14 april 2003. Örebro SK begick premiär mot Hammarby på Allsvenskans första permanenta konstgräsarena.
Lars-Inge Jönsson, mattläggare:
»Jag är matt- och parkettläggare i Ösmo. Konstgräs hade jag aldrig jobbat med tidigare när jag fick frågan om jag ville göra ett jobb i Örebro. Och det skulle visa sig bli ett jävla jobb. Det fanns ett italienskt golvföretag – Mondo – som var specialister på idrottsunderlag. De hade lagt mängder av friidrottsmattor och det sades att skulle en sprinter slå världsrekord, då var det bara Mondo som gällde. Nu skulle italienarna in på konstgräsmarknaden och åkte upp till Örebro, anlitade av kommunen. Men det krävdes svensk hjälp också och det var så jag kom in i det hela.
Det var januari när jag kom dit – tre månader kvar till premiären. Och vilken chock jag fick. Italienarna hade redan varit där i två veckor, men arbetet stod helt still. Det var 18 grader kallt. Man hade satt upp tillfälliga tält över planen, men det var på tok för kallt där inne också. Det gick inte att arbeta. Strömmen räckte inte för att maskinerna och limmet skulle fungera. Jag kollade på italienarna. De hade inte ens vinterjackor. De stod som frusna pingviner och ville bara hem. Deras lilla traktor som skulle sprida ut granulatkulorna funkade inte. Motorn hade frusit fast, det var strul med glykolen. Man hade sagt att de var specialister, men jag vet inte … inte på att jobba med konstgräs i ett bistert svenskt vinterklimat i alla fall. Ändå tyckte jag synd om dem. Och eftersom vi låg efter i tidsschemat var vi skraja för att de bara skulle ta sitt pick och pack och åka hem. Då fick Örebros materialförvaltare en lysande idé: ›Vi ringer Thomas Nordahl!‹ Och Nordahl kom redan nästa dag. Välsigne honom, säger jag bara. Italienarna visste vem både han och hans pappa Gunnar var och tyckte det var hur stort som helst att få hänga med honom. Nordahl drog historier om Milan och charmade dem bara genom att vara sig själv. De kunde knappt någon engelska, vi körde mycket kroppsspråk, men med Nordahl kunde de prata italienska. Han berättade vilken av Örebros pizzerior som var den bästa. Hela stämningen förändrades efter hans insats.
Vi fick ordning på tälten också. Med hjälp av gubbarna på Skanska, som byggde en läktare på Eyravallen samtidigt, fixade vi diesel och gasbrännare, vi drog in rör i tälten och fick upp värmen. Då kunde vi börja på riktigt. Och italienarna fick riktiga vinterkläder som var bättre att arbeta i. Det var långa och slitsamma dagar, jag bodde på det billigaste hotellet i Örebro och jobbade i princip sju dagar i veckan. Efter en arbetsdag låg jag i tältet och värmde händerna vid ett slags aggregat. Då dök det upp en figur med mikrofon. Han frågade om örebroarna behövde vara oroliga för konstgräset. ›Närå‹, svarade jag. ›Det enda de behöver oroa sig för är att Hammarby kommer att köra över dem i matchen!‹ Inte visste jag att jag gick ut i direktsändning i P4 Örebro.
Vi jobbade in i det sista, ända in i april. Och när allt var klart kom det blötsnö som sedan frös fast så att det låg en isskorpa över hela planen. Katastrof! Vi fick handskotta hela planen. Italienarna hjälpte till också men ropade att de aldrig någonsin tänkte åka till Sverige igen.
Så kom premiären och det kändes förstås speciellt att Hammarby var ett av lagen. Jag får erkänna att jag var lite nervös. Många var emot konstgräs, så det kändes viktigt att matchen blev bra. Och det blev den verkligen – Hammarby vann med 3–2. Pablo Piñones-Arce satte en riktig stänkare i krysset.
I dag spelar även Hammarby på konstgräs och jag tillhör inte dem som klagar på det. Söderstadion saknar jag, men inte taskiga planer på våren och senhösten. Allt som hände i Örebro den där vintern – kylan, strulet, Nordahl – gjorde också att jag fick en speciell relation med staden. Min sambo och jag åker dit ibland och bor på hotell. Men italienarna har nog hållit sina löften om att aldrig återvända.«