När England slogs ut ur VM 2014 redan i gruppspelet inledde fotbollsförbundet en omfattande utvärdering. Fiaskot i Brasilien skulle inte sopas under mattan, utan analyseras noggrant. Som en del i arbetet ombads samtliga klubbar i de två högsta serierna att komma med sina tankar om landslagets tillkortakommanden. Presterade spelarna dåligt eftersom de var slitna efter ett allt för intensivt matchande i klubblagen? Hade landslaget missat att hänga med i den taktiska utvecklingen? Kanske kunde återhämtningen mellan VM-matcherna i Brasiliens sommarhetta skötts bättre?
När turen kom till Brentford FC, som just avancerat till näst högsta serien, skickade ägaren Matthew Benham tillbaka ett mejl till förbundet som innehöll ett enda ord: »Randomness.« Slumpen.
Brentfords danske sportchef Rasmus Ankersen älskar den anekdoten.
– Så typiskt Matt, säger han. Eftersom vi människor strävar efter kontroll vill vi ha bra och spännande förklaringar till varför saker blir som de blir. Inte minst inom fotbollen. Men ibland är förklaringen inte spännande, ibland är den fucking boring! Och det kan vara svårt att acceptera.
Brentfords träningsanläggning ligger utkastad på ett fält i västra London och är mer eller mindre granne med Europas största flygplats. Planen som just har lyft från Heathrow passerar ovanför spelarnas huvud och dånar så högt och så ofta att tränaren Thomas Frank måste anpassa sina instruktionstillfällen efter dem. Decemberblåsten får de sex plusgraderna att kännas kallare. Dagens träningspass har noll åskådare. I den kylslagna barack som fungerar som klubbens reception sitter två herrar vid ett bord och pular med några papper. En radio spelar East 17:s 25 år gamla pojkbandshit Stay Another Day.
– Det här är en jullåt, säger den ena mannen.
– Det är det väl inte, säger den andra.
– Men lyssna! De har lagt på bjällror: ding-ding-ding, kling-kling-kling. Är det bjällror så är det en jullåt.
– Okej. Då säger vi väl att det är en jullåt.
Mot slutet av träningen anländer Rasmus Ankersen. Han visar vägen till sitt kontor som med sina kala väggar och brist på personliga tillhörigheter mer påminner om ett förhörsrum. Man förstår att han inte är här särskilt ofta.
– En gång i veckan kanske, säger han och slår sig ner bakom ett tomt skrivbord.
Han tar upp sin telefon ur fickan och placerar den på bordsskivan. Var femte minut hörs ett svagt ljud av flygplansmotorer och med ännu kortare tidsintervall tänds displayen på Ankersens telefon. Samtal, mejl och meddelanden strömmar in som vore han en 50-årsjubilar med ovanligt stor vänkrets. Men för den 36-årige dansken är det bara en vardag i mängden. Det är alltid många som vill ha tag på honom. Utöver att vara Brentfords sportchef är han även ordförande i FC Midtjylland, som också ägs av Matthew Benham. Han är dessutom affärskonsult, flitigt anlitad föreläsare och författare till populärvetenskapliga böcker. I den bäst säljande, Guldgruvorna från 2013, undersöker han miljöerna som har fostrat några av världens främsta elitidrottare. Han reser till Kingston för att begripa det jamaicanska sprintundret, till Nairobi för att förstå varför kenyaner är så framgångsrika i långlopp, till Rio de Janeiro för att lära sig mer om brasiliansk fotbollskultur.
Guldgruvorna har översatts till 25 språk och en av dem som läste den på engelska var Matthew Benham. Den skygge mångmiljonären, som blivit rik på att konstruera sannolikhetsmodeller inom bettingindustrin, hade då nyligen tagit över ägarskapet i Brentford FC – klubben han hejat på sedan barnsben. Laget låg i League One. Benham fascinerades av boken och såg i Ankersen en driven man som, trots att han spelat i Midtjyllands ungdomslag och arbetat i klubbens ungdomsakademi, inte uttryckte sig som den typiska fotbollsmänniskan. Ankersen insåg i sin tur att Benham inte var en fotbollsägare i mängden. För det första var han supporter till klubben han kontrollerade, vilket garanterade att han inte såg den som en leksak han kunde tröttna på vilken dag som helst. För det andra var det hans sätt att prata.
– Första gången jag träffade Matt frågade jag hur han bedömde Brentfords chanser att gå upp i The Championship. »42,3 procent«, svarade han. Och det var inget han bara drog till med. Utifrån en avancerad sannolikhetskalkyl hade han värderat möjligheten till just 42,3 procent. Det är klart att jag tänkte att den här killen inte var vem som helst.
Sedan männens första möte har de tagit kontroll över Midtjylland och sett Brentford etablera sig i Championship. Gemensamt för båda klubbarna är intresset för siffror och statistik. Långt innan var och varannan fotbollsstudio började tala om expected goals skapade Benham en modell som efter varje match visade hur den sannolikt borde ha slutat. Mycket förenklat grundade sig modellen på antagandet »laget som skapar flest målchanser har störst möjlighet att vinna«. Målchanserna graderades utifrån hur heta de var. Styrkan på motståndet var också en variabel, tillsammans med flera andra. Modellen används fortfarande, och även på andra ligor där Brentford letar efter nyförvärv som vid en första anblick inte ser särskilt imponerande ut – men vars underliggande statistik visar att de bara väntar på att blomstra.
