Malmö rivstartar mot Örebro, Norrköping gör ett tidigt mål mot Djurgården, medan Hammarby har svårt att skapa chanser hemma mot Häcken. Det är allsvensk guldstrid, slutomgång, och Offsides redaktör har gett mig en enda uppgift: Att förklara varför de svenska mästarna är bäst i Sverige. Jag antog uppgiften utan invändningar. Jag borde ha vetat bättre.
Med 45 minuter kvar av Allsvenskan 2019 är det fördel Malmö. Så klart. Vem trodde egentligen något annat? Deras presspel, tajta försvarsspel, individuella skicklighet och breda trupp leder till SM-guld trots intensivt spelschema. Och så deras vinnarkultur förstås, förmågan att aldrig flytta blicken från Lennart Johanssons pokal, trots några hack i skivan. En krönika börjar ta form.
Eller? Kan Hammarby vara … ja, Hammarby. Om de helt plötsligt börjar spruta in mål på en halvlek vore det ju inte första gången i år. Ett väldigt offensivt balanserat lag med spelare som hotar i alla ytor. Det enda laget i Sverige som metodiskt kan frakta bort en parkerad buss. Lägg till en intensiv återerövring och en reservmålvakt som hittat sitt livs formtopp. En krönika börjar ta for… 2–1 i Norrköping! På hörna förstås. Det verkar inte spela någon roll hur Djurgårdens matcher ser ut (derbyn borträknade), för när de behöver det som mest ser de till att skaffa sig en hörna, och så är problemet löst. Och där kom 2–2 också. Fördel Djurgården igen.
Men vad håller jag på med egentligen? Det amerikanska uttrycket »Monday morning quarterback« dyker plötsligt upp i mitt huvud. Ni vet, snubben som med självgod min sitter och läser morgontidningen framför frukosten, dagen efter allt viktigt i idrottsväg har hänt. Han vet exakt hur det ligger till. Vecka ut och vecka in vet han, i efterhand, precis vilka byten som borde ha gjorts. Han visste också redan innan hur allt skulle sluta – han valde bara att hålla tyst om det. På måndagen däremot, då är han högljudd och delar med sig av sin expertis.
Jag kan skriva om varför Djurgården gjorde en fantastisk säsong. Men att tvärsäkert och pösmagat förklara varför de också fick lyfta bucklan när tre lag (varav ett brände sex straffar i år) hade rimlig chans på den med 45 minuter kvar av säsongen? Nej. Jag streckar den uppgiften. En inställd krönika är också en krönika.
Svensk elitfotboll är, i jämförelse med stora delar av världen, underbart oförutsägbar. Inte ens vi i branschen vet säkert varför det går som det går, trots att vi försöker styra alla skeenden och har siffror på allt. Vi köper in dyra statistikprogram. Mäter varenda steg på varje träning, löpmeter som hastighet. Antal ruscher. Vi kan scouta de andra lagen tills vi kan deras spel bättre än de själva. Ändå får vi ofta fel. Det är så klart frustrerande ibland, men det är också tjusningen. Ingen vet säkert. Vi ska vara tacksamma för vår fotboll.
Varför det slutade som det gjorde i Allsvenskan? Fråga någon annan. Jag nöjer mig helt enkelt med att konstatera att det var en underbart underhållande säsong där verkligen allt levde in i sista sekunden. Detsamma gällde för övrigt streckstriderna i Superettan. Mitt lag missade till exempel den allsvenska kvalplatsen i årets sista anfall, snabbregisserat av en motståndare som trots det åkte ur.
Exakt hur »underbart oförutsägbart« det var är jag kanske inte beredd att ta in ännu.
Andreas Brännström har varit tränare för bland annat IK Sirius, AFC United och Dalkurd FF. Nu är han tränare i Jönköpings Södra. Ännu mäktigare: han är fast krönikör i Offside.