»Andra får tycka vad fan de vill om den här klubben«

Onsdagen den 9 oktober lassar Tom Pettersson in sönerna Lennox, 3, och Milo, 1, i sin vita Volkswagen och kör mot Sundsvall. Det är en ledig dag, och som Östersunds FK:s lagkapten säger:

– Något ska man ju hitta på. Får se om bilen överlever Sundsvall bara.

Bilen är inte särskilt diskret. Motorhuven täcks av ÖFK:s logotyp och regnbågsdekalerna längs sidorna är svåra att missa. Och om någon är nyfiken på vem den tillhör är det bara att titta på det ingraverade namnet i lacken: Tom Pettersson. Han känner sig inte direkt populär i någon allsvensk stad utanför Jämtland. Men Sundsvall är ändå speciellt. Precis som ÖFK slåss Gif Sundsvall denna höst för att undvika nedflyttning i Superettan. Och de 18 mil som skiljer städerna åt är tillräckligt lite för att lagens möten ska rubriceras som »Norrlandsderbyn«. Men när Giffarna får uppmuntrande ord från supportrar till lag högre upp i tabellen, får ÖFK …

– Ilska, säger Tom Pettersson. Eller hat kanske. Känslan är att de inte bara vill att vi ska åka ur, utan att föreningen ska förgöras.

Det är en vecka sedan rättegången mot Daniel Kindberg avslutades. ÖFK:s tidigare ordförande stod åtalad för grov trolöshet mot huvudman, medhjälp till grov trolöshet mot huvudman, grovt bokföringsbrott och medhjälp till grovt bokföringsbrott. I sin slutplädering yrkade åklagaren på fängelse i minst fyra år. Dom väntas falla några dagar efter Allsvenskans slut. Utöver det befinner sig ÖFK i ekonomisk kris. Tidningarna skriver om skatteskulder, konkurshot och en elitlicens i fara. Samma dag som Tom kör till Sundsvall kan man på klubbens hemsida se en stapel som markerar hur mycket pengar ÖFK saknar för att nå sitt »ekonomiska mål« på 20 miljoner kronor. Just nu fattas 15 miljoner. Under stapeln kan man klicka på texten »Köp halsduk!«. Som om räddningen fanns i ett plötsligt uppsving för souvenirförsäljningen.

Och så det sportsliga läget: inte en seger på snart tre månader. En poäng ner till kval. Närmast väntar Sirius hemma och därefter ytterligare två omgångar. 

Det är den situationen Tom Pettersson försöker förhålla sig till.

– Allt det andra … jag kan inte ta in det just nu. Det blir för mycket. I början, som när Kindberg greps, försökte jag läsa allt som skrevs. Nu går det inte längre. Min uppgift är att som kapten leda laget i de sista matcherna och efteråt kunna se mig själv i spegeln och säga: »Jag gjorde precis allt jag kunde.« 

Varför är han ens kvar i Jämtland? Nästan alla som han firade cuptitel och Europa League-segrar med 2017 har flytt fältet: Brwa Nouri, Ken Sema, Saman Ghoddos, Dennis Widgren, Sotirios Papagiannopoulos, Curtis Edwards, Hosam Aiesh, tränaren Graham Potter och hans stab. Tom kunde också ha stuckit. Efter bortaförlusten mot Helsingborg den 30 augusti i år berättade Toms sambo Johanna Almgren, som även ingår i ÖFK:s tränargrupp, att hon pratat med dåvarande VD:n Martin Johansson. Och att Johansson berättat att danska Odense ville köpa den 29-årige mittbacken.

– Klubben hade till och med accepterat ett bud, säger Tom. Redan då hade det blivit mitt mission att inte vara med och spela ner klubben i Superettan, det var det enda jag tänkte på. Så jag blev förbannad. Jag tänkte: »Vad i helvete är det som händer? Vi sitter i skiten och ni vill sälja lagkaptenen?« Då visste jag inte exakt hur risig klubbens ekonomi var. Men det fick jag veta nästan direkt efter det.

Men du ville ändå inte sticka?

– Nej. Det var en ganska bra deal som Odense kom med. Men jag ville inte svika alla här uppe. Jag var ändå kapten och vi hade inte vunnit en match på hur länge som helst.

Tror du verkligen att du hade setts som en svikare?

– Jag vet inte. Jag hade känt mig som en i alla fall. 

Många hade gladeligen flyttat från ÖFK till vilken klubb som helst i det läget.

