När jag träffar honom i mitten av juli verkar Ole Mörk redan ha fått perspektiv på vårens händelser. Vi dricker kaffe på verandan till familjens fritidshus och ser på nyponbuskarna som vajar i vinden och gräsmattan som sluttar ner mot Sejerøbukten. Det är en lokal pensionist som klipper den.
Den lilla semesterbyn på nordvästra Själland är just en sådan plats där hedervärda gråhårsmän förväntas njuta sitt otium efter livets stormar. Det är också ett lämpligt ställe att smälta det faktum att man just fått sparken från tränarjobbet i Trelleborgs FF, efter endast ett halvår på posten och elva omgångar av Allsvenskan.
Ole Mörk är besviken och angelägen att ge sin syn på skeendet, men han är också saklig och balanserad. Vi har hunnit fram till osten och rosévinet när han berättar om sitt sista besök i Trelleborg.
– Jag var inne på kansliet för att tömma skrivbordet och lämna nycklarna. Killarna höll på att träna och jag visste gott vilken tid de skulle börja jogga ner. Då gick jag ut och frågade Alf om det var OK att jag fick lite tid för att säga farväl. Och så samlade jag killarna omkring mig.
Han tystnar. Jag väntar på att han ska fortsätta, men han fortsätter inte. Jag inser att han har tårar i ögonen.
Trelleborg, palmernas stad. Det är dadelpalmer och solfjäderpalmer, berättar en stolt dam på kommunens parkförvaltning, och de hämtas ut i juni, till den lokala köphögtiden »Palmlördag«. I oktober, när det råa och disiga kustklimatet blir för kärvt, förs de tillbaka till sina specialbyggda växthus.
Palmerna har funnits i Trelleborg sedan 1984, när något lokalt ljushuvud fick en snilleblixt. Stadsträdgårdsmästaren skickades till den spanska solen och kom hem med tio palmer i lastbil. Sedan dess står de där och sprider, som den stolta damen på parkförvaltningen säger, »lite kontinentkänsla« omkring sig. Palmerna är också en symbol för det lättjefulla och sofistikerade i Gummifabrikens Trelleborg, staden där sparvarna en dag på 70–talet låg döda på gatan utanför limfabriken och fackförening och ledning i samförstånd teg ihjäl saken, den stad som Malmöbor – som annars inte så ofta får chansen att känna sig belevade och urbana – älskar att tala om som »Trellehoulla«.
Den staden, Trellehåla, har också skapat sig ett fotbollslag till sin avbild. Trelleborgs FF blev klara för Allsvenskan hösten 1984, samma år som palmerna togs hem från Alicante. Från början stadens arbetarlag, traditionell lillebror till IFK Trelleborg (myten säger att stadens vitblårandiga vattentorn ännu vittnar om rivalens band till den lokala makten), kunde TFF länge uttydas »Trelleborgs Fylleförening« av bättre folk på orten. Men framåt 70-talet hade maktbalansen ändrats. Långsiktigt arbete under ledare som Bengt Cederberg och Gunnar Persson, och ett samarbete med Gummifabriken – som började se poängerna med ett starkt fotbollslag som reklampelare – gjorde Trelleborgs FF till etta i staden. 1985 års allsvenskar tillhör klubbens heroiska period, som de utdöende kepsgubbarna i »staketgänget« fortfarande kan skvallra om: då regerade legendariske skyttekungen Benny Mårtensson och polske strategen Marek »Skurhinken« Skurczinsky över den vindblåsta gräsplan som fortfarande hette Trelleborgs IP.
Den gången blev den allsvenska sejouren ettårig, men 1992 var man uppe igen för att stanna. I dag är det bara fyra allsvenska lag – Göteborg, AIK, Norrköping och Örebro – som har en längre sammanhängande tid bakom sig i serien. Trelleborgs FF är svensk fotbolls överlevnadskonstnärer, som trots små resurser och dåligt publikstöd alltid har klarat sig från nerflyttning.
Men svensk fotboll uppskattar dem knappast efter förtjänst.
– Herpes. Ingen vill ha det, och när man väl fått det blir man aldrig av med det.
Det är den 9 april, dagen när Trelleborgs FF enligt programmet skulle ha spelat allsvensk premiär mot Djurgården på Stockholms Stadion. Målvakten Pål Lundin tolkar Fotbollssveriges syn på hans lag.
Lundin är en levande bild av motståndet mot den urbana snobbismens krafter. En tatuerad hand gör V-tecken på hans blottade överkropp. På CD-spelaren i omklädningsrummet ligger en hemproducerad skiva där varje lagmedlem valt varsin låt. Lundin har nominerat Anna och mej med Lalla Hansson, vänsterbacken Mikael Danielson Thunderstruck med AC/DC och målvaktstränaren Jan Ericsson Corinna, Corinna med Streaplers. Ulf Lundell är den ende artist som kan glädja sig åt två låtar på Trelleborgs FF:s omklädningsrums-CD: Lycklig man, som Jonas Nilsson utsett och Stackars Jack som är Martin Anderssons val.
»Ett svenskt lag är som en supertanker. Det tar tid att vända, men när det vänder, då går det inte att hejda processen.«
Ännu vet ingen vilken som blir TFF:s signatur i år.
Men om man frågar Pål Lundin – eller vem som helst annars i Trelleborg – är det inget snack om att de däruppe – tyckarna, bedömarna, Thomas Wernerson och Ralf Edström – helst skulle se Trelleborgs FF förpassat till det yttre mörker där det skall varda gråt och tandagnisslan. De vill slippa arenan där vi sitter (eftersom våren varit sen däruppe i Norrland och premiären blivit inställd), en vindpinad fotbollsplan längst ner i Sverige som fått öknamnet »Tjongavallen». TFF är Stackars Jack, laget utan publik, utan stjärnor, utan tradition och utan karisma. Laget som ändå inte begriper bättre än att klamra sig fast i Allsvenskan och förstöra stämningen, år ut och år in.
– Det är konstigt att de aldrig lär sig nåt, säger Alf Westerberg över lunchen. Det är märkligt att de fortsätter att tippa ut oss, år efter år.
Westerberg ledde TFF till en sjätteplats i Allsvenskan i fjol; den här våren har han tagit ett steg tillbaka och fungerar som assisterande tränare åt dansken Ole Mörk.
Samtalsämnet är DN:s Berndt Rosqvist som, bland många andra, tippat TFF sist i Allsvenskan.
