Ännu fler slow motion-scener. En tårögd supporter, en svettig forward som tittar upp mot den mörka himlen efter ett räddat avslut, regn som strilar ner under strålkastarljusen. En blöt glidtackling. Någon gör liknelsen mellan religion och fotboll, ännu fler slow motion-bilder på en far och en son som går mot en arena. En gormande matchprogramförsäljare utanför grindarna. En kvinna som flippar burgare, en äldre man i lustig supporterhatt som tittar håglöst in i kameran. En dramatisk berättarröst (Russell Crowes) som påtalar hur viktig nästa match är. En tatuerad man på en pub med en öl framför sig som pratar om lidelse. Drönarbilder över arenan, klipp på när solen går ner över stadens siluett. Ännu fler slow motion-scener. Och efter sex avsnitt är Amazon Prime-serien om Leeds United FC – Take us Home – slut. Äntligen.
Vi har sett det här några gånger nu. Det är samma stilistik varje gång, samma dramaturgiska upplägg. Vi såg identiska scener och är bekanta med de svepande kamerarörelserna från Sunderland til I Die och Manchester City-serien All or Nothing.
Streamingjättarna Amazon och Netflix gör kopior av kopior. Men där Sunderland til I Die hade något genuint sorgligt och ångestladdat över sig och All or Nothing trots allt handlade om en av världens bästa klubbar (till skillnad från i Take us Home – tränaren Bielsa dansar inte med i projektet precis – fick tittaren komma in i Pep Guardiolas omklädningsrum) hamnar Leedsserien mitt i ett ingenmansland. Det är inte sorgligt och det är inte toppen. Det är inte lyxigt och det är inte degradering.
Olof Lundh och andra Leedssupportrar känner troligen inte samma förakt för serien. Och på ett plan är det kanske bättre än sämre att den här typen av serier görs – som tittare eller supporter till den berörda klubben som avhandlas får man trots allt en inblick i en värld som vanligtvis är stängd för utomstående.
»Det neutrala och objektiva berättandet där det tillåts skava och problematiseras är allt enklare att stänga ute när soligare alternativ erbjuds.«
Men det är inget annat än en noga utvald inblick. Majoriteten är en sminkad och tillrättalagd version av »verkligheten« där klubben, i detta fall Leeds United, har full kontroll över materialet från start till mål. Annars hade givetvis inte seriens finansiär, Andrea Radrizzani, godkänt slutprodukten. Radrizzani som också är Leeds Uniteds ägare.
Det är parodiskt hur tydligt han vill framstå som en bra människa och en fantastisk klubbägare. I perioder, som när han besöker ett barnsjukhus eller när hans fru pratar om hur underbar och smart han är eller när en lokalpolitiker hyllar hans insatser för staden Leeds eller när supportrar pratar om att han är kanon eller när affärskollegor belyser hur framgångsrik han är eller när som helst egentligen, vill man att Russell Crowe ska bli Maximus Decimus Meridius i Gladiator igen och hugga huvudet av honom. Helt enkelt eftersom det är så övertydligt att den här serien i mångt och mycket handlar om att Radrizzani är en ängslig person som har tillräckligt mycket pengar för att lägga en del på att ge ut propagandamaterial om sin egen förträfflighet. Det avslöjas aldrig, men det är sannolikt att italienaren har låtit en konstnär måla ett stort självporträtt av honom där både rynkor och kilon retuscherats bort.
För att undvika missförstånd: jag förstår att det är en omöjlig premiss att fristående journalister ska få skildra en klubb av Leeds dignitet utan att någon med kontrollbehov lägger sig i. Det är oundvikligt att det blir ett samarbete där man är beroende av varandra. Öppnar Leeds upp sina dörrar förväntar de sig inte att smutsen visas. Men när motsatsen innebär att Leeds ägare porträtteras som Gandhi, Messias och Moder Teresa i en och samma kropp känner jag enbart avsky.
Fenomenet är inte nytt. I flera år har »dokumentärer« producerats där huvudpersonen själv är finansiär eller mottagare av stora ersättningar i utbyte mot att man ställer upp. Zlatan har skönmålat sig själv i dokumentärgenren, men bör inte hängas eftersom det är vanligare att kända personer är medproducenter i filmer om sig själva än tvärtom. Han, Lady Gaga, Beyoncé och Antoine Griezmann gör så för att det fungerar att göra så. Få höjer på ögonbrynen eftersom detta har blivit norm. Fotbollsdokumentärserier som de om Sunderland, Manchester City, Juventus, Borussia Dortmund och nu Leeds lär också fortsätta pumpas ut i samma mallade form som ovan beskrivits. Klubbarna vill allt mer äga sin egen story och kontrollera sitt eget varumärke. De är väl medvetna om att det i paketeringsformen ingår att några tittare – kanske majoriteten – inte ens reflekterar över vad som visas och vad som klipps bort. Begreppet dokumentär har den effekten på folk. När det i allt fler av dessa filmer och serier i själva verket handlar om en rad utvalda verkligheter.
Som journalist skulle jag kunna driva tesen att den här utvecklingen är ett problem. Och det är det. Det neutrala och objektiva berättandet där det tillåts skava och problematiseras är allt enklare att stänga ute när soligare alternativ erbjuds. Det räcker att titta på AIK för att förstå vindarnas riktning. I två år har Solnaklubben samarbetat med företaget Sportlib och tuffat på med »FollowUsAIK« – en betaltjänst som erbjuder »unik och exklusiv insyn i klubben«. Det är mysiga inslag med garv och intervjuer. Om man är AIK:are är det så klart toppen. Men är det en slump att AIK är den allsvenska klubb som de senaste åren också är svårast att få tillgång till som journalist? Enkla intervjuförfrågningar bemödas ibland inte ens med svar. Jag vet inte och jag vill inte konspirera. Kanske är det så att de känner att de redan »gör media« och att de är bjussiga nog i sina dagliga videoklipp till de betalande supportrarna. Att det räcker så. Det är på deras villkor.
»Are you not entertained?«
Nej.
Anders Bengtsson är chefredaktör på Offside.