Situationen upprepas i oändlighet. Någon berättar om ett möte med en »kändis« och frågan är given: Hur var han/hon egentligen? Det handlar om idolskapets fundament; omvärlden bygger upp föreställningar om någon de bara ser på TV och så plötsligt uppenbarar sig chansen att få fördomar bekräftade eller dementerade.
Jag medger, jag har själv varit där. Länge närde jag ett osunt stort intresse för Zinedine Zidane. Än i dag rodnar jag vid tanken på att jag 2006 – efter att Zidane avslutat sin aktiva karriär med att skalla Marco Materazzi i en VM-final – bad en smyckesdesigner tillverka en ring med »Zinedine Zidane« ingraverat i silvret. Varför? Ja, delvis för att visa idolen stöd när en halv värld fördömde honom, men helt säkert också ett utslag av åldersnoja, en sista chans att hänge mig åt idolskap i vuxen ålder.
Det var också med denna ring på fingret jag till slut träffade Honom. 2008 var jag i Milano för att porträttera den forne djurgårdaren Ibrahim Ba och vi satt på hans (och många storspelares) stamkrog Osteria Mimmo, omgivna av bland andra Eros Ramazzotti och Marcello Lippi, när Zinedine och frun Véronique dök upp. Paret var i stan för att shoppa med Luís Figo och se samma derby som vi. Ba, som kände »Zizou« från franska landslaget, omfamnade sin gamla lagkamrat. Själv fick jag skaka hand. Och jag darrade.
Än mer absurt blev det när jag en halvtimme senare köade till toaletten bakom Véronique. Där och då insåg jag det löjliga i att vid 34 års ålder bära en ring med hennes makes namn, och jag tryckte högerhanden allt djupare ner i jeansfickan i takt med att sekunderna masade sig fram. Metalltyngden bör ha varit i klass med vad Frodo upplevde på sin väg mot Domedagsberget.
Och väl hemma från Milano kom frågan: Hur var han? Jag kunde helt ärligt säga att jag inte hade en aning.
Därför är det med viss entusiasm som jag ger mig i kast med Frédéric Hermels nyutgivna bok Zidane. Som Madridkorrespondent för L’Équipe och France Football har Hermel haft en unik möjlighet att lära känna landsmannen, eftersom Zidane inte bara spelade i Real Madrid 2001 till 2006, utan sedan också har axlat rollen som tränare i klubben. Och efter alla dessa år har Hermel förstås lärt sig vad folk vill veta. Han formulerar det själv i förordet: »Han är världens mest kända fransman, men vem är Zinedine Zidane egentligen?«
Det visar sig vara en grannlaga uppgift att ge svar på frågan.
Hermel gör sitt yttersta för att visa att de 18 år som han haft tillsammans med Zidane har knutit tajta band mellan dem. Men en bilfärd där ikonen råkar undslippa sig att den franska Bob Dylan-kopian Françis Cabrel är en favoritartist, eller att Hermel en gång har fått gå upp på andra våningen i Zidanes hem (men aldrig tredje, som strikt hör till familjen) övertygar inte om att de står varandra så nära som författaren vill låta påskina.
Inte heller tyder Hermels möten med Zidanes närstående på någon större intimitet. När reportern stöter på pappa Smaïl på en Realträning avslöjas inte mycket mer än att fadern har sparat alla L’Équipe-artiklar som skrivits om sonen. Och första gången Hermel träffar Véronique sitter hon i en bil utanför träningsanläggningen, varpå reportern går fram för att hälsa hustrun välkommen till Madrid, ett möte som slutar med att hon svarar »tack och adjö« för att därefter veva upp rutan.