– Vi har samma trupp som i fjor. Varför skulle den klara sig så mycket sämre i år? undrar Westerberg.
Han har inga illusioner om varför det är som det är. När det gäller idrott blir alla så kallade rikstidningar ogenerade lokalblad. TFF har inte bara, med 36 000 invånare i kommunen, det lägsta befolkningsunderlaget i Allsvenskan. På en lista över vilka upplagesiffror varje allsvenskt lag har till förfogande, skulle TFF (med Trelleborgs Allehanda och Skånska Dagbladet), också hamna i botten. Den här dagen ska Malmö FF göra comeback i Allsvenskan och närmaste stora tidning, Sydsvenska Dagbladet, kommer att ha tolv fotografer på plats. Från TFF:s matcher har man stundom TT-rapporter. Alf Westerberg, före detta nyhetschef på Barometern i Kalmar, vet att detta påverkar bilden av laget:
– En av de svåraste sakerna att förstå är att folk här på sitt småbuttra sätt faktiskt är stolta över laget. Som tränare kan det vara jobbigt att komma från Trelleborg. Man vill inte vara den som gör att allt det här går i stöpet, säger Westerberg.
– I fjol blev jag orolig för hur det här skulle påverka familjen. Jag märkte att ansvaret gjorde mig frånvarande. Och så blir jag orolig för att Max ska hamna i en konstig situation. Alla vet vem han är, han får stå för TFF på något sätt.
Max är Alf Westerbergs nioårige son, som varit med på träningen och hämtat bollar bakom målet.q Han sitter med vid bordet i Redhawksluva. En krögare i mustasch hälsar farbroderligt när han tar upp beställningen, frågar vänligt om Max fått stryk i dag och drar sedan en historia om en tysk bussturist som stoppat gravlax från smörgåsbordet i handväskan (krögaren påstår att han själv hällde hovmästarsås efter laxen: »Ska ente damen ha litta sås?«).
Westerberg senior ger flera exempel på hur bilden av Trelleborg etableras:
– Mot Hammarby i höstas hörde jag hur Sören (f d TFF-tränaren Cratz, Offsides anm.) ropade till sina gubbar efter tio minuter: »Spela långt!« Det var vi som försökte hålla i spelet. Ändå stod det efteråt att det var vi som tjongade och Hammarby som spelade. Det finns en myt om Tjongavallen, som jag kan uppleva som orättvis.
Men det här är året då allting ska förändras. Det är för att göra Trelleborgs FF till ett spelande lag, ett attraktivt och tekniskt lag som förför publik och sponsorer och får Ralf Edströms hårda hjärta att mjukna, som Ole Mörk, mannen som tog lilla Herfølge från danska lingonserien till Superligan, har hämtats över Sundet.
»Forsén är en affärsman som inte vet nånting om fotboll. Han hade en vegetarisk kedja som hette Meaning Green och där sålde de en morot för 60 spänn, så det gick ju inte så jävla bra.«
Just i dessa dagar läser jag i tidningen om ishockeylagen Björklöven och Leksand. De är på väg ur Elitserien, men vill garanteras plats ändå, eftersom de är »starka varumärken«. Vad skulle hända med Trelleborgs FF om detta tänkande någonsin spred sig till fotbollen?
Vad är egentligen detta »nya, tekniska« TFF som Ole Mörk förväntas trolla fram ur hatten? Är det inte dadelpalmer på Hamnpromenaden? Är det inte, precis som den nya storbildsskärmen på Vångavallens långsida, ett påbud från den nya, sköna fotbollsvärld som egentligen önskar Trelleborgs FF långt åt helvete? Vad har denna gräsplan, där fiskmåsarna yr i vinden från havet och Östervångsparkens avlövade träd står som dystra begravningsgäster bakom ena målet, att tillföra i en värld där puls, atmosfär, kroppsfinter och tifoarrangemang är det härskande idealet?
2 403 åskådare räknas in till premiären mot Norrköping. Fyra av Norrköpings utespelare bär handskar. Avgående ledarveteranen Bengt Cederberg intervjuas i pausen på storbildsskärmen.
– Bengt, du har varit med om fyrtio eller femtio premiärer. Är det någon du minns speciellt?
– Naj.
Trelleborg inleder andra halvlek med en serie attacker som bäst kan beskrivas som en drinkares raglande utfall, men som upprepade gånger håller på att resultera.
Jag är där med min bror som är lågstadielärare.
– De är som ett stort barn med dålig motorik, säger han. Man måste tycka om dem.
Sedan hamnar bollen i Trelleborgs straffområde, där Norrköpings anfallare Mattias Flodström försöker sig på en bicykleta. Hans motorik fungerar utmärkt. Norrköping vinner med 1-0.
När jag träffar Ole Mörk för första gången visar han sig ha ett fint öra för TFF:s traditioner:
– Jag kan gott känna igen atmosfären, säger han på sin dansksvenska.
– Det är som i Herfølge där man gott kunde föle att mange inte ville ha oss med i leken. Vi hade inga profiler, ingen publikum, ingen appeal. Men det finns ett betyg, det är att hamna högre än 12-14. Det syns mig orättvist att vilja ha det annorlunda.
»Att en fotbollspublik buar betyder inte att man till varje pris måste ändra på saker och ting. Det här är inte teater, det här är en annan salong.«
Ole Mörk har fått en svår start. Efter en lång serie nederlag i träningsmatcherna har TFF börjat Allsvenskan med två hemmaförluster. Nu väntar en av de svåraste matcherna under säsongen, AIK på Råsunda. Men utåt avslöjar Ole Mörk ingen oro:
– Det kommer att ta tid. I Herfølge började jag med att förlora elva matcher på raken. Jag blir helt forbavset när folk frågar: »Ska ni inte börja spela tekniskt snart?« Man pratar inte fram förändringar. Ta en gymnastiker som kan göra en salto. Så säger man till han:»Gör tre salto!« Vad som händer är att han bräcker nacken. Förändringar måste ske naturligt. Med träning, inte med snack. Och för att förändra kollektivet må man förändra individerna. Det är när alla spelar bättre individuellt som kollektivet spelar bra.
– Jag märker att spelarna i Trelleborg inte är vana vid det sättet att tänka, de tänker mer på laget som helhet.
Jag frågar om en situation i matchen mot Norrköping. TFF:s högermittfältare, Christian Andersson, löper upp och ner på sin kant. Han uppvaktar sin sidlinje med en så rörande hängivenhet att bara tröjfärg och flagga skiljer honom från den assisterande domaren. Mörk flyger upp och säger något till honom och i nästa anfall uppträder Andersson plötsligt på andra kanten. Viss förvirring uppstår i Norrköpings försvar. Men det är enda gången Andersson lämnar sin linje. Det är inte lätt att lära människor att ta egna initiativ.
