Livet i skuggan

Pontus Wernbloom avskyr att prata i telefon. När han mejlar mig sitt nummer gör han det med uppmaningen att skriva om jag vill något. Så när vi landar i Thessaloniki skickar jag ett meddelande. Tjugo minuter senare dyker han upp i en vit Volvo med Lars Winnerbäcks senaste album Eldtuppen strömmande från högtalarna. Hans fru Nina sitter i passagerarsätet bredvid honom. I hennes knä ligger en lättläst bok om grekisk mytologi, avsedd för skolbarn.

– Men det är mest jag som tycker att den är spännande, säger Pontus och skrattar.

Han kör in mot stan och parkerar utanför souvenirbutiken vid Paok FC:s arena. Det var hemmamatch här i går och som vanligt fullsatt när Paok räddade 2–2 mot Panathinaikos i den elfte övertidsminuten. Laget som i våras tog hem ligatiteln för första gången sedan 1985 har inte förlorat på ett och ett halvt år. Och inte ens då var det en förlust i vanlig mening. Toppmötet med AEK Aten stod 0–0 när Paok gjorde mål efter en hörna i den 90:e minuten. Domaren godkände först målet, men ändrade sig efter att ha diskuterat med sina assisterande. Det bortdömda målet utlöste kaosscener på arenan, och längst gick Paoks ägare Ivan Savvidis som tog sig in på planen med en pistol i byxlinningen. Matchen avbröts. AEK tilldömdes segern med 3–0 och vann senare ligan det året tack vare skrivbordssegern mot Paok. Den grekiska fotbollen är ett myller av konspirationsteorier, och även om Paok har Aris som stadsrival är de stora Atenklubbarna betydligt mäktigare fiender. Många är de supportrar i den här staden som länge varit övertygade om att huvudstadslagen i allmänhet och Olympiakos i synnerhet fått hjälp att vinna av både domare och fotbollsförbund. Det var därför Paoks ligavinst i våras var så speciell.

– Jävlar i havet, säger Pontus. Du kan fatta att det firades vilt när de vann.

Han säger »de«, inte »vi«. För det är så det känns. Pontus har inte spelat en match sedan han slet av sin vänstra hälsena mot Levadiakos den 17 december i fjol. Och när han en bit in i den här säsongen var på väg tillbaka kom nästa smäll: en stressfraktur i foten. Det är hans första långa skadeuppehåll som professionell fotbollsspelare. Och det har inte varit lätt.

– Just att inte få vara med och bidra. Laget vinner, men det enda man kan göra själv är att köra överkropp i gymmet som en dåre. Jag behöver inte glänsa, jag har väl för fan aldrig glänst, men jag vill känna att jag gör mitt jobb. Jag får dåligt samvete när det inte är så.

Inne i souvenirbutiken traskar Pontus och Nina runt mellan hyllorna. De är främst här för att fixa julklappar till barnen. Nina fingrar på ett par svartvita fotbollsstrumpor till den åttaårige sonen Mille, som tränar tre gånger i veckan med ett av Paoks pojklag.

– Han behöver kanske inte ha värsta fina grejerna, säger Pontus.

– Han vill bara se ut som alla andra, säger Nina. Du vet hur han hatar att sticka ut.

Milles pappa har stuckit ut desto mer. Med sin hårda spelstil, men också genom sitt sätt att prata. Redan efter den allsvenska debuten angav han tonen när han 19 år gammal förklarade för Göteborgs-Posten att han tyckte det var »mysigt att smälla på«. Själv minns jag en pressträff med U21-landslaget 2009 när Pontus irriterat satt och tittade ner i en snusdosa. Istället för att bara sprida ut påsarna huller om buller i dosan hade snusmärket gått över till att placera dem i en prydlig cirkel. »Borgarsnus«, muttrade Pontus och rörde runt med fingret bland prillorna så att det snart rådde oordning igen. Året efter intervjuade jag honom och Rasmus Elm i Alkmaar, där de båda blivit proffs. När Rasmus beskrev Nederländerna som »ganska likt Sverige« nickade Pontus och lade till: »Det är väl hororna och knarket som skiljer. Lite äckligare mat.« Och agenten Carl Fhager kan berätta om en förvånad klubbdirektör i CSKA Moskva som vid kontraktsskrivningen 2012 artigt frågade om nyförvärvet från Kungälv läst något under resan dit. »Ja, Kommunistiska manifestet«, svarade Pontus.

