Ett samarbete med 11 Freunde.
Werner Lorenz, lagledare för Wismut Aue, betraktade de tre spelarna som diskret sökt upp honom efter den gemensamma lunchen på budgethotellet i Göteborg.
– Och varför behöver ni era pass?
Det var den 12 juli 1989. Sju timmar återstod till bortamatchen mot Örgryte IS i Intertotocupens grupp 10. Matchen var förlagd till semesterorten Smögen och före bussresan dit skulle östtyskarna ha ett sista lagmöte på hotellet. Wismut Aue hade bara tagit med 15 spelare till Sverige – den ansträngda ekonomin tillät inte fler – och klubben som gjort 40 raka säsonger i Östtysklands högsta liga hade en ålderstigen trupp. De tre som just bett om sina pass utgjorde undantagen.
André Köhler, 24 år, libero.
Jens König, 24 år, central mittfältare.
Thomas Weiss, 22 år, forward.
Trion var redan Wismuts ryggrad och beräknades ändå ha sina bästa fotbollsår framför sig. Klubbledningens förhoppning var att de skulle bära laget genom den generationsväxling som stod för dörren. Alla tre var också givna i den startelva mot Örgryte som tränaren Ulrich Schulze bestämt sig för.
– Nå? sade lagledaren.
Eftersom spelarna inte anförtroddes med sina egna pass under utlandsresorna var det knappast överraskande att han krävde en förklaring. Köhler, König och Weiss hade räknat med det. De hade även kommit överens om ett svar. Så de sade till Lorenz att de ville köpa skinnjackor. Att de i en klädaffär i Göteborg fått syn på några särskilt snygga skinnjackor och att de skulle få tillbaka den 25-procentiga momsen om de bara kunde identifiera sig som DDR-medborgare i butiken.
Köhler kände sig illa till mods av att ljuga. König var i sin tur övertygad om att lagledaren skulle syna bluffen. Varken han eller hans två lagkamrater hade råd med några svenska skinnjackor, med eller utan moms. Men Werner Lorenz log mot dem. Sedan stegade han iväg till sitt rum och när han återvände minuten senare räckte han över de tre passen.
Köhler, König och Weiss såg på varandra. Nu fanns det ingen återvändo.
Aue. Ett litet samhälle nära den tjeckiska gränsen. När ryssarna kom dit efter andra världskrigets slut var det för att bryta uran till Josef Stalins atomprogram. »Fredens malm« kallade man uranet och ryssarna togs väl emot av den krigströtta och fattiga lokalbefolkningen. Gruvbolaget Wismuts etablering i trakten betydde jobbtillfällen, och tusentals arbetslösa tyskar började gladeligen bryta det radioaktiva uranet. Senare skulle området kring Aue bli kraftigt överrepresenterat i cancerstatistiken, men vid etableringens början sågs bara möjligheter. De flesta var omedvetna om riskerna och i kristider var ett arbete viktigare än det mesta.
Den sovjetiska gruvnäringen gav Aue ett snabbt uppsving och snart fanns tid till annat än att bara ställa mat på bordet. Fotboll hade spelats i staden även före kriget, men med Wismuts resurser gjordes en tydligare satsning. 1950 invigde Östtysklands premiärminister Otto Grotewohl en ny arena – byggd av soldater och gruvarbetare – och det tog inte lång tid förrän det lokala laget hette samma sak som gruvbolaget.
I slutet av 50-talet vann Wismut DDR-Oberliga, Östtysklands högsta division, tre gånger på fyra år. Publikstödet var massivt och folk kom från större städer, som Dresden och Chemnitz, för att heja fram den unga statens bästa lag. Senare klev östtyska staten in som delägare i bolaget Wismut, men fotbollsklubben i söder var något helt annat än den stränga regimens eget propagandaverktyg Dynamo Berlin (där Stasichefen Erich Mielke för säkerhets skull valts till hedersordförande). Folket i Aue var lokalpatrioter snarare än DDR-kramare. En bit in på 60-talet fick dock deras fotbollshjältar allt svårare att hänga med i toppen. Partitoppar från Östberlin kontrollerade allt mer av Wismuts aktiviteter och såg till att lagets bästa spelare bytte till mer regimnära klubbar, inte sällan just Dynamo Berlin. Wismutsupportrarna svarade på det enda sätt de kunde: genom att bua ut Stasilaget varje gång de besökte Aue.
