För två minuter sedan fick jag löpande rapporter från Varberg. Ett Mjällbymål där och vi skulle vara klara för Allsvenskan. Men: »Glöm det, de står och rullar bollen i slowmotion till varandra.«
Okej, vi får rikta in oss på kval.
Vi har gjort en usel första halvlek, hamnat i underläge mot nästjumbon BP men med någon form av moral lyckats hänga kvar i matchen. Nu leder vi. Jag brukar vara bra på att koppla bort publiken, men det går inte i dag. Läktarna kokar. Jönköping vädrar allsvenskt igen.
96:e minuten, bollen vid motståndarnas hörnflagga. Där man vill ha den. Men bara sekunder senare kan man höra en knappnål falla på Stadsparksvallen. BP, redan ute ur Superettan, kvitterar och sedan är det slut. Spelare från båda lagen ligger i gräset, några gråter. Det finns inte en enda glad människa på hela arenan. Jag passerar bekanta ansikten från båda klubbarna. Tomma, förstörda blickar. »Andreas, intervju här borta«, säger någon. Jag går dit och pratar, men vad säger jag? Jag vet faktiskt inte. Huvudet är någon annanstans.
Ett par minuter senare äntrar jag ett omklädningsrum som andas apati. Ingen byter om, ingen duschar, ingen gör någonting överhuvudtaget. Jag har heller inte mycket att säga. Alla vet. De behöver varken påminnas eller skällas ut. Allsvenskan är lika körd ändå.
På träningsanläggningen morgonen efter är det gemensam frukost. Innan jag kliver in i matsalen hinner jag undra om ingen annan är på plats. Men alla är här – rent fysiskt. Tystnaden och apatin från omklädningsrummet i går har inte försvunnit över natten. Surret, skratten och de dåliga skämten som brukar fylla salen är långt borta. Spelare, ledare, folk runt laget. Alla mår genuint dåligt. Att träna eller gå igenom BP-matchen i taktiska termer är meningslöst. Mitt enda budskap i misären blir: »Gör vad ni vill i dag. Sitt ner och prata, gå ner i gymmet eller ta en promenad. Ta sedan två dagar ledigt och var med era familjer.«
Följande dagar är hela klubben i något av en chock. Idrottsföreningar pratar ofta om utveckling, framåtblickande, glädje och gemenskap. Det enda som för tillfället finns hos oss är det sistnämnda. Vi delar sorgen och besvikelsen.
Men är det några som har förståelse är det branschfolket. Det tickar in meddelanden och samtal. Från tränare jag känner, från tränare jag inte känner. Från folk jag trodde ogillade mig. Från personer jag inte trodde följde oss. Förbundsfolk. Agenter. De har sett, känt och på något sätt lidit med oss. Det värmer verkligen. Men det får mig också att förstå: vi kan inte bli kvar i den här sorgbubblan hur länge som helst. Där vi får omgivningens medlidande. Där det är synd om oss. Och om jag som tränare inte går vidare, hur ska någon annan då gör det?
Så jag sätter igång. Planerar kommande veckor. Delar upp spelarna. Individualiserar. Spelarna är inte redo att ta ansvar för laget än, men de måste börja med att ta tag i sig själva. Mindre grupper än vanligt. Provspelare in. Boka träningsmatcher. Sätt försäsongen! Visa att det finns något att jobba mot.
Och sakta, sakta händer något. Det tar ett par (jobbiga) veckor, men sedan hör jag spelarns frågor och önskemål igen:
– Brännan, kan vi gå igenom mitt styrkeprogram?
– Kan vi titta igenom min statistik?
– Jag vill ha hjälp med ett kostschema.
Vi rör oss igen.
Andreas Brännström har varit tränare för bland annat IK Sirius, AFC United och Dalkurd FF. Nu är han tränare i Jönköpings Södra. Ännu mäktigare: han är fast krönikör i Offside.