Det finns många fler anekdoter och slagkraftiga citat. Och de har alla en sak gemensamt: de är gamla nu.

De senaste åren har det nämligen varit väldigt tyst från Pontus Wernbloom.

 

Mattias Bjärsmyr ringer från en buss någonstans i centrala Turkiet. Han är på väg till Konya för att sitta på bänken i 90 minuter plus tillägg med sitt lag Gençlerbirliği. Laget ligger näst sist i den turkiska ligan och tränaren är så ny att den svenske mittbacken knappt har hälsat på honom än.

– Han kom i dag, säger Bjärsmyr. Jag ligger lågt.

I sådana lägen är det lätt att bli nostalgisk. Man kan nästan se Mattias Bjärsmyrs leende framför sig när han pratar om tiden då han och Pontus var tonåringar i Göteborg. 

– Jag glömmer aldrig första A-lagsträningen vi hade tillsammans. Jag kom från de småländska skogarna och var ganska blyg, men alla i hela världen hade nog varit blygare än vad Pontus var. Han satsade helt hänsynslöst. Han var nästan dum i huvudet. »Vad sysslar han med?« tänkte jag. Och han snackade en massa också. Samtidigt flinade han och hade glimten i ögat, och det där har jag tänkt på: det var nog tur för honom att han hade den där glimten. 

Bjärsmyr har förstås starka minnesbilder från SM-guldet 2007. Men när han tänker tillbaka handlar minnena lika mycket om gemenskap, på och utanför planen. De var ett gäng unga spelare som umgicks nästan jämt. Det var TV-spelsturneringar, internhumor och »bärs med Bjärs«. Och hårda träningar på Kamratgården, där äldre spelare som Bengt Andersson och Magnus »Ölme« Johansson ibland svor åt de yngres satsningar – men innerst inne gillade vad de såg. Fotbollen och fritiden gick in i varandra. Bjärsmyr fick betalt för att spela fotboll men såg det inte som ett jobb. 

– Det var så himla sorglöst, säger han. Alla vi i det yngre gänget – jag, Pontus, bröderna Berg, »Sebban« Eriksson – hade så galet roligt hela tiden. Jag blir både glad och ledsen av att tänka på den tiden. För jag vet att jag aldrig får uppleva den igen.

Bjärsmyr poängterar att det inte går någon nöd på honom. Han tjänar bra med pengar och man kan ha det värre än att vara bänkad i ett turkiskt fotbollslag. Och samtidigt: 

– Det är inte lika kul att gå till träningen i dag, det kan jag ärligt säga. Det är inga dåliga människor som är i mitt lag här. Men riktig gemenskap har jag inte känt på många år. 

»Jag skyller inte på någon annan för att jag inte fick spela mer. Jag fick mina chanser, jag tog dem inte. Jag nådde aldrig samma nivå i landslaget som i CSKA.«

Han och Pontus har inte spelat tillsammans på tio år, då de nådde EM-semifinal med U21-landslaget på hemmaplan. Men genom klubbyten och familjebildningar har de hållit kontakten. I somras semestrade de tillsammans, och Bjärsmyr har varit över i Thessaloniki och hälsat på. Han beskriver sin vän som »en man med många sidor«.

– Det alla kanske inte vet om Pontus är hur smart han är, säger Bjärsmyr. Han har koll på historia där en annan är klappkass. Utåt vill han gärna vara den här goa göteborgaren, men han är djup också. Jag förstår varför journalister ofta har velat prata med honom.

Inte många har fått göra det med Pontus Wernbloom de senaste åren. De sista titlarna med CSKA Moskva gav ingen större uppmärksamhet i Sverige. Och sedan Pontus tackade för sig i landslaget efter exakt noll minuters speltid i EM 2016 blev det ännu tystare. Den ende som uttalade sig i svenska medier i samband med övergången till Grekland var agenten Carl Fhager. Huvudpersonen själv nöjde sig med en kärnfull varumärkesdeklaration i Paoks officiella presentationsvideo: »Jag är Pontus Wernbloom, den nya Paokspelaren. Jag kontrollerar spelet, jag försvarar, jag tacklar, jag skjuter. Jag gör mål.« 

– Han har nog medvetet dragit sig undan från uppmärksamheten, säger Bjärsmyr. Jag tror att Pontus trivs jättebra i skuggan.