Jens König och André Köhler började spela med Wismut Aue 1987, Thomas Weiss året senare. Klubben låg fortfarande i högstaligan men var långt från titlarna. Det hände allt mer sällan att en Wismutspelare togs ut i östtyska landslaget och därför var resorna i den oglamorösa Intertotocupen enda tillfället att mäta sina krafter med utländska lag. Att själv bli utlandsproffs var förbjudet. Wismuts unga trio sneglade avundsjukt på Västtyskland och Bundesliga. Skulle deras kvaliteter räcka till där? Den nyfikenheten, kombinerad med det faktum att de knappt tjänade några pengar på sin fotbollsbegåvning, gjorde att tanken på att fly över gränsen började gro i deras huvuden. Jens König var dessutom bitter på DDR sedan han tvingats pausa sin fotbollssatsning 1988 för att göra militärtjänstgöring.
Det fanns östtyska spelare som flytt till väst före dem. Att göra det var förenat med risker. För det första var det inte lätt att klara det, och lyckades man kunde man förstås glömma att någonsin representera sitt hemland framöver. Dessutom väntade med stor sannolikhet ett år i fotbollskarantän eftersom den tidigare klubbadressen i DDR knappast skulle godkänna en flytt. Där fanns också skräcken för vad familjemedlemmar kvar i öst kunde utsättas för. Men König, Köhler och Weiss var alla ungkarlar och ingen av dem hade barn.
På hotellet i Göteborg delade König och Weiss rum. André Köhler bodde med Steffen Krauss, en 24-årig mittfältare som också tillhörde kompisgänget. Köhler berättade för honom om flyktplanen – smita från hotellet, hoppa på en färja till Kiel och sedan fortsätta mot Hamburg – och frågade om han ville följa med. Det vågade inte Krauss. Men han tänkte heller inte slå larm och först vid lagmötet före avresan till Smögen upptäckte tränaren Ulrich Schulze att tre av hans viktigaste spelare saknades. En annan ledare skickades iväg för att hämta dem. När denne återvände tomhänt förstod lagledaren Werner Lorenz varför spelarna bett om passen ett par timmar tidigare.
– Vi blev chockade allihop, säger tränaren Ulrich Schulze. Framför allt Steffen Krauss var helt knäckt.
Schulze insåg också att han skulle ha ett och annat att förklara vid hemkomsten till Östtyskland.
Men först skulle det spelas match.
Johan Blomberg och Joakim Grandelius var glada över att vara hemma igen. Örgrytes två tonåriga anfallslöften hade nyligen kommit tillbaka till västkusten efter en intensiv och krävande turné bakom järnridån. Gruppspelet i Intertotocupen avgjordes på mindre än en månad och Öis hade inlett med tre raka bortamatcher.
– Vi hade bara östlag i vår grupp, säger Joakim Grandelius. Det var inga ställen man hade valt att semestra på direkt.
Först hade Örgryte bortabesegrat Wismut Aue med 1–0. Vinsten i Östtyskland följdes upp med ytterligare en, borta mot bulgariska Spartak Varna.
– Det var spännande att möta sådana lag, säger Johan Blomberg. Men jag saknade Sverige. Städerna vi kom till var så gråa och torftiga och spelarna vi mötte verkade också dystra. Robotlika liksom. Och Rumänien var värst.
Trots två raka segrar var stämningen dämpad i Öislägret inför mötet med Rapid Bukarest. Hotellet i Rumäniens huvudstad var smutsigt. Vatten serverades i rostiga metallflaskor och Joakim Grandelius var inte ensam om att hoppa över »biffen« som erbjöds.
– Vi åt mest knäckebröd som vi själva tagit med, säger Öisbacken Niclas Sjöstedt.
Dessutom var spelarna tvungna att lämna ifrån sig sina pass i receptionen. Mittfältaren Leif Ytterell stod i lobbyn när Örgrytes lagledare Benny Rosén krävde att åtminstone få kopiera de svenska passen.
– Men de hade förstås ingen kopiator, säger Leif Ytterell. Då plockade Benny fram sin attachéväska som han alltid reste med, och tog upp en liten manuell kopiator som sköttes för hand. Hotellpersonalen stirrade på honom som om han var en trollkarl. Han hade lika gärna kunnat visa dem en rymdraket, så förvånade blev de.
Matchen mot Rapid Bukarest blev tuff. Rumänerna spelade fysiskt – brutalt, tyckte svenskarna – utan att några kort delades ut. Johan Blomberg blev stämplad så hårt på knät att han fick köras till sjukhus. Publiken jublade och när hemmalaget ledde i andra halvlek gjorde de allt för att få tiden att gå.
