Irma Helin lutar sig fram vid Stureplans busshållplats och tittar uppför Sturegatan.
– Om man kollar noga mellan husen kan man se klocktornet härifrån. Titta!
Stockholms stadions klocktorn är en av huvudstadens tydligaste symbolplatser för Djurgårdens IF, vars herrlag tillbringade 77 år på arenan och fortfarande har delar av sitt kansli i tornet. Sedan 2013 spelar damlaget sina hemmamatcher på Stadion.
Jag frågar Irma vad hon fylls av för känslor när hon skymtar tegelbyggnaden.
– Bara värme. Ingen ångest eller nervositet alls faktiskt.
Att hon ens behöver lägga till en sådan reservation kan te sig konstigt för den som känner till hennes bakgrund. 25-åringen har hållit på Djurgården så länge hon kan minnas och är uppväxt vid det där klocktornet. Hon debuterade i den blårandiga tröjan som 15-åring och sedan förra sommaren är hon tillbaka i klubben efter tre år i Piteå och Linköping. Stockholms stadion kallar hon för »hemma«. Men just ångest och nervositet är vad som har upptagit hennes tankar hela hösten.
Det är nio dygn till »dagen D«, som några av Djurgårdens spelare kallar den: Hemmamatchen mot seriens slagpåse, Kungsbacka DFF. För att hänga kvar i Damallsvenskan måste Djurgården vinna. Nästjumbon ligger fyra poäng bakom Limhamn Bunkeflo med tre omgångar kvar och är efter satsningen i vintras på väg mot ett av de senaste årens största fiaskon inom svensk elitfotboll.
Samtidigt gör Irmas favoritlag sedan barndomen sin bästa säsong på 14 år. För fyra dagar sedan behöll Djurgårdens herrlag sin serieledning i Östersund genom ett sent segermål av lagkaptenen Marcus Danielson, vilket fick Irma att glädjerusigt skicka ut spontanjublet »VÅR KAAAAAPTEN« till sina 2 600 Twitterföljare.
På söndag ska hon till Tele2 Arena med sin pappa. Derbyt mot Hammarby är utsålt.
– Sedan jag var liten har jag längtat efter att Djurgården ska vinna guld igen, säger hon. Och nu när det faktiskt ser ut att kunna hända kan jag inte njuta av det. Det går inte att vara glad. Om vi åker ur skulle jag inte kunna glädjas fullt ut över herrarnas guld. Jag skulle förstås vara glad för grabbarnas skull och för alla supportrar, men de egna känslorna kommer att vara så fyllda av skam och ledsamhet att guldyran förtas.
Hur är det att gå på herrlagets matcher?
– Där och då kan jag njuta. I stunden. Jag kan jubla genuint åt ett mål och verkligen fastna i en herrmatch som jag brukar, den där matchbubblan liksom. Tills någon tre rader bakom nämner för sin stolsgranne hur tråkigt det är att damerna går så dåligt. Då påminns jag. »Just det, den skiten.« Och det går inte en herrmatch utan att någon kommer fram och vill prata om hur dåligt det går för oss.
Vad brukar du säga?
– Ja, vad ska man svara? Jag skäms hela tiden och kan knappt sova om nätterna. Ibland vill jag bara dra en luva över huvudet när jag går till Tele2. Men jag kan inte bara gömma mig heller. Alla i laget känner ett ansvar, alla vet att det går dåligt och att vi underpresterar. Alla vet det. Alla vill lösa det. Men det är fotboll. Allt går inte som man tänker.
Den här torsdagseftermiddagen är hon på väg till sin andra arbetsplats, Discovery Network Sweden, för att expertkommentera Europa League-mötet mellan AZ och Manchester United i Eurosport.
Samtidigt som ettans buss svänger in vid hållplatsplatån på Stureplan plingar det till i fickan på hennes långa mörkblå dunjacka. Irma fiskar upp mobilen direkt och ler medlidande när hon läser från skärmen.
– Åh, han är lite nervös.
På andra sidan Atlanten förbereder sig Mika Zibanejad för sin nionde NHL-premiär. För en stund sedan ringde New York Rangers-centern, nyvaken i sängen i sin lyxvåning på Manhattan, upp sin flickvän på Facetime för att prata av sig inför nattens match.
Den senaste tiden har det mest varit Irma som ventilerat sin oro för Mika. För varje spelad match har självförtroendet försämrats. Under hösten har hon många gånger ringt Mika, mamma Ina, pappa Jonas, storasyster Erika och de närmaste vännerna för att lufta sina tankar om den osäkra framtiden.
Vad ska hända? Hennes kontrakt gäller över nästa säsong och som en av lagets frontfigurer med ett profilerat djurgårdshjärta känner hon ett extra ansvar att stanna kvar och, som hon uttrycker det, »ställa allt tillrätta«.
– Om jag nu är med och kör ner Djurgården i skiten är en säsong i Elitettan det minsta straff jag är värd, säger hon. För att skämmas.
Samtidigt är hon bara 25 år och har en fortsatt elitkarriär att tänka på. Skulle hon, med åtta allsvenska säsonger, ett SM-guld och sikte på en landslagsplats, spela andradivisionsfotboll i ett skede då hon ska vara på toppen av karriären?
Ärligt talat får hon inte ut så mycket av att prata om situationen med sin mamma eller syster. De vill förstås väl – säger att det löser sig och försöker peppa, vilket hon älskar dem för – men Irma kan inte låta bli att tänka att de inte förstår. De vet inte hur märkligt och läskigt det känns att förlora varje match, att inte kunna göra mål, att riskera nedflyttning med sitt hjärtelag, att inte veta hur nästa år ser ut och att skämmas över att ens synas i supportersammanhang. De flesta sådana telefonsamtal slutar på samma sätt: Irma säger »äh, du fattar inte« och lägger på.
Skönare är det att prata med Mika. Han är själv elitidrottare, lever med ständig prestationspress inför miljontals människor – och framför allt har han upplevt samma tilltagande nedflyttningshot som Irma gör nu. 2012 var Mika med och spelade ut Djurgården Hockey ur Elitserien.
– Bra par, va?! utbrister Irma när bussen svänger in på Valhallavägen. Fy fan. Vi har båda följt klubben sedan vi var små och så kör vi bara ut vårt Djurgårn ur högstaserien. Så pinsamt!