– Ja, kanske det. Men det är skit samma nu. Nu har vi några matcher på oss att ta de poäng som krävs och det är det enda jag tänker på. Det här blir min sista höst här uppe, men vissa spelare har fyraårskontrakt. Jag vill inte åka ur och sedan säga till dem: »Hej då, ha det så kul i Superettan! Hoppas ni får råd att åka buss till matcherna.« 

Har du varit arg på klubben?

– Klart man blir arg. Besviken, ledsen … Allt. Framför allt nu när alla pengar är borta. Hur kan vi vara så nära konkurs när vi spelade Europa League förra våren och sålde Ghoddos för ett drygt år sedan? Hur kan klubbens existens stå på spel? Det är ju sjukt.

Så till vem är det du känner lojalitet?

– Lagkamraterna och fansen. Det är så många som har berört mig här uppe. En 75-årig gubbe på Ica med rullator och röda ögon som berättar hur glad han blev av senaste matchen, samtidigt som han har svårt att ta sig fram med rullatorn mellan hyllorna. Sådana personer spelar jag för. Man vill inte ta ifrån dem det här.

 

Tom Pettersson vet förstås. Även om han hösten 2019 bara försöker lägga energi på det han själv kan påverka, blir han som lagkapten ändå en symbol för hela Östersunds FK. 

– Jag vet ju vad folk säger om oss. Vad som skrivs på sociala medier. Att vi är ett »luftslott«, att allt »var för bra för att vara sant« och allt vad det är. I början kunde jag få tändvätska av det. Nu, när allt ska avgöras, försöker jag mest hålla det ifrån mig. Jag bryr mig inte så mycket.

Är det verkligen sant?

– Förmodligen inte. Men jag kan ärligt säga att när jag går in på planen och hamnar innanför linjerna, då tänker jag inte ett smack på allt det andra. Det är nog en bra egenskap jag har.

Hur förhåller du dig till allt som rapporteras och tycks? 

– Jag har blivit avtrubbad. Jag ska inte säga att jag skiter i rapporteringen, men när det kommer ännu en mobilflash om ekonomisk kris känner jag mest: »Jaha.« Vi spelare har liksom nog med bekymmer med att ta poäng. Sedan allt som folk säger om oss, att vår framgång berodde på fiffel … Alltså, kom det in pengar på olaglig väg är det givetvis åt helvete. Men som spelare förhåller jag mig till det vi har uträttat på planen. Vi värvade heller inte dyra spelare utan utvecklade gubbar som låg på hittegodsavdelningen. Så där tycker jag inte att man kan ta ifrån oss någonting. Men det är min åsikt.

Tror du att era prestationer i år har påverkats av all turbulens?

– Jag skulle själv aldrig skylla på det. »Jag kunde inte prestera max för det var ekonomisk kris och ordföranden var på rättegång« – sådant snack håller inte! Man måste kunna ge allt ändå. Jag tror mer att det handlar om dåligt självförtroende. Många såg en annan säsong framför sig och får svårt att prestera på topp när man plötsligt slåss för sin existens.

Vad trodde du själv inför den här säsongen?

– Det har funnits en »no blame culture« här uppe, att aldrig skylla ifrån sig utan alltid gå till sig själv. På träningslägret i Marbella i vintras pratade vi om att vi behövde få tillbaka den mentaliteten för att kunna tävla med de bästa. Men det blev nästan tvärtom.

Hur märkte du det?

– Vi mötte Halmstad hemma i första gruppspelsmatchen i cupen. Det blev 0–0, vi fick inte håll på dem. Sådant kan hända, men i nästa match torskade vi mot division ett-laget Karlstad. Rättvist dessutom. Vår inställning var katastrof och att förlora på dålig inställning var en ny upplevelse för mig med ÖFK. Där började det sås ett litet tvivel.

»Jag har blivit avtrubbad. Jag ska inte säga att jag skiter i det, men när det kommer ännu en mobilflash om ekonomisk kris känner jag mest: ›Jaha.‹«

Pratade ni om det efteråt?

– Ja. Vi har pratat om inställningen flera gånger under året. I en viktig bortamatch mot Falkenberg [21 september, förlust 1–0] var det spelare som gick hem efter anfallen. Morsan och farsan hade åkt ner för att se matchen och efteråt sa jag till dem: »Det här går nog fan inte, ni såg ju själva, vi ryker nu.« Men efter den matchen pratade vi sjukt mycket i laget, både om inställningen och hur vi skulle spela. Till Örebro borta i omgången efter bytte vi till 4–4–2. Det hände något där. Vi förlorade igen, men både inställningen och prestationen var bättre. Och även om vi fortfarande inte har vunnit känner jag hopp nu igen. 

