En blå Maserati står parkerad på den grusade uppfarten. I trädgården, som sluttar bakom den italienska sportbilen, har gulnande löv seglat ner på en studsmatta. En barngunga rycks med i oktobervinden. Mot den vitputsade fasaden lutar ett inplastat fönster som kommer att sträcka sig från golv till tak i villan som köptes av ett par i 40-årsåldern för snart tre år sedan. Här kan de stå och titta ut över Boovallen. Men de kommer inte att njuta av utsikten. Det låter för mycket från fotbollsplanen.
Ytterligare några meter bort, med bara ett fåtal träd mellan sig och Boovallen, bor en mellanchef på ett stort bygg- och fastighetsföretag. Han gillar inte heller verksamheten som Boo FF bedriver. Det låter för mycket, barnen är för många. Han kräver bland annat att det byggs ett högt bullerplank mellan hans tomt och de två konstgräsplanerna.
Till nästa klagande granne är det inte långt. Revisorn i 50-årsåldern vill flytta alla seniormatcher från Boovallen. Det låter för mycket. Han kan inte sitta i sin trädgård utan att störas av »bullret« från fotbollsplanen. I nästa hus är det som mest irriterat. Ett par i 80-årsåldern vill lägga ner verksamheten på Boovallen helt och hållet. Barn, ungdomar och seniorer – alla ska bort om de får sin vilja igenom. Det kommer bara störigt »vrålskrik« från Boovallen, menar paret.
Det är inte lätt att förstå vad som pågår i villaidyllen 20 minuter från centrala Stockholm. Ännu svårare är det att föreställa sig vad det här kan leda till.
Det är lite oklart när allt började, även om 2006 framstår som år noll i konflikten. Då lades det konstgräs på Boovallen, som redan på 50-talet blev en dedikerad yta för fotboll i Nacka, och omedelbart ökade aktiviteterna och användandet av de två planerna drastiskt. Den redan stora barn- och ungdomsföreningen växte och inom några år var Boo FF en av Sveriges största föreningar sett till antalet aktiva (i dag har man cirka 2 700 aktiva spelare, varav cirka 95 procent är under 18 år). De nya förutsättningarna innebar att Boo FF kunde bedriva verksamhet senare om kvällarna, året om så länge inte snö lade sig. Det betydde också att friden, mörkret – det klagades tidigt på skenet från strålkastarna – och tystnaden blev mer och mer sällsynt för de boende i området. Publikljudet, trafiken till träningar och matcher och högtalaranläggningen som användes vid cuper lyftes fram när allt mer frustrerade och irriterade grannar allt oftare skrev mejl till både Boo FF och Nacka kommun. Störst problem hade man dock med det konstanta ljudet som kom från dem som spelade – barn som vuxna.
Men utifrån det som finns dokumenterat var det först 2013 som konflikten verkligen brakade loss. Ett antal hushåll i kvarteret hade fått nog och menade att en gräns var nådd. En volymgräns. Det var »oacceptabla bullernivåer«, och efter att grannarna krävt ljudmätningar från kommunen fick de klagande också det bekräftat: i två mätningar, gjorda 2013 och 2014, uppmättes bullernivåer vid elva angränsande fastigheter som översteg Naturvårdsverkets riktvärde på 45 decibel. Därmed låg man över gränsen för det som kallas »industribuller«.
»Jag blir förbannad än i dag när jag tänker på det. Hur tänker man om man sätter sig före 2 500 idrottande barn?«
Tjänstemän inom Nacka kommun svarade med tre förslag: man skulle erbjuda de klagande »avskärmade uteplatser«, bygga 6–10 meter höga bullerskärmar runt fotbollsplanerna samt begränsa Boo FF:s verksamhet. Grannarna avböjde bullerdämpningen av praktiska anledningar – man ansåg att det krävdes uppemot 10–15 meter höga plank – och politiker bedömde kostnaden (12–15 miljoner kronor) för bullerskärmarna, oavsett höjd, som för höga. Kvar fanns möjligheten att minska på fotbollsverksamheten. Förslaget var att minska aktiviteterna på Boovallen med en halvtimme på vardagar, en timme på lördagar och fyra timmar på söndagar. Då klev Miljö- och stadsbyggnadsnämnden in.
»Vi har respekt för att man som närboende kan störas, men vi vill se ett nytt förslag som mer reglerar ljud och ljus«, sade moderaten och nämndens ordförande Cathrin Bergenstråhle till Nacka Wärmdö-Posten i december 2014. Thomas Bodström, ordförande i Boo FF vid tidpunkten men mer känd som advokat, deckarförfattare och tidigare justitieminister, minns att han deltog i några samtal med ett par grannar, där även representanter från kommunen närvarade.