 

Det regnar i Thessaloniki. Pontus hävdar att det är andra gången det händer sedan flytten hit för ett drygt år sedan. Vi slår oss ner på en inglasad uteservering tio minuters bilfärd från familjens hem. Det är lunchtid, men han nöjer sig med en kaffe. Att kunna springa mycket har alltid varit grunden för hans fotbollsframgångar, nu kan han inte ens jogga. För att inte rusa i vikt måste han tänka på vad han stoppar i sig. 

– Första två månaderna hade jag foten i ett »paket«, säger han. När jag tog bort det var alla muskler borta. Men den tiden var ändå okej, jag har haft tur med skador och det var bara att gnugga på med rehabiliteringen. Stressfrakturen i september var mycket värre mentalt. Då var jag på väg tillbaka och kände mig starkare än någonsin. 

Jag frågar om det finns någon särskild anledning till att han under andra halvan av sin karriär har varit betydligt mer återhållsam i kontakten med journalister. Han rycker på axlarna. Nämner enstaka artiklar som irriterat honom. Han gillade till exempel inte när svenska sportsajter, i samband med övergången till Paok, citerade information från ett grekiskt Twitterkonto som påstod att affären höll på att spricka eftersom Nina inte ville bo i Thessaloniki (»ren lögn«). Och han förstår inte varför en kvällstidning måste skriva exakt var i Göteborg kompisen Marcus Berg har köpt en lyxvilla. Men egentligen är han inte arg på någon speciell. 

– Det är bara skönt att sköta sitt, säger han. Ingen har mitt nummer. Jag pratar inte med någon [journalist], och skulle jag vilja få ut något finns sociala medier. Nu tror jag inte att folk är så intresserade längre heller. Objektivt sett är jag ju iskall.

I landslaget blev han mer perifer för varje år som gick. Han lade ribban högt genom att göra båda målen mot Ungern i sin första tävlingslandskamp, EM-kvalpremiären 2010. Sedan blev det inga fler mål och inte särskilt mycket speltid heller. I bortamatchen mot Tyskland 2012 blev han utbytt i paus och fick se Sveriges upphämtning till 4–4 från sidan. Han fortsatte att bli uttagen till trupperna, men från »Miraklet i Berlin« och fram till avskedet efter EM knappt fyra år senare startade han bara i en enda tävlingslandskamp. Från de två mästerskapen han har varit på kan han skryta med tolv minuters speltid – ett inhopp i den betydelselösa gruppavslutningen mot Frankrike 2012.

– Jag skyller inte på någon annan för att jag inte fick spela mer. Jag fick mina chanser, jag tog dem inte. Det är sanningen. Jag nådde aldrig samma nivå i landslaget som i CSKA. Och mot slutet kände jag att det inte var roligt längre. Jag är jätteglad över min tid i landslaget, men jag saknar den inte. Så kan man sammanfatta det.

När Sverige åkte ur EM 2016 meddelade Pontus den dåvarande landslagschefen Lasse Richt att det fick vara bra. Han hade tröttnat på att vara borta från familjen, på att som bäst hoppas på ett inhopp vid svensk ledning, på mixade zoner där han blev allt mer försiktig med att bjuda på rubriker.

– En gång skojade jag om att de aldrig skrattar i Ryssland. Jag sa det med ett garv och med glimten i ögat, men ryssarna översatte det där och alla nyanser gick förlorade. När jag kom tillbaka till Moskva fick jag lägga en massa tid på att förklara mig. Då tänkte jag: »Nu skiter jag i det här, det är inte värt det.« 

Och så blev du tråkig?