Mika vet hur det är att bygga upp hopp inför varje match – en känsla av att »nu jävlar vinner vi bara« och »nu ska trepoängaren in« – för att sedan sitta där uppgiven, arg och förbluffad i omklädningsrummet efter ännu en förlust. Samtidigt ger pojkvännens perspektiv Irma motivation att få ett bättre säsongsslut än vad han fick. Hon tänker inte åka ur med Djurgården. Hon. Tänker. Inte. Åka. Ur.
Fast … hur ska de lyckas hämta in fyra poäng på tre omgångar när de endast lyckats vinna tre av de 19 föregående matcherna? Visst, de möter Kungsbacka hemma i nästa match, tre poäng där ska vara givet. Om Limhamn Bunkeflo sedan förlorar mot Eskilstuna, vilket de väl bör kunna göra, tänker Irma, så lever hoppet. Förhoppningsvis förlorar också topplaget Vittsjö någon av sina två kommande matcher så att de inte har någon chans på andraplatsen inför sista omgången då Djurgården gästar. Om Vittsjö inte har något att spela för kan Djurgården åtminstone ta poäng där nere, och med ett par måls segermarginal mot Kungsbacka bör laget då ha bättre målskillnad än Limhamn Bunkeflo. Å andra sidan: Är det verkligen rimligt att formstarka Limhamn Bunkeflo, efter sex raka matcher utan förlust, inte tar en enda poäng till?
Så här håller Irma på. Grubblar över möjliga scenarion och räknar poäng och mål i huvudet. Bygger upp hopp, slår ner det direkt, hittar nya positiva aspekter, slår ner dem igen.
Tänk om de åker u… Nej, hon får inte tänka så. Och hon får absolut inte ta upp det vid någon träning eller samling, råka säga det till någon i laget. Det är en tyst överenskommelse de har. Om någon skulle nämna Elitettan 2020 skulle det på något sätt bli mer verkligt. En riktig möjlighet. Det kan ju inte hända. De ska bara klara det här. Så har inställningen varit hela hösten, så ska inställningen förbli.
De här funderingarna får bara familjen och vännerna höra, men oftast stannar de i hennes huvud. Egna tankar på tunnelbanan, på promenaden till morgonträningen eller hemma i sängen innan hon ska sova. Nästan varje kväll ligger hon i någon timme och tänker på hur nästa år ska bli. Hon har gärna kvar bisittarjobbet på Eurosport, det är något hon verkligen vill fortsätta satsa på. Till våren är det tänkt att hon ska expertkommentera och studiojobba med Herrallsvenskan och det har hon sett fram emot sedan hon tackade ja till uppdraget i våras. Att spela för en annan Stockholmsklubb är uteslutet, och att pendla till och från Eurosports lokaler från en annan allsvensk stad blir för stressigt. En utlandsflytt är hon däremot lite sugen på. Det är rätt läge i livet att testa. Fast vilken klubb skulle vilja ha henne? Hon har inte gjort ett enda allsvenskt mål i år, knappt en målgivande passning. Ingen utländsk scout fastnar väl för en spelfördelande mittfältare i nästjumbon?
Bussen stannar några meter utanför Discoverys entré. Irma börjar knappa på telefonen igen. Hon måste få hjälp av en kollega att ta sig in på redaktionen.
– Jag vet inte hur många nycklar och mobiler och grejer jag har tappat bort genom åren.
En stund senare sätter hon sig vid ett redaktionsbord för att förbereda sändningen av AZ Alkmaar–Manchester United i Europa League med kommentatorskollegan Ramin Nouri. De diskuterar startelvor, dubbelkollar uttal av spelarnamn och läser på om lagens form. Irma skriver ner sina tankar med blyerts på ett blankt A4-papper som hon »inte brukar titta i sedan ändå«.
– Gud, vad jag är hungrig, säger hon utan att lyfta blicken.
– Har du inte ätit något i dag? frågar Ramin medan han klipper ut en notering om hemmalagets anfallstalang Myron Boadu.
– Jo, men jag är alltid hungrig, vet du. Särskilt eftersom jag tränade i morse.
Hon funderar i några sekunder och tittar upp på mig. Blyertspennan snurrar mellan fingrarna.
– Jag körde straffintervaller på gymmet i morse.
Varför?
– För att vi ligger näst sist.
Hon skrattar lite skamset.
– När jag sitter där på cykeln tänker jag: »Vi är SÄMST och du förtjänar det här, Irma. Du förtjänar att lida«, och så trampar jag på lite hårdare.
Jag påpekar att hon sitter och tänker på situationen med Djurgården även nu, en halvtimme innan hon ska in i båset och kommentera. Hon nickar tankspritt som svar.
– Jag tänker på det varje sekund. Alltså hela, hela tiden.
Hon skrattar till igen och stryker båda handflatorna över det uppsatta håret.
– Gud! Jag låter så deppig nu!
Du verkar också kunna skratta åt det.
– Ja, men … Det går upp och ner, pendlar mellan självdistans och självhat. Jag har aldrig tvivlat så här mycket på mig själv som under den här hösten. Att skratta åt det är väl en sorts skyddsmekanism.
Benen studsar upp och ner i hennes mörkblå Adidasdress.
– Nu vill jag typ springa, säger hon och ser sig omkring. Jag blir lätt rastlös.
»Det är svårt att snacka bort en hel säsong. Vi har landat fel och bara resultatet räknas. Nu är inte prestation värt någonting.«
Med 20 minuter till avspark förflyttar sig kommentatorsduon till båset, som är försett med ett stort skrivbord, fyra bildskärmar och två svarta kontorsstolar.
– Men du, säger Ramin och vänder sig mot Irma. Vi behöver inte säga att du är Unitedsupporter.
– Nej, det är klart, svarar hon.
– Har du kommenterat dem innan?
– Nej. Det ska bli fett kul, men också lite jobbigt.
– Jag vet själv hur jag är med Inter. Man vill bara ropa ut: »Den passningen måste vara hårdare!«
– Ja, men jag säger inget, försäkrar Irma.
Tio minuter in i matchen lyfter hon från stolen första gången. AZ gör mål på hörna och Irma hinner svära tyst för sig själv innan hon ser att den assisterande domaren har vinkat för offside. Rappt återhämtar hon sig och gör en analys av Uniteds försvarsspel vid fasta situationer.