– Jag försöker säga till dem: »De siste 30 procenten av planen, där må ni improvisera.« Om du tänker, »där skulle jag in i straffområdet«, ja, då ska du in där. Break loose!
Innan vi skiljs år tillägger Mörk:
– Ett svenskt lag är som en supertanker. Det tar tid att vända, men när det vänder, då går det inte att hejda processen.
Jag frågar vänsterbacken Mikael Danielson om skillnaden mellan Mörk och Westerberg.
– Ole är lite tuffare än en svensk. Han slänger ur sig saker och ting, man får vara beredd på att svara. Vi låg och stretchade lårmusklerna i La Manga och så säger han plötsligt: »Det här ska kännas i ryggen!« Efter ett tag så sa jag: »Vadå ryggen?« Och han sa: »Äntligen är det nån som säger nånting!« Jag har inga problem med det där, jag är från Eskilstuna och där var vi ironiska, rått men hjärtligt. Här i Skåne verkar folk ha svårare med sånt.
AIK på Råsunda och vändpunkten är nära. En poäng skulle vara en framgång och TFF är det bättre laget. Mika Kottila spelas snyggt fri av Christian Andersson och stöter in bollen. Tommi Grönlund och Jens Svensson dominerar mittfältet, Jonas Nilsson är giftig på topp, Pål Lundin gör en stormatch. Ändå förlorar TFF. Ett ribbskott från Sharbel Touma går i mål via Ola Larssons häl. På övertid kastar sig Andreas Andersson som en döende operaprimadonna i Trelleborgs straffområde. Anders Frisk låter sig duperas. Novakovic slår in straffen. Det är som det alltid är under denna frustrerande vår för Trelleborgs FF. Genombrottet verkar så nära, men det kommer aldrig.
Kanske startade skredet redan under försäsongsmatcherna. Kanske är det som Alf Westerberg säger: att denna tunna spelartrupp – skenbart så van vid pressade situationer – faktiskt aldrig hade hamnat i en riktigt ond cirkel förr, att nederlagen mot fulltränade danska och norska topplag satte rejäla spår i självförtroendet. Mörks offensiva experimentlusta gjorde nederlagen uppseendeväckande stora – 1-6 mot Bröndby och 2-5 mot Bodö-Glimt i La Manga. Dessutom förlorade TFF mot Superettanlag som Öster och Mjällby.
Mörk säger sig vara van vid att träningsmatcher enbart har betydelse som ett sätt att lära känna spelarna. Här blev uppmärksamheten i medierna större än han hade kunnat ana. Redan innan säsongen började talades det om felsatsning. Sportredaktionernas rubriksättare gnuggade händerna åt kommande fyndigheter på temat »Mörkt i Trelleborgs FF«. Detta, säger Mörk i efterhand, är det enda han hade velat göra annorlunda.
Med facit i hand borde han ha arrangerat ett par matcher mot lättare motstånd, så att laget, det lag som ändå måste vänja sig vid så mycket nytt, kunde fått vinna någon match.
Men efter matchen mot AIK håller Ole Mörk fortfarande humöret uppe.
– Vi blev bortdömda, men vi har visat att vi kan spela fotboll. Nu lossnar det snart.
Istället kollapsar Trelleborgs FF, som så ofta denna vår, så fort man får förväntningar på sig. Mot Halmstad hemma blir det uppenbart hur man saknar de snabba genombrottsspelare som genom åren gjort laget så kontringsfarligt – Mats Lilienberg som nöter bänk i Malmö FF, Andreas Hermansson som gör succé i Hammarby, Magnus Arvidsson som återfinns i Hansa Rostocks svenskkoloni. Därtill kommer att lagets genom åren så solida försvar plötsligt visar sig läcka betänkligt. Det blir 0-3, trots att Lundin gör ännu en stormatch. TV:s Fotbollskväll spekulerar redan i kris och tränarbyte. »Ole Mörk bör tänka sig att avgå om han inte kan kompromissa med sin spelstil«, säger Thomas Wernerson. »Han har inte spelarmaterial för någon gladfotboll. Det han gör kommer inte att få resultat förrän tidigast i höst och då är det för sent. Operationen lyckades, men patienten dog.«
– Wernerson snackar skit, säger Mikael Danielson. När var han och såg på TFF senast? För sex månader sedan gnällde folk för att vi spelade tråkigt; nu försöker vi göra nånting åt det, men då är det genast tillbaka till det gamla! Vi har bevisligen spelat dåligt i försvaret, eftersom vi släppt in tio mål. Men det är för att vi hade åtta man hem tidigare, nu är det meningen att yttermittfältarna ska orka jobba offensivt och då får mittbackarna ge understöd åt ytterbackarna.
– Faran är snarare att vi faller tillbaka i det gamla. Som i går, när de gjorde 1-0, då såg man hur huvena gick ner med en gång på många av de unga. Och så började vi slå långbollar mot Tommy Jönsson och Petter Hansson och hade inte en målchans.
Blir du orolig för att tålamodet ska tryta?
– Jag kan inte svara för styrelsen. De har alltid sämre tålamod än vi spelare. Men vi står bakom Ole och det han försöker göra.
Dagen efter skriver Sydsvenska Dagbladet att TFF:s ordförande Bo Forsén har ringt hem till Ole Mörk och krävt minst fyra poäng från bortamatcherna mot Djurgården och Gif Sundsvall. Mörk, som efteråt förnekar att Forsén ringt honom, håller god min när han konfronteras med uttalandet. »En stor del av ansvaret« kommenterar tidningens Jan Gustafson »måste ligga på styrelsen som har beställt gladfotboll utan att köpa nya spelare.«
Jag ringer Mårten Larsson, ordförande i supporterklubben True Blues. True Blues är en av de få klackar som till antalet understiger spelartruppen vid bortamatcherna – på Råsunda räknade de elva man. Larsson har inte mycket till övers för Bo Forsén eller tankarna bakom anställningen av Mörk.
– Forsén är en affärsman som inte vet nånting om fotboll. Han hade en vegetarisk kedja som hette Meaning Green och där sålde de en morot för 60 spänn, så det gick ju inte så jävla bra. Det är han som har hittat på det här med gladfotboll för att det är tjusigt och nytt, men jag tyckte fan inte det var så dåligt i fjol. Det har varit betydligt värre förr. Nu går alla här och väntar på att Ole ska få sparken och Alf komma tillbaka.