– Jag är fullt medveten om att medier föder intresse och i viss mån oss spelare. Men när man står där på landslagssamlingen och svarar på samma frågor hela tiden tänker man inte så. Och jag tänkte inte säga något som kunde innebära konsekvenser i klubblaget. Så då står man där, med ett visst mått av självhat, och säger saker som reportern lika gärna hade kunnat skriva ner i förväg.

Han imiterar ett typiskt meningsutbyte på en blågul pressträff:

– »Hur är det i Moskva, då?« »Jo, tack, det rullar på.« »Vad tror du om dina chanser att få spela i de här landskamperna?« »Jag vet inte, jag får göra mitt bästa på träningarna.« Till slut blev det en dans som alla på förhand visste hur den skulle se ut.

Behöver du inte uppmärksamhet eller yttre bekräftelse?

– Inte som när jag var ung. Då läste man om sig själv. På Kamratgården låg alltid Aftonbladet och Expressen och då bläddrade man i dem och svor över att man fått en tvåa i betyg i senaste matchen. Med tiden blir man mer trygg i sig själv både i med- och motgång. Idrotten kräver ju hjältar och syndabockar, men som spelare vet man att det sällan är så svartvitt. I min tävlingsdebut i landslaget gjorde jag till exempel två mål, men jag var inte särskilt bra i den matchen. 

Du har också valt ligor som inte hårdbevakas i Sverige.

– Jag visste tidigt vad jag var bra på och mindre bra på. Jag har kunnat springa mer än de flesta, jag har kunnat vinna boll och göra mål på fasta situationer. Men hur mycket jag än tränar kommer jag aldrig till ett lag som vinner ligan i England. Och jag drivs av att vinna. För mig är det viktigt att vara i ett topplag. Hellre bli överkörd i Champions League än att bli det i ligan. Jag måste få vinna oftare än jag förlorar.

Enligt din agent fanns det intresse från över 30 klubbar när du skulle flytta från Moskva, bland annat Premier League-klubbar.

– Ja, vi kunde ha bott i London nu om vi hade velat. 

Fördomsprofilen om Pontus Wernbloom säger att du skulle göra vad som helst för att spela i Premier League.

– Kanske det. Men den säger nog också att jag inte klarar av att förlora. Jag åkte ur trean med Kongahälla en gång och det var fan hemskt. Efter det har jag i princip bara spelat i topplag. Jag vill förlora så sällan som möjligt. Det är viktigt för mig. 

Har du en kärlek till fotbollen eller till att vinna?

– Mest till att vinna, tror jag. Eller snarare: jag vill inte se andra vinna. Jag skäms nästan när jag säger det, men förutom mina närmaste har jag svårt att glädjas åt andras framgångar. Jag kan egentligen leva utan att vinna. Det jag inte klarar är att se någon annan som är glad på min bekostnad.

Det låter destruktivt.

– Det är destruktivt! Att hata att förlora mer än vad man älskar att vinna, det låter ju inte sunt. Men så har jag alltid fungerat. Däremot har jag blivit bättre på att gå vidare. När jag var liten grät jag alltid när jag förlorade, ganska högt upp i åldern också. 

 

På restaurangens svarta markis står det »Just like the good old days«. Men när Pontus pratar om gamla tider aktar han sig för att romantisera. Han var bara 14 år när han flyttades upp i Kongahällas A-lag. Jargongen var rå, spelet tufft. Pontus blev överkörd på träningarna av lokala legendarer som Anders Carlsbogård och lärde sig tidigt att stå upp för sig själv på planen. Ta en smäll utan gnäll, ge igen i nästa duell. 

– Jag blev tuktad, säger han. Ingen klappade mig på axeln och sa »vad bra du är« bara för att jag var ung. Jag blev mördad på träningarna. Jag fick hävda mig, slava och plocka bollar åt de äldre. När jag kom till Blåvitt var det samma sak och eftersom jag var van vid det blev steget inte särskilt stort.

I tidigare intervjuer har Pontus gärna talat sig varm för den typen av kamratuppfostran. Nu vill han nyansera bilden något.