– Vi kallar den »rättvisetabellen«, säger Rasmus Ankersen och ser nöjd ut.
Ett exempel: Under Jürgen Klopps sista år i Bundesliga låg Dortmund under nedflyttningsstrecket efter halva säsongen. Enligt Brentfords »rättvisetabell« var Dortmund däremot Tysklands näst bästa lag.
– Det är farligt att ta känslomässiga beslut som bara baseras på slutresultat eller tabellposition, säger Ankersen. Det intressanta är processen. Vår tränare här, Thomas Frank, inledde med en seger på sina tio första matcher. En enda seger! Jag är säker på att de flesta klubbar hade sparkat honom, men enligt vår modell såg det inte så dåligt ut. Han är kvar än och gör ett bra jobb.
Sportchefen påpekar att man i resultatmässigt svåra tider måste vara noga med vad man säger utåt. Så här: Lars Lagerbäck hade rätt i sak när han efter den mållösa VM-premiären mot Trinidad och Tobago 2006 framhöll Sveriges 26 avslut och att en sådan hög siffra nästan alltid räcker för att vinna. Men efter 0–0 mot ett debuterande calypsogäng ville en frustrerad blågul supporter i vikingahjälm bara höra förbundskaptenen säga att Sverige gjort en pissmatch. Istället satt Lagerbäck där och var »ganska nöjd« med lagets spel, vilket fick omgivningens känslor att svalla ännu mer.
– Vi verkar i en sport med få mål som spelas med fötterna, säger Ankersen. Det kommer därför alltid att finnas en faktor av slump. Det bästa laget vinner inte alltid! En tabell kan ljuga! Över tid belönas bra prestationer, men en olycklig resultatsvit kan pågå länge.
Det ringer på Rasmus Ankersens telefon igen. Han kollar inte ens vem det är. Han är i gasen nu, handflatan trummar allt fortare mot bordsskivan. Det märks att han är en van föreläsare.
– Tänk dig att du står vid ett roulettbord. Kulan har stannat på svart de fyra senaste gångerna. Du vet att det jämnar ut sig över tid och tänker därför kanske: »Hm, svart fyra gånger i rad, då borde det bli rött nu.« Vi tror att vi kan påverka slumpen. När vi istället måste acceptera den.
Fotboll är emellertid inte roulett. Och även med accepterad slumpfaktor kan man göra vad man kan för att begränsa den. Pengar, skickliga spelare och taktiskt kunnande förbättrar ens odds till en lyckad säsong. Och precis som Brentford söker undervärderade spelare (vilket har gjort att klubben flera gånger jämförts med basebollaget Oakland Athletics, vars vetenskapliga metoder under succésäsongen 2002 låg till grund för Hollywoodfilmen Moneyball) letar man också efter underutvecklade spelmoment. Fasta situationer är ett sådant. Rasmus Ankersen kan prata länge om hur »provocerande lite« träningstid de flesta lag lägger på fasta situationer med tanke på hur många mål som görs på det sättet. Därför har Brentford en arbetstitel som lyder »Head of set pieces«. Sedan november innehas den av Andreas Georgson som lämnade sin assisterande tränarroll i Malmö FF så fort Allsvenskan 2019 var över.
– Manchester City knyckte vår set pieces coach efter förra säsongen, säger Ankersen. Yeah, Pep fucked us on that one. Det var därför vi var så angelägna att få hit Andreas.
Andreas Georgson är på så sätt en typisk Brentfordvärvning. Den andre svensken i A-laget är mindre signifikativ för klubben. Ingen som har följt Championship de senaste åren kan kalla Pontus Jansson för underskattad. Efter förra säsongen kom han med i årets lag och när han bytte Leeds mot Brentford förvånades folk snarare av att han inte gick till en större klubb. Där de flesta av Brentfords värvningar vill bevisa att de har mer i sig än vad de fått ut hos en tidigare arbetsgivare förväntades Pontus Jansson dominera direkt. Han utnämndes genast till lagkapten baserat på värden som är svåra att mäta i ett analysprogram: pondus, ledarvilja, hängivenhet.
– Jag vet att vi har ett Moneyballrykte och på ett sätt är jag stolt över det, säger Ankersen. Men vi är inte bara siffror och data. Vi går inte runt här som robotar. Brentford mår väldigt bra av att ha Pontus Jansson på planen.
Han ler och lägger till:
– Pontus är också väldigt bra på fasta situationer.
Det är valkväll i England. Boris Johnson håller på att utklassa Jeremy Corbyn. Pontus Janssons tankar är på annat håll.
– Framåt Malmö!
Han är ensam hemma i radhuset i Twickenham, hustrun Åsa och dottern Bella har åkt hem till Skåne. I fönstret ut mot gatan på våningsplan tre (av sex) står man of the match-pokaler från hans tid i England. En plastjulgran är placerad bredvid en enorm TV som visar Discoverys Europa League-sändning från Parken i Köpenhamn. Om en timme börjar mötet mellan FC Köpenhamn och Malmö FF. Vinst för MFF och de är vidare till sextondelsfinal.