– Vi försökte att föra en dialog med grannarna, säger Bodström. Redan då kände jag att de som klagade var väldigt, väldigt märkliga i sina resonemang. Det var svårt att nå fram till en fungerande lösning. Jag blir förbannad än i dag när jag tänker på det. Hur tänker man om man sätter sig före 2 500 idrottande barn? De ville ha en fängelsemur runt Boovallen så att de skulle kunna sitta i en knäpptyst trädgård? Någon hade nyligen flyttat dit också … Alltså, om man flyttar till ett hus som ligger bredvid en fotbollsplan är man kanske också diskvalificerad från att klaga?
Fotboll = Buller?
Naturvårdsverket har aldrig påstått att det är rimligt att likställa ljud från idrottsplatser med industribuller. Inte heller har man sagt att det är orimligt. Att mark- och miljödomstolen använt »industribuller« som referens i sin dom gällande Boovallen handlar enbart om att det inte finns några specifika eller befintliga riktvärden att förhålla sig till när till exempel barn eller ungdomar idrottar på en idrottsplats.
2017, när två centerpartister ville att Naturvårdsverket skulle se över »de allmänna råden om buller kopplade till de idrottsanläggningar som lyder under definitionen industribuller« – och hänvisade till Boovallen – avslogs motionen då Naturvårdsverket menade att de aldrig satt några riktlinjer för bullernivåer när det kommer till idrottsplatser. »Om en tillsynsmyndighet utifrån sin egen erfarenhet bedömer att de vill fortsätta använda samma nivåer som för industribuller så kan de förstås göra det«, skrev Naturvårdsverket då.
Grannarna fortsatte att klaga. Och Boo FF levde vidare med hoten om att tvingas begränsa sin verksamhet, något som blev verklighet 2017 då miljö- och stadsbyggnadsnämnden föreslog en rad begränsningar för Boo FF. Bland annat skulle det skäras i träningstiderna, ljudanläggningen som möjliggjorde en speaker vid hemmamatcher och cuper skulle inte få användas mer än vid enstaka tillfällen, belysningen skulle släckas efter överenskomna tider. Detta ledde till en sällsynt kavalkad av överklaganden och byråkrati inom olika instanser: Fritidsnämnden, länsstyrelsen, mark- och miljödomstolen, miljö- och stadsbyggnadsnämnden, Naturvårdsverket och kommunstyrelsen spelade alla olika roller vid olika tillfällen. Den långsamma, byråkratiska och svårbegripliga process som omgärdat konflikten år efter år utan att man kommit fram till en lösning som fungerar för alla parter, kan kanske bäst summeras med att påminna om en text som Nacka kommun lade upp på sin hemsida i november 2017 i ett försök att förklara vad som pågick. Kommunikationen inleds med följande rader:
»Miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Nacka beslutade den 30 augusti om åtgärder för att minska bullret från Boovallen. Beslutet har sedan överklagats till länsstyrelsen. Besked om vad länsstyrelsens beslut blir kan dröja upp till ett och ett halvt år.«
Nästa stycke:
»Frågan om ljudnivån kring Boovallen togs upp i nämnden redan 2015, efter klagomål från boende i närheten. Att ämnet behandlas på nytt beror på att länsstyrelsen och mark- och miljödomstolen ansåg att åtgärder nämnden tidigare hade beslutat om var otillräckliga.«
Men skam den som ger sig. I somras kom nämligen det mest tydliga beskedet i denna infekterade och seglivade tvist. I en dom i mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt – där fem grannar stod som klagande – skärptes restriktionerna mot Boo FF ytterligare. Bullernivåerna ansågs som oacceptabla, vilket innebar att inget fotbollsspel fick bedrivas på Boovallen efter 17.30 på helger så länge inga bullerskydd är resta. Ingen aktivitet var överhuvudtaget tillåten på Boovallen under juli månad. Dessutom krävde domstolen uppförande av ett 5–6 meter högt bullerplank runt hela Boovallen, vilket skulle påverka både kommunen och dess skattebetalare. Kostnaden för detta beräknades ligga på cirka 12 miljoner kronor.
»Plötsligt var grannarna föremål för debatt på riksnivå och utmålades som ›surgubbar och surkärringar‹.«
Beskedet kom som en käftsmäll för hela Fotbollssverige. Om Nacka tingsrätts dom blir prejudicerande innebär det att betydligt fler fotbollsföreningar bör vara rädda för kraftiga restriktioner i sin verksamhet. Kommuner som planerar nya stadsdelar lär prioritera fotbollsplaner i ännu mindre utsträckning än vad man redan gör när dyra – och fula – bullerplank kan bli ett krav. Barn och ungdomar som bor i tätbebyggda områden och som vill spela fotboll kan tvingas pendla ännu längre för ett träningspass. Domen kan direkt leda till att tillgängligheten till idrott minskar när all forskning konstaterar att svenska barn blir allt mer stillasittande – 2017 presenterade Centrum för idrottsforskning statistik som sade att 44 procent av alla pojkar i deras undersökning (totalt 1 700 skolbarn deltog) rörde på sig för lite. För flickor var siffran ännu sämre, endast 22 procent utförde »pulshöjande aktiviteter« minst 60 minuter varje dag.
