Guldpausen

Karlström: När domaren visslade för halvtid snurrade tankarna. Ångest. Frustration. Besvikelse över att jag hade missat två skottlägen som jag i vanliga fall knappt får ett enda av på fem matcher. Jag kände mig lite tom och såg fram emot 15 minuters vila.

Berggren: Jag var redan i omklädningsrummet. Efter Norrköpings 2–0-mål i 14:e minuten lämnade jag min plats på läktaren.

Lagerlöf: »Henkes« nerver är inte av denna värld. Bosse [Andersson, sportchef] har sagt att det inte går att sitta bredvid Henke när Djurgården spelar fotboll. 

Berggren: Jag vankade av och an i omklädningsrummet och lyssnade till publikljuden från läktaren ovanför. Jag visste att det mest satt djurgårdare på den sektionen, så om vi gjort mål hade jag hört det.

Karlström: Någon gång under första halvlek hörde jag Norrköpingspubliken jubla och fattade inte varför, men jag antog att det var Malmö eller Hammarby som hade tagit ledningen.

Berggren: Jag visste att både Malmö och Hammarby ledde i paus. Jag följde deras matcher genom Text-TV i mobilen.

Karlström: Ärligt talat struntade jag i de andra matcherna. Det fanns inte en chans att de skulle tappa poäng i sina matcher. Vi var tvungna att lösa detta själva och ta minst en egen poäng.

Berggren: Men att hämta upp 0–2 borta mot Norrköping är inget man gör i en handvändning.

Karlström: Norrköping hade inte släppt in något mål på hur länge som helst. Det var inte Falkenberg hemma, liksom. Det gjorde känslan jobbigare när jag gick av planen, men eftersom vi skapat en del chanser hade jag även hunnit bygga upp nytt hopp och intala mig själv att det var möjligt. »Låt oss bara gå in och samla lite energi nu.«

Berggren: Innan spelarna kom in i omklädningsrummet började jag fundera på hur jag skulle hantera morgondagen. Jag skulle behöva ta en lång promenad och smälta den här allsvenska säsongen, som var speciell för mig. Slutomgången spelades på dagen ett år efter min 50-årsdag – samma kväll jag bestämde mig för att inleda min sjunde säsong som VD i Djurgården, trots att jag redan hade skrivit på ett avtal med Sef [spelarföreningen Svensk Elitfotboll] som operativ chef.

Lagerlöf: Jag och Kim satt som vanligt kvar på tränarbänken i några minuter och pratade ihop oss.

Bergstrand: Situationen var allt annat än vanlig, men vi har våra rutiner och det fanns inte i våra tankar att plötsligt göra något annat.

Lagerlöf: Vi var eniga om att det spelmässigt såg bra ut.

Bergstrand: Vi var faktiskt tillfreds med det mesta förutom resultatet.

Lagerlöf: Efter Norrköpings 2–0-mål hade vi klarat att ta över matchbilden, och inga spelare hade börjat stressa upp sig.

Karlström: Direkt efter deras andra mål hade jag bara en tanke i huvudet: »Fan, det blev inget guld.« Det kändes som om vi hade förlorat allt vi kämpat för hela säsongen. Sedan, när bollen låg stilla eller det blev något kort avbrott, sprang jag runt och tänkte: »Shit, vad händer? Tänk om vi inte klarar detta.«

Bergstrand: Norrköping hade varit på vår planhalva två gånger.

Lagerlöf: Vi hotade Norrköping i djupled som vi hade pratat om att göra, skapade hyfsade målchanser och Haris [Radetinac] hade ett bra övertag på sin högerkant.

Bergstrand: Men vi var ändå överens om att vi behövde göra något. Under de sista sju, åtta minuterna av första halvlek hade vi snackat om att byta in Astrit [Ajdarević] och ta ut Curtis [Edwards].

Lagerlöf: Norrköping var såpass tillbakatryckta att det var läge att få in Astrits offensiva kvalitet direkt efter paus. Han kunde slå de avgörande passningarna. Vi diskuterade att gå in med både Emir [Kujović] och Astrit men kände att vi hade tillräckligt bra tryck i slutet av halvleken att det räckte med Astrit till en början.

Berggren: I två av tre matcher är jag med i omklädningsrummet under pausvilan. Att höra tränarnas ord brukar ha en lugnande effekt på mina skakiga matchnerver.