– För mig var det bra. För många andra är det jättedåligt. Den miljön har säkert fått många talanger att lägga av och jag tror att mycket har förändrats till det bättre i dag. Det är väldigt lätt för mig, som i någon mån har lyckats, att sitta här och prata om hur bra den där »rätta in dig i ledet«-mentaliteten var. Men den är inte för alla. Det är också en sak jag har lärt mig från åren utomlands: spelare kan vara väldigt olika som människor och ändå prestera bra tillsammans. I CSKA bytte vi om i våra egna rum och såg varandra först ute på träningsplanen. Det var frihet under ansvar och så länge man skötte sitt jobb fick man leva hur man ville. Man betraktades mer som en individ.

Det är ändå långt ifrån det svenska »det är i omklädningsrummet ett lag svetsas samman«.

– Jag vet. Jag är uppväxt i sådana omklädningsrum och älskar hur vi hade det i Blåvitt. Utomlands är det annorlunda, men jag kan inte säga att det har varit dålig sammanhållning i något lag jag har spelat i. Spelare har olika roller och så länge de uppfyller dem kan de vara lite som de vill. Vi hade till exempel Seydou Doumbia på topp i CSKA. Han tränade typ inte, han gjorde inte ett skit på träningsplanen! Men Slutskij [Leonid, Pontus tränare i Ryssland] sa: »Gnäll inte på honom, han gör våra mål.« Den stilen hade aldrig funkat i Sverige, men i Ryssland kunde spelare stå och peta sig i näsan på träningen. Det var bara matchen som gällde.

»Jag blev tokig: ›Människa! Det enda du behöver göra är att springa, och du går? Du går! Borta mot Bayern!‹«

Och om någon inte uppfyllde sin roll i matchen?

– Spelare som Doumbia och Vágner Love kunde tappa bollen 19 gånger av 20 i matchen, men när den var slut hade de ofta gjort ett mål och en assist var. Då har de gjort det de har betalt för, då kan man inte gapa på dem. Men nonchalanta spelare har jag skällt ut efter noter. Sådana som bara spelar för att det är kul och som när de inte har kul på planen är så dåliga att man mår illa.

Du spelar inte för att det är kul?

– Det är kul att vinna. Och jag har vunnit ganska mycket också.

Du måste ha hamnat i många konflikter när du har skällt på medspelare?

– Det har aldrig blivit handgemäng eller så, men absolut. Vi mötte Bayern München borta och en brasse i vårt lag [Vitinho] promenerade omkring på planen. Jag blev tokig: »Människa! Det enda du behöver göra är att springa, och du går? Du går! Borta mot Bayern!« När någon inte gör sitt jobb är det försvarbart att ligga på dem. Misstag är en annan sak – ingen passar fel med flit. Även om jag kanske ibland har varit dålig på att se det i stridens hetta. 

Varför blev det Ryssland?

– Det var jättebra pengar. Och efter AZ kändes det både som ett steg uppåt och som ett spännande äventyr. Jag kände mig också ganska klar med hur det var i Holland. Jag är jättetacksam för tiden där och det var världens bästa fotbollsskola. Men jag var trött på att det även var lite som en skola utanför planen. Varje gång vi skulle äta med laget fick vi vänta på att tränaren sa varsågod, sedan fick ett bord i taget gå och ta. Jag var 25 år, stod där med min bricka och väntade som en liten pojke. Jag tänkte: »Kan ni inte bara lita på att vi klarar det här själva?« 

 

Pontus anslöt till CSKA Moskva under den ryska ligans vinteruppehåll. Klubben låg på träningsläger i Spanien och nästa tävlingsmatch var inte vilken som helst: åttondelsfinal i Champions League mot Real Madrid. När laget flög till Moskva för hemmamötet var det också första gången Pontus var i Ryssland. Han, Nina och Mille – bara sex månader då – inkvarterades på ett hotell. Sedan fick det svenska nyförvärvet veta att han skulle starta matchen.