– Jag har slagit vad med vår assisterande tränare Brian, som varit i FCK. Vinner vi i kväll måste han ha min Malmötröja på sig på träningen i morgon.
Pontus var på plats i Malmö när hans gamla lag hemmaslog Dynamo Kiev två veckor tidigare och har biljett till kvällens match också. Men den här gången fick han inte ihop schemat. Kvällen före spelade han själv match när Brentford slog Cardiff med 2–1 och om bara två dagar väntar derby mot Fulham.
– Jag åker när jag kan, säger han. Man får passa på att vara aktiv supporter nu innan man flyttar hem och spelar med MFF igen, och efter det kanske börjar jobba i klubben.
Sedan Pontus Jansson lämnade Malmö har han spelat för Torino, Leeds och Brentford. Han säger att hans tränare har visat förståelse för hans stora MFF-intresse. Ingen har hittills stoppat honom från att se laget i hans hjärta, även om det i fallet Leeds är en sanning med modifikation. När MFF lottades mot Chelsea förra vintern tog han tåget till London på matchdagen. Direkt efter slutsignal hoppade han in i en taxi utanför Stamford Bridge och blev körd 28 mil norrut. Klubben hade godkänt upplägget, men utan att informera tränaren Marcelo Bielsa. När Bielsa dagen efter fick höra talas om den svenske mittbackens Londonutflykt blev han enligt Pontus »inte så jätteglad«.
– Men Bielsa är också en mycket speciell människa.
Pontus Jansson har inte sagt så mycket om varför han lämnade Leeds för Brentford i somras. Han är fortfarande inte helt säker på varför klubben plötsligt ville bli av med honom. Men han har sina teorier.
– Det gick väldigt bra för mig i Leeds, säger han. Jag tog en ledarroll, fick utmärkelser och, ja, stack ut. Jag fick en stark relation till supportrarna och även till klubbledningen, engagerade mig i lagbygget och sånt. Jag tog plats helt enkelt. Och jag tror inte att han [Bielsa] riktigt gillade det. Jag blev lite för stor för honom. Det är vad jag tror.
Han poängterar att han har stor respekt för Bielsa som tränare och gläds åt att Leeds nu ser ut att flyttas upp i Premier League efter 16 år utanför högsta serien. Men Pontus säger också att han trivs bäst när han har nära kontakt med tränaren och kan prata med honom om andra saker än matchdetaljer.
– Med Bielsa var det bara fotboll. Här i Brentford är det mer familjärt och jag spelar en stor roll, inte bara på planen. Spelargruppen är ganska tyst. Det hade inte låtit mycket om oss om jag inte hade snackat som jag gör.
Han skrattar till och slänger en blick på TV:n där Markus Rosenberg intervjuas inför sin sista match med Malmö FF.
– Jag ligger till exempel på Rasmus [Ankersen] nu om att vi måste få in fler nyförvärv i vinter om vi vill hänga på i toppen.
»Nu har mina polare blivit utkastade från arenan! Vad händer? Vänta, nu skriver en annan: ›Vi är inne igen.‹ Skönt!«
Han tystnar och tittar på Rosenberg som än en gång ombeds beskriva sina känslor efter målet han gjorde mot Dynamo Kiev i den 96:e minuten, hans sista insats framför hemmapubliken.
– Det är något magiskt med honom, säger Pontus. Fast han är äldre än jag kände jag mig som en stolt pappa när han satte målet. När han pratar vill jag alltid höra vad han har att säga. Så kände jag med Zlatan tidigare, men nu är det »Mackan« jag ser upp till.
Det surrar i Pontus telefon. Han tar upp den och börjar knappa intensivt på skärmen. Sedan kommer ett samtal. Det är Pontus storebror Stefan som ringer från Parken i Köpenhamn.
– Fullt på ståplats eller? frågar Pontus. Har ni Malmötröjor på er? Vadå – kommer ni inte in? Är det sant? Det låter ju kaos! Okej, vi hörs. Tja.
Han lägger på och skakar på huvudet.
– Brorsan sa att det är typ tusen pers utanför som inte kommer in. Men mina kompisars banderoll hängde i hörnet, så de är inne i alla fall. Fan att man inte är där själv i kväll.
Kompisarna som Pontus syftar på är precis som han själv med i MFF-supportergruppen KT. Förkortningen står för Kevin Travels »eftersom han som alltid kör heter Kevin«. Pontus berättar att han blev medlem efter att delar av gruppen besökt honom i samband med en Leedsmatch för några år sedan.
– En av dem frågade om de fick komma och se mig spela i Leeds. »Visst, inga problem«, sa jag. Jag visste inte att de var nio pers! Men Leeds var grymma och ordnade biljetter till en lounge. Där satt de sedan och var fulla som fan. Riktigt sköna killar. Så jag blev liksom fast med dem efter det.
Att vara så hängiven supporter till en klubb han själv inte representerar har enligt Pontus aldrig varit ett problem. Eftersom han spelar varje match med hjärtat utanpå tröjan, eldar på åskådarna med knutna nävar och täcker skott med ansiktet om så krävs, har ingen arbetsgivare behövt tvivla på hängivenheten. Vad gäller Brentford vet också klubben att mittbacken valde bort mer lukrativa kontrakt för att flytta till London och fortsatt spel i Championship. Bland annat ville ryska FC Zenit ha honom i somras, berättar han.