– Det var parodiskt, säger Joakim Grandelius. Bollpojkarna spelade kvadraten med vår målvakt Sven Andersson när han skulle ta bollen för att skjuta inspark. Men vi var inte alltför nedslagna när vi förlorade. Vi tyckte nog mest att det skulle bli skönt att åka hem.
Fyra poäng av sex möjliga var ändå bra, och bara tre dagar efter hemkomsten var det dags för första hemmamatchen: mot Wismut Aue i Smögen. Sinsemellan skojade Örgrytespelarna om hur östtyskarna skulle reagera när de kom till den västsvenska sommaridyllen.
– Från svartvitt till färgfilm typ, säger Johan Blomberg. Från allvarliga män i uniformer till vitt vin och tjejer som solade topless. Det var svårt att tänka sig en större kontrast till vår bortamatch mot dem en vecka tidigare.
Öis vann matchen med 2–0. De behövde inte förta sig och några av spelarna reagerade på att motståndarlaget verkade så mycket svagare jämfört med lagens möte i Aue en vecka tidigare.
– De verkade inte riktigt påslagna, säger Niclas Sjöstedt.
Sjöstedt och hans medspelare kände inte till att en av Wismuts utespelare egentligen var reservmålvakt – tränare Schulze hade tvingats ställa upp så för att ens få ihop fullt lag.
– Efter matchen fick vi höra om de tre som stuckit, säger Sjöstedt. Då gungade det till lite. Och jag förstod varför deras spelare och ledare känts så lamslagna under matchen.
Det var tradition att lagen åt tillsammans efter cupmatcherna och i Smögen dukades det upp stora tråg med räkor. Svenskarna frossade, östtyskarna rörde knappt skaldjuren. Det blev så många räkor över att öisarna fick ta med hem och frysa in.
– Vi pratade knappt med östtyskarna på banketten, säger Sjöstedt. De höll väldigt låg profil, vilket man ju förstod med tanke på chocken de utsatts för. Jag tänkte på de tre som flytt. Jag sket ju i DDR egentligen och hade inget till övers för kommunistregimer. Jag hoppades bara att det skulle gå bra för dem i väst.
Och till väst kom de. Köhler, König och Weiss använde sina sista fickpengar för att lösa biljetter till färjan mellan Göteborg och Kiel. De hade blandade känslor. Där fanns lycka över att ha klarat av den första etappen, men också dåligt samvete. Inte för hemlandets skull, utan gentemot de lagkamrater och ledare som de lämnat efter sig. De tyckte alla bra om tränaren Ulrich Schulze.
– Från Kiel ringde vi till Schulze på hotellet, säger Thomas Weiss. Jag kände honom bra och hade haft honom som tränare i ett annat lag tidigare. Jag ville helt enkelt be om ursäkt till honom.
Jens König:
– Vi var förstås oroliga för att han skulle få problem. Vi var själva rädda för Stasi. Jag tror faktiskt att de avlyssnade vårt samtal från färjan.
För att ta sig vidare från Kiel behövde trion pengar. Redan på färjan hade de diskuterat möjligheten att sälja sin historia. Men till vem? Beslutet fattades när de i Kiel passerade en tidningskiosk. I dagens utgåva av Bild-Zeitung intervjuades den östtyske forwarden Axel Kruse, som bara veckan tidigare stuckit från sitt klubblag Hansa Rostock i samband med en bortaresa till Köpenhamn. Det avgjorde saken. Wismutflyktingarna kontaktade tabloiden, som genast skickade en reporter och fotograf från Hamburg. Storyn ansågs så stark att spelarna fick ett femsiffrigt belopp för den. Visst hade det funnits desertörer före dem, men aldrig tidigare hade tre fotbollsspelare samtidigt tagit sig till väst.
Medan spelarna fortsatte till Hamburg och erbjöds träning med vänsterklubben St Pauli, reste Ulrich Schulze tillbaka till Aue. Där blev han förhörd i två timmar.
– Jag sa: »Vad vill ni mig? Jag har ju kommit tillbaka.«
Tränaren släpptes och straffades aldrig för att tre medborgare slunkit ur DDR-nätet under hans vaktpass. Att regimen var på upphällningen påverkade, tror han. Allt fler invånare vågade protestera mot den auktoritära östtyska regeringen, och den 4 september startade de så kallade måndagsdemonstrationerna i Leipzig. Protesterna spred sig till fler städer – även till Aue där Ulrich Schulze själv tog sig ut på gatorna med sin nyfödda dotter i en barnvagn.
– Jag sa till mina spelare att vi måste hänga på, vi måste demonstrera. Men det var inte många som gjorde det. Och jag kan förstå det. Jag trodde inte heller att det hela skulle få ett oblodigt slut.