Varje gång något av lagen närmar sig mål lyfter hon armarna, spärrar upp ögonen och reser sig lätt ur stolen. Matchen slutar 0–0 och favoritlagets insats gör Irma besviken.
– United spelar alldeles för statiskt och måste ta kliv i sitt spel nu, summerar hon för tittarna.
Efter sändningen tar hon tunnelbanan hem till sin mamma i Aspudden för att sova där. Men det kommer att bli en sen natt – hon planerar att se Mikas säsongspremiär mot Winnipeg.
På den nästintill tomma tunnelbanevagnen lägger Irma upp benen i kors över två säten. Hennes höga, moderna gympaskor sticker utanför kanten. Hon lutar huvudet mot fönsterrutan. Den kommande veckan har hon inga TV-matcher att kommentera och utöver herrarnas derby mot Hammarby väntar nu nio dagars fokus inför Kungsbackamatchen.
– Det kanske är bra, funderar hon.
– Eller inte? invänder jag och påpekar att hon verkade kunna koppla bort Djurgårdstankarna under de där 90 minuterna inne i båset, även om de ersattes med Unitedvånda och en vilja att prestera som kommentator.
Hon nickar.
– Ja, det är sant, när jag sitter där har jag faktiskt inte en tanke på mardrömmen med laget. Det är nog enda tillfället. Nu är ju de jobbiga tankarna redan tillbaka. Men de föder en vilja också.
Egentligen började »mardrömmen« under en ödesdiger vecka i mars.
Efter att ha rustat upp truppen med landslagsspelarna Olivia Schough och Hanna Folkesson hade Djurgården börjat betraktas som en potentiell topp tre-utmanare.
Vissa av spelarna kände tidigt att den nivån inte var rimlig att uppnå, men deras inledande resultat under senvintern byggde upp ytterligare förväntningar från supportrar, experter och journalister. 1–0 mot Eskilstuna United i den sista gruppspelsmatchen i cupen innebar inte bara semifinal utan också Djurgårdens fjärde raka försäsongsseger.
Men det var alldeles i slutet av den matchen som motgångarna började. Efter tre tilläggsminuter tvingades den ordinarie försvararen Kim Sundlöv utgå med en knäskada, och på träningen två dagar senare fastnade lagets defensiva nyckelspelare Michaela »Sheila« van den Bulk med dobbarna i gräset och vred knät. Röntgenresultaten några dagar senare visade dubbla korsbandsskador.
I slutet av samma vecka tog Djurgården ledningen i cupsemin borta mot Kopparbergs/Göteborg FC. Hemmalaget kvitterade efter drygt en timme och tog matchen till förlängning, och när förlängningshalvtimmen tickade in på övertid avgjorde Göteborg med matchens sista spark.
»Känslan är att folk inte vill visa sig för glada eftersom det vore okänsligt mot damsidan.«
En knapp månad senare började Damallsvenskan. Djurgården ställdes direkt mot de senaste två mästarlagen: Piteå och Linköping. Uddamålsförlust i båda. Både spelarna och tränaren Joel Riddez upplevde att de förtjänade mer, och en märklig oturskänsla smög sig in i laget. Noll poäng på två matcher? Bättre än så hade de ju presterat, och mot två starka motstånd dessutom.
Mot nykomlingen Kungsbacka hämtade de hem tre poäng, men det blev också Djurgårdens enda under de inledande sex omgångarna. Resultaten och självbilden stämde inte överens, och det förstärkte den märkliga oturskänslan. Inte förrän i vårsäsongens sista match, hemma mot Växjö DFF, lossnade det på allvar. 3–0. Så här bra var de egentligen!
Under VM-uppehållet tog Joel Riddez in Pierre Fondin som ny assisterande tränare. 27-åringen hade som tränare för Växjö två år tidigare slagit poängrekord i Elitettan och under 2018 fört nykomlingen till en sjätteplats i Damallsvenskan.
Pierre klev in i rollen med samma utifrånperspektiv som alla andra: det här laget, med de här spelarna, borde vara bättre än vad det är. Han hade sett alla matcher under våren och konstaterade att laget nästan varje vecka hade stått för bra prestationer. Dessutom hade de drabbats av en del skador, felaktiga domslut och oturliga baklängesmål i fel skeden av matcher.
Pierre och Joel kände en optimism i laget när höstsäsongen inleddes i slutet av juli. De var på gång. Det blev vinst direkt mot Limhamn Bunkeflo, och i intervjuer efteråt pratade spelarna om en resa uppåt i tabellen. Nu skulle allt lösa sig. Två raka segrar – äntligen kunde de lyfta och lämna bottenträsket bakom sig.
Därefter följde sex raka förluster. Joel Riddez bestämde sig för att kliva av. Tillsammans med klubben kom han överens om att fortsätta som sportchef, men ansvaret som huvudtränare tog Pierre Fondin över.
En poäng på fem matcher senare är Djurgården i kris.
Att besöka Pierre Fondins kontor är som att stiga in i en division tre-klubbs kanslikök som stått orört i minst 25 år. Väggarna skriker i knallorange och matchas av en oinspirerad apelsintavla. Intill hänger en inramad Coca-Cola-affisch som föreställer en kvinna i städmundering. I vänster hand håller hon en dammvippa, med högerhanden lyfter hon ett glas läsk mot munnen och bredvid kan man läsa den tillhörande sloganen »Thirst knows no Season«.
Vid en annan vägg samlar gamla pärmar, papper, plastpåsar, faxmaskiner, elsladdar, väggtelefoner och hoprullade domarflaggor damm i en furuhylla.
– Det är inte så mycket som är vårt här, säger Pierre och ser sig omkring.
Han pekar på kaffekokaren som står på diskbänken. Det är den enda pryl som Pierre och hans tränarkollegor har uppdaterat kontoret med, utöver taktiktavlan som står lutad mot väggen vid köksbordet.
– Skönt att ha ett ställe att sitta på i alla fall.
Djurgårdens personal sitter utspridd på fyra olika kontor: här på Kristinebergs IP, Kaknäs, Stadions klocktorn och Hjorthagen. Varje måndag samlas 15–20 representanter från föreningens olika sektioner – damlaget, herrlaget, akademin och de administrativa avdelningarna – för att diskutera helgens matcher och veckan som väntar.