Karlström: På väg ut i omklädningsrummet fick jag några klappar på ryggen av någon på bänken, och av Bosse som stod i spelargången och försökte gaska upp oss. Jag var ganska lättirriterad i det läget, så jag tänkte: »Jag förtjänar ingen klapp på ryggen!« Och jag såg på Bosse att han också kände: »Det här är inte bra.«

Berggren: Jag hade lite hopp kvar i kroppen. Under hela säsongen hade vi lyckats lösa sådana här situationer. Och när de första spelarna kom gående in genom dörren förvånades jag direkt av hur lugna de verkade vara. Jag hade förväntat mig en helt annan besvikelse och uppjagad iver.

Karlström: Jag var en av de första, men det satt några därinne när jag kom in.

Lagerlöf: Efter att jag och Kim hade stämt av med varandra ville jag snabba mig in i omklädningsrummet. Jag var lite orolig att spelarna hade börjat stressa upp sig. Då ville jag vara på plats och bromsa innan det skenade iväg. Någon gång under säsongen hade det varit heta känslor i paus med frustrerade spelare, fokus på domare eller motståndare och lite för mycket adrenalin inblandat, och att ligga under med 0–2 i en så avgörande match var en speciell situation.

Karlström: Det kommer naturligt för mig att ta ansvar i det läget, vi har inte så många som hörs jättemycket i laget. »Andas, grabbar«, sa jag. »Lugn, det är 45 kvar. Nu har vi en kvart på oss att samla oss.« Så att alla inte skulle hetsa upp sig och börja skrika att vi måste göra si och så.

Lagerlöf: Jesper är alltid en av dem som brukar säga något.

Karlström: I vanliga fall, om vi gjort en sämre halvlek eller legat under, kan jag vara ganska hetsig. Jag vill att alla ska ha samma glöd som jag har för att vinna. Före matchen störde jag mig också på att det var för lugn stämning. »Är folk redo?« liksom. »Hallå, vi måste tagga igång lite!« Men just i det här läget var det ganska skönt att det var så lugnt.

»Skulle vi ha skällt ut spelarna i paus? Nej, det är inte vårt ledarskap. Och det har vi inga bra erfarenheter av.«

Lagerlöf: När jag kom in märkte jag att allt fokus låg på vad vi skulle göra därute på planen. Det kändes kontrollerat.

Bergstrand: Spelarna hade lite trix för sig och det pågick ett par sansade samtal i smågrupper.

Karlström: Alla satt väl lite för sig själva och var besvikna över första halvlek. Inte på något hetsigt sätt utan en lugn besvikelse. Jag sa något, någon annan sa något … Det krävdes inget motivationstal för att gå ut och vända – alla hade ju känt att vi kommit igång och fortsatt spela bra fotboll.

Berggren: »Karlis« var uppskruvad, men på ett lugnt sätt.

Karlström: »Tålamod, vi skapar chanser«, upprepade jag. »Det är bara sista skärpan som behövs. Ett mål så kommer de att bli helt skakiga.«

Berggren: Karlis sa att han var »helt säker« på att vi skulle klara det.

Karlström: Jag var så klart inte helt säker.

Lagerlöf: Det var det vanliga konstruktiva tonläget. Ingen stod och skrek, ingen hade stresspåslag, ingen gnällde. Då var det bara att gå och hänga av sig tjocka jackan och mössan i vårt lilla ledarrum som låg på andra sidan av duscharna.

Bergstrand: Henke gick runt där mellan de två rummen.

Lagerlöf: Jag brukar inte titta på honom, för han ser alltid lite småstressad ut.

Berggren: Jag kunde fortfarande inte stå still under pausen, men spelarnas lugn de första minuterna fick mig att må lite bättre.

Karlström: Sedan kom tränarna in och ställde sig på varsin sida av bordet i mitten av rummet där dunken med sportdryck, fruktskålen och vattnet stod. Kim frågade oss hur det var och hur det kändes.

Lagerlöf: Kim inleder oftast paussnacket med att fråga spelarna vad de tycker och tänker.

Bergstrand: Det är en rutin vi jobbat med i alla år. Vi vill veta hur de mår och ser på saker. Vi kan ha vår bild från sidan, men spelarna är närmare alla situationer, närmare varandra och vet hur surret går.

Karlström: »Mackan« [Marcus Danielson] svarade först. Han sa att det kändes som om vi spelade oss fram till bra lägen och att vi måste stänga ner deras omställningar.

Bergstrand: Och det hade vi gjort i slutet av halvleken.