Men protesterna fortsatte. Den 9 oktober demonstrerade 70 000 personer i Leipzig som med slagorden »Wir sind das Volk!« (»Vi är folket!«) krävde demokratiska rättigheter. Den inhemska situationen i kombination med omvärldens tryck blev för mycket för regimen, som dessutom brottades med usla finanser. Östtysklands ledare Erich Honecker avgick och den 9 november 1989, en månad efter den stora Leipzigdemonstrationen, föll Berlinmuren. I kaoset och euforin som rådde var det få som ägnade en tanke åt de sista östtyska fotbollsspelarna som tog sig över gränsen illegalt.
30 år senare funderar André Köhler, Jens König och Thomas Weiss på om de hade tagit samma beslut den där sommardagen i Göteborg om de vetat att muren skulle falla bara några månader senare. Köhler kommer fram till att svaret antagligen är nej.
– Jag hade precis börjat hoppas på en plats i landslaget, säger han. Och som landslagsspelare för DDR hade jag nog haft större chanser att få ett erbjudande från Bundesliga. Men vem kan säga vad som hade hänt om jag stannat? Ingen.
Kvällen då muren föll var Köhler och Weiss i Frankfurt. De hoppades på att bli upplockade av storlaget Eintracht Frankfurt, men eftersom de formellt fortfarande stod under kontrakt med Wismut Aue krävdes att en ny klubb betalade övergångssummor. Fifas generalsekreterare Sepp Blatter argumenterade dessutom för att stänga av spelare som olovligen lämnat sina arbetsgivare, åtminstone så länge kontraktstiden gällde. Värst var situationen i så fall för Jens König som hade skrivit på ett femårskontrakt med Wismut Aue. Efter flykten hade VfB Stuttgart visat intresse för honom, och det var också i Stuttgart han befann sig den 9 november 1989.
– Plötsligt en kväll kom människor fram till mig med champagneflaskor och tårta, säger han. Jag ropade: »Men jag fyller ju inte år!« Då berättade de för mig att muren fallit.
Efter det tog Jens König ett beslut han fortfarande ångrar. Istället för att jobba för att värvas till Stuttgart återvände han till Aue och Wismut. Gränsen hade öppnats, även om Östtyskland som stat formellt skulle leva vidare ett knappt år till.
– Jag borde ha stannat i väst, säger König. Men jag visste inte om Stuttgart skulle köpa loss mig. Och jag var väldigt rädd för att bli avstängd.
När Jens König våren 1990 återvände till klubben han flytt från var Ulrich Schulze fortfarande kvar. Tränaren verkade inte arg på honom, däremot upplevde König att lagkamraterna såg honom som en svikare. Det hade gått dåligt för Wismut i östtyska ligan och laget hotades av nedflyttning för första gången på 40 år.
– När jag kom in i omklädningsrummet var det ingen som hälsade ens en gång. Min första tanke var att alla hade varit med i Stasi. Men det blev bättre när jag visade mina kvaliteter på planen.
Königs hjälp kom dock för sent. Wismut Aue åkte ur och fick sedan börja om i fjärdedivisionen när det enhetliga tyska ligasystemet började gälla 1991. Två år senare bytte klubben också namn till FC Erzgebirge Aue. Vid det laget hade Jens König lämnat klubben igen. Hans karriär fortsatte i tio år till och 1999 var han en av hjältarna när Chemnitzer FC tog steget upp i Zweite Bundesliga. I dag driver han ett pensionat i Chemnitz.
För André Köhler och Thomas Weiss gick det både bättre och sämre. Till skillnad från König nådde de drömmen om Bundesliga. Bara två månader efter murens fall betalade Eintracht Frankfurt 200 000 D-Mark för forwarden Weiss och sommaren 1990 värvades även Köhler. Men ingen av dem lyckades bli ordinarie i Eintrachts starka startelva och med tiden hamnade de i lägre divisioner: Weiss i Darmstadt, Köhler i Fortuna Köln. Ingen av dem spelade heller lika länge som Jens König.
– Jag hade hoppats få ut mer av min karriär, medger André Köhler.
Han säger det utan bitterhet i rösten. Han trivs med sitt liv som körskolelärare och tänker sällan tillbaka på det dramatiska dygnet i Göteborg. De flesta eleverna som får instruktioner om dragläge, tio i två-grepp och döda vinklar var heller inte ens födda när muren föll. Och ingen av dem vet att 54-åringen på passagerarsätet bredvid var med om den sista fotbollsflykten från DDR.