Har du fått många utbrott i år?

– Som kapten har jag mer försökt prata lugnt med medspelare. Många är unga, så jag går mer fram och kollar läget. »Hur mår du? Vad är din känsla i det här?« Det har förstås funnits stunder då jag velat explodera, men i omklädningsrummet har jag bara tappat det en gång.

Vad hände?

– Vi mötte Kalmar hemma. Ledde i paus. Så nickade någon på Isherwoods hand och det blev straff till dem. Sedan satte de ett drömskott från 30 meter. Vi förlorade med 2–1. Jag hade spelat som innermittfältare och sprungit som en idiot. Jag skrek i omklädningsrummet när vi kom in. Jag slog på duschen. Jag sparkade på en vattentunna där folk badade isbad. Det var inte riktat mot någon speciell. Det blev bara för mycket.

 

Det hade kunnat bli något annat för Tom Pettersson. Det hade kunnat bli – Örebro.

Hösten 2016 tillhörde han IFK Göteborg. Att få komma till Kamratgården var något han hade fantiserat om ända sedan barndomen i Trollhättan (han bodde på samma gata där Håkan Mild växte upp) och stoltheten han kände när han värvades märktes på kommentaren han gav till klubbens hemsida: »Blåvitt har alltid funnits i mitt hjärta och jag får gåshud bara av att tänka på att få gå in på Gamla Ullevi samtidigt som Snart skiner Poseidon spelas. Helt fantastiskt och en dröm.« 

Det blev inte som han hade tänkt sig. Lagets resultat under hans tid i truppen gick inte att klaga på – ett cupguld och två allsvenska medaljer – men Tom kände sig inte särskilt delaktig. Under 2016 gjorde han bara fyra 90-minutersmatcher i Allsvenskan och när tränaren Jörgen Lennartsson väl kastade in honom var det oftast på mittfältet, inte i mittförsvaret där han själv tyckte att han gjorde mest nytta. Tom var helt enkelt less. Glädjen till fotbollen vacklade och de två år som återstod på kontraktet kändes oinspirerande att tänka på.

Så han åkte till Örebro.

– Jag ville verkligen ha honom, säger Alexander Axén, som då var tränare i Örebro SK.

Axén gjorde sitt bästa för att övertyga Tom om att Behrn Arena var rätt ställe för honom. Han skulle få spela mittback, han skulle få en ledande roll, och när spelaren lämnade Närke hade han fått en bra bild av ÖSK. Men det fanns en klubb till som var intresserad, och samtalet med Östersunds tränare Graham Potter »förändrade allt«. Frågar man Tom var det engelsmannens »intelligens, syn på fotboll och inställning till träning« som fick honom att flytta norrut. Frågar man Alexander Axén säger han att »det stämmer nog, plus att Östersund kunde betala mer än ÖSK«. 

– Jag tror på allvar att ÖSK hade blivit ett topplag med Tom i laget, säger Axén. Så bra är han. Men jag fick inte honom. Istället fick jag en amerikan som kedjerökte och typ inte ville vara med. Där inleddes mitt hat … eller avsky mot Östersund. Jag störde mig tidigt på att man bara pratade om vilken fin fotboll laget spelade och att de ägnade sig åt kultur utanför planen. Men pengarna, då? Det var inte många som sa att de också betalade ganska bra.

»Jag skulle tveklöst välja ÖFK igen. Visst, det har varit mycket skit och det här året har varit tufft. Men att vara utan alla de euforiska stunderna? Inte en chans.«

Själv säger Tom att han gick ner i lön i och med flytten till Östersund. Viktigare än pengarna var att klubben även kunde erbjuda en ledarroll åt sambon Johanna Almgren. Och att ÖFK velat ha honom ända sedan tiden i Åtvidaberg, som han lämnat två år tidigare. Men viktigast var Graham Potter. 

– När Graham flög ner till Göteborg sa han alla saker jag ville höra.

Vad sa han?

– Han berättade om sin filosofi och jag berättade om hur vi tränade i Blåvitt. Hur mycket vi fokuserade på fysik och hur vi tränade ner oss på gymmet. Om konditionsträning utan boll, som jag var jävligt trött på. »Vi kommer inte ha ett enda pass där vi inte spelar fotboll, för jag tror inte på det«, sa Graham. Han talade om passningsfotboll och att klubben med sitt geografiska läge var tvungna att tänka annorlunda.