Inget av det här var sannolikt något som de fem grannarna hade i åtanke när de hittade kryphål – den märkliga praxisen att likställa idrottande med industribuller – i den svenska lagstiftningen. Inte heller lär de ha anat att deras klagande på barn och ungdomar skulle lyfta frågor som berör betydligt fler än de 2 500 barn som spelar fotboll utanför deras trädgårdar. Eller förutspått en känga från Niklas Strömstedt. »Ni som klagar på ljudet av barn som spelar fotboll – tänk på att snart så finns ni inte längre till och kommer då inte höra ett skit. Så skärp er och njut så länge ni kan«, skrev artisten på Twitter i somras. Utfallet plockades upp av Aftonbladet i en artikel som fick rubriken »Kändisar ger sig in i Boovallenbråket«. Plötsligt var grannarna föremål för debatt på riksnivå och utmålades som »surgubbar och surkärringar«, något Expressens Thomas Wilbacher beskrev dem som i en känslofylld kolumn. »Försvinn från Boovallen, försvinn från våra barn«, fortsatte han.
Många är de personer som fortsatt att basunera ut sitt förakt för de fem grannarna. Mest diplomatisk och återhållsam av alla har huvudaktören i detta urspårade drama varit: Boo FF.
Liv Sahlberg har för all del haft möjligheten att ryta ifrån. I egenskap av klubbchef i Boo FF har hon bland annat varit gäst i TV4:s program Efter fem, haft besök från SVT och pratat med Sportbladets Patrik Brenning – den journalist som rapporterat flitigast i det som ofta kallats för »Striden om Boovallen«. Men Liv Sahlberg har hela tiden hållit sig lugn.
– Självklart har jag också starka känslor, och givetvis har jag känt ilska och frustration, säger hon. Men vad vi som fotbollsförening kan göra är mycket begränsat. Vi har hela tiden valt att lyfta det här till en mer allmängiltig fråga, att det berör så många fler än Boo FF. Att det är politikens och lagstiftarnas ansvar att se till att inte fler drabbas. Dessutom tjänar ingen på att känslorna svämmar över. Det är infekterat nog som det är.
Jag frågar om hon ändå inte känner ilska när hon från kansliets ovanvåning blickar ut över elvamannaplanens konstgräs i riktning mot husen på andra sidan. Hon vrider på sig och tittar ut genom fönstret. Dagens träningar har inte börjat än.
– Man ser ju inte ens husen, säger hon. Om några veckor, när löven har trillat av, ser man kanske någon av villorna genom träden. Nej, om jag känner något är det mer trötthet. Och oro. Det som vi blivit en symbol för i hela Fotbollssverige handlar i grund och botten om att det finns för få fotbollsytor för barn och ungdomar i Nacka. Politiker har för länge negligerat frågan och nu biter verkligheten tillbaka. Om vi hade haft fler fotbollsytor hade vi inte behövt nyttja Boovallen så mycket som vi gör och då hade inte de upplevda störningsmomenten varit så många. Eller … någon granne hade kanske hittat annat att klaga på ändå.
»Jag hade en kollega som flyttade till ett område nära Arlanda. Efter ett tag började hon beklaga sig över flygen! Jag menar, den logiken går ju inte ihop.«
Det har gått tre veckor sedan Fritidsnämnden lämnade in ett så kallat prövningstillstånd till Mark- och miljööverdomstolen, instansen som ska godkänna eller avslå möjligheten att överklaga mark- och miljödomstolens dom från i somras. Stora delar av prövningstillståndet fokuserar på orimligheten i att likställa fotbollsspelande barn med industribuller, att man menar att det inte är bevisat att ljudet från Boovallen »utgör en olägenhet«. Man hävdar också att det är orimligt att uppföra bullerskydd för de angivna kostnaderna. Boo FF hade inget med prövningstillståndet att göra, allt förbereddes av Nacka kommun och deras jurister, vilket markerar vilken sida kommunen står på: inte grannarnas.
Liv Sahlberg har ingen aning om hur lång tid det tar innan de får besked eller hur stora chanserna är att restriktionerna tas tillbaka.
– Om vi säger så här: om inte Mark- och miljööverdomstolen tillåter ett överklagande av domen är det extremt oroande för hela Idrottssverige. Då kan i princip en granne som anser att det låter för mycket från en fotbollsplan mura in en fotbollsförening. Hundratals föreningar kan tvingas bygga höga bullerplank till kostnader för flera hundra miljoner kronor. Miljarder till och med. Nej, det kan inte bli så.