Karlström: Tränarna fyllde i med att vi spelade »skitbra fotboll« och skapade målchanser var tredje eller fjärde minut. Kim tryckte på att vi skulle fortsätta »mala på« och anfalla på Norrköpings vänstersida eftersom Haris hade »ett sjukt övertag« där.

Bergstrand: Deras vänstra wingback, Thórarinsson, hade dessutom fått ett gult kort, så vi ville attackera ännu mer bakom honom.

Karlström: Det är vanligt att man gör så. Om det varit tydligt att Haris, i det här fallet, hade hotat och kommit förbi sin back varje gång han fått bollen, då vill man ge honom bollen i de lägena så ofta som möjligt.

Bergstrand: Särskilt när den backen är varningsbelastad.

Lagerlöf: Kim betonade också att vi hela tiden skulle penetrera i djupled.

Karlström: »Vänd, vänd, djupled, djupled.«

Bergstrand: Vi hade bra djupledstryck med Buya [Turay] och ville fortsätta med det. Det var en av sakerna vi pratat om inför matchen. Det är lätt att bli stillastående när motståndarna ligger lågt med en fembackslinje, och dessutom svårt att ta sig runt. Då är det viktigt att hela tiden komma med nya spelare för att kunna gå igenom deras linjer. Blir det stopp för den ena ska den andra springa i djupled. Och så måste bollen komma.

Karlström: Det var bara de två taktiska grejerna.

Bergstrand: Vi tror på att inte ge fler än två, tre instruktioner i paus. Man kan inte ta upp allt.

»Om någon skulle sitta och tvivla eller inte tro på det till hundra procent ville jag säga något som kanske kunde få upp gnistan hos en person i alla fall.«

Lagerlöf: Sedan bollade jag in ett par grejer och summerade lite. Jag ville bara förstärka det vi hade sagt och betona hur starka vi varit i slutet av halvlekarna.

Berggren: Att tränarna var så lugna förvånade mig inte. Det är de alltid.

Bergstrand: Mår man bra i sina rutiner finns det en grundtrygghet att ta fasta på. Det fanns ingen anledning för oss att göra något annat. Det är vårt sätt att vara och leda.

Lagerlöf: Skulle vi ha skällt ut spelarna i paus? Nej, det är inte vårt ledarskap. Och det har vi inga bra erfarenheter av. Att någon inte jobbar hårt och inte gör sitt bästa är det enda som är värt en utskällning.

Bergstrand: Vi hade inte en tanke på att vara mer uppeldade än vanligt, för det hade inte varit vi. Då om något hade väl spelarna stressat upp sig och känt att något var fel. Att vi över tid gjort så bra ifrån oss i slutet av matcherna hade skapat ett kollektivt självförtroende och lugn.

Berggren: Hela säsongen hade jag känt en koncentrerad och avslappnad energi kring gruppen. Den vardagsmentaliteten är det ledarna som har satt.

Bergstrand: En viktig vardagsdetalj har varit dörren.

Lagerlöf: Dörren!

Bergstrand: När vi kom till Djurgården förra vintern låg vårt rum helt avsides på Kaknäs.

Lagerlöf: Man fick gå runt hela stället, utomhus, för att komma till tränarrummet. Trots att samlingsrummet och köket låg på andra sidan väggen. Det var katastrof. Hur kunde vi med trovärdighet säga till spelarna att vår dörr alltid står öppen när de aldrig någonsin går förbi där? Därför ville jag och Kim få upp en dörr mot samlingsrummet. Vi fick höra att det var omöjligt.

Berggren: Jag trodde inte att det gick eftersom det satt någon fläktgrej i vägen.

Lagerlöf: Vi fortsatte att tjata och när vi kom tillbaka från försäsongslägret i Spanien hade »Kjelle« Frisk, som ansvarar för anläggningen, fixat en dörr där. Det var det bästa som hände det här året.

Bergstrand: Vi fick en helt annan närhet till materialaren, kocken, spelarna – alla.

Lagerlöf: Dörren var otroligt viktig för den vardagliga kontakten med de andra ledarna och spelarna, att umgås naturligt varje dag och kunna ta en avslappnad kopp kaffe före träning.

Berggren: Dörren blev en symbolgrej. Har vi en bra vardag på kansliet når vi bra resultat. Där är vi extremt lika, jag, Bosse, Kim och Tolle. Vi kan säkert uppfattas som defensiva i att inte vilja peka ut några riktigt stora långsiktiga mål, men vardagen är grejen.

