Du har också suttit på en bar i Palma de Mallorca och undrat varför kommentatorn till den rätt trötta matchen mellan Eibar och Zaragoza på TV tömmer sig på alla röstresurser när hemmalaget gör 3–0 i slutminuterna. Låter han inte lite … dum?
»Gooooooooooooool« (med reservation för att det ska vara ytterligare några »o«) är nu inte ett spanskt utrop reserverat för drömmål eller dramatiska sista sekunden-uppgörelser. Förmågan att fylla lungorna med luft och leverera ett utdraget målrop till publiken är snarare ett inkilningskrav i branschen för de latinska fotbollskommentatorerna. Det är en sorts manbarhetsrit som hela tiden kan vässas mot perfektion.
Att kommentera en fotbollsmatch är förstås en konst med många fallgropar, där entusiasm, tystnad och spelarinformation ska portioneras ut på ett naturligt sätt under 90 minuter plus tilläggstid. I de spansk- och portugisisktalande länderna kommer det stora eldprovet när första målet faller och kvällens första målrop ska levereras till publiken.
»Det är här man kröner sin insats, det är kommenteringens motsvarighet till höga C för en tenor«, har Brasiliens ikoniske landslagskommentator Galvão Bueno sagt till New York Times.
För ovana öron kan det låta som en plojgrej, den eviga dödssynden att som sportkommentator göra sig själv till huvudperson i handlingen. Men då har man inte förstått något om prestigen i, och jobbet bakom, att kunna prestera ett riktigt utdraget gooool – varje kommentators egna sigill.
Trots en ytterst föränderlig tid för sportkommenterandet i etern har målropet nyligen firat 70 år. Traditionen föddes i São Paulo 1946 när radiokommentatorn Rebello Júnior plötsligt en dag gjorde som hans förnamn antyder och började sträcka ut sina gol för att utskilja sig från övriga i skrået. Trenden satte sig och fick snabbt fötter. Snart hördes goooooooooool i hela Sydamerika, för att senare ta sig vidare till Spanien och, något oväntat kanske, Tyskland.
När en lokalradiostation utlyste en tävling 2017 lyckades Borussia Dortmund-supportern Christian Kinner hålla i sitt »tor«, tyska för mål, i 43 sekunder med ett rop som hela tiden höll sig ovanför den godkända gränsen på 80 decibel. Kinner belönades med viss regional ryktbarhet och en plats i Guinness rekordbok.
»Andra fotbollskommentatorer går till en logoped för att lära sig stödja utropen från diafragman och inte slita för mycket på stämbanden.«
Ett måltjut är en insats med två lungor som kan pågå i evigheter, i slutändan vinner ändå tyskarna.
Recepten för att sätta ett både långt och melodiöst gol i direktsändning är många. De sydamerikanska kommentatorernas taktik varierar mellan att undvika kaffe och alkohol ett dygn före match, sjunga upp sig som inför en konsert och, i Galvão Buenos fall, äta rikligt med äpplen för att få fart på salivproduktionen. Andra fotbollskommentatorer går till en logoped för att lära sig stödja utropen från diafragman och inte slita för mycket på stämbanden – ett aber för de allra flesta som kommenterar fotboll på den sydamerikanska kontinenten.
Inför finalen i Copa Libertadores mellan Boca Juniors och River Plate förra året fruktade Argentinas kardiologiska förbund att antalet hjärtinfarkter skulle öka i samband med match. Tillsammans med radiokanalen Radio Colonia lanserade man därför initiativet »lugn matchkommentering«, där de två kommentatorerna återgav finalen på vanlig samtalsnivå, med en bakgrundsljudmatta av lugnt porlande vatten. Mellan målchanserna erbjöd doktor Gonzalo Díaz Babio tips på hur man bättre kan ta hand om hjärthälsan: dricka ett glas vatten eller ta en promenad i vardagsrummet före en eventuell straffspark för att sänka blodtrycket.
När Riverspelaren Pity Martínez avgjorde det historiska dubbelmötet i förlängningen på Santiago Bernabéu i Madrid tog kommentatorn Eduardo Caimi sats. Sedan avlossade han ett lugnt och mjukt gooool i vanlig samtalston som pågick i fem sekunder.
Johanna Frändén är reporter och kolumnist på Aftonbladet.