Vad ställde du för frågor?

– Jag minns att jag frågade om de körde trebacks- eller fyrbackslinje. »Det kan jag inte svara på«, sa Graham. »Det kan variera och vi kan ändra oss under match också.« Det hade jag aldrig hört talas om tidigare. Men det gjorde mig väldigt nyfiken.

Du var också väldigt mottaglig för något nytt i det läget?

– Extremt mottaglig.

Det går förstås inte att låta bli att fundera på hur Tom Petterssons fotbollstillvaro de senaste åren hade blivit om han valt Örebro istället för Östersund. Det skiljer bara en bokstav mellan förkortningarna, men i Allsvenskan framstår ÖSK närmast som ÖFK:s motsats. Det är ett lag som sällan rör upp känslor utanför de egna supporterleden. Säsongerna avslutas i regel långt från toppstriden, men också tillräckligt långt från botten för att någon riktig dramatik ska infinna sig. Jämfört med den bergochdalbana som har varit Toms verklighet i Östersund framstår det som ett behagligt fotbollsliv. Så: Om han hade fått göra om sitt klubbval?

Han verkar tycka att frågan är sällsynt korkad.

– Jag skulle tveklöst välja ÖFK igen, säger han. Visst, det har varit mycket skit och det här året har varit tufft på många sätt. Men att vara utan alla de euforiska stunderna? Inte en chans. Jag kan inte heller välja bort klubben som räddade min karriär.

Är det så du ser det, att ÖFK räddade din karriär?

– I princip så. Jag var ganska stukad när jag kom upp. Jag tänkte: »Om jag inte lyckas nu är det nog kört för mig i högsta serien, vem fan vill ha mig då?« Jag hade suttit på bänken i två år, hade dåligt självförtroende och var inte så ung längre. Men jag märkte redan på de första träningarna att det fanns något speciellt i spelargruppen. Och Graham backade upp allt han hade sagt. Han var fantastisk.

 

Tom kan prata länge om hur mycket han gillar Graham Potter. Om hur tränaren alltid tycktes ha rätt matchplan och hade en förmåga att säga rätt ord i rätt läge. Som den där sommarkvällen 2017 då ÖFK just hade besegrat turkiska Galatasaray hemma med 2–0 i kvalet till Europa League. När jublet hade lagt sig i omklädningsrummet frågade Potter vad Tom hade för tankar om returen i Istanbul veckan efter. »Jag hoppas att vi håller undan och går vidare«, svarade mittbacken. Potter skakade på huvudet och sade: »Vi ska inte åka till Istanbul och hoppas, vi ska åka ner med en plan så att vi ser till att vi går vidare. Det är skillnad!«

– Jag hade redan börjat gruva mig för trycket i Istanbul. Men när Graham sa så blev jag helt lugn. Han var alltid så förberedd, alltid steget före.

Starkast intryck gjorde Potter på Tom och de andra spelarna i samband med Svenska cupen-finalen mot IFK Norrköping samma år. Efter att ha gått igenom laget på morgonmötet delade tränaren ut kuvert till samtliga spelare. Varje spelare fick ett personligt brev från Potter själv, men också ett från en nära anhörig. Engelsmannen hade i förväg mejlat spelarnas familjer och bett dem skriva något personligt inför cupfinalen. När Tom öppnade sitt brev kände han genast igen mamma Lis handstil.

– Det stod hur stolt hon och farsan var över mig, och fler saker som gjorde att jag fick gråten i halsen. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det. Vi har inte pratat så mycket om känslor i vår familj. Så att morsan hade satt sig ner och skrivit om mig för hand … det blev så starkt.

Hur reagerade de andra?

– Jag tror att alla hade suttit och storgråtit om det inte hade varit för fotbollens machokultur. Många spelare hade dessutom sina föräldrar i länder långt bort. Vi kände oss oövervinnerliga när vi gick ut därifrån, och det var Grahams förtjänst.

Det låter som om du talar om världens bästa tränare. Hade han inga dåliga sidor?

– Jag vet inte vad det skulle vara. Han blev aldrig förbannad när man gjorde misstag. Så många tränare jag har haft som har pratat om att spelarna ska »våga« och så får man ändå en jävla avhyvling när man misslyckas. Sådan var inte Graham. Det enda som gjorde honom riktigt arg var om man inte gav allt.