– Stämningen har varit lite konstig under hösten, säger Pierre. Alla bryr sig om damlaget och lider med oss, men de är samtidigt väldigt glada för herrlagets skull. Och det är ju vi också.
Han märker att en del klubbkollegor håller igen för att inte trampa damsidan på tårna.
– Om vi bara hade legat i mitten av tabellen hade det nog varit världens bästa stämning på de där mötena. Känslan är att folk inte vill visa sig för glada eftersom det vore okänsligt mot damsidan. Men det kanske bara är jag som tänker så, när jag kommer dit och nästan är den som drar ner stämningen.
Får du dåligt samvete?
– Lite. När jag tänker på att behöva åka dit igen och tala om att vi förlorade i helgen, som alla redan vet. Så sitter herrlaget på andra sidan: »Ja, vi vann ju i helgen igen …« Medan vi från damsidan tycker att det är självklart att de ska få visa glädje när det går bra.
Med varsin laptop framför sig på det sterila furuköksbordet sitter nu Pierre, den nya assisterande tränaren August Fors och målvaktstränaren Dennis Gabrielsson och analyserar Kungsbackas senaste matcher. Jumbon har bara tagit fyra poäng på hela året.
– Det är ett lag som vi verkligen ska slå, säger Pierre.
Greaselåten You’re the One That I Want hörs från en portabel högtalare vid Dennis laptop.
– Samtidigt är Damallsvenskan så jämn att det lag som jobbar hårdast nästan alltid vinner matchen, fortsätter Pierre. Jag har ganska många gånger sett och hört spelare som uttalat sig om att »vi är för bra för att åka ur«. Men det är vi ju inte riktigt, för då hade vi inte ens hamnat i den här situationen.
August flikar in på sin göteborgska:
– Man kan inte skylla allt på domare heller.
– Precis, instämmer Pierre. Så uppenbarligen, efter 19 omgångar, ligger vi där vi förtjänar. Det är svårt att snacka bort en hel säsong. Vi har landat fel, det är bara att konstatera, och det har satt oss i en position där bara resultatet räknas. Nu är inte prestation värt någonting. Vi kan spela hur dåligt som helst mot Kungsbacka, tar vi tre poäng spelar det ingen roll.
En stund senare står Pierre i ett par Copa Mundial-skor på Kristinebergs gräsmatta och manar på spelarna i bollåtererövringsövningar. Träningen avslutas med en tvåmålstävling mellan tre lag, där lagen får poäng för gjorda mål och brytningar.
Inför den sista av fyra spelintervaller läser Pierre upp ställningen.
– Det rosa laget har 23, gröna 25 och blåa 22.
– Ouff! reagerar Irma i rosa väst. Vad jämnt. Vi måste vinna nu!
– Det räcker typ att ett lag har en dålig runda så kastas det om, svarar forwarden Mia Jalkerud som tillhör samma rosa lag.
Alla verkar lite extra taggade i sista rundan och Mia och Irma utbrister samtidigt »JAAA!« när Irma gör mål.
Deras lag vinner med två poängs marginal.
– Så ja! Vi vände! ropar hon när Pierre läser upp resultatet och rundar av träningen.
Irma knyter näven på väg till omklädningsrummet efteråt.
– Alltid skönt att vinna när man inte gör det i match.
Hon tittar ner i marken, där regnet har tryckt ner gula höstlöv mot den blöta asfalten.
– Nu jäklar, säger hon sedan. Jag är så sjukt taggad. Redan! Shit, det här blir en lång vecka.
De kommande dagarna blir det fler tävlingsmoment på träningarna. Ledarna ser till att spelarna får tävla mer än vanligt för att bygga upp en vinnarkänsla. För varje träningsdag som går märker Pierre en allt starkare »tävlingsdjävul« hos många av spelarna, och han gillar att de »krigar för det« och »smäller på«. Positiva tecken.
När jag pratar med Irma tre dagar före Kungsbackamatchen ber hon nästan om ursäkt för hur hon betedde sig på träningen senast.
– Jag blev ganska barnslig där i slutet. Men det är viktigt att vinna de grejerna. Om jag torskar på träningen kan jag inte släppa det sen på kvällen, då ligger jag och tjurar hemma och tänker på förlusten.
Hon pustar ut när jag tar upp den kommande matchen.
– Det är en olidlig väntan, jag vill bara spela den nu. Jag vill gå ut på Stadion om exakt en kvart och vinna den här jävla matchen.
Jonas Helin brukar inte bli nervös, men den här söndagseftermiddagen är han för ovanlighetens skull lite orolig. När jag frågar om det är för dotterns eller Djurgårdens skull försöker han inte ens ljuga.
– Djurgårn, svarar han på sin distinkta stockholmska. Irma skiter jag i nu. Den här matchen är så viktig för Djurgårn.
Han och Djurgårdsvännerna Fredrik och Jacke har i sällskap med Jackes sambo och hennes dotter laddat upp med öl och lunch på järnvägsrestaurangen vid Östra station. »Klassiskt Djurgårdshak«, får jag klart för mig. Berit som driver stället är »en ikon« som länge har betraktats som en extramamma för unga djurgårdare och här hängde Jonas, Fredrik och Jacke ofta »när det begav sig«. Lunchdiskussionerna över fisksoppan kretsar kring minnen från när det just begav sig – de saknade åren på sektion G på Stockholm stadions sydöstra hörn. Gemenskapen och närheten till öltältet var viktigare än matchöverblicken.
Nu lämnar kvintetten krogen och kliver ut på Valhallavägen i riktning mot Stadion.
»Frågar hon mig skulle jag svara: ›Har du varit med och tagit ner dem i skiten får du vara med och försöka ta upp dem.‹«
– Shit, den här promenaden ger en riktig nostalgikänsla, säger Fredrik, som inte kan minnas senaste gången han besökte en av damlagets matcher.
Jonas Helin bär fyra klädlager på överkroppen. Han drar upp dragkedjan på bomberjackan och lyfter upp en mörkblå tröjluva över kepsen med Djurgårdens logga på.
På samma trottoar höll han för 20 år sedan sin yngsta dotters hand på väg till Djurgårdsmatchen som skulle bli Irmas första. Hon var i femårsåldern och familjen Helin bodde här vid Valhallavägen, ett par minuter från Stadion.
Jonas säger att han, som många föräldrar, alltid har brunnit hårt för sina döttrar, och när det visade sig att en av dem växte upp med ett starkt fotbollsintresse gjorde det, så att säga, inget.
