då ska jag kliva rakt igenom dörren. Då ska folk få äta upp allt skitsnack.

Det är varken första, andra eller tredje gången han återvänder till den där drivkraften. Hur många skitsnackare finns det egentligen att motbevisa?

– Den där energin har jag alltid haft i mig, säger Joshua. Under uppväxten, när mamma förbjöd mig att göra saker, när jag var för fattig för att köpa fotbollsskor eller när mina ungdomstränare började säga att jag inte skulle bli något, växte en motivationskraft i mig. Det var på något sätt lättare att göra fotbollen till en passion när jag fick höra att jag inte skulle lyckas med den.

Och nu?

– Att bara komma tillbaka är egentligen tillräcklig tändvätska. Men nu ställs jag inför en ny situation. Allt känns bra. Jag brukar spela bättre när jag har drama omkring mig. Nu är det bara kärlek och godhet – hur ska jag då motivera mig själv att prestera?

Har du listat ut hur du ska förvandla den känslan till prestation?

– Inte än. Men en sak slog mig när jag tränade med Glenn i höstas. Han gjorde några mål på mig utan att jag brydde mig nämnvärt. Men så fort Johanna kom in i hallen sa jag till Glenn: »Nu kommer jag rädda vartenda skott.« Och det gjorde jag.

Kontrasterna är stora jämfört med när han pratade med mig tidigare i höstas om perioden då det var som mörkast. Då beskrev han hur nära det var att han, veckorna efter beskedet om avstängningen, åkte tillbaka till San Bernardino. Allt kändes så hopplöst, ekonomin var så usel och stressen och ångesten så stor, att han på allvar övervägde att kontakta sina barndomsvänner. Gamla kompisar som nu sysslade med betydligt tyngre kriminalitet i den bankrutta stad som enligt en studie från 2019 klassas som Kaliforniens farligaste. Där gängskjutningar och mord tillhör vardagen. Ett liv där skulle åtminstone betala hans räkningar, göra att han kunde tänka på något annat än hur misslyckad han var. 

Han berättar att han trots allt som har hänt är stolt över sig själv. Att han inte åkte, att han sökte hjälp, att han är i bättre form än på många år. Både psykiskt och fysiskt. Joshua vet att allt hade kunnat vara över för många år sedan om det inte vore för fotbollen. Och om folk inte tror på hans version om hur han fick i sig kokainet den där ödesdigra aprilnatten 2018 – vad kan han göra åt det?

Jag frågar vad han ser framför sig.

– Nu vill jag bara få se en av alla de fina människor som jag omges av – Johanna, mina barn, min mamma, Glenn, alla mina vänner här i stan – på en träningsplan eller på en matcharena. Det skulle skänka mig en glädje som jag nog aldrig tidigare har varit i närheten av.