– Men England har blivit lite min grej. Familjen trivs och jag känner att jag passar på planerna här. Från det att Martin [Dahlin, agent] berättade om Brentfords intresse gick det snabbt. Jag fick ett väldigt bra intryck av både sportchefen och tränaren. Att gå hit är ett av de bästa besluten jag har tagit. Nu ska vi bara gå upp också.
Pontus reflekterar inte så mycket över Brentfords vetenskapliga sätt att jobba med underliggande statistik. Att tränaren Thomas Frank direkt efter varje match, och innan han sätter sig på presskonferensen, i sin telefon får ett meddelande från ägaren som bryter ner Brentfords insats i siffror samt visar om laget presterat bättre eller sämre utifrån den modell som på förhand bedömt det sannolika utfallet, är ingenting lagkaptenen behöver bekymra sig om. Och varför skulle han det? Även om Pontus uppskattar både noggrannheten och intresset för fasta situationer ser han det framför allt som sin uppgift att leda laget till så många trepoängare som möjligt. Och i förlängningen till Premier League. Kom inte till honom med tröstande ord om »bra prestation« eller »fin underliggande statistik« om Brentford just förlorat med 1–0. Pontus Jansson är en känslomänniska och för det är han uppskattad. I en fotbollsvärld där spelarna numera slår knut på sig själva för att säga så lite som möjligt och där en tweet som »Fantastiskt skön seger i dag!« framstår som spänstig i jämförelse med mycket annat uttrycker sig Pontus utan filter. Tycker han att VAR är skit skriver han att VAR är skit. Anser han att laget behöver nyförvärv säger han att laget behöver nyförvärv. Har han själv gjort en dålig match försöker han inte låtsas som något annat. Det gör att han också kan prata om sina förtjänster utan att upplevas som skrytsam.
– Jag är som jag är bara, säger han. Det är inte konstigare än så, men folk uppskattar kanske det. Och att jag själv är supporter samtidigt som jag ger allt för laget jag spelar i. Det finns väl inte så många såna kvar i fotbollen i dag.
Före avsparken i Köpenhamn anländer även Andreas Georgson till radhuset i Twickenham. En gång i tiden spelade han fotboll tillsammans med Pontus storebror Peter i Lommaklubben Nike. När Pontus sedan slog igenom i Malmö FF jobbade Andreas på ungdomssidan i MFF. De känner varandra väl, men Brentford är första gången de ingår i samma A-lag.
– »AC« [Anders Christiansen] spelar alltså? säger Andreas samtidigt som han slår sig ner i soffan.
– Mm, hummar Pontus. Han låg typ med dropp i morse. Jag har fått rapporter om det. Vänta …
Nytt SMS från Parken:
– Nu har mina polare blivit utkastade från arenan! Vad händer? Vänta, nu skriver en annan: »Vi är inne igen.« Skönt!
Andreas Georgson skrattar i soffan. För bara en dryg månad sedan ingick han i det MFF-lag som nu inleder avvaktande mot FCK. Brentford ville egentligen ha över honom redan i somras. Men Andreas ville ogärna lämna Malmö mitt i säsongen, med Europacupkval och allsvensk toppstrid, och enligt honom lät förhandlingen därefter ungefär så här:
Brentford: Om vi tvingar dig att välja nu?
Andreas: Då stannar jag. Jag har för stor lojalitet mot Malmö.
Brentford: Okej. Då tvingar vi dig inte att välja. Vi väntar.
Och medan Brentford väntade på skåningen hade laget en tuff inledning av serien. När Andreas anlände i november hade man en bra bit upp till playoffplatserna som kan leda till Premier League. Och bara en enda gång hade laget gjort mål efter en fast situation. Redan första helgen var det ligamatch och efter bara fyra minuter hade Brentford gjort mål. På en fast situation, som Andreas varit med om att initiera.
»Man kanske inte ska överdriva särprägeln, men det är förmodligen sant att jag hade fått sparken i många andra engelska klubbar efter min tuffa start.«
– Det var otroligt, säger han. Klubben hade bett mig att hit the ground running och jag satte direkt igång att analysera alla fasta situationer. Samtidigt ansträngde jag mig hårt för att vinna spelarnas förtroende. Det var en enorm anspänning för mig, jag var helt urlakad på kvällarna. Sedan var det förstås inte jag som gjorde det där målet efter fyra minuter, men du kan fatta känslan. Spelarna firade med mig. Jag fick beröm redan första veckan. Det gav ett lugn.
Sedan dess har Brentford klättrat i den jämna tabellen. Inför derbyt mot Fulham ligger de sjua, men har bara fyra poäng upp till tredjeplatsen. Laget spelar oftast två matcher i veckan och under jul- och nyårshelgen blir schemat ännu mer intensivt. Både Andreas och Pontus säger att det ibland känns som att vara inne i en torktumlare.
– Men du trivs och så? säger Pontus, mest av artighet, får man förmoda, eftersom han träffar Andreas varje dag och redan vet att han trivs i Brentford.
Andreas ska precis svara när Malmös mittfältare Bonke Innocent slår en passning i sidled som är nära att fångas upp av en framstormande köpenhamnare.
– Bonke är inte så pjåkig alltså, säger Pontus. Men jag får fan panik på honom när han bara spelar bakåt och i sidled.