Tills beskedet från Mark- och miljööverdomstolen meddelas förhåller sig Liv och Boo FF till sommarens dom, vilket bland annat innebär att Boo FF har förlorat tolv timmar varje helg jämfört med innan domen föll. Konkret har det påverkat 170 lag och 135 matcher har flyttats.
– Mycket av det här drabbar även Stockholms fotbollförbund, det är de som schemalägger matcher för våra lag. Men givetvis påverkar det också oss. Allt blir lite svårare, och tyvärr kan jag se att det drabbar bland annat våra minsta, småttingarna. Vi får hitta träningsytor till dem på andra ställen än här på Boovallen, ibland i parker med dålig belysning. På underlag som inte är så bra. Och vi förlorar intäkter från vår caféverksamhet eftersom barnen och föräldrarna inte är på vår hemmaplan. Mammorna och papporna köper inte en kaffe och det är slantar som betyder mycket för en fotbollsförening.
Klagar barnens föräldrar?
– Det finns ingen med barn i Boo FF som inte är medveten om restriktionerna, och jag upplever att i princip alla förstår oss. Vi kan inte göra så mycket och det vet föräldrarna. De ringer inte och skäller på oss för att deras barn tvingas träna på andra ställen än Boovallen. Men många är upprörda, på grannarna men också på politikerna.
Och barnen?
– Barnen är inte så … politiskt korrekta. De säger precis vad de vill, utan att tänka på hur det landar. Men när de pratar hör jag ju hur det har låtit hemma vid köksborden, hur deras mamma eller pappa har pratat. Det är samma argument.
Vad är det vanligaste du får höra?
– Många har svårt att förstå hur man kan flytta till en tomt som är granne med en fotbollsplan och sedan börja klaga på att det låter. För flera år sedan hade jag en kollega som flyttade till ett område nära Arlanda. Efter ett tag började hon beklaga sig över flygen! Jag menar, den logiken går ju inte ihop. Andra är oroliga för vad som kommer att hända om ett högt bullerplank ska rama in fotbollsplanerna. Hur ska man se vad som händer där inne? Och jag förstår oron. På helgkvällar och sent på vardagskvällar, vad tror man kommer att hända innanför de där höga väggarna? Man kan ju ana vad ungdomar kan hitta på. Det känns olustigt att tonåringar ska kunna vara där inne utan att vuxna kan se vad som pågår. Det känns faktiskt som ett skämt.
Kan du på något sätt förstå grannarna som klagar?
– Jag är medveten om att det låter från fotbollsplanerna. Varje dag är det liv här, på vardagar fram till 21.30 och på helger fram till 17.30. Att barn och vuxna går ner hit senare för att spela på egen hand är inget vi kan styra över, det är kommunens ansvar. De kommer ju hit eftersom det inte finns så många andra planer att gå till. Personligen vill jag att spontanfotboll ska vara möjligt, men det bidrar också till att det här blir en samlingspunkt. Jag förstår att det kan kännas påfrestande att man inte kan sitta ute i trädgården en fin sommarkväll utan att höra barn ropa, en domarpipa eller en ledare som skriker. Alla ljud blir ett störningsmoment eftersom de redan har hängt upp sig på att det är ett problem. Med det sagt – vad är alternativet? Idrott låter, barn som har kul och kämpar låter. Det hade varit skillnad om man plötsligt, utan att höra med grannar som bott här i flera år, planerat in en stor fotbollsförening i ett villasamhälle. Men här är det faktiskt tvärtom. Ingen har flyttat hit utan att vara medveten om att vi finns.
»De grannar som inte klagar, och de är faktiskt fler än de som klagar, vad händer med dem? Ska de få ett sex meter högt staket vid sin tomtgräns?«
Vad upplever du är det största problemet för grannarna?
– Det är inte så lätt att veta vad det stora problemet är, och därför är det också svårt att se att det kan bli en lösning som alla kan acceptera. En granne har hakat upp sig på att våra seniormatcher låter för mycket. Vad har vi som mest på en sådan match? Hundra personer? Jag köper inte det. Ljudanläggningen har vi inte använt på flera år, så det kan inte heller vara det, även om det också har tagits upp. Vi tillåter inte fester i klubbstugan, vi har inga andra aktiviteter utanför våra tränings- och matchtillfällen. Det är kolsvart här efter den sista träningen, så strålkastarljuset står inte på nattetid.
Så du ser ingen lösning på konflikten?