»Med ett kontrakt som bara är skrivet på ett år arbetar Ole Mörk med ett rep om halsen och en fallucka under fötterna.«
Det visar sig att Alf Westerbergs åsikter på flera punkter stämmer överens med Larssons:
– Man ska helst inte köra av motorvägen i onödan. Då kan det ta tid innan man hittar en påfart igen. Vi hade ett fungerande koncept och nu har vi gjort oss av med det. Det känns som om vi bara har förlorat tid hittills i år.
– Jag måste nog säga, utan att förhäva mig, att jag kände att vi i fjor kramade ut vad vi kunde ur det här spelarmaterialet. Vi spelade inte så illa, och vårt spel på Råsunda i söndags kan ses som en fortsättning på fjoråret lika väl som nånting helt nytt. Det var oerhört viktigt att inte vika från den vägen, men det gjorde vi ändå. Och det gjorde vi på grund av en värdering som byggde på okunskap om miljön.
– Jag menar, även om en fotbollspublik älskar sitt lag och ser det vinna, så ägnar den åttio eller nittio procent av sin energi åt gnäll och aggressioner. Att en fotbollspublik buar betyder inte att man till varje pris måste ändra på saker och ting. Det här är inte teater, det här är en annan salong.
Du tycker alltså att de här förändringarna grundar sig i en otillräcklig kunskap om fotboll?
– Det tycker jag att man utan överdrift kan säga.
Det är en intrikat situation. Alf Westerberg är assisterande tränare åt en man vars uppdrag bygger på värderingen – det är lätt att se att Westerberg själv uppfattar saken på det viset – att Westerbergs eget jobb inte var bra nog. Ole Mörk ska med sina ofta utmanande och krävande metoder försöka förändra klubbens spelsätt i grunden – samtidigt som hans bland spelarna mycket populäre företrädare hela tiden finns där i bakgrunden, som en ständig, outtalad utväg att falla tillbaka på om förändringen skulle misslyckas. Med ett kontrakt som bara är skrivet på ett år arbetar Ole Mörk med ett rep om halsen och en fallucka under fötterna. Arrangemanget påminner närmast om ett avancerat psykologiskt experiment med avsikten att försätta alla inblandade i en så besvärlig situation som möjligt.
– Det var naivt att tro att det kunde lyckas, säger Westerberg i efterhand.
– Det var inget snilledrag, erkänner även Bo Forsén. Resultatet blev orättvist mot Ole. Men det verkade bra när vi kom på det.
Det började med att Alf Westerberg sommaren 2000 kände sig hårt pressad. Tränaransvaret tyngde och han oroade sig för att familjen blev lidande – »jag gav inte särskilt många positiva signaler.« Men när TFF:s formkurva framåt hösten vände och Westerbergs motivation med den, hade beslutet redan tagits ur hans händer. Styrelsen hade bestämt sig för förändring, sportchefen Jonas Brorsson hade tagit fram en lista på tänkbara namn – bland dem Ole Mörk, Brorssons danske bekant från träningsläger och försäsongsmatcher.
Westerberg var dock en resurs man ville ha kvar i föreningen. Förslaget väcktes att göra honom till assisterande tränare – på så vis fick Mörk en medhjälpare som var förtrogen med svensk fotboll, samtidigt som TFF fick behålla en lojal kraft.
– Hade Ole sagt blankt nej, säger Jonas Brorsson i dag, hade vi ju fått lägga ner idén.
Den prestigelöse föreningsmänniskan Westerberg gick med på arrangemanget. Mörk, å sin sida, lät sig övertalas:
– Jag visste ju att han skulle finnas kvar någonstans i organisationen; på sätt och vis tyckte jag det var bättre att veta var jag hade honom.
Resultatet blev en bräcklig konstruktion.
»Patrik Svensson kom i toppluva till en träning när det var 15 grader varmt och jag lyfte på den och ropade i örat på honom: ›Hallå! Är du där? Kan du höra mig!‹ Han såg helt förskrämd ut.«
Varken Ole Mörk eller Alf Westerberg säger att det har funnits några öppna konflikter dem emellan. Tvärtom ger Westerberg intrycket av att lojalt ha underordnat sig en reform som han innerst inne inte har trott på, trots att han känner sig orättvist bedömd av tankegångarna bakom den. Flera gånger under den tid vi talas vid påpekar han, lite sårat, att han inte känner igen sig i den enkla massmediala bilden av honom som en tjongfotbollens företrädare. Mörk, å sin sida, har funnit sig i att journalister och spelaragenter ofta vänt sig till Westerberg, som de känner sedan innan, trots att Mörk upplevt att hans ledarroll urholkats. Det finns också klara skillnader i de båda tränarnas taktiska preferenser: ska yttermittfältarna till exempel sparas för offensiva uppdrag, som Mörk vill, eller axla en defensiv börda som under Westerbergs dagar?
Men värst är förmodligen att den brinnande intensive Mörk från Köpenhamns arbetarkvarter och den godlynte, resonable söderslättsbon Westerberg, som säger att han lärt sig mycket av Tommy Söderbergs människosyn, representerar så olika ledarstilar som gärna är möjligt.
– Vi har ju så fullkomligt olika filosofi, säger Westerberg. För mig är en konflikt ett nederlag. Ole använder konflikter som ett slags metod.
– Jag tänker vara mycket försiktig med orden, säger Ole Mörk i dag. Jag har inget ont att säga om Alf som människa och medhjälpare. Men jag hade aldrig känslan av att han fullt ut höll med om det jag gjorde: »Den killen går där och håller på med sitt, men vad tänker han egentligen?« För mig hade det varit mer lojalt om han hade varit öppet kritisk mot mig. Jag kände med Alf som jag kunde göra med många av spelarna; att de tyckte annorlunda än jag, men att de inte sa nåt.
– Jag ville ha dialog, för att skapa ansvar. Visst, jag kunde kritisera dem, men jag sa till dem redan från början att de inte fick ta det personligt. Patrik Svensson kom i toppluva till en träning när det var 15 grader varmt och jag lyfte på den och ropade i örat på honom: »Hallå! Är du där? Kan du höra mig!« Han såg helt förskrämd ut. Jag är en tydlig person, jag säger vad jag tycker, men jag väntar mig att folk ska komma och knacka på min dörr om de tycker annorlunda. Ofta var det inte så. Jag lämnade den här lilla staden och jag åkte hem över bron och jag fick ofta känslan av att så fort jag gick ut genom dörren så började pratet. Jag kände mig omgiven av ett tyst motstånd.
»Så här ska du passa!« Folk gömde ansiktena i händerna över hela plan och Cederberg sa bara: »Nu går jag!«
Medan Alf Westerberg fortfarande är assisterande tränare frågar jag honom om han kan yppa för Ole Mörk de avvikande meningar han uppenbarligen hyser. Han blir tydligt besvärad av frågan: »Där är du inne på mycket känslig mark«. Någon månad senare kan han tala klarspråk:
– Jag kände mig passiviserad. När man är före detta tränare då tänker man sig för både två och tre gånger innan man öppnar munnen. Annars uppfattas det ju som man lägger sig i. Klart att det var frustrerande.
Jag tänker på att Ole Mörk då och då, ungefär som Napoleon Bonaparte, talar om sig själv i tredje person: »Vill man inte ha Ole Mörk – nå, så stopper Ole Mörk.«
Alf Westerberg föredrar det äktsvenska »man«.
Till det tysta motståndet denna vår bidrar kanske att sportchefen Jonas Brorsson, som rekommenderat Mörk för klubben, är sjukskriven med utbrändhetsdiagnos. Den frispråkige före detta backen är van att röra sig fritt i omklädningsrum och korridorer på Vångavallen, och säger i dag att han genast skulle ha tagit upp eventuell misstämning till diskussion. Att Brorsson saknas, tror Ole Mörk i efterhand, bidrar till en sämre kommunikation med styrelsen.
Därtill kommer att förra säsongens talföre lagkapten, Jörgen Eriksson, är långtidsskadad. I hans ställe fungerar Tommi Grönlund, Trelleborgs finländske landslagsman, som den kaptenstyp som på plan leder genom exempel och i omklädningsrummet sitter tyst.
Tommi Grönlund måste också, liksom alla andra TFF-spelare, underkasta sig en ny regim. Mycket tyder på att det tar emot extra mycket just för honom. »Tränaren är egentligen inte lika viktig som den informella ledarrösten«, säger Alf Westerberg första gången jag träffar honom. I Alf Westerbergs TFF är Tommi Grönlund mer än en informell ledarröst: han är lagets själ förkroppsligad. Själv minns jag bortamatchen mot Hammarby hösten 2000. Med sex minuter kvar att spela leder TFF med 1-0, sedan Tommi Grönlund i ohotat majestät regerat Söderstadions mittfält. Då blir Grönlund strandad på vänster ytterposition sedan han sprungit i en lucka och passningen till honom brutits. På kontringen kvitterar Patrik Andersson.
– Tommi var helt knäckt i omklädningsrummet efteråt, berättar Westerberg. Han gör en helt perfekt match och så blir det mål på en överilad löpning.
Grönlund (vars låt på TFF:s bland-CD är Högt över havet med Arja Saijonmaa) hamnar nu i ett helt nytt kraftfält. Mikael Nilsson från nätsajten Svenska fans, troligen den journalist som följt Trelleborgs FF på närmast håll denna vår, stod vid Vångavallen och pratade med Bengt Cederberg, när Tommi Grönlund passade fel och Mörk bröt övningen:
– »Så där ska du inte passa«, sa Ole. »Så här ska du passa!« Folk gömde ansiktena i händerna över hela plan och Cederberg sa bara: »Nu går jag!« Jag tror inte man ska spela läromästare åt Tommi Grönlund, funderar Nilsson.
– Jag är sån att jag skulle säga till Zidane om jag tyckte jag kunde förbättra honom, säger Ole Mörk.
Jag frågar Alf Westerberg om han tyckte att Mörk kunde ta i för mycket mot de äldre spelarna. Det bekräftar han.
Mörk, å sin sida, konstaterar att det blev ett problem att Tommi Grönlund och Jonas Nilsson, de äldsta och mest inflytelserika spelarna i laget – de informella ledarrösterna, med Westerbergs ord – var tysta och inbundna av sig.
– Att jag kunde instruera Tommi precis som vem som helst på träningarna betyder absolut inte att jag på något sätt försökte sätta honom på plats. Jag försökte inte ändra på några hierarkier inom laget. Jag sa öppet under matchförberedelserna att Tommi och Jonas var mitt hjärta och min hjärna på plan. Men jag tror ändå att Tommi uppfattade min stil som ett hot.
– Det fanns en kultur där han var den store gorillahannen som aldrig fick kritik och aldrig behövde förklara sig. Nu hände det att jag ville ge yngre spelare en chans att yttra sig också. Till exempel ville Tommi absolut träna dagen före match. Jag tog upp frågan till öppen diskussion och bara fyra eller fem i spelartruppen höll med honom. Jag tror att Tommi såg det som ett prestigenederlag.
När det gäller Mörks vana att bryta spelövningar är Grönlund inte den ende som reagerar negativt.
– Det är något som är helt självklart i modern fotboll, menar Mörk. Till och med i FC Köpenhamn, där man har Danmarks mest bortskämda spelartrupp. Men jag märkte att det mötte motstånd i Trelleborg.
Andra uppfattar Mörks ledarstil som auktoritär: han är »old-fashioned« säger han själv, han har synpunkter på kepsar och mobiltelefoner och på spelarnas uppträdande utanför plan. Kontrasten mot Westerbergs ledarskap är stor och situationen gör att spelarna hela tiden påminns om den.
»Just nu spelar vi amerikansk fotboll. Vi krigar oss fram tio meter åt gången.«
Men Mörk är minst av allt någon kylig despot: han har en värme och en mänsklig närvaro som också den är ett arv från uppväxten på Vesterbro. De som uppskattar honom, uppskattar honom ordentligt. Och att Mikael Danielson framstår som hans främste anhängare bland spelarna är kanske inte så underligt. Danielson är, precis som Mörk, en personlighet man lägger märke till: rakat huvud, offensiv och teknisk publikfavorit på Vångavallen, och en person med tydliga åsikter – »klubbens snackepelle nummer ett«,w som Bengt Cederberg uttrycker saken.
– Han var den bäste tränare jag någonsin haft, säger Mikael Danielson. Han var rak och jag älskar när folk är raka. Han försökte »väcka till oss«, som han sa. Ole kunde vara hård, men han gjorde det för att han ville väl.
– Han ville att vi skulle lita på vår förstatanke. Tänker du »passa«, så passa, med en gång, ändra dig inte och bestäm dig för att börja dribbla. Han var den mest noggranne tränare jag någonsin haft, den som har gått in mest på detaljer. Han sa inte som svenska tränare gör: »Kom igen, Micke, gå ut och smäll på, försök att slå nåt inlägg.« Han höll inte på att tjata om trygghet, trygghet, trygghet så att man till sist blir alldeles otrygg.
Men Danielson är medveten om att andra spelare reagerade annorlunda på Mörks metoder:
– Han utmanade oss och det var inte alla som pallade det. Det fanns en risk för att folk tydde sig till Affe.
Om det är Forséns instruktioner eller ej, men TFF tar verkligen fyra poäng. 0-0 mot Djurgården följs av 1-0 borta mot Gif Sundsvall. Trots segeryran är det första gången jag blir medveten om vissa spelares reservationer mot Mörk. Jag talar med Ola Larsson, den unge backen som kom från Brommapojkarna i början av förra säsongen:
– Det var andra prioriteringar i dag. Tidigare hade vi instruktioner att spela oss ur jobbiga situationer även defensivt. Nu skulle vi bara slå upp dem de första fyrtio.
– Lite grann har man fått känslan av att Ole har tjuvhållit på det här systemet, eftersom han inte har velat ge Alf rätt.
Och så yppar Ola Larsson den tanke som verkar ligga och vibrera överallt under ytan i Trelleborg denna vår:
– Ja, alla här har ju förstått att om Ole får sparken så kommer Alf tillbaka.
Men de dolda sprickorna belastas nu inte på ett tag. Plötsligt är TFF inne i en liten framgångsvåg. Efter triumfen i Sundsvall besegrar man Elfsborg i en osannolikt svängig match, där TFF tappar 2-0 till 2-3 för att slutligen vinna med 5-3. Detta kunde bli den vändpunkt alla hoppas på, men någonting fattas: Djurgården och Örebro vinner också och TFF lyckas inte lämna jumboplatsen.
Ole Mörk vägrar att glädja sig åt poängen:
– Just nu spelar vi amerikansk fotboll. Vi krigar oss fram tio meter åt gången. Jag har gjort en bedömning av laget som vi har just nu och lämnat in till styrelsen, och jag har kommit fram till att vi behöver minst tre nya spelare. Ingen var oenig med mig.
Märkte du inte det redan när du kom, att det saknades spelare?
– Du vet, man måste lära känna sitt spelarmaterial innan man kan ställa krav av den typen.
Den 11 juni ska den avgörande vändpunkten komma. Men då gör sig Trelleborgs FF av med vad många uppfattar som deras främsta segervapen. Den ödsliga Vångavallen ska få en ny läktare, med pompa och ståt och med kungsord ur Lars-Åke Lagrells mun. Trelleborgs kommun, som länge inte har velat låtsas om att man har ett allsvenskt fotbollslag, har slutligen övertalats att stödja en ombyggnad av arenan. Den gamla har ansetts som en av Allsvenskans mest svårspelade bortaplaner. En oväntad sida av saken avslöjas under mina samtal med spelarna:
– Har du snackat med Danielson om gräset? undrar Ola Larsson. Gör det och hör vad han säger.
– Den där jävla djungeln, den är fan långhårigare än Christian Andersson! säger Danielson. Vi har varit på vaktmästarna i två år om att klippa ner den så att man ska kunna spela fotboll. Men de förnekar att gräset är för långt. Nu var Forsén inne i omklädningsrummet och påstod att de hade mätt grässtråna och att de är helt normala!
– Det roliga är, säger Ola Larsson, att jag hörde Prahl ropa till Micke Svensson under matchen mot Halmstad: »Håll den på marken, för helvete!« Och Micke Svensson ropade tillbaka: »Det går inte, den fastnar!«
Möjligheten framstår plötsligt att detta långa gräs, där passningarna fastnar som krocketklot i ett oklippt hörn av trädgården, genom alla år varit Trelleborgs FF:s hemligaste vapen. Det verkar lika obetänksamt att göra sig av med det som med resten av den ogästvänliga inramningen. Å andra sidan är förhoppningen att TFF-spelarna i framtiden inte ska behöva åka hemifrån för att njuta av publiktrycket – Micke Danielson berättar att han i matchen mot AIK tog lite extra tid på sig när han skulle lägga inkast framför Råsundas norra läktare, bara för att njuta av uppmärksamheten från Black Army.
Och Ola Larsson kanske slipper att gå oigenkänd på stan, medan folk hejar på hans flickvän, bankkassörskan.
»Det värsta är att nu kan vi aldrig mer komma med någon ny satsning – ingen kommer att tro på oss längre.«
Den infödde trelleborgaren, som Alf Westerberg, kanske märker invånarnas kärlek till laget under den småbuttra ytan. Men för den utomstående är det inte lika enkelt. Trelleborgarna, ett blygt släkte som generas av nakna känsloutbrott, känner uppenbarligen att deras djupa kärlek till fotbollslaget inte kan demonstreras på ett så öppet sätt som genom att gå på dess matcher. Allt detta ska ändras denna dag. Invigningen av den nya arenan blir en spännande stund.
Trelleborgs FF möter dessutom det enda lag (sedan man körde ifrån IFK Trelleborg i tabellerna) till vilket man har ett förhållande som kan beskrivas som laddat. När Trelleborgs FF började etablera sig var det som något slags omvänt talanglag till storebror FF från Malmö. Avdankade MFF:are varvade ner i klubben: Micke Rönnberg (vidarebefordrad från Hammarby), spelande tränaren Krister Kristensson och, under en kort period, ingen mindre än Bosse Larsson. I det Trelleborgs FF som blev fyra i Allsvenskan 1992 spelade ett helt gäng gamla MFF-are: Jan Möller, Anders Palmér, Leif Engqvist och tunge anfallaren Peter »Hulda« Hillgren. Det var första gången sedan 1962 (Helsingborgs IF) som ett skånskt lag slutade över MFF i tabellen. I Malmö FF, med sina lätt högfärdsvansinniga traditioner, har man för vana att betrakta den lokala uppkomlingen med något tillkämpad ringaktning. Att TFF regelbundet besegrat MFF på Vångavallen hjälper härvidlag inte. Men i oktober 1999 slog Trelleborg den sista spiken i det malmöitiska högmodets kista genom att spela storebror ur Allsvenskan med en 2-1-seger på Gamla IP. Två år senare kan supportrar fortfarande slänga käft på nätet om huruvida TFF-spelarna efter matchen ska ha hånat sina besegrade motståndare. Detta förnekar alla inblandade TFF:are; däremot satte man obestridligen upp en skylt med texten »Vägen till Allsvenskan« vid motorvägsavfarten söder om Malmö.
»Jag är vänsterback och jag tycker folk ska hålla sig till det de är bra på och jag har jävligt svårt för att styrelsen kommer med krav. Skulle jag gå in på kansliet och kräva åtta miljoner av styrelsen?«
Ett och ett halvt år senare bör den mest sicilianske malmöbo kunna känna sin hämndlystnad mättad. Det är ett omsusat och upphaussat Malmö FF som anländer till Trelleborg med sina supportrar. Det är fler ljusblå än mörkblå fanor i Trelleborg denna kväll; av de 6 563 åskådarna är en dryg tredjedel MFF-fans. Allt det skadedrabbade hemmalaget har att falla tillbaka på är Myten om Tjongavallen. Enligt den borde Douglas Andersson ha blivit dagens hjälte, den 21-årige allsvenske debutanten från Eslöv som avdelats att markera 80-miljonersmannen Zlatan Ibrahimovic. Men efter en spelmässigt jämn första halvlek kommer dråpslaget i slutminuterna. Ett slarvigt TFF-inkast hamnar hos MFF:s unge mittfältare Kenneth Gustavsson, som slår till från 30 meter. Bollen går via ribban, på Pål Lundins rygg och därifrån i mål. Blandningen av fars och tragedi är typisk för TFF:s vårsäsong. I andra halvlek rasar hemmalaget ihop. På en kvart gör MFF tre mål, samtliga efter passivt agerande av TFF:s försvarare. Matchen som skulle bli det nya Trelleborgs födelsestund har slutat i förnedrande fiasko.
När jag långt senare frågar Ola Larsson när måttet var rågat, när alla kände att någonting måste göras, pekar han på matchen mot MFF:
– Det var så pinsamt.
Ordförande Bo Forsén är i tidningen igen. Det blir inga förstärkningar i spelartruppen: det material man har duger gott. Däremot tycker han att spelarna visar dålig inställning och inte »gör det jobb som publik och sponsorer har rätt att kräva«. Ole Mörk har inte fått mandat att spela rolig fotboll, han har fått mandat att vinna.
Ole Mörk försvarar tålmodigt Bo Forséns uttalande. Forsén är i en pressad situation och det är därför han säger som han gör. Att han, Mörk, vet att spelarna gör sitt bästa, är en annan sak.
Mikael Danielson är mindre diplomatisk.
– Forsén borde ta och hålla käften snart om saker han inte begriper. Tror han verkligen att vi skulle gå in i en derbymatch och inte göra vårt bästa? Jag är vänsterback och jag tycker folk ska hålla sig till det de är bra på och jag har jävligt svårt för att styrelsen kommer med krav. Skulle jag gå in på kansliet och kräva åtta miljoner av styrelsen?
Det börjar bli uppenbart att förändringar är på väg. Borta mot Örebro blir det 2-3, sedan TFF legat under med 0-3 och kommit tillbaka i en vildsint spurt. Och i hemmamatchen mot Hammarby kommer Ole Mörk, för sista gången, att se vändpunkten flimra framför ögonen som en gäckande hägring i öknen. När han berättar om det, på verandan i fritidshuset i Veddinge Bakkar, ser hans ögon ut som om de fortfarande ser den, som om han fortfarande skulle kunna sträcka ut handen och röra vid den.
– …det var då jag trodde, jag faktiskt trodde, att jag hade fått dem att tro att det gick…
Första halvlek mot Hammarby är en katastrof: Trelleborgs FF spelar helt utan självförtroende och ligger under med 1-0. Då flyttar Ole Mörk fram Mikael Danielson på mittfältet och ändrar uppställning till 3-5-2.
– Vi hade prövat det på träningen veckan före. Jag samlade killarna och sa: »Vad säger ni om att pröva 3-5-2? Vi behöver inte spela så från början, men det är ett bra system att ha som resurs.« Det var som vanligt: jag fick både ställa frågan och besvara den, jag kände det där, gasa och bromsa samtidigt, det är inget specifikt svenskt, det är likadant i Danmark, om spelarna måste vara med och ta ansvar för spelsystemet, då blir de nervösa. Hur som helst: vi prövade och vi la det åt sidan. Men efter första halvlek mot Hammarby bestämde jag mig för att något måste göras…
Hammarby gör 2-0, men så tar TFF över matchen: reducerar, kvitterar, och har flera chanser till ett segermål.
– …och den andra halvleken, då kände jag, då kände jag hur det stod och vägde, hur jag höll på att få dem att tro på att de kunde spela 3-5-2 … och då hade det inte funnits någon räddningsplanka längre, då hade jag lyckats övervinna motståndet, få dem att tro på att de kunde förändras… och vi hade dem och det stod och vägde… och så istället, på övertid…
Och så istället, på övertid, kontrar Hammarby. Peter Markstedt går till väders i straffområdet och nickar in 3-2. Vid sidlinjen gömmer en förtvivlad Ole Mörk huvudet i händerna.
»Jag kan kanske inte klandra Alf. Men jag tänker aldrig mer arbeta med en assisterande tränare jag inte själv har valt. Det var ett omöjligt arrangemang.«
Dagen efter meddelar Bo Forsén vid en presskonferens att Mörk har fått sparken. Alf Westerberg och Tipselittränaren – och före detta MFF-aren – Lasse Larsson ersätter.
– Det kanske behövs ett avslut, säger Ola Larsson samma kväll. Det har gått så dåligt att någonting måste hända. Vi kanske behöver återvända till någonting vi känner igen i Trelleborg.
– Vi var tvungna att göra som vi gjorde, säger assisterande Tipselittränare Bo Andersson. Vi erkände redan tidigt att vi inte klarade av att spela som vi gjorde. Det var det MFF inte gjorde i förrfjor.
Men Mikael Danielson säger att det är sorgligt att de, spelarna, inte kunde se till att Ole fick stanna kvar.
– Vi tog inte chansen. Det var framtidens fotboll Ole Mörk ville lära ut. Se på Zlatangenerationen! Tar man hit en sån som Ole så vet man att det kommer att ta tid. Se på Djurgården, de började för två år sen. Det värsta är att nu kan vi aldrig mer komma med någon ny satsning – ingen kommer att tro på oss längre.
»Den första halvleken mot Hammarby var så otroligt usel att någonting måste göras«, kommenterar Bo Forsén i en intervju med nättidningen Ståplats. Men givetvis spelar det in att man hade tillgång till det alternativ alla kände till, men ingen talade om: »Vi hade kanske inte sparkat Ole Mörk om vi inte redan haft ett bra alternativ i huset. Alf kan ju spelarna och spelarna kan Alf«, fortsätter Forsen och avslutar med ett resolut försök att skjuta ifrån sig en del av ansvaret: »Om jag säger så här, så bad jag inte Ole att sluta innan jag talat med spelarna.«
– Som man frågar får man svar, säger Mikael Danielson. Forsén ville tala med spelarna om Ole och jag tyckte att han borde hänvisas till spelarrådet. Men han ville snacka med de äldsta.
Med Tommi Grönlund och Jonas Nilsson.
Alf Westerberg säger i efterhand att han till sist hamnade i en konflikt mellan lojaliteter: den mot Ole Mörk och den mot laget och föreningen. Den senare segrade.
Ole Mörk är efteråt besviken, men samlad:
– Det känns som jag inte fick chansen. Jag är hundra procent säker på att det hade kommit en vändpunkt. Jag kan kanske inte klandra Alf. Men jag tänker aldrig mer arbeta med en assisterande tränare jag inte själv har valt. Det var ett omöjligt arrangemang. Man ville inte satsa fullt ut. Man gav mig ett ettårskontrakt när man hade kunnat ge mig ett treårskontrakt och säga: »Nu satsar vi på Ole.« Nu är det som att man börjar bygga ett hus och överger det när det är halvfärdigt för att flytta tillbaka till sitt campingtält.
– Det frustrerande är att man som tränare är ett slags mellanchef nuförtiden. Man har ingen reell beslutanderätt. Det kommer krav på resultat, men det finns ingen förståelse för hur resultaten skapas. I Trelleborg upplevde jag att jag var tvungen att skapa framgång från dag ett; att man inte riktigt tog hänsyn till mina meriter från Danmark utan behandlade mig som en sorts vild chansning: Man litade inte riktigt på min kapacitet.
– Jag kan inte kommentera det som hände under säsongen, eftersom jag inte var där, säger Jonas Brorsson, nu i tjänst igen. Men jag anser att det tillhör en tränares jobb att anpassa sig efter spelarmaterialet. Vi har helt enkelt inte råd att betala högre spelarlöner.
– Det är som om ingen vill tala om Ole längre, säger Mikael Danielson. Det är som om vi skäms. Ingen sa emot honom när han var här och nu är det som alla vill glömma bort honom. Det är så jävla svenskt.
– Du vet, det är som om Ole Mörk aldrig har varit här, säger Ola Larsson.
Han tillägger snabbt:
– Så var det i och för sig när tränaren i min tidigare klubb sparkades också. Man vill bara gå vidare, gå framåt.
Bo Forsén:
– Ole Mörk kunde inte sälja sitt koncept till spelarna.
Supertankern vände aldrig. Alf Westerberg tar över bryggan igen, där båten driver på öppen sjö. Rubrikvitsarna kan byta tema från att »det ser Mörkt ut« till »Westerbergeffekt«.e Frågan är bara om det blir någon Westerbergeffekt: det talas om mer intensiva träningar och i den nygamle tränarens första matcher spelar TFF oavgjort: turliga 2-2 mot Häcken och 0-0 med mersmak mot IFK Göteborg. Men sedan tappar laget kursen på nytt: 0-4 hemma mot Häcken. Och ingen kan längre inbilla sig att Ole Mörks flytt löste alla problem.
När jag har mitt avslutande samtal med Alf Westerberg efter matchen mot Häcken har Sören Cratz just fått besked om att hans kontrakt med Hammarby inte kommer att förlängas. Återigen bortser en styrelse från resultat och eftersträvar »rolig« fotboll.
– Det kommer att bli mer och mer så inom fotbollen, ju högre medietempot blir och ju mer mediebevakningen ökar. Det är inte längre fråga om att bara spela fotboll, man ska sälja ett budskap också. Om vi åker ut nu kan jag bara hoppas på att styrelsen är beredd att satsa på nytt, för det är förbaskat lätt att tappa taget, säger Westerberg.
Kanske har det redan skett. Trelleborg har en lång rad nyckelspelare – Lundin, Danielson, Tommi Grönlund, Jens Svensson, Jonas Nilsson – vars kontrakt går ut efter säsongen. Kontrakten kommer knappast att förnyas om Trelleborgs FF åker ur Allsvenskan. Mikael Danielson säger öppet att turerna kring Mörk har påverkat hans vilja att stanna kvar; Tommi Grönlund har tidigare lockats med – oinfriade – löften om nyförvärv, och längtar nu enligt uppgift hem till Finland igen.
Man kan resonera som Bo Forsén gör efter brakförlusten mot Häcken – »vem fan skulle vilja ha dem som de spelar?« – men det är frågan om han då inte återigen avbördar sig ansvaret för sitt eget handlande. Klubben har skjutit på kontraktsskrivandet för att inte, som Degerfors, bli sittande med allsvenska spelarlöner i en lägre division. Men kanske hamnar TFF i denna lägre division just för att man inte velat satsa, eller rättare sagt, för att klubben velat satsa och gardera sig på en och samma gång. Med Ingmar Bergmans favoritcitat: »Fruktan realiserar det fruktade.«
– Styrelsen har haft uppfattningen att man skulle vänta med att skriva kontrakt, säger Westerberg. Men man hade kunnat vara mer aktiv, man hade kunnat ympa in framtidstro i laget.
Jag frågar Alf Westerberg om han minns »myten om Tjongavallen« som vi pratade om första gången vi sågs.
– Ja, säger han och skrattar åt minnet. Nu känns det som det hade varit en myt värd att odla.
Istället kommer hösten och dimmorna rullar in från havet och palmerna tas in i palmernas stad för att övervintra i sina växthus. Och på andra sidan Öresund sitter Ole Mörk, den besvärlige dansken som ryckte luvan av folk och frågade om de var där och bara fick tystnad till svar.t Mörk fäster blicken och ler plötsligt:
– Jag tycker om Trelleborg, jag kommer alltid att titta efter deras resultat i tidningen. Jag minns hur kaffet brukade dukas upp inne på kansliet, alltid med kopparna och faten på samma plats.
Han skakar på huvudet.
– En enda gång hade jag velat flytta om dem.