På TV:n går bollen vidare till mittbacken Lasse Nielsen.
– Han var ruskigt dålig i senaste matchen! utropar Pontus.
Andreas ler. Malmö FF betyder lika mycket för honom, men han uttrycker sig inte lika drastiskt. Och när Pontus fäller sina spontana omdömen känner han sig ibland nödgad att nyansera.
– Vad du menar, »Ponne«, är väl att Lasse kommer mer till sin rätt när …
– Ruskigt dålig var han, säger Pontus.
Det står 0–0 i halvtid. Pontus försvinner ner i köket för att hämta kaffe och smågodis. På TV:n gör Andreas Granqvist reklam för kungsgranar. När Pontus återvänder till soffan får han ett SMS av Rasmus Ankersen.
– Rasmus skriver att Malmö borde spela med högre risker i andra.
– Hm, säger Andreas.
Det är ingen oväntad åsikt från sportchefen. I såväl Midtjylland som Brentford har både han och ägaren Matthew Benham ofta argumenterat för att det i sannolikhetens namn – särskilt vid uddamålsledning – ibland är klokare att gå för ett mål till istället för att bara freda sitt eget.
I Parken har Malmö inga större problem med att freda sitt mål i andra halvlek. Och när Arnór Traustason i den 72:a minuten nickar in 0–1 via FCK-backen Sotirios Papagiannopoulos flyger både Andreas och Pontus upp från soffan med händerna i luften. 20 minuter senare har Malmö FF vunnit sin grupp.
– Vilken kväll, säger Pontus. Nu åker Malmötröjan med till träningen i morgon. Det ska ni ha klart för er.
En engelsk skribent beskrev Thomas Franks utseende som »en mer intellektuell Filippo Inzaghi«. Det mörka, lätt vågiga, håret guppar under mössan medan han småjoggar från träningsplanen efter fredagspasset, det sista före derbyt mot Fulham. På papperet är Thomas Frank Brentfords manager. Rasmus Ankersen kallar honom dock hellre för coach – »en coach som kan verkställa vår strategi«. Överhuvudtaget är sportchefen av åsikten att journalister och supportrar ägnar tränare för stort fokus. Han jämför dem med amerikanska presidenter.
– Om USA:s ekonomi går bra skenar presidentens förtroendesiffror, fast han kanske inte har ett dyft med uppgången att göra. Samma med fotbollstränare. Många poäng i tabellen är inte nödvändigtvis detsamma som »utmärkt tränare«. Lika lite som få poäng betyder »usel tränare«. Hos oss är tränaren förmodligen mindre viktig än i andra klubbar.
Han poängterar att han är mycket nöjd med landsmannen Thomas Franks jobb och att han inte menar att vara oförskämd. Frank verkar inte se det så heller, när han efter genomgången av morgondagens match slår sig ner i den barack som på Brentfords anläggning går under namnet »medierum«.
– Den här klubben arbetar gärna på lite annorlunda sätt, säger han. Jag gillar det. Man kanske inte ska överdriva särprägeln, men det är förmodligen sant att jag hade fått sparken i många andra engelska klubbar efter min tuffa start som huvudansvarig.
En annan sak som skiljer Brentford från mängden är avsaknaden av en ungdomsakademi. Tidigare fanns en sådan, men klubbledningen avvecklade den. Konkurrensen från Londonklubbarna i Premier League gjorde det svårt att locka till sig de mest lovande talangerna och för få akademispelare nådde A-laget. Dessutom var den dyr att driva, och vem vet vilken 15-åring som kommer att lyckas i framtiden? Rasmus Ankersen kan berätta om hur ingen av Midtjyllands ungdomstränare för 15 år sedan trodde att backen Simon Kjaer hade någon stor karriär framför sig. Kjaer spelar än och har utöver 97 landskamper för Danmark meriter från Serie A, Bundesliga, Ligue 1 och La Liga.
Istället finns nu i Brentford ett ungt B-lag (med två svenskar i) som bara spelar träningsmatcher. Det låter kanske inte så kul, men i gengäld är steget till A-laget kortare. I senaste matchen satt till exempel den 18-årige svensken Fredrik Hammar på bänken.
– Att bara ha ett A-lag och ett B-lag gör också att vi ledare har en bra överblick av alla spelare i klubben, säger Thomas Frank.
Som trebarnspappa och ansvarig för ett lag med två matcher i veckan i en av världens mest krävande serier borde Frank vara konstant sliten. Det är han inte. Det blir till och med tid till att springa tre gånger i veckan, berättar han. Kanske beror det på att resultatpressen är mindre i Brentford än i många andra klubbar i Championship. Kanske på att supporterskaran är betydligt tunnare än i konkurrenter som Leeds, West Bromwich och Nottingham. Kanske på att Brentford inte bevakas av någon tidning eller TV-kanal – när Frank går in i medierummet är det vanligtvis för att bli utfrågad av den egna hemsidan.
– Nivån är högre här, säger han. Men man kan nog säga att pressen var större i Bröndby.