»Jag hörde bara pam-pam. När jag vände mig om låg två ultras helt utslagna och jag trodde först att mina spelare hade tagit livet av dem.«
Nu är förstås sådana historier delvis ett tecken på den balansgång författaren tvingas utföra. Att skriva en bok om den notoriskt integritetsfyllde Zidane, samtidigt som Hermel har kvar rollen som bevakare av det Real Madrid som Zidane i dag coachar, är en vandring över ett oberäkneligt minfält. Det författaren eventuellt skulle kunna berätta kanske inte låter sig skrivas, med tanke på att fler intervjuförfrågningar väntar i närtid.
Måhända är det därför som tillfällen då reportern verkligen har kommit nära ofta slarvas bort. Som när Hermel sitter på ett privatflyg tillsammans med Zidane och Reallegendaren Alfredo Di Stéfano på väg från en Ballon d’Or-utdelning i Paris. Di Stéfano snarkar med ålderns rätt i högan sky, medan Zidane talar om sina farhågor att hans barn ska få en onormal uppväxt. Det kunde ha blivit en intressant inblick i Zidanes innersta men stannar vid en oro som vilken pappa som helst kan känna.
Symptomatiskt nog är det intervjuerna med folk som har befunnit sig runt Zidane som står för godbitarna. Som fotbollsvännerna Christophe Dugarry och David Bettoni, som bidrar med analyser om varför Zidanes fotbollsgeni skiner klarare än andras, men också ger sin syn på varför den alltid så lugna mittfältaren ofta tappade humöret på plan (tolv röda kort i klubblag, två i VM-slutspel).
Eller som Carlo Ancelotti, tränare för Zidane i Juventus, som bland annat bjuder på en historia efter bortamötet med Panathinaikos hösten 2000. På plats i Grekland var Zidane skadad och satt på läktaren, och TV-kamerorna råkade då zooma in fransmannen när han talade i telefon och skrattade vid Juventusunderläge med 0–1. När laget dagen därpå landade i Turin konfronterades Zidane direkt av två råbarkade ultras som hotfullt förklarade att de inte tolererade leenden när laget låg under. Zidanes uruguayanska lagkamrater Daniel Fonseca och Paolo Montero gick lugnt fram, tog av sig sina solbrillor och sänkte de två supportrarna med varsitt slag, för att sedan luta sig över dem och förklara: »Man rör inte Zinedine Zidane.« Ancelotti skrattar gott åt maffiascenen 19 år senare: »Jag hörde bara pam-pam. När jag vände mig om låg två ultras helt utslagna och jag trodde först att mina spelare hade tagit livet av dem.«
Scenen ger, utöver ett garv tillsammans med Ancelotti, en inblick i det som framstår som bokens stora poäng: Zidanes oantastlighet. Spelare, tränare, vänner, familj (och tyvärr också författaren) bemöter Zidane med sådan vördnad att resultatet blir en rätt utslätad figur. Zidane är snäll, Zidane är god, Zidane är en bra familjefar, Zidane är en lika bra tränare som spelare … Det är ju roligt för Zidane men tråkigare för läsaren.
Och förresten, det verkar inte vara så kul ens för Zidane själv. För i en av de få passager som Hermel inte hastar förbi bjuder Zidane, som nybliven tränare för Reals ungdomslag, in journalisten till träningsanläggningen för att få ett uppriktigt svar på vad folk anser om honom som tränare. Zidane är osäker i sin roll och vet att ingen vågar säga sanningen till honom.
Det är en inblick i hur ensamt det är på toppen. Det är en vink om att frågan om vem Zidane är nog aldrig kommer att få ett svar eftersom han, som är så isolerad från sanningssägare, antagligen inte ens vet det själv. Det är också en påminnelse om att frågan inte är så intressant. Och själv inser jag att jag i toalettkön på Osteria Mimmo 2008 borde ha knackat Véronique på axeln, tagit av mig ringen och sagt att hon får ha sin man i fred framöver. För det är faktiskt inte alltid önskvärt att komma nära en person man beundrar på avstånd.
Henrik Ekblom Ystén är återkommande skribent i Offside.