Har du någon gång tidigare varit ditt lags bästa målskytt?
– Nej, det här är första säsongen det sker. Och jag var ändå anfallare i yngre år. Då var jag inte ens särskilt bra på att göra mål, så det är häftigt att det lossnar nu när jag är 28 år. Och back.
Efter elva mål på en säsong undrar man förstås varför du inte spelar högre upp i planen.
– Så enkelt är det inte. Allt handlar om att hjälpa laget på bästa sätt och det tror jag att jag gör bäst på den position jag har nu. Fotboll går ut på att göra mål och att förhindra mål. Jag får samma sköna känsla i kroppen om jag stoppar ett mål med en blockering som när jag gör ett själv. Våra anfallare gör dessutom ett superjobb.
Hur kan du säga så när de är långt efter en back i skytteligan?
– Jamen … Av de mål jag har gjort i år har bara ett kommit i öppet spel. Jag följde med i en kontring, Svava [Gudmundsdottir] hade bollen på kanten och jag skrek allt vad jag kunde på henne. Sedan fick jag en perfekt passning. Det var inte svårt att lägga in den. Övriga mål har alla kommit på fasta situationer.
Det är där du är som farligast?
– Ja. Som lag är vi överhuvudtaget väldigt starka på fasta situationer och vi övar också mycket på det, kanske mer än andra lag. Jag tror på att vårda och underhålla sina styrkor. Att vi är samtrimmade på hörnor och frisparkar är viktigt, men mycket handlar också om inställning. Jag är inte ovanligt lång, 171 centimeter, men vid varje offensiv fast situation tänker jag för mig själv: »Denna ska in!« Jag betraktar verkligen en hörna som en riktigt bra målchans. Det tror jag har betydelse. Att inte bara tänka »nu ska vi se vad det blir av det här« utan verkligen se ett mål framför sig.
Du har gjort sex straffmål i år. När bommade du senast?
– Det har jag aldrig gjort.
Är det sant?
– Jag måste tänka. Jo, jag har missat. På träning.
Det räknas ju inte.
– Kanske att jag missade någon när jag spelade med Södra Sandby i division två för tio år sedan, men jag kan inte komma på någon på rak arm.
Hur tänker du inför en straff?
– »Denna ska in!«
Ja, men mer?
– Hemligt.
Vadå, du har en favoritstraff men vill inte berätta hur den ser ut?
– Kanske det. Men det viktiga är att aldrig tveka. Redan innan jag lägger upp bollen vet jag var i målet jag vill placera den, sedan låter jag foten bestämma hur hård straffen blir. Och oftast vill foten skjuta hårt. Det ska kännas rejält och självklart.
Eftersom du även satte straffar i Kristianstad förra året har seriens målvakter gott om material att studera. Tänker du på det?
– Inte egentligen. De gör säkert sin research och är välkomna att studera mina gamla straffar. Jag har så pass bra självförtroende nu att jag vet att det blir mål om jag slår den tillräckligt bra. Åtminstone är det så jag tänker. Ju fler mål man gör, desto mindre tänker man nog på målvakten. Då blir hon bara en person som bollen ska passera på vägen till nätet.
Tränar du mycket på straffar?
– Det gör jag. Ibland kör vi hela laget, ibland kör jag ensam med en av våra målvakter och ibland är det bara jag och ett tomt mål. Då övar jag olika slags straffar. Och även utan målvakt är det en skön känsla varje gång man dunkar in den.
Din huvuduppgift under matcherna är annars att försvara det egna målet. Är det verkligen lika kul som att vara i offensivt straffområde?
– Absolut. Och samma sak gäller egentligen där – fast tvärtom. »Denna ska bort!« tänker jag då istället. Att lyckas med det är lika viktigt som att göra mål och den inställningen har vi verkligen fått in i laget. Om jag eller en lagkompis blockar ett skott som skulle ha gått in firar vi allihop, precis som om vi själva hade gjort mål. Det finns något fint i det, tycker jag.