Thomas Frank hade bara varit tränare på ungdomsnivå när han 2013 rekryterades av Bröndby. Under sin tredje säsong fick han kritik på ett supporterforum. »Vi förlorar eftersom vi har en huvudtränare som är oerfaren och håller sig till ett spelsystem som inte fungerar«, ansåg användaren »Oscar«. Bakom pseudonymen »Oscar« gömde sig Bröndbys styrelseordförande Jan Bech Andersen. När danska BT avslöjade skandalen sade Frank upp sig. Därefter var han ledig i ett halvår innan Rasmus Ankersen rekryterade honom till Brentford, i början som assisterande tränare och som en länk mellan A-laget och B-laget.
– Brentford har inte ligans högsta budget, säger Frank. Långt ifrån. Vi är en säljande klubb. Därför är det viktigt att klubben har en tydlig identitet, både i sitt sätt att spela och i sitt sätt att vara.
Frågar man Thomas Frank hur Brentford vill spela låter han som vilken elittränare som helst i dag: han förordar ett tempofyllt passningsspel och vill »äga« matcherna. Det som sticker ut är just den stora andel träningstid Brentford lägger på fasta situationer. Passet Frank har bakom sig nu präglades till exempel till stor del av att Andreas Georgson jobbade med spelarna.
– Vi människor är bra på att kopiera andra. Lyckas någon, om vi snackar fotboll här, med något är chansen stor att andra lag tar efter. Det är inget fel i det, men jag gillar när det också finns en särprägel. Så utvecklas vi! Skulle jag träna ett allsvenskt lag skulle jag ha god lust att hitta en egen väg.
Thomas Frank lämnar medierummet och försvinner in i matsalen. Där inne sitter hans assistent Brian Riemer och äter. Pontus Janssons himmelsblå Malmötröja spänner över magen på honom dagen efter det förlorade vadet. Han äter under tystnad medan Brentfords svenske lagkapten står och skrattar borta vid kaffemaskinen.
Andreas Georgsons radhus i stadsdelen Barnes är inte lika stort som Pontus Janssons och knappt inrett än. Men i fönstret som vetter ut mot gatan har han åtminstone fått upp svartvita fotografier på Elvis Presley, Bob Dylan och Paul McCartney. Från stereon hörs Ohiobandet The National – ett tips från Brentfordbacken Henrik Dalsgaard. Andreas lutar sig tillbaka i soffan och höjer volymen så att sångaren Matt Berningers mörka stämma fyller rummet. Klockan är snart sju på fredagskvällen. Allt arbete inför derbyt mot Fulham i morgon är gjort. Andreas kan kosta på sig att slappna av en stund.
– Det låter deppigt, men jag har inga vänner här. Inte än. Och även om starten har varit bra ligger jag back på jobbet. I Allsvenskan kunde jag varenda spelare och vartenda lags taktik. Nu måste jag plugga hårt.
Han berättar att han kvällen före hade besök av vännen Daniel Bäckström, assisterande tränare i Örebro SK. När jag frågar vad de gjorde säger Andreas att de var på en thailändsk restaurang i krokarna. Där satt de och diskuterade ÖSK:s respektive MFF:s varianter på fasta situationer i lagens möte i den allsvenska slutomgången en månad tidigare.
Andreas håller upp händerna i en ursäktande gest och skrattar:
– Jag vet, jag vet. Det låter inte klokt.
Från början jublade han inte när Brentford ville göra honom till fasta situationer-chef. Efter 14 år i Malmö FF:s organisation, varav det sista som assisterande A-lagstränare, längtade Andreas efter ett bredare ansvar. Men det var något med Brentford han fastnat för redan när han besökte klubben under sin tränarutbildning. Och när Brentford gick med på att utvidga rollen något, så att Andreas även skulle ansvara för individuell utveckling, blev det intressant på riktigt. Ännu mer positiv blev han efter att ha pratat med Uwe Rösler, MFF:s dåvarande huvudtränare som själv arbetat tre år i Brentford.
– Uwe sa att Brentford var den enda klubben han skulle rekommendera att ta med familjen till. I vanliga fall är man rökt efter tre dåliga månader. Men Brentford var annorlunda, sa han.
Så snart är Andreas inte längre själv i det halvinredda radhuset i Barnes. Hustrun Stina och sönerna Alfred, 9, och Viktor, 8, ansluter lagom till jul. Sedan väntar skolstarter och ett nytt kapitel för familjen som tidigare haft sin bas i Lomma.
– Fotbollen är egentligen den lilla utmaningen i det här äventyret, säger Andreas. Men det känns riktigt, riktigt bra nu. Eftersom vi alltid spelar på lördagar är vi också lediga på söndagar och då kan jag vara med familjen som vilken pappa som helst. Det var sällsynt i Malmö.
Andreas var bara 25 år när han började jobba i MFF:s ungdomssektion. Till skillnad från många andra ledare i organisationen saknade han spelarmeriter från hög nivå. Och när han arbetade med utvecklingsplanen Den himmelsblå vägen kände han sig ibland ensam.
– Jag vill väga mina ord noga när jag pratar om detta, säger Andreas.
Klart att han vill. Andreas Georgson kan Malmö FF utan och innan, älskar föreningen och människorna där. Han vill inte säga något som skulle kunna uppfattas som kritik mot en tidigare kollega han bryr sig om. Det känns också högst troligt att han en dag kommer att flytta hem. Kanske är han rent av just nu ute och skaffar sig den erfarenhet som behövs för att i framtiden återvända som huvudtränare? Oavsett vilket: den man älskar är sällan perfekt. I Andreas fall handlade det om hur en klubb som MFF bäst borde utveckla sina unga spelare. Han tyckte att jakten på resultat var alltför dominerande och upplevde ibland att »ingen pratade samma språk« som han själv gjorde. Vad var det för språk?
– Hur vi ska träna med unga spelare. Hur vi ska behandla dem och få dem att må bra. Hur vi inte ska fastna i resultatjakt.
Andreas talar om att våga vara långsiktig i en förening där alla förväntar sig seger i nästa match. Att i ungdomslagen inte lägga träningsveckan på att försöka vinna helgens match, utan på att hjälpa talangerna att bli så bra som möjligt om tio år.
– Jag fick jobba så hårt med det, säger han. Men det blev mycket bättre när Jocke Nilsson [tidigare landslagsspelare, numera ungdomskoordinator i MFF] kom in. Han blev guld värd både för mig och föreningen.
»Vi har aldrig mått bättre än nu. Men det jag gillar mest är att vi har lyckats behålla vår familjära identitet.«
Det finns en dubbelhet här också. Andreas pratar om den »vinnarmentalitet« som Malmö FF gärna odlar. Att inget annat än segrar betyder något. Att en titellös säsong per definition är en misslyckad säsong. Det finns en kraft i den inställningen, menar han. Men också en baksida.
– Det vanligaste misstaget i fotbollsvärlden är att bara utvärdera verksamheten efter resultaten. Byta spelsystem så fort man förlorar, sparka tränare … man ska utvärdera prestationerna.
Han säger inte att MFF har begått det misstaget. Däremot att en sådan förening måste vara extra vaksam.
– Det är en frustration sedan jag började med fotboll: att det blir så jäkla kortsiktigt. Man är Messias om man vinner, inte vatten värd när man förlorar. Det skapar en sjuk stress hos människor. Och i sämsta fall leder det till impulsiva beslut. En sak jag gillar med Brentford är just att klubben är så utvecklingsorienterad. Missförstå mig inte, vinnarviljan är mycket stark här också och ingen är immun mot att påverkas av resultat. Som när jag blev lättad när vi direkt gjorde mål på en fast situation. Men klubben har flera gånger bevisat att den vågar vara okonventionell och se bortom det aktuella läget i tabellen. Det tror jag är Brentfords stora konkurrensfördel. Man mår bra av att jobba i en sådan miljö.
Vi promenerar ut i Londonkvällen och hamnar på samma thailändska restaurang som Andreas åt på kvällen före. Mittemot restaurangen ligger den vackra biografen Olympic Cinema, som tidigare fungerade som musikstudio.
– Jag tror att några ganska kända musiker har spelat in där, säger Andreas.
De »ganska kända« musikerna visar sig ha namn som Elton John, Bob Dylan, David Bowie, Beatles, Rolling Stones och Creedence Clearwater Revival. Andreas uppskattar alla och valde just Creedences Have You Ever Seen the Rain? när han vid ankomsten till Brentford ombads sjunga en låt för laget.
– Det gick skitbra, säger han och skrattar.
När vi återvänder till Andreas radhus kommer vi in på morgondagens match mot Fulham. Lagen i Championship uppträder ganska olika, säger han. För den som går igång på långa lyft och en ständig kamp om andrabollar finns fortfarande mycket att hämta i serien. Men varken Brentford eller Fulham vill spela så. Båda har ambitionen att gå upp i Premier League den här säsongen. Derbyt är slutsålt och Andreas säger:
– Mitt i allt prat om prestationer, utveckling och underliggande statistik får man försöka njuta av det här också. Att man varje vecka får bekanta sig med klubbar som Sheffield Wednesday, Bristol City och Leeds United. Det är lite som att vara i en Tipsextradröm.
Brentfords arena Griffin Park är också en dröm för alla Tipsextraromantiker. Insprängd i ett vanligt bostadsområde dyker den plötsligt bara upp där. Den har slitna strålkastare och en pub i varje hörn. Blir man tacklad ut över sidlinjen är man i princip redan uppe på läktarens första rad. Publikkapaciteten är inte större än 12 300 och enligt Pontus Jansson håller omklädningsrummen »svensk division tre-klass, max«.
En timme före avsparken mot Fulham är det trångt på gatorna utanför och i den minimala souvenirbutiken köper äldre män tröjor med trycket »Farewell Griffin Park«. För så är det. Charmen den slitna arenan utstrålar räcker inte för att överleva i framtiden. Brentford behöver högre biljettintäkter och bättre faciliteter. Nästa år får klubben ett nytt arenahem, och för 72-årige Peter Gilham är avskedssäsongen på Griffin Park extra känslosam. Han växte upp några utsparkar härifrån och såg sin första Brentfordmatch som sjuåring. Med tiden blev Griffin Park hans andra hem och sedan 51 år tillbaka är han speaker på matcherna.
Att möta rivalen Fulham är förstås extra laddat för Peter Gilham. Men ännu starkare känslor får han när Queens Park Rangers kommer på besök. Den gamle speakern tycker så illa om QPR att han inte ens förmår uttala klubbens namn. När han ändå måste annonsera dem säger han antingen »våra grannar« eller »Shepherd’s Bush« – den tågstation som ligger närmast klubbens arena.
– Det har med gamla oförrätter att göra, säger han.
Större delen av Peter Gilhams supporterliv har Brentford varit långt ifrån den högsta divisionen. Han säger att det finns ett tydligt före och efter Matthew Benhams intåg som ägare. 1967 harvade Brentford i gamla fjärdeligan och brottades med skulder. Queens Park Rangers öppnade för att ta över klubben och det var då Peter Gilham gick från vanlig supporter till något mer. Tillsammans med några vänner initierade han en stötta Brentford-kampanj. Supportrarna samlade in pengar och flera av dem, som Peter, började själva arbeta för klubben.
– Jag är ingen hatisk människa, säger Peter. Men jag glömmer aldrig att klubben med de tre bokstäverna jag aldrig nämner försökte utplåna oss. När jag skulle gifta mig tvingades jag ha en Shepherd’s Bush-tröja på mig på svensexan. Det var en genuint hemsk känsla.
Just nu är Brentford bättre än QPR och har en fullt realistisk chans att nå Premier League i vår. För Peter Gilham är det svårt att ta in. När han säger att han är »the luckiest man alive« är det dels för att han är friskförklarad från en cancersjukdom, dels för att Brentford nu spelar bättre fotboll än han kunde drömma om när han första gången greppade speakermikrofonen.
– Jag har sett 2 800 Brentfordmatcher, säger han. Och vi har aldrig mått bättre än nu. Men det jag gillar mest är att vi har lyckats behålla vår familjära identitet. Det finns en vänlighet här. Som när Thomas lät Pontus resa iväg för att se Malmö. Eller när spelarna tar sig tid att småprata lite med serveringspersonalen på träningsanläggningen. Mitt hjärta värms när jag ser det. Det är mitt Brentford.
Peter själv gör vad han kan för att vårda identiteten. Förutom sitt speakeruppdrag är han klubbens Player’s Welfare Manager, vilket i princip betyder att han hjälper Pontus Jansson och de andra spelarna med allt de kan tänkas behöva utanför planen.
– Det enda jag inte kan göra för dem är att garantera plats i startelvan, säger han. De är mina hjältar och därför pysslar jag om dem. Min fru säger att de är mina små ankungar.
Han är dagligen på träningsanläggningen och i somras reste han med laget till Österrike på försäsongsläger. Där höll han ett föredrag om Brentfords historia för spelartruppen. När han frågade vilket år klubben bildades (1889) kunde tre det rätta svaret. Peter såg det som godkänt.
– Jag är emot spelare som kysser klubbmärket så fort de kommer till ett nytt lag. Men våra spelare ska i alla fall veta var de är, vad vi har gått igenom och att Brentford inte hade överlevt utan supportrarna. Jag vill tro att den insikten betyder något när spelaren sedan springer ut på ett fullsatt Griffin Park.
På ena kortsidan av arenan har en temporär skylt satts upp som visar hur många matcher Brentford har kvar på Griffin Park. 13 just nu. Men trots alla minnen Peter Gilham har härifrån har han förståelse för den stundande flytten. Den nya arenan ligger bara en dryg kilometer bort. Kontakten med stadsdelen Brentford kommer att finnas kvar och Peter har inga planer på att sluta som speaker.
– Jag älskar Brentford och mikrofoner, säger han. Så vem kan ha det bättre än jag? Jag vill dö med mikrofonen i handen. Kanske till och med begravas med den.
När Peter Gilham, utan att staka sig, har gett publiken laguppställningarna från planen tre gånger får han hjälp upp på läktaren där han sedan följer spelet mot Fulham. På samma läktare, 20 meter därifrån, har Andreas Georgson satt sig för att få bättre överblick. Från sin läktarplats kan han notera hur Pontus Jansson håller ligans skytteligaledare Aleksandar Mitrović i strama tyglar. Han ser hemmalagets Bryan Mbuemo trycka in ett inlägg i den 22:a minuten och hur Brentford efter det fortsätter att gå på offensiven. Andreas kan också glädja sig åt att hans spelare hela tiden hotar Fulham på fasta situationer och bara innerstolpen nekar Pontus Jansson när han springer sig fri på en hörna i den sista minuten av första halvlek. »So proud to be a Brentford fan«, sjunger publiken och det ser ut som om Peter Gilham nynnar med i speakerhytten högst upp på läktaren.
En timme senare har Brentford vunnit och passerat Fulham i ligan. Pontus Jansson, just utsedd till matchens bästa spelare, applåderar supportrarna länge. Andreas Georgson höjer högernäven när han promenerar över planen och bort mot det trånga omklädningsrummet. Nere vid räcket syns även sportchefen Rasmus Ankersen med ett leende som inte vill försvinna. När Thomas Frank sedan intervjuas hyllar han lagets insats som en av de bästa under hans tid i klubben. Den danske tränaren vet att han har täckning för lovorden. Telefonmeddelandet han fick från Matthew Benhams utvärderingsmodell före mötet med Skys TV-kamera berättade att Brentford presterade betydligt bättre än den 1–0-seger som just registrerats i tabellen.
Långsamt töms Griffin Park på folk. Decembermörkret sänker sig över västra London, men i trängseln på New Road hörs glada skratt och kommentarer om Premier League. Det ska snart bli jul, Brentford ligger fyra och sannolikheten har just triumferat över slumpen.