Det var en smällkall februarikväll på Luzjnikistadion. 70 000 åskådare på läktarna. Hemma i Göteborg följde agenten Carl Fhager matchen på TV hemma hos Pontus tidigare lagkamrat Robin Söder. Stefan Selakovic var också där. Trion garvade när CSKA:s nya mittfältare kapade Cristiano Ronaldo och blev varnad efter att ha manglat Kaká. Ronaldo gav Real Madrid ledningen. I den tredje och sista tilläggsminuten fick CSKA en frispark. I röran framfår mål tryckte någon in kvitteringen, och jag, som satt och huttrade på en av stadions översta rader, fick ringa min chef på Expressen och fråga om det verkligen var Pontus Wernbloom som gjort mål. Det var det. Och när matchen direkt efter det tog slut gjorde en grupp glada CSKA-supportrar nedanför mig sitt bästa för att uttala namnet på den nybakade hjälten i en taktfast ramsa: »Wrnbluma! Wrnbluma!« Pontus själv förklarade för reportrarna att han egentligen inte var någon stor målskytt och kommenterade sin varning med orden: »Kaká äcklade sig, jag var tvungen att gå in.«

Dagen efter träffade jag honom och Nina på hotellet. Senare på dagen skulle de ut och titta på en lägenhet. Pontus hade fått en drömstart i sin nya klubb, men jag minns att Nina hade sina farhågor om att bo i Ryssland. 

 

Regnet har upphört och solen sänker sig över de vackra sluttningarna som omger Greklands näst största stad. Trevåningsvillan där familjen Wernbloom bor ligger utanför staden och saknar adress. De få brev Pontus och Nina får skickas direkt till Paoks arena. 

Nina presenterar sin pappa Karsten, som är nere och hälsar på från Märsta där han annars bor. Karsten börjar berätta om sin egen fotbollskarriär i gamla division två, men blir avbruten av en garvande Pontus:

– Nu du! Nu ska han gå på om hur grym han var. Och inget går att faktakolla!

En enorm TV står på framför soffgruppen i vardagsrummet och man undrar lite varför eftersom ingen kollar på den svartvita SVT-film som rullar utan ljud. Vid matbordet sitter åttaårige Mille och hans två år yngre lillasyster Penny med dagens läxor. Mille kämpar med matematiken, Pontus är inte till mycket hjälp. Matte var hans sämsta ämne i skolan. Han var typen som sade »i vilket sammanhang ska jag ha nytta av det här?« när läraren ville få honom att förstå algebra. Var han däremot intresserad av något, som historia, kunde han förlora sig i det.

– Jag gick färdigt gymnasiet och på slutet pendlade jag till Kamratgården varje dag. Men jag klarade minst godkänt i alla ämnen. Det ska våra barn också fixa. 

Mille tar en paus från matten för att kicka med en liten teknikboll i vardagsrummet. Pontus skrattar.

– Jag har inte drivit honom åt fotbollshållet en millimeter. Men han är helt tokig i fotboll, mycket mer intresserad än jag. Han ringer till sin morfar och så går de två igenom typ Moldaviens senaste landskamp.

Nina kommer ut från köket där en skinksås står och puttrar på en av plattorna.

– Att det skulle bli bra för barnen, det var det absolut viktigaste för mig när vi skulle flytta igen, säger hon. Nu trivs de jättebra här, men Mille var ledsen när vi flyttade. Han hade hunnit rota sig i Moskva och skaffat vänner.

När Pontus i början av 2012 berättade för Nina att han ville till CSKA var hennes omedelbara reaktion: »Aldrig i livet!« Sedan kom de ändå att bo där i nästan sju år.

– Många av mina fördomar om Ryssland stämde inte, säger Nina. Vi fick det bra där, särskilt de sista åren när vi flyttade från lägenhet till hus. Men i början tyckte jag att det var tufft. Jag födde Penny i Moskva och Mille fick inte börja på dagis förrän han var tre. Så jag var mycket ensam med dem när Pontus var iväg med laget. 

Ingen som har varit i det moderna Ryssland kan ha undvikit att notera klassklyftorna och segregeringen. 

Ingen annan stad i Europa har så många miljonärer som Moskva, och Pontus Wernbloom blev en av dem. Han kommer själv inte från ett välbärgat hem. Mamma Anna-Karin var bara 19 år när han föddes och fram till det att Pontus var 12, då hon träffade en ny man, uppfostrade hon honom på egen hand. Hon var lågavlönad, först på Kungälvsgrillen, sedan som undersköterska inom vården. Pengarna hon tjänade lade hon till stor del på sin son. Pontus fick de fotbollsskor och prylar han ville ha och tänkte inte så mycket på det. Först när han blev äldre insåg han vilka uppoffringar hans mamma hade gjort. Det var inte mycket hon unnade sig själv.