Hände det?

– 2018 blev det lite baksmälla efter Europa League. Efter en allsvensk förlust på hemmaplan skickade Graham ett meddelande till alla i vår Whatsapp-grupp och skrev att vi på vår lediga dag skulle komma in för individuella samtal. Samtalen varade i 20 minuter och kändes bra. När vi hade åkt hem kom ett nytt meddelande: »Tack för alla samtal, se till att ha med joggingskorna till träningen i morgon.« Jag trodde att han skojade.

Varför det?

– Det hade aldrig hänt att vi bara löpte. När vi kom till träningen nästa dag var det en underbar vårdag med strålande sol. Målen var utsatta på planen, Graham hade lagt ut koner och bollarna låg där och väntade. »Yes‚ han ville bara skrämma oss«, tänkte jag, och alla gick ut på planen och värmde upp. Då kom Graham och sa: »Bra samtal i går. Många tyckte att vi inte sprang tillräckligt i matchen. Så nu ska vi löpa i två grupper bredvid planen, och ni springer tills jag visslar. Så kan ni samtidigt titta på den här underbara fotbollsplanen som ni hellre skulle vilja använda.«

Hur hårt fick ni köra?

– Hårt. Jag hade blodsmak i munnen när han till slut visslade. Men det var inte färdigt där. Efter lite vatten fick vi i grupper om tre köra ett slags »idiotenbana«. Graham låg utsträckt i gräset och njöt av solen. Han såg ut som när Brian Laudrup firade sitt mål mot Brasilien i VM 1998. »Upp!« ropade han när Ronald [Mukiibi] låg och spydde bakom en skylt. Vi sprang kanske banan tolv gånger innan han till slut visslade igen. Sedan tog han ut oss på planen. Jag var helt förstörd och tänkte att jag nog inte skulle orka med någon fotboll. Då sa Graham: »Nu ska ni springa fram till bollarna, upprepade gånger, från långsida till långsida, och bara titta på dem!« Jag brukar vara bra på att bita ihop, men till slut fick jag hasa mig fram.

Vad var syftet med straffträningen?

– Han sa dagen efter att det inte var något han stod för egentligen, men ibland behöver man en väckarklocka. Och vi hade ju själva sagt att vi sprungit för dåligt. 

Eftersom du höll honom så högt måste du ha blivit orolig när han lämnade ÖFK sommaren 2018?

– Han var borta när vi kom tillbaka från uppehållet. Då tänkte jag ändå att vi hade en så stark träningskultur och att klubben skulle göra allt för att hitta en efterträdare som var så lik som möjligt. Men Ian [Burchnall] som kom in har nästan haft en omöjlig uppgift. Många av de bärande spelarna stack ju också i den vevan.

Fick du själv inga anbud efter succén i Europa League?

– I början var det mest rykten. Men sommaren 2018 fanns det ett intresse från Glasgow Rangers som höll på att bli seriöst. Då sparkade de tränaren och istället kom Steven Gerrard in med andra tankar. Så det blev inget. Jävla Gerrard.

 

Östersund besegrar Sirius i den näst sista hemmamatchen för året. När Tom Pettersson tackar supportrarna efteråt vet han att de tre poängen förmodligen räcker för att undvika kval. Han vet också att han precis gjort sin sista hemmamatch för ÖFK. Varningen i den 70:e matchminuten innebär att han är avstängd när Hammarby kommer på besök veckan efter. 

Det tredje och sista året i Östersund går mot sitt slut. Tom tömmer källarförrådet och en fotograf kommer hem till honom och Johanna för att ta bilder till den stundande lägenhetsvisningen. Hans sista insats som lagkapten för ÖFK kommer att ske på Storsjöteatern den 19 november. Då ska klubben genomföra sin årliga revy. Toms bidrag blir att spela gitarr och sjunga en hyllningslåt till materialförvaltaren Bengt-Uno »Våfflan« Nilsson.

»Det är givetvis åt helvete om det har pågått kriminella aktiviteter. Men det jag känner till är det vi har uträttat på planen, och där känner jag bara stolthet.«

Inför Hammarbymatchen avtackas både Tom och Johanna på Jämtkraft Arena. Från sidan får de sedan se laget förlora. Eftersom övriga resultat i omgången går lagets väg säkras den allsvenska platsen ändå, och under dagarna som följer meddelar ÖFK att det ekonomiska läget har ljusnat en aning. Från England har Graham Potter skänkt »en ansenlig summa pengar«, men klubben talar hellre om aktieförsäljning. I ett försök att undanröja konkurshotet har man under hösten erbjudit aktieposter till lokala företag, och nu vädjar man även till allmänheten att investera i ÖFK. En aktie kostar 2 000 kronor, men klubben har siktet högt ställt. Till Länstidningen säger den nytillträdde VD:n Lennart Ivarsson att det långsiktiga målet är att »dra in 40 miljoner genom det breda aktieägandet«.