– Det blir ju lite substitut för min egen misslyckade fotbollskarriär, säger Jonas. Inte ens värd att nämna som karriär. Men jag lyckades ta mig från Solna i alla fall. Jag är född där.
Vi närmar oss Stockholms stadions svarta grindar när Jonas tar upp sin mobil och letar fram en bild på sig själv som femåring. Han bär en svartgul AIK-tröja.
– Jag är verkligen en sådan som har lämnat sin bakgrund och inte vill låtsas vid den.
Djurgårdens väg in i Jonas hjärta gick via Lars-Fredrik Nyström – en avlägsen släkting som värvades till Djurgårdens hockeylag när Jonas var sju, åtta år. Tillsammans med Nyströms fru gick han och såg matcherna på Hovet. Länge, och i viss mån fortfarande, kom fotbollen i andra hand.
– Jag sa tidigt till Irma: »Du får ju välja själv, hockey, innebandy, fotboll, vad du vill. Men du byter inte klubb.« Den lojaliteten är hela grunden för mig. Och eftersom man inte har så bra betalt som damspelare blir relationen till supportrarna ännu viktigare.
Jag nämner vad Irma sade om herrlagets framgångar häromveckan, att hon inte kan njuta fullt ut på grund av det egna lagets kris. Känner han likadant?
– Nej, säger Jonas säkert. Jag särar på saker. Tack och lov att det har gått så bra för herrarna, annars hade jag väl varit totalt under isen.
Väl inne på arenaområdet träffar han Irmas mamma och Boris, vars tunna hundkropp omsluts av en avklippt halsduk i blått, rött och gult. Även Ina bär Djurgårdens färger. Hon och Jonas separerade när Irma var sex år och i dag kan dottern »inte fatta att de har varit gifta«. De är så olika: Ina föredrar lugnet och naturen i lummiga Aspudden medan Jonas behöver storstadsliv och adrenalinkickar.
Nu kramas de och utbyter några nervösa ord om matchens betydelse innan Jonas tar plats på läktarens långsida med sina vänner. Längs med Stadions gråbruna träbänkar sitter ytterligare ett par hundra höstklädda åskådare.
När matchspeakern läser upp startelvorna noterar Fredrik att inför-match-proceduren är »exakt samma som på herrarnas matcher, men då hör man ingenting«. Sekunden senare ställer han, Jacke och Jonas sig upp och tar ceremoniellt ton när signaturmelodin Sjung för gamla Djurgår’n spelas ur högtalarna.
Någon minut senare flyr de regnet och sätter sig högre upp under läktartaket.
– Kul, nu hamnade vi nästan på sektion G, säger Fredrik glatt och pekar några meter åt vänster.
Jonas lever sig in i matchinledningen och spänner irriterat munnen när Kungsbacka pressar till sig bollen nära hemmalagets straffområde. Under de efterföljande minuterna står Irma för ett par spelvändningar och öppnande passningar.
– Så ska det se ut, muttrar Jonas.
Efter en halvtimmes spel kommer Mia Jalkerud nästan fri efter en målvaktsretur men får inte med sig bollen.
– Aaaah. Vi har inte råd att missa sådana. Mia, Mia, Mia …
– Det kommer, lugnar Jacke från raden nedanför.
Ytterligare ett bortslarvat avslutsläge får Jonas frustration att öka. Han tar tag i kepsskärmen och gnuggar den lätt upp och ner över pannan.
– Helvete att det ska vara så svårt att få den på mål!
0–0 i paus. När spelarna kommer ut till andra halvlek och laddar upp i ring drar Jonas igång applåder på läktaren.
– Kom igen nu, tjejer! Nu gör vi fem mål, Djurgårn!
Direkt drar Irma upp tempot i hemmalagets anfallsspel. Hennes pappa petar mig i sidan och kisar under Djurgårdskepsen. Solen tittar fram.
– Du vet att Irma har haft högst passningsprocent i serien två säsonger i rad? I ett lag som inte spelar upp en rak boll från backlinje till mittfält mer än fem gånger per halvlek.
Jag vet att det inte är helt sant men säger inget. Jag tar istället upp Irmas ovissa tankar om framtiden. Vad gör hon om Djurgården åker ur?
– Frågar hon mig skulle jag svara: »Har du varit med och tagit ner dem i skiten får du vara med och försöka ta upp dem.«
Så sa hon också.
– För mig är det mer i affekt, en känsla som djurgårdare. Det är mitt Djurgårdshjärta som pratar. Tänker man bara på hennes fotbollskarriär kanske hon ska gå till West Ham och göra den grejen, men jag personligen ser hellre att hon stannar kvar. Då tar hon sitt ansvar.
Är det svårt att hålla isär papparollen och supporterskapet?
– Det är det ju. Nu har jag tagit ett steg …
Han pausar och tänker efter i några sekunder med blicken fäst på matchen. På träbänken nedanför diskuterar Fredrik och Jacke ett eventuellt guldfirande för herrlaget. Någon av dem säger:
– Hade vi varit Gnaget hade vi redan bokat guldfesten, de har sådan jävla hybris.
Jonas pekar med tummen mot vännerna.
– Så här: det passar mig bra att de här killarna har blivit småbarnsföräldrar.
Hur menar du?
– När man är »riktig supporter«, som jag anser mig själv vara, blir allting så laddat. Även om jag är 53 känner jag hur testosteronet kommer och pumpar upp mig. Men nu backar jag undan och håller lite lägre profil med tanke på Irma och Mika.
I vilka situationer?
– Jag gillar att umgås med äkta supportrar. Jag går hellre och ställer mig med dem som är högljudda än att sitta med slipsnissarna. Det ger mig mer, för det är mer känsla, mer tryck, mer kärlek. Men jag är inte så högljudd själv längre.
Sex minuter in i halvleken fixar Irma en frispark nära sidlinjen.
– Irma, ta den själv! ropar Jonas.
Irma vänder sig mot läktaren med en ilsken blick.
– TYST, PAPPA!
Fredrik och Jacke skrattar till och vänder sig mot Jonas.
– Hörde du vad hon sa? »Håll bara käften«, sa hon.
Jonas ler så brett med hela ansiktet att ögonen drunknar bakom ögonlocken.
– Ingen veckopeng, skämtar han. Säger man »tyst« till pappa blir det ingen veckopeng.
Fem minuter senare gör Mia Jalkerud 1–0 på straff och hela långsidan andas ut. Ännu större blir lättnaden och jublet i den 66:e matchminuten, när Irma utanför straffområdets yttre hörn drar till med en hård vänstervolley. När bollen borrar sig in i nätet flyger Jonas upp från träbänken med armarna i luften.
– JA! JA! JA! JA!
– Vilket jäkla mål! ropar Jacke.
– Vet du vad det där är? frågar Fredrik retoriskt. Det där är ett Tibblingmål!
De kramar om varandra medan Irma springer ut mot sidlinjen och firar sitt första mål för säsongen.
Djurgården utökar till 3–0 – »viktigt för målskillnaden«, påpekar Jonas – men med tio minuter kvar byter Irma ut sig själv med smärtor i knät. Hon har haft ont hela veckan. När hon haltar av och bandageras lutar sig Jonas mot mig och frågar med låg röst:
– Visst har Irma varit bra?
Efteråt kramas de länge vid långsideräcket, pratar om hur skön vinnarkänslan är och skrattar åt frisparksschismen.
– Alltså pappa, säger Irma och suckar leende. Vi har uppskrivet exakt vilka som ska ta frisparkar, ändå hör jag »Irmaaaa!« från dig. Käften!
Efter fem minuters glatt samkväm med pappa, mamma, hunden Boris och några vänner haltar hon vidare över löparbanan i riktning mot omklädningsrummet.
– Så fucking skönt, muttrar hon upprepade gånger på vägen.
Stämningen i omklädningsrummet är på topp. Leenden och kramar överallt. Tränaren Pierre kallas för »lilla gulle« när han försiktigt knackar och frågar om alla är påklädda innan han öppnar dörren, och materialaren Bengt drar ner applåder och jubel när han kommer med kokt korv och »segermuffins«.
Hälften av spelarna har i strumplästen klivit upp på träbänkarna längs med rummets långväggar. En av väggarna är målad i blårandigt. Irma studsar upp och ner på kakelgolvet med en banan i högernäven. Hennes vänstra knä är fortfarande tjockt lindat.
– Hörni, lyssna på Mia nu! ropar någon.
Alla vet vad som väntar. De har inte sjungit segersången sedan cupvinsten mot Brommapojkarna för nästan en månad sedan, och i seriesammanhang var bortamatchen mot Limhamn Bunkeflo i juli det senaste tillfället.
Lagkaptenen Mia Jalkerud tar ton så ljudlöst hon kan och lagkamraterna börjar försiktigt viska samma ramsa.
»Shala la la la la laaa, åååh Djuurgåårdeeeen.«
Ett lätt trummande i väggar, bänkar och bord tar vid.
Efter fem upprepningar eskalerar den återhållsamma sången i ett skriksjungande.
»… åååh DjuurgÅÅRDEEEEN!«
Under den följande halvminuten släpper spelarna ut sin lättnad och glädje genom att vilt skandera ramsan om och om igen. Några trummar hårt mot den blårandiga väggen och de flesta hoppdansar okontrollerat med pendlande armar runt bordet där korvkastrullen och muffinslådan står. Olivia Schough viftar två svarta benskydd mot taket, Fanny Lång förevigar skakigt kalaset med sin mobil och den halvätna bananen i Irmas högerhand får sig en turbulent åktur när hon hoppar frenetiskt på stället.
»SHALA LA LA LA LA LAAA, ÅÅH DJUURGÅÅRDEEEEN!«
Det hela avslutas med ett euforiskt vrål rakt ut och knutna nävar upp i luften.
– WHOOOOOW!
En poäng upp till fast mark. Två matcher kvar.
Två dagar före matchen mot Piteå är Irma sedan länge tillbaka i sitt oroliga humör. Redan morgonen efter Kungsbackasegern slog det henne: »Fan i helvete, vi ligger fortfarande bakom.«
– I natt drömde jag att vi vann mot Piteå med 5–0, säger hon. Av någon anledning spelade jag inte matchen utan jag satt i bilen och var skitglad. Jag följde matchen via Forzaappen och bara: »YES, mål igen!« Så himla konstigt.
Trots de tre poängen har det skarpa läget fortsatt att prägla atmosfären på lagets träningar och samlingar.
– Alltså det har ju märkts att alla är lite mer skämtsamma och hoppfulla igen, men det är fortfarande fett fokuserat.
Har ni börjat prata om situationen under veckan?
– Nej. Jag har inte hört någon ta upp det. Det är svårt att prata om det med andra, alla är inne i sina egna fokuserade bubblor. Men jäklar vad alla är hungriga nu, det lovar jag dig.
Limhamn Bunkeflo möter Linköping på bortaplan två timmar efter slutsignalen på Stockholms stadion på söndag.
– Jag funderade lite på det, säger Irma. Tänk om de hade spelat före oss och vunnit sin match. Herregud! Jag har det hellre så här. Men alltså den här söndagen kan bli den bästa eller värsta i, typ, livet. Om vi vinner och de förlorar … åh! Alltså tänk om vi har allt i egna händer nere i Vittsjö! Nej, fan, jag klarar inte av att tänka mer, nu vill jag bara köra på med mitt liv och göra grejer som håller mig från att tänka.
En sådan grej är att följa Mika Zibanejads fortsatta framfart i NHL. Efter två matcher ledde han poängligan med fyra mål och fyra assist och skapade succérubriker i världspressen. Irma har både suckat och skämtat åt att Mika redan 24 minuter in i säsongen noterades för fler poäng än hon gjort på hela året.
Den senaste veckan har det däremot gått tyngre för Mika och New York Rangers. Tre raka förluster och bara två assist i Zibanejadkolumnen får honom att beklaga sig för Irma. Irma lyssnar och stöttar men är inte heller sen med att påminna honom om att det finns de som har haft värre svackor under året.
Djurgården ligger under med 3–1 när det återstår sju minuter. Piteå ser ut att gå mot tre lugna poäng när 18-åriga Tilde Lindwall reducerar och ger hemmalaget hopp.
Två minuter från full tid kommer kvitteringen. Bortalagets målvakt tappar bollen efter ett högt inlägg och Mia Jalkerud rullar in sitt andra mål i matchen. Poängen tar Djurgården upp på säker mark tack vare målskillnad, och eftersom Limhamn Bunkeflo senare på kvällen förlorar i Linköping har Djurgården sitt öde i egna händer inför den avslutande omgången.
Desto tristare för Irma är att hon tvingades kliva av redan efter 68 minuter. Knät igen. Den här gången är det allvarligare.
– Det är någon broskbildning i knät, förklarar hon. Jag är skeptisk till spel i sista matchen, men det skiter jag i!
Några dagar senare skiter Irma lite mindre i det. Hon vet att den här sortens skada brukar ta någon månad, en veckas varsel är alldeles för kort tid, men hon »ska se till att kunna spela« ändå.
– I alla fall ett inhopp. Kan inte missa detta. Hur ont det än gör.
Klockan 09.04 på Damallsvenskans sista matchdag rullar en vit minibuss ut från Telefonplan i södra Stockholm. Det är Joel Riddez som sitter vid ratten. Sportchefen har ordnat en transport ner till Vittsjö för de truppmedlemmar som inte kan spela matchen. Intill honom sitter den gravida målvakten Gudbjörg »Gugga« Gunnarsdottir och i trippelsätet bakom samsas den korsbandsrehabiliterande försvarsduon »Sheila« van den Bulk och Kim Sundlöv med fystränaren Lynn Carlsson. Även klubbens ideella fotograf Johan Sahlén åker med längst bak i minibussen. Han har följt damlaget särskilt nära de senaste åren.
– Jag vaknade klockan fem för att jag var så nervös, berättar han.
– Det här är jobbigare än att förbereda sig för att spela, säger Gugga. Man är så maktlös. Spelar jag så kan jag ju påverka något. Senast mot Piteå var det för nervöst, så jag sa till tjejerna efteråt att de inte får göra så där. Jag kommer att föda för tidigt.
Matchtruppen bussades söderut i går, och Gugga har fått rapporter från sin sambo Mia Jalkerud att något strulade med den förbeställda middagen på spelarhotellet i Ljungby. Mia var förbannad.
Medan minibussen närmar sig Småland diskuterar Johan, Sheila och Gugga andra lags bortaresor. Johan säger att exempelvis Växjö åkte upp till Stockholm på matchdagen inför mötet på Stadion i somras.
– Det märktes, säger Gugga. De var inte så bra.
– Fast … hur många poäng har vi tagit borta? säger Sheila.
– Hur många har vi tagit överhuvudtaget? kontrar Gugga. 14?
Båda två skakar på huvudet och tittar bort.
– Så här dåliga var vi inte när vi åkte ur 2012, säger Gugga. Då tog vi 19 poäng.
Sheila:
– Och förra året åkte Hammarby ut på 24. Vi har tur om vi klarar oss kvar.
– Vi har verkligen tur.
– Så sa jag någon gång i somras, minns Sheila. Att det är himla tur att Kungsbacka och LB är så dåliga, så att vi inte blir indragna.
De ler tillsammans åt ironin och Sheila vrider huvudet åt vänster för att blicka ut genom rutan. Den har immat igen. Hon skriver »DIF!« med pekfingret och stryker under.
Fystränaren Lynn vrider huvudet mot baksätet.
– Om vi vinner måste du filma på hemvägen, Johan.
Kim invänder snabbt:
– Det finns inga om och kanske. Vi håller oss kvar.
– Bra inställning, Kim, muttrar Joel Riddez bakom ratten.
Stämningen i minibussen är avslappnad men nervös under de timmar de rullar genom det grådaskiga, regniga höstlandskapet. Lagkamraterna pikar varandra, skrattar, sover, spelar mobilspelet Candy Crush, tar kisspauser, bjuder varandra på godis och spelar in små peppande videosnuttar till sina sociala medier och lagets gruppchatt.
När klockan visar 14.04 noterar Gugga att det är mindre än en och en halv timme till match, och Kim tillägger spänt att spelarna nu har anlänt till arenan. En kort stund senare gör de ett sista raststopp på en bensinmack utanför Strömsnäsbruk.
Joel ställer sig i kö för att köpa dagens tredje men knappast sista kopp kaffe. Han blickar bistert ut genom mackens butiksfönster och konstaterar att vädret symboliserar den här säsongen.
– Regn, grått, åka hem ensam i bilen efter 0–4 i baken, motorstopp mitt i ingenstans … Det hade varit ett fantastiskt slut på det här skitåret, säger han och ler ironiskt.
För honom handlar dagens öde inte bara om lagkänslor, utan också om ett personligt tränararv. Han vill inte bli tränaren som körde ut Djurgården ur högsta serien.
Han suckar när jag ber honom sammanfatta säsongen.
– Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom alla matcher och enstaka situationer i huvudet och tänkt: Vad var det som hände egentligen?
Vad kom du fram till?
– Det är så svårt, även för mig, att förklara. Men när självbilden och verkligheten inte klaffar och man åker på förlust på förlust på förlust – bakslag på bakslag, vecka efter vecka – är det inte så jäkla lätt att studsa tillbaka igen. Man är oftast optimistisk och tänker att »det löser sig«, men ingenting löser sig bara av sig självt.
Dessutom har han mycket att tänka på inför vintern. Joel talar om en rejäl omorganisation oavsett hur det går i eftermiddag. Dagens resultat påverkar såväl truppbygget inför 2020 som huruvida han själv ska fortsätta som sportchef. Hur blir det med tränarteamet? Vilka spelare ska stanna? Vilka kan värvas?
– Det är värt att komma ihåg att mitt i allt detta så spelar de flesta i laget med en osäkerhet om framtiden. Många kontrakt går ut och bara fem eller sex tjejer är klara för nästa år om vi hänger kvar.
Medan de väntar på toalettköande Lynn och Sheila kastar Gugga ut frågan:
– Vad tror ni att det blir?
– Nu börjas det, säger Joel.
Ingen vill svara.
– Jag tror att det blir oavgjort i båda, så klarar vi oss på målskillnad, säger Gugga till slut själv.
Kim drar upp sin jackkrage över ansiktet med båda händerna.
– Jag orkar inteeeeee.
– Vi kollar på LB-matchen på telefonen, va? undrar Gugga och tittar på Joel.
Han nickar. Kim ser fundersam ut.
– Men om både vi och LB förlorar kan det inte bli målskillnad, va?
– Jo, tyvärr, säger Joel.
Kim skakar oroligt på huvudet och går iväg. Gugga och Joel resonerar kring olika scenarion och om något av lagen kan börja maska i sin match. På väg ut från butiken minns de enskilda matcher under säsongen.
– Hade vi inte slagit Kungsbacka hade vi inte varit värda att vara kvar. Men tänk om vi bara hade vunnit hemma mot LB där i september. Då hade det varit lugnt nu.
– Vi har haft otur också, säger Joel. Kollar man på expected goals skulle vi ha haft sex, sju poäng till.
De sista 20 minuterna i minibussen blir högljudda. Lynn efterlyser »lite bra musik för att peppa igång«. Kim åtar sig uppdraget.
– Nu får du höja, Lynn, för nu sätter jag på spellistan vi hade i omklädningsrummet förra året.
Ett bekant intro dånar ur minibussens högtalare.
– Don’t stop believin’! ropar Joel glatt från framsätet.
Det duggregnar i Vittsjö. En parkeringsvolontär tittar leende in i bilen.
– Tjugo kronor! uppmanar hon muntert.
– Ja, vi försöker skramla här, svarar Gugga, varpå Sheila räcker över några mynt genom rutan.
Efter att ha gjort high-five med alla spelare minuterna före avspark sätter sig Joel intill det övriga minibussgänget strax till höger bakom Djurgårdens bänk. Lars-Kristerz hurtiga Midsommarnatt strömmar ur arenans högtalare.
– Var fan är inlogget?
Joel letar febrilt i mejlappen efter sina inloggningsuppgifter till Damallsvenskans webb-TV-tjänst. Regnet fortsätter att dugga tätt omkring hans huvud.
Midsommarnatt, vi dansar natten lång
Ifrån bryggan i viken hörs dragspel å fnitter å skratt å sång
När låten tystnar tar ett gäng högljudda Vittsjösupportrar vid. De sitter två rader bakom Djurgårdsgänget på läktaren. En farbror i vitt skägg spelar en pigg trudelutt på en liten trumpet när Vittsjös laguppställning presenteras. Joel kastar en snabb blick bakåt och tar sig för ansiktet.
– Jag kommer inte att orka det här alltså.
Han lutar sig fram och tittar på de andra.
– Är TV:n på eller?
– Den hackar lite, svarar Kim.
– Fan, säger Joel och lyfter på ögonbrynen. Nu är man ju helt maktlös.
Han berömmer Djurgårdens första halvminut. En minut senare nickar han åt mobilen mellan Guggas senapsgula vantar och frågar hur det går. Tjejerna skrattar till.
– Det har gått en halv minut, Joel.
– Jo, men känslan. Hur ser det ut?
– Göteborg har boll, säger Gugga.
– Bra. Så länge Göteborg har boll är vi kvar i Damallsvenskan.
Den följande halvtimmen frågar han var femte minut: »Hänt något?« En kvinna i regnponcho och limegrön volontärsväst går förbi på raden bakom och utropar glatt:
– Så var det lite lotter!
Det är mållöst både på Vittsjö IP och Limhamns IP efter 45 minuter. Inför andra halvlek byter Joel och tjejerna sida och sätter sig längst ner på den andra långsidan. Kim ansvarar nu för mobilvisningen.
Vittsjö gör 1–0 fem minuter efter paus. Ingen säger något. Uppgivna och oroliga blickar rakt fram. Just nu är Djurgården ute. Nu står hoppet till Göteborg. Efter målet kollar de mer på Limhamn–Göteborg än sin egen match.
– Göteborg trycker på nu, konstaterar Joel. Kom igen, kom igen, kom igen.
– Lotter? ropar den färgglada lottkvinnan några meter bort.
– JA!! jublar Djurgårdsgänget och skuttar upp från sina blåa plastsäten.
På Kims mobilskärm har Pauline Hammarlund nickat in 1–0 för Göteborg i Limhamn. Att Vittsjö inom loppet av samma minut utökar sin ledning spelar ingen roll. Med 20 minuter kvar av säsongen är Djurgården kvar i Damallsvenskan, så länge båda resultaten står sig. Kim ber Lynn att dubbelkolla tabellen och Joel går iväg för att förbereda sig för SVT:s studiosändning.
Längst bort till höger på den låga läktaren jublar plötsligt två personer i Djurgårdströjor. Sheila, Kim, Gugga och Lynn tittar frågande på varandra.
– Vad händer?
– 2–0?
– Va?
Några sekunder senare bredsidar Taylor Leach in Göteborgs 2–0-mål på Kims mobil.
– JAAAA! vrålar alla fyra samtidigt och omfamnar varandra.
De går över till andra sidan och fortsätter att tjoa och tjimma på vägen.
– Vi får inte jubla för högt så att spelarna hör bara, säger Gugga med ett leende.
Men spelarna vet redan. På bänken har knäskadade Irma Helin och de andra avbytarna följt Limhamns match på en av tränarnas mobiler. De har jublat återhållsamt åt Göteborgs mål, men de spelande lagkamraterna har uppdaterats försiktigt under matchens gång.
När domaren visslar säsongens sista slutsignal lägger flera av Djurgårdens spelare sig direkt ner i det kraftigt upprivna gräset. Några är besvikna och arga över förlusten och säsongen, de flesta är lättade och ett par av dem är glada. Efter en stund samlar Pierre Fondin hela truppen i en ring vid ena straffområdet och uppmanar laget att »skita i den här matchen«. Den var »piss«, men de ska bära med sig Kungsbacka- och Piteåmatchen.
Irma lunkar av planen med dränerad blick.
– Jag vet inte vad jag känner, säger hon. Jag har inga känslor kvar. Och absolut inte några tankar. Shit. Jag kan inte fatta att vi klarade oss. Det här är bara så konstigt.
En stund senare går hon, invirad i en dunjacka som når ner till knäna, långsamt ut ur omklädningsrummet med mobilen i handen och ett leende över läpparna.
– Kolla vad farsan skrev. »Jag älskar Göteborg.«
Innan hon kliver på spelarbussen ringer hon sin pappa. Irma lunkar runt i cirklar på asfalten medan de pratar om lättnaden.
– Se nu bara till att njuta och vara glad, råder Jonas.
– Ja, svarar Irma och funderar i någon sekund. Äntligen kan jag njuta fullt ut av herrarnas succé. Mot SM-guldet, pappa!