– Vi får avvakta prövningstillståndet först och främst. Att vi får nyttja Boovallen ännu mindre på vardagar, säg till 21.00 istället, hade väl varit okej med oss om det bara funnits rimliga alternativ. Alltså andra bra fotbollsytor i närheten som vi får tillgång till. Men de finns inte. Vårt mål i Boo FF är att så många som möjligt ska spela fotboll så länge som möjligt. Det är överordnat allt annat och det tänker varken jag eller någon annan i föreningen kompromissa med. Fler restriktioner går inte utan att vi erbjuds fungerande alternativ.
Bullerplank är ingen lösning?
– Bortser man från den olustiga känslan att man inte kan se barnen på andra sidan, samt kostnaden, har vi andra aspekter. Det är en så vacker miljö här runt Boovallen, ska den förstöras på grund av ett fåtal klagande grannar? Och de grannar som inte klagar, och de är faktiskt fler än de som klagar, vad händer med dem? Ska de få ett sex meter högt staket vid sin tomtgräns? De lär ju i sin tur överklaga och jag har svårt att se att de ska förlora ett sådant ärende.
Har du personligen haft kontakt med någon av grannarna?
– Innan jag anställdes av föreningen var jag en vanlig fotbollsmamma. När min son skulle spela en cup här på Boovallen lade vi lappar i brevlådorna i kvarteret med information om att det skulle vara arrangemang till helgen. Typ: »Kom och ta en fika på lördag och se riktigt fin fotboll!« Då fick jag ett argt telefonsamtal från en av grannarna, som menade att brevet var hotfullt. Grannen nämnde också att vår klubbstuga hade byggts utan bygglov, allt var fel … Boo FF var en elitsatsande förening som bara tänkte på att växa i storlek. Det var absurt. Det är den enda kontakten jag haft.
Det låter ändå konstigt att ni inte har haft mer kontakt.
– Ingen av grannarna har kontaktat mig eftersom kommunen tydligt har meddelat att deras klagomål måste gå genom kommunen eftersom det är en kommunal anläggning. Så jag har sluppit alla mejl och alla olika synpunkter. Och det är jag glad för. Det finns nog de på kommunen som har haft det betydligt svettigare. Och det måste påpekas: den stora majoriteten som bor runt Boovallen har inga problem med oss. De ser snarare fördelarna än nackdelarna med att ha en idrottsanläggning i sin närhet. De stöttar oss. En positiv sak har kommit ur allt det här, och det är att vi märker ännu mer engagemang från föräldrar. Man vill hjälpa till på ett annat sätt nu.
Vilken är den bästa möjliga utgången?
– Inga bullerplank, våra tider kommer tillbaka och kommunen bygger fler fotbollsplaner. Att domstolen lägger ner det här så att vi kan fokusera på att göra det så bra som möjligt för våra barn och ungdomar. Jag vill se att kommuner och politiker tar det här på allvar, det är en enormt viktig fråga. Tillgången till ytor som möjliggör allt det som idrottsföreningar är så bra på. Det handlar om kamratskap, om att fostra bra människor. Om glädje och sammanhållning. Man önskar att även de som klagar skulle förstå vad som försvinner om Boovallen skulle vara borta.
Tio dagar innan jag hoppade på buss 442 från Slussen på Södermalm och klev av vid Boo Gårds skola skrev jag ett brev till de fem grannarna. Jag frågade om de ville ses för att ge sin bild av konflikten, att jag gärna lyssnade till deras versioner. Jag erbjöd dem anonymitet och skrev att jag var medveten om att de fått ta emot hat. Deras adresser och telefonnummer har lagts ut på nätet, och i kommentarsfältet på Boo FF:s Facebooksida har de blivit kallade betydligt grövre saker än »surgubbar och surkärringar«. Ryktet säger också att traktens tonåringar med de mest trimmade mopederna gärna kör förbi både en och två gånger extra om kvällarna.
När jag i eftermiddagens duggregn traskar upp från Boovallen – fotbollsplanerna ligger bakom några högre träd, cirka tio meter lägre än gatan där tre av fyra hushåll som klagar bor – har jag inte fått ett enda brevsvar. Jag är inte förvånad. Grannarna har konsekvent avböjt att kommentera när andra reportrar frågat om intervjuer. Jag passerar en lyktstolpe med en lapp uppklistrad. Ett par efterlyser den försvunna katten Troj. Nästa lyktstolpe har dekorerats med ett Boo FF-klistermärke. Stolpen är placerad precis framför en av de klagande grannarnas garageuppfart. En subtil markering.
Jag stannar upp och spetsar öronen utanför garageuppfarten. Någon i kvarteret har sin motorgräsklippare igång, vilket gör att ljudet från Boo FF:s tioåriga tjejers träning knappt hörs. En tränarröst ropar något och sekunden efter hörs ett gällt skrik. Men det kan inte klassas som besvärande, det är dova ljud på avstånd. Kanske ligger vinden fel denna dag, kanske låter det betydligt mer om väderförhållandena är annorlunda?
