Känner du dig som en guldhjälte?
– Till viss del. Skitkul att vara med och vinna guld, men någon hjälte vet jag inte om jag har varit. Vi är ett lag som har jobbat hårt tillsammans.
I vintras förblev du uttalad andremålvakt när klubben ersatte Andreas Isaksson med Per Kristian Bråtveit, en hajpad U21-landslagsmålvakt från Norge. Det måste ha varit jobbigt?
– Äh, jag visste att det skulle komma in en ny målvakt, det var inga hemligheter. Jag hade ingen aning om vem »PK« var, det var bara för mig att fortsätta köra på.
Lite grinig måste du ha varit?
– Lag vinner ihop och förlorar ihop, man kan inte ha någon som går runt och är grinig.
Kom igen!
– Eller … det är klart att jag var lite grinig, men jag måste ändå komma till träningen, vara mig själv, träna hårt och göra mig själv rättvisa. När jag väl får spela ska jag göra det bra. Jag kan inte tänka på något annat.
Du gillar inte att komplicera saker?
– Hela året har jag tyckt att det varit sjukt roligt att komma till träningen. Det kände jag, precis som de flesta i laget, direkt när Kim och »Tolle« [tränarna Bergstrand och Lagerlöf] kom i vintras. En helt annan glädje som verkligen gjorde gott för självförtroendet. Jag hade dessutom spelat sju matcher under fjolåret och vi vann de flesta av dem.
Vändningen på din säsong kom mot Kalmar den 1 juli då du fick starta och höll nollan. Kände du ingen press efter alla matcher vid sidan?
– Nej. Det var bara att gå ut på planen och njuta, vi spelar rolig fotboll och har roligt på plan.
Du fick tidigt beröm av supportrar och experter, och andra tränare hyllade dig. Det måste ha gjort att du växte?
– Klart att det är kul att höra beröm, men jag är ganska lugn och trygg i mig själv. Jag vet vad jag kan göra. Att jag hade gjort bra matcher förra året, förutom Halmstad hemma, betydde mer.
Men något måste väl ha hänt med ditt självförtroende?
– Jo, visst, även om man som andremålvakt är med och bidrar på träningar är det något annat när man är med och påverkar i matcherna. Även om vi vinner och förlorar tillsammans är det förstås roligare att spela.
Vid ert guldgivande 2–2-mål mot Norrköping gick du fram till supportrarna bakom dig och höll dem tillbaka från planen. Var det ansvaret helt naturligt för dig att ta?
– Det hade varit onödigt att göra något annat. De tryckte på lite och jag sa bara att de skulle gå tillbaka på läktaren. Det gick snabbt. Det var fantastisk personal där som gjorde sitt också. Man hjälps åt.
Även efteråt, när supportrarna stormat konstgräset och ni skulle lyfta pokalen, var det du som fick supportrarna att backa.
– Alla var så glada och ville fira nära oss. De som jobbade på arenan tyckte att fansen kom för nära. »Mackan« [Danielson] började prata i micken men tyckte inte att det hördes, så jag fick greppa den och höja rösten lite. Jag sa åt fansen att backa så att vi kunde lyfta bucklan på planen istället för på läktaren.
Jag gissar att du höll låg profil under firandet senare på kvällen?
– Jag fick en son två veckor före guldmatchen. Efter matchen var jag helt slut, så jag lämnade firandet på Fotografiska ganska tidigt. Jag var verkligen totalt slut.
Varför?
– Det blir mycket när man vunnit guld och fått sitt andra barn inom loppet av två veckor. Många känslor som går ur kroppen.
Ni har pratat hela året om att styrkan med detta Djurgården ligger i kollektivet. Hur har det varit att prata om dig själv med mig?
– Märkligt. Jag är inte den ende som har varit delaktig, vi har haft jävligt kul tillsammans under hela året och …
Jo, du har sagt det.
– Men seriöst. Det är en av grejerna vi gjort så bra. Vi har bra gubbar i laget och gillar att umgås vid sidan av. Det får oss att jobba hårt tillsammans på planen. Det är viktigt.