Karlström: Efter tränarnas genomgång i paus hade vi några minuter där vi drack sportdryck, tejpade om benskydd, knöt skor, töjde igång våra kroppar och bytte matchtröja. Smågrejer.

Lagerlöf: Jag satte mig med Haris för att gå igenom vad Astrits inhopp innebar för honom, framför allt vid fasta situationer som är mitt ansvarsområde.

Bergstrand: Jag tog en kopp kaffe.

Berggren: Jag fortsatte att gå fram och tillbaka.

Karlström: Det blev lite rörelse där och då sa jag några nya ord: »Yes gubbar, positivt! Positiva bilder i huvudet nu!« Att vi skulle ha fokus och energi hela vägen, sedan kunde vi inte göra något mer. »45 minuter, bara slit! Tålamod.«

Lagerlöf: Det är en jämställd grupp – alla lyssnar på varandra – och Jesper är en av dem som varit med och dragit den här gruppen. 

Karlström: Jag har egentligen alltid varit en ledare i lagen jag spelat, men tidigare år i Djurgården har jag inte spelat varje match eller varit en viktig spelare i laget. Då har det inte känts trovärdigt att ta den rollen. Men 2019 blev det naturligt.

Lagerlöf: Han personifierar den generella djurgårdsspelaren 2019 ganska bra genom att ta ansvar för mer än sig själv.

Karlström: Om någon skulle sitta och tvivla eller inte tro på det till hundra procent ville jag säga något som kanske kunde få upp gnistan hos en person i alla fall. Det var möjligt att göra två mål. Sjukare saker hade hänt.

Bergstrand: Tolle gick ut till Astrit som värmde upp och gav honom instruktioner för fasta och informerade vad vi sagt i paus.

Karlström: Jag svepte sportdryck ur en vit pappersmugg. Sedan gick jag och kissade.

Lagerlöf: Jag måste alltid gå på toa i paus. Jag har en dålig blåsa och dricker väldigt mycket kaffe före och under matcher. 

Karlström: Jag hade svettats ut mycket vätska under första 45, så det kom inte så mycket. Så brukar det vara. Det är mer en tvångsgrej att gå på toa före match och i halvtid. Jag vill tömma mig, känna mig lätt. Inga störningsmoment.

Lagerlöf: Man vill inte bli kissnödig under andra halvlek och tvingas springa på toa sista tio.

Bergstrand: Den enda pausrutinen för mig är kaffet. Jag är glad om det finns kaffe.

Berggren: Den här kvarten hade förstärkt den gnutta hopp jag hade kvar. Kims och Tolles korta, metodiska genomgång och Karlis uppskruvade men samtidigt avslappnade attityd.

Karlström: Någon ropade att domaren var på g och att det var dags att gå ut nu.

Bergstrand: Vi gick ut lite tidigare för att dra igång fötterna. Vi har pratat om att göra det under säsongen, men ibland har det fallit bort och då har vi känt att alla inte riktigt kopplat på hjärnorna.

Lagerlöf: Det är mest en mental grej.

Bergstrand: Den här gången kändes den viktig.

Karlström: Alla gick mot dörren och skrek: »Kom igen, gubbar, nu kör vi!« Jag intalade mig att det var vi som skulle stå där som vinnare efter matchen, så mycket att jag verkligen trodde på det själv.

Lagerlöf: Vikten av matchen gick inte att snacka bort, alla visste att en poäng skulle göra oss till mästare och nu hade vi 45 minuter på oss. Och vi kunde inte ha haft en bättre halvtidsvila kopplat till förutsättningarna, att det stod 0–2 i en säsongsavgörande match.

Berggren: »Bara vi gör ett tidigt mål i andra halvlek nu«, tänkte jag när de sista spelarna lämnade omklädningsrummet.

Lagerlöf: Jag tänkte: »Gör vi bara ettan kommer vi att fixa det här.« Men jag visste att vi helst behövde få utdelning ganska tidigt också.

Karlström: När vi gick ut igen var jag helt övertänd. »Gubbar, tro på det!« upprepade jag. »Får vi bara in ett mål så tar vi detta. 45 kvar, sedan är vi där!«

Berggren: Min tro på guld var tillbaka.

Lagerlöf: Det sista jag gjorde var att gå in och hämta kaffekoppen. Det var viktigt att få med sig en kopp ut till andra.