»Han gestikulerar förvånat, som om han undrar vem jag är och varför jag knackat på hans dörr. Jag säger med hög röst att jag är journalisten som skickat brev till honom.«
Jag stegar fram till huset där kvinnan i 40-årsåldern som flyttade hit för tre år sedan bor. Det lyser i ett par fönster, en bil står på uppfarten. Enligt hennes överklagande och framställande i olika rättsliga processer, domar och protokoll som jag har begärt ut vill hon begränsa Boovallens fotbollstider ytterligare. Hon vill att det ska vara släckt och tyst på vardagar från klockan 20.00. Dessutom vill hon att man ska förhindra »den oorganiserade verksamheten« helt och hållet, vilket borde vara spontanfotboll. Ytterligare aspekter som hon inte är nöjd med är bullermätningarna och de föreslagna åtgärderna om bullerskydden. Jag tolkar det som att hon vill ha ännu högre skydd än de föreslagna 5–6 meterna.
Jag knackar på dörren en gång till. Ingen öppnar.
Nästa hus. Mannen som bor där har ägt sin fastighet i drygt tio år. Han menar att det har varit konstanta »ökningar av bullernivåer« på Boovallen de senaste åren. Han påstår också att bullermätningar har gjorts när det varit som lugnast och att de därför inte är rättvisande, samt att kommunala tjänstemän och politiker valt att tolka olika utredningar till Boo FF:s fördel. »Det skadliga bullret« måste begränsas med ännu högre bullerskydd, argumenterar han i dokumentationen jag har begärt ut. Han menar vidare att »verksamhetstiderna måste anpassas efter den effekt som bullerskydden faktiskt kommer att ge«. Politiker tar inte bullerproblematiken på allvar, tycker han, och hävdar dessutom att »opinionstrycket i frågan« har resulterat i att man frångått befintlig lagstiftning. Jag knackar på dörren till det nedsläckta huset. Ute på gatan igen ringer jag honom. Han svarar inte.
I nästa hus bor revisorn i 50-årsåldern. Det hänger vita lakan på vädring på balkongen. Det är tänt i huset. Jag ringer på dörrklockan och en man uppenbarar sig på andra sidan fönsterrutan, bredvid ytterdörren. I sin hand har han en kulspetspenna. Han gestikulerar förvånat, som om han undrar vem jag är och varför jag knackat på hans dörr. Jag säger med hög röst att jag är journalisten som skickat brev till honom. Från andra sidan rutan hör jag honom säga:
– Jag har tyvärr inte tid. Jag arbetar faktiskt lite nu.
Jag ropar tillbaka att det bara tar några minuter och att jag vill ge honom en chans att beskriva tvisten från sin synvinkel.
– DU KAN VÄL ÖPPNA DÖRREN SÅ ATT JAG SLIPPER SKRIKA? hojtar jag.
Mannen skakar på huvudet.
– Jag arbetar som sagt, det passar sig inte, säger han. Vänligen gå härifrån nu!
Revisorn är av allt att döma missnöjd med kommunens agerande. I flera år har de varit medvetna om att några grannar lider av oljud och buller från Boovallen, men man har inte lyssnat. De restriktioner som ålagts Boo FF har inte varit tillräckliga. Bullerskydden måste bli högre än vad som föreslagits. I hans yrkande till mark- och miljödomstolen står det att »tiderna på vardagskvällar behöver begränsas för att barnen ska kunna sova för att komma upp i tid till skolan«. Han yrkar även på att »så kallade publikmatcher flyttas från Boovallen«. Nacka kommuns bullerutredningar är också, enligt mannen, »styrda beställningsarbeten«. Han insinuerar jäv då flera »ledamöter och annan berörd personal på Nacka kommun direkt är involverade i verksamheten som bedrivs på Boovallen«.
»Parkeringsytan som används av föräldrar som släpper av sina barn ›skapar ett stort och fult sår i deras känsliga villamiljö‹.«
Det sista hushållet som är indraget i tvisten är också det mest radikala. En kvinna och en man i 80-årsåldern ser bara en lösning: att »omlokalisera Boo FF:s hemmaarena«. De vill att all verksamhet ska flytta. Ljudnivåerna är »farliga för hälsan« och inte ens de högsta bullerplanken kommer att hjälpa, menar de. I en överklagan av miljö- och stadsbyggnadsnämndens beslut nämns det närliggande »Boo Kapell«: »Där pågår stora händelser i livet såsom bröllop och dop. Människor vill inte ha sådana akter förstörda av vrålskrik från en fotbollsmatch.« De lyfter också konstgräset som en miljöbov, de begär att domstolen ska besluta att »konstgräset ska tas bort och underliggande mark saneras och återställas med frisk vegetation«. De 16–18 meter höga »belysningsmasterna stör dem som bor intill Boovallen oerhört«. Parkeringsytan som används av föräldrar som släpper av sina barn »skapar ett stort och fult sår i deras känsliga villamiljö«.
Jag knackar på dörren och hör att det rör på sig på andra sidan. Men ingen öppnar. Jag slår numret till mannen. Han svarar och jag berättar ärendet.
– Jag ser ingen anledning att kommentera det här i medier, säger han.
Samtalet är över på mindre än en minut.
Det äldre paret fascinerar mer än bara mig. Flera boende i området vet att de har en historik, framför allt kvinnan, av att hamna i tvister och bråk. 2016 uteslöts hon som medlem i Boo Villaägareförening för all framtid efter att »ha motarbetat föreningen och uppträtt hotfullt«. Det »aggressiva beteendet«, enligt ett protokoll från ett medlemsmöte, ska ha pågått i flera år, vilket ledde till att »flera medlemmar hoppade av sina uppdrag«. När jag begär ut överklaganden som har att göra med kommunfullmäktiges beslut att anta ett planförslag för den nya skola som just nu byggs bredvid Boovallen, dyker paret upp på nytt. I en skrivelse skickad till kommunstyrelsen sommaren 2017, som radar upp anledningar varför inte skolan bör byggas och varför Boovallen är ett stort störningsmoment, står det bland annat att både kommunen och Boo FF visar »oacceptabel arrogans och hänsynslöshet«. »Detta flagranta ingrepp i vår boendemiljö med allt vad det innebär av svåra ljus- och ljudstörningar har en enormt negativ påverkan på det liv vi har inrättat oss. Denna totala eftergift för att ett särintresse (fotbollen) skall tillåtas att ohämmat breda ut sig i vårt miljö- och kulturmärkta område är förödande.«
Jag lämnar gatan och vandrar i riktning mot Boovallen. Det har börjat skymma i Nacka, lyktstolparna tänds. 50 meter från planen stannar jag till. Volymen är densamma som när tioåringarna tränade för någon timme sedan. Det är dova ljud, men inte mer. Ytterligare några meter närmare planen hör jag barnskratt. Och en ledare som höjer rösten.
– TJEJER!
Flickorna tystnar omedelbart. Ledaren sänker rösten och fortsätter:
– Kan ni försöka stå vid konen och lyssna nu då? Snälla?
Elljusen är tända och ett dygn har passerat i Saltsjö-Boo. Sedan gårdagens runda på gatan har jag hunnit med ytterligare två vändor. Ingen har velat öppna eller besvarat mina samtal. Inte heller huset där en man bor som tidigare var en av dem som klagade, men som av oklara anledningar senare lämnade protestfalangen, återkommer när jag vill veta vad som fick honom att ändra sig. I dag är han ledare för sitt barns lag.
Jag placerar mig bredvid ett 50-tal föräldrar som ställt sig längs med sidlinjen till en av de två planerna och tittar på barn som jagar efter bollar och rundar koner. Några mammor och pappor har koppar med rykande kaffe som har köpts i Boo FF:s café, andra är mer upptagna med att se till så att söner och döttrar gör som tränaren säger. En pappa springer ikapp sin sexåriga dotter, som för kvällens träningspass är klädd i en röd Salahtröja utanpå regnjackan. Flickan jagar hellre en fågel som landar i straffområdet än tränar på bredsidor.
Utanför klubbstugan lägger Jonas Norén in en snus under läppen och drar upp jackans dragkedja. Han har bott i sitt hus i 16 år, ett hus som ligger cirka hundra meter från Boovallen. Båda hans barn är aktiva i Boo FF.
– Jag har respekt för att man tycker att det låter från Boovallen, säger han. För det gör det. Varje dag. Men för mig är det inte buller, för mig är det glädje och jubel. Det är fotboll. Alla är vi olika och det får man acceptera.
»Jag kommer att stå längst fram på barrikaderna om det ska byggas något jävla staket! Det räcker om det är två meter högt så ser man ju inte något!«
Jag frågar om han ibland känner sig manad att berätta att han inte är en av dem som klagar, att det kanske blir att man buntas ihop med »gnälliga« grannar.
Han skrattar.
– Tidigare, i jobbsituationer och så, har man inte riktigt kunnat förklara var i Nacka man bor. Nu vet alla var Boovallen ligger, så på så sätt har det underlättat. Men nej, jag märker ju att alla i området vet ganska exakt vilka det är som klagar. Och jag förstår om de tycker att det är jobbigt att alla vet, men det är nog oundvikligt att det blir så när den stora majoriteten hellre fokuserar på det positiva som Boovallen bidrar med.
Vad säger du om det planerade bullerstaketet?
– Det gör mig arg. Jag kommer att stå längst fram på barrikaderna om det ska byggas något jävla staket! Det räcker om det är två meter högt så ser man ju inte något! Som förälder hade jag varit superorolig om jag visste att mina barn var där innanför kvällstid utan att jag kunde se dem. Det är så ogenomtänkt att man blir mörkrädd.
Han skakar på huvudet.
– Jag tycker att allt det som har hänt är horribelt av framför allt en anledning: Jag kan inte förstå att politiker, lokalt och högre än så, inte lyckats se till så att den här typen av rättsliga processer som kan påverka så många barn är omöjlig att dra igång. Det är så otroligt lamt från deras sida och nu har man dragit på sig ett potentiellt jätteproblem. Om det finns kryphål i lagstiftningen kommer det alltid att utnyttjas, och att barnidrottande kan klassas som störande år 2019 är ofattbart. Hur är det möjligt?
Jag tar frågan vidare till Mats Gerdau, tidigare riksdagsledamot för Moderaterna och i dag kommunstyrelsens ordförande. Han visar spår av självkritik och säger att han inledningsvis var övertygad om att det skulle »lösas genom smidiga åtgärder«, men att det snarare eskalerade.
– Det ledde till fler och fler regleringar, att vi försökte med vissa modesta begränsningar i Boo FF:s verksamhet för att tillmötesgå grannarnas synpunkter. Då sa domstolen att det inte var tillräckligt och där är vi i dag. Det blev orimligt till sist. Nu har grannarna vunnit första ronden, men fler återstår.
Jag frågar om det är helt oproblematiskt att som politiker välja sida i tvisten, vilket man har gjort trots att domstolen dömt till grannarnas fördel.
– Det finns en konflikt i detta, definitivt. Vi ska försöka representera allmänhetens intresse, alla invånare ska känna att de blir lyssnade på. Men ibland måste vi också se till den större, övergripande frågan och i det här fallet är det stor politisk enighet om att barn måste kunna få spela fotboll i en tätbebyggd miljö och att vi inte ska skära ner på ungdomars möjlighet att idrotta. Dessutom är det orimligt att likställa barnidrottande med industribuller. Nu finns det också, till sist, en motion inlämnad till riksdagen om att man måste se över lagstiftningen.
Mats Gerdau refererar till den motion som hans moderata partikollega Maria Stockhaus lämnade in den 2 oktober. I motiveringen anger hon orimligheten i att mark- och miljödomstolen slagit fast att bullernivåerna vid Boovallen överskrider gränsvärdena för industribuller, och att om inte regelverket moderniseras riskerar betydligt fler idrottsplatser att påverkas. »De allmänna råden kring buller behöver ses över, skyndsamt, och nya regler tas fram specifikt för buller från idrottsanläggningar«, skriver Stockhaus.
När jag frågar Gerdau hur lång tid det kan ta innan politiken får till en faktisk förändring, suckar han.
– Det är den här biten som är den överlägset jobbigaste med att vara politiker – det tar så lång tid! Det blir överklaganden, det ska utredas, remitteras av departement … Det är en lång process. Säg att vi kan ändra lagstiftningen om … tre år?
Tre år? År 2022 har det gått nästan tio år sedan några grannar krävde att en kommun mätte bullernivåer vid en fotbollsplan som legat där den legat i mer än 60 år. De sex- och sjuåringar som tränade på Boovallen för ett par timmar sedan har börjat fylla tvåsiffrigt. Kanske tränar de då bakom bullerstaket som är tre, fyra gånger högre än vad de själva är.
Jag huttrar på en bänk i kvällskylan och ringer till de klagande grannarna en sista gång. Ingen vill prata med mig. Jag tittar ut över planerna. För bara några dagar sedan spelades det final i Victoria Cup här, en damturnering som Stockholms fotbollförbund arrangerar. Boo FF mötte Tyresö FF och förlorade efter straffläggning. Trots att finalen spelades en söndag klockan 13.00 fick inte Boo FF använda högtalarsystemet när spelarna skulle presenteras inför avsparken. Då hade man brutit mot den senaste domen och riskerat böter. Istället marscherade spelarna in med namnskyltar. En seger för de fem personer som bor i villorna som gömmer sig bakom ek- och bokträden på andra sidan Boovallen.
Snart släcks strålkastarna här. Liv Sahlberg, som kryssar mellan föräldrar och barn utanför klubbstugan, kommer att ha åkt hem. Precis som barnen, ungdomarna och ledarna. Det kommer att bli kolsvart och knäpptyst på Boovallen.
Hoppas att alla kan sova gott.
Fotnot: Den 8 november beviljades Nacka kommun prövningstillstånd i Mark- och miljööverdomstolen för den tidigare bullerdomen mot Boovallen.