Han talar fint om sin mamma. Men när jag frågar vilka värderingar han fick med sig hemifrån säger han att »de nog lika mycket kom från fotbollen«.

– Den blev min brygga in i vuxenvärlden. Och det är ganska enkelt egentligen. Man ska göra rätt för sig. Det har jag alltid försökt göra, och då brukar det gå bra.

 

Han var 20 år när jag intervjuade honom första gången. Då bodde han i en liten lägenhet nära Kamratgården och åt makaroner och köttbullar till middag varje kväll. Under intervjun bjöd han på citatpärlor som »jag är en jävla dåre egentligen« och »Lejonkungen är en otrolig film, jag gråter varje gång kung Mufasa dör«. När jag skickade texten till honom före publicering trodde jag att han skulle vilja ändra sina formuleringar. Men Pontus svarade bara: »Det här låter som musik i mina öron.« 

Han må ha blivit mer privat sedan dess, men när man väl umgås med honom känns det på många sätt som om han inte har förändrats alls på 13 år. Han avslutar fortfarande varannan mening med en skrattsalva. När han pratar gör han fortfarande referenser till filmer och TV-serier han har sett (han har till exempel köpt en »Peaky Blinders«-basker som Nina inte låter honom använda). Och han kan fortfarande inte hålla sig när det uppstår läge för en verbal, skojfrisk tackling. Vid ett tillfälle får han syn på min nya anteckningsbok, en dyr och inbunden historia vars mönster för tankarna till arabvärlden:

– Vilken jävla bok! Lycka till att bli insläppt i USA med den. Herregud. Den är fin, men hur tänkte du där? Vanligt block duger inte åt dig?

Möjligen har han blivit lite mer eftertänksam och nyanserad när han pratar om sin fotboll. Hans fritidsintressen skulle kunna vara vilken Svenssons som helst: läsa, spela TV-spel med kompisar, sitta uppe på natten och svära när favoritlaget Philadelphia Flyers förlorar i NHL. 

Nej, det är på ytan allt är annorlunda nu. Sedan vi sågs första gången har han vunnit tolv titlar, gift sig, blivit far till två barn och tjänat så mycket pengar att han förmodligen inte skulle behöva jobba mer i sitt liv. Men slappa vill han inte göra. Och han vill att barnen ska förstå värdet av pengar.

– Det är lurigt det där. Man vill inte skämma bort dem – samtidigt som instinkten är att ge dem allt när man kan det. Men både jag och Nina är rätt bra på att hålla en balans. Skolan tummar vi inte på, där är vi hårda. Sedan vill man att de ska göra något av sina liv när de blir större. De behöver inte bli hjärnkirurger, men de ska hitta något som de stimuleras av. Det viktigaste som förälder är nog att inte slappa för mycket själv. Att vara driven och genom det visa att saker inte kommer gratis. 

Pontus tror att det var just det – drivet – som gjorde att han tog sig längre än jämnåriga spelare med större fotbollsbegåvning. Adej Hayek, som han bildade innermittfält med i Kongahälla som tonåring, kan berätta hur Pontus under en skadeperiod varje träning sprang 20 varv runt idrottsplatsen Kongevi och sedan »körde idioten i en backe som ett jävla svin« samtidigt som resten av laget spelade fotboll. Där förstod Adej Hayek att junioren hade både de fysiska och psykiska förutsättningarna för att nå långt.  

– Jag har alltid haft det naturligt, säger Pontus. Och satt upp delmål. Man lär sig en miljö och sedan frågar man sig själv: »Kan jag kanske till och med lite bättre än så här?« Utomlands flyttar man för att man vill testa nya gränser och tjäna pengar. Annars hade man ju stannat. För roligare än vad vi hade som unga i Blåvitt, det blir det aldrig igen.

Jag berättar om kompisen Mattias Bjärsmyrs lätt vemodiga tankar om de åren. Pontus nickar. Ända sedan han lämnade IFK Göteborg 2009 har han fått frågor om en möjlig återkomst. I början var han tydlig: en dag skulle han komma tillbaka. Med tiden har han blivit mer svävande i svaren. Familjens bas när de reser till Sverige är Sigtuna, som Nina räknar som sin hemstad, inte Göteborg. 

