Det var en på samma gång rörande och välkänd situation. Här stod det svenska herrlandslaget inför en kvalmatch mot avsevärt sämre motstånd och medier gjorde sitt bästa för att väcka engagemanget till liv. Slagträt blev som så många gånger förr: en ung, lovande spelare. För var det inte dags för Alexander Isak att spela från start? Vore inte mötet med blåbärsnationen Malta ett tillfälle att testa killen som hade öst in mål för Willem II i Eredivisie?
Alla spelade sina roller väl. Förbundskapten Janne Andersson talade om att det inte finns några dåliga fotbollsnationer längre, men att Isak förstås var ett av alla tänkbara alternativ bland alla de fantastiska spelare han hade att tillgå. Huvudpersonen själv framstod som blygt ödmjuk när han sa att »det skulle vara fantastiskt att få spela här på Friends framför det svenska folket«.
Nu blev det ingen Isak från start. Däremot ett inhopp i andra halvlek, under vilket han hann göra ett mål i 3–0-segern. Så fort bollen hade letat sig in i nät joggade Isak mot hörnflaggan med armen uppvänd, sneglande på en osynlig klocka. Efter slutsignalen kom förklaringen till målgesten: »Det tog inte så lång tid innan det blev mål, det var lite så jag menade.«
Va?
Målgester är en svårartad konst. Den som vill gå utanför ramarna riskerar lätt att bli betraktad som fjantig. En undersökning utförd av kortföretaget Mastercard och publicerad inför Champions League-finalen 2018 avrådde också bestämt från större utsvävningar. I en studie där man kartlagt spelarnas målgester, och jämfört dessa med om spelarna vunnit eller förlorat matchen, framkom att hela 82 procent av vinnarna firade på enklast möjliga sätt: med två höjda armar upp i luften. Forskarna gick också på djupet med materialet i så motto att de slog ihop alla målgester i syfte att lansera det firande som mest troligt ledde till seger. Men inte heller detta öppnade upp för några större galenskaper; de spelare som vunnit mest hade bara det gemensamt att de lyft huvudet högt, bröstat upp sig och stått med fötterna brett isär. Cristiano Ronaldos »power pose« lanserades som ett föredöme.
Det var lite deppigt. För hur mycket lycka har inte alla galna upptåg från några av fotbollens största kreatörer spridit genom åren? Ibland har firandet sprungit ur pur glädje – som när Roger Milla 1990 dansade in i fotbollshistorien med en hörnflagga som partner. Ibland har motorn varit den rakt motsatta känslan – som när Christophe Dugarry efter sitt premiärmål i VM 1998 pekade mot pressläktaren och efteråt förklarade tilltaget med att han ville meddela de franska journalister som kritiserat honom att han hade »knullat dem allihop«. Det blev ett slags målfirande med budskap, på samma sätt som när Liverpools Robbie Fowler låtsades sniffa upp den vita kortlinjen efter att Evertons fans anklagat honom för att ta kokain, eller när Tottenhams Jürgen Klinsmann bemötte kritiken om att falla för lätt genom att fira mål med ett svandyk mot läktaren.
»Hans sneglande på armbandsuret kändes påklistrat och får mig mest att tänka på ett av vår tids stora debattämnen – att ungas mentala ohälsa ökat.«
Vi svenskar har inte varit sämre. Tittar man tillbaka på 1990-talet tycks en stor del av Anders Limpars fritid ha gått åt till att uppfinna lustiga målgester. Han var bland annat hjärnan bakom skoputsartricket, då Kennet Andersson lade upp högerdojan i knät på Limpar som sedan låtsades polera skinnet. Limpar hade också en idé om att han, utifall hans vän Klas Ingesson gjorde mål, skulle knacka lagkamraten på träbenet. I gengäld kontrade Ingesson med att Limpar skulle spela luftfiol om han hittade nätet, eftersom »Limpan« var av ungersk, och därmed musikalisk, härkomst. Expressen avslöjade dock målgesten innan den hann användas, under rubriken »I kväll får du inte fela, Limpar«.
Även Allsvenskan har genom åren kryddats med målfirande. Som när Tomas Brolin snurrade sig in i landslaget med sina piruetter i IFK Norrköping. Som när Hasse Eklund gick ner på knä och avlossade ett skott med ett osynligt gevär. Som när Niklas Skoog rätade upp sig stel som en pinne med armarna längs sidorna och trillade framstupa mot gräset.
Det har sