Du lämnade Landskrona för Monaco som 18-åring. Hur minns du beslutet?
– Det var ovanligt att tonåringar stack på den tiden, så det höjdes på många ögonbryn. Jag hämtades direkt till A-laget. I omklädningsrummet satt Henry, Barthez och Trezeguet som alla hade lyft VM-bucklan några månader tidigare. Kontrasten mot Landskrona var extrem, men jag hade trots allt spelat seniorfotboll i tre år. Det påpekade jag när folk sa att steget var för stort.
Det finns inte en artikel om dig från Monaco där skribenten inte påpekar att du är för ung för att gå på kasinot.
– Det skulle alltid tas bilder framför kasinot! Men jag tackade faktiskt nej till flera tidningar som ville göra reportage. Jag ville inte ge intrycket av en glassig tillvaro på Rivieran när sanningen var att jag bodde i en etta och jobbade stenhårt. Jag hade också sett Johnny Ekström säga i ett magasin att han såg sin tid i Cannes som en välbetald semester. Jag ville ligga lägre. Jag har faktiskt fortfarande inte varit inne på det stora kasinot.
Redan när du var 16 ringde utländska storklubbar hem till dig med olika erbjudanden. Hur var det för dig?
– Jättekul i början. Sedan ganska jobbigt. Min pappa fick ta många samtal. Till slut stod valet mellan Monaco och Ajax som båda erbjöd plats i A-truppen. Monaco var bra då och tränaren Jean Tigana hade en plan för mig. Han sa: »Vi kan ha Guily och Ikpeba på kanterna, Trezeguet längst fram och så du precis bakom.« Jag bara: »Okej …«
Du tog dig också in i laget efter ett tag.
– De gillade att jag tränade extra och tog för mig. Jag kunde tackla en rutinerad spelare på träningen och säga ifrån om jag blev dåligt behandlad. Jag åkte ibland med Henry till och från träningen. Det låter kanske konstigt, men för mig var det ingen big deal. Jag var där för att ta nästa steg.
»Jag minns hur jag och Zlatan pratade under VM 2002. Ingen av oss fick spela och han hade haft en ganska tuff första tid i Ajax.«
Om du fick ge ett råd till tonåringen Pontus som jagade proffsdrömmen, vad hade du sagt?
– Jag tycker att jag gjorde många saker rätt. Det enda jag kan känna är att jag kanske blev lite nöjd när jag hade kommit in i laget, fått status och ett nytt kontrakt. Jag borde ha tänkt att det bara var första steget utomlands.
Får man chansen i en stor utländsk klubb redan som tonåring har fotbollen sannolikt gått väldigt bra före det. Så hur reagerar man när motgången väl kommer?
– Jag har tänkt mycket på det. Jag sågs tidigt som en stor talang, fick beröm och ansågs vara en framtidsman. Så tog jag plats i Monaco, allt gick som det skulle. Men nästa nivå blev svårare för mig. Landslaget kom jag till exempel aldrig riktigt in i. Jag minns hur jag och Zlatan pratade under VM 2002. Ingen av oss fick spela och han hade haft en ganska tuff första tid i Ajax. Men han stärktes av den erfarenheten och exploderade ju sedan. Kanske var han starkare mentalt än jag.
I dag är du assisterande sportchef i IFK Göteborg och ser dagens talanger välja mellan att stanna och att sticka. Vad skiljer nu från då?
– Nu är träningsförutsättningarna mycket bättre i Sverige. Men de blir uppmärksammade tidigare och erbjuds träning med de bästa lagen i Europa. Och alla har agenter. Vi får ofta samtal om spelare som redan varit ute i någon akademi och vill tillbaka för att det inte har funkat. Då blir det tydligt för mig att de ses som handelsvaror. Klubbarna hämtar en mängd ungdomar från olika länder och hoppas att någon av dem slår igenom. Det finns ingen tydlig plan för hur individen ska utvecklas.
Som det fanns för dig?
– Ja, och som det fanns för Alexander Isak eller Martin Ødegaard. Och Benjamin Nygren hade ju hunnit sätta ett avtryck i Sverige innan han såldes. Men jag aktar mig för att ge generella råd. Att lämna Sverige som tonåring och bo ensam i ett nytt land samtidigt som man ska slå sig fram i en tuff elitmiljö – det är ingen liten grej. En del klarar det, andra inte.