– Det är också farligt att bli för nostalgisk, säger Pontus. Sitta och prata om hur gött allt var förr och inte fatta hur bra man har det i dag. Ponera att vi alla skulle spela i Blåvitt igen, det skulle ändå inte bli samma sak. Då var man ung och hade bara sig själv att tänka på. Att försöka återskapa något precis som det en gång var är inte särskilt utvecklande. 

Men fotbollen blev mer som ett jobb efter ett tag?

– Säger man att det är lika kul i dag, då ljuger man. Men det är ett väldigt, väldigt bra jobb. Jag har heller inte lika stort behov av att umgås i laget längre. Jag är helt fine med att vara ensam på mitt rum. Jag har mina sköna rutiner och när matchen börjar ger jag järnet som jag alltid har gjort. Under skadeperioden har jag också insett hur beroende jag ändå är av kicken jag får av matcherna. Det kommer inte att bli lätt att hitta ett substitut för den.

Du är 33 år nu. Hur länge tror du att du kommer att spela fotboll?

– Ganska länge till, hoppas jag. Jag skrev tre år med Paok men hann ju knappt komma igång här förrän hälsenan gick. Ett år utan matcher är en lång tid. Då börjar man fundera: Har jag det fortfarande? Det vill jag visa att jag har. Komma tillbaka och inte få någon skit. Det är målet nu.

»Vi får schemalägga allt! Annars slutar man kanske som Brooks i Nyckeln till frihet, han som inte klarar ett liv utanför murarna och hänger sig själv.«

Känner du dig gammal?

– När jag ser på Flyers sitter jag där och skriker: »Ut med de gamla, in med ungdomarna!« Så kommer man på att man själv är en idrottande gamling. Men jag gillade Arne Erlandsen som var min första tränare i Blåvitt. Han sket fullständigt i om man var 15 år eller 50 år och vem som satt på den fetaste lönen. Var man tillräckligt bra fick man spela. Samma i CSKA, där vår backlinje var över hundra år. Och det var trebackslinje!

Fotboll är det enda jobb du har haft?

– Efter studenten målade jag plankor på min styvfarsas snickarfirma. Jag tränade på morgonen, sedan stack jag dit och jobbade. Men jag var nog rätt kass på det. Jag tror att han gav mig det sommarjobbet för att vara snäll. Som fotbollsproffs blir man vallad överallt och väldigt uppassad. Det är en extremt skyddad verkstad. En låtsasvärld på ett sätt.

Risken är att man blir institutionaliserad?

– Exakt. Jag har tänkt på det där. Jag skulle antagligen inte behöva jobba när jag lägger av, men jag skulle må dåligt av ett sådant liv. Jag behöver ha något meningsfullt att göra. Ja, jag har barnen att tänka på förstås. Men något mer.

Är du rädd för att sluta?

– Nej, inte rädd. Vi ska lösa det. Vi får schemalägga allt, strukturera upp dagarna! Annars slutar man kanske som Brooks i Nyckeln till frihet, han som inte klarar ett liv utanför murarna och hänger sig själv.

 

Det är kolmörkt ute när Pontus Wernbloom beställer en taxi till huset utan adress. Dagen efter ska han och familjen till huvudstaden Aten för att förnya sina pass. Han hoppas att han snart får klartecken att börja vattenträna sin skadade vänsterfot. Det är 322 dagar sedan han spelade en fotbollsmatch, senaste gången han sprang och tacklades för att ingen annan skulle få vinna. Hur länge det dröjer till nästa gång vet han inte. På stengolvet i hallen visar han vad foten klarar och inte klarar och som vanligt brasklappar han med att det egentligen inte är synd om honom.

– Jag har haft en jävla tur egentligen, säger han. Inte bara med skador, utan med allt. Jag har jobbat hårt, men jag har också haft flyt. Jag borde vara sjukt tacksam.

Innan jag går ber han mig mejla texten innan den går i tryck.

– Jag ska inte ändra något eller så. Lite nyfiken bara.