Två som köper ÖFK-aktier är Tom Pettersson och Johanna Almgren. De nöjer sig dock med en var.

– En symbolisk gest, menar Tom.

Och vad säger denna symboliska gest? Att de inte tänker tömma sina bankkonton för ÖFK:s skull men ändå vill visa sin uppskattning? Att den ilska Tom har känt mot klubben ändå kraftigt överskuggas av upplevelserna under de goda tiderna? Det verkar så. Och att han trots allt som har hänt ändå känner sig manad att tacka innan han sticker.

 

En knapp vecka senare träffar jag honom i en hotellrestaurang vid Åby travbana i Göteborg. Det är kvällen före slutomgången och hans sista match i ÖFK-tröjan. Typiskt nog sker den mot Blåvitt på Gamla Ullevi, arenan han lämnade för tre år sedan för att få fart på sin karriär igen.

– Jag kan inte fatta att det har gått tre år, säger Tom. Det har hänt så mycket på den tiden.

Han böjer sig fram och tar en snus från dosan som det står »extremely strong« på.

– Det är så skönt att sitta här nu utan ångest för att åka ur. Nu kan jag lämna med gott samvete, sedan får andra tycka vad fan de vill om den här klubben. Den kommer alltid att ligga mig extremt varmt om hjärtat.

Och framöver? Om någon säger: »Just det, du spelade uppe i den där mygelklubben …«

– Jag kommer nog att garva då, för jag kommer inte att orka ta den diskussionen. Jag vet hur hårt vi spelare har slitit för våra framgångar. Det är, som jag har sagt, givetvis åt helvete om det har pågått kriminella aktiviteter som jag inte känt till. Men det jag känner till är det vi har uträttat på planen, och där känner jag bara stolthet.

Betyder det att din inställning till ÖFK som klubb påverkas av hur domen blir mot Daniel Kindberg?

– För mig gör den inte det. Men jag fattar om den gör det i andras ögon. 

Snart slipper han den här typen av frågor. Snart presenteras han av en ny klubb. Vilken det blir vet han inte än. Den senaste tiden har det ryktats om att han ska återvända till IFK Göteborg. »Vi är medvetna om att Tom har utgående kontrakt«, sade klubbens assisterande sportchef Pontus Farnerud till GP när tidningen nyligen förhörde sig om situationen. Själv säger Tom att »ingenting är omöjligt«, men att hans agent Arash Bayat i första hand söker utländska klubbar. 

– Jag sitter still i båten, säger Tom. Det är till och med skönt att göra det. Samma sak med matchen i morgon. I normala fall hatar jag matcher som inte gäller något, men efter den här säsongen känns det bara fruktansvärt skönt att slippa all press. Jag ska bara försöka njuta. 

 

Det går inget vidare med den saken. Dagen efter kör IFK Göteborg över Östersund med 7–1. Tom är vansinnig efteråt, och hade Graham Potter varit kvar hade det sannolikt blivit straffträning för det här, det här var inte ett ÖFK som gav allt.

– Fy fan alltså, säger Tom. Det var så uselt och karaktärslöst. Att spela utan press betyder inte att man ska sluta bry sig. Och de 25 poäng vi slutar på ska ju inte räcka för nytt kontrakt egentligen.

På kvällen går laget ändå på restaurang i Göteborg. Avslutningsmiddagen är planerad sedan länge, men trots att morgondagen är ledig är det ingen som föreslår en fortsättning i stadens nattliv. När Tom åker tillbaka till hotellet är han fortfarande frustrerad. Samtidigt inbillar han sig att den avslutande käftsmällen var nyttig för de spelare som – till skillnad från honom – ska vara kvar nästa år.

Tre dagar senare faller domen mot Daniel Kindberg. Rätten dömer honom till tre år i fängelse och näringsförbud i fem år för grov trolöshet mot huvudman och grovt bokföringsbrott. Nästan samtidigt öppnar Johanna Almgren och Tom Pettersson upp sin lägenhet för de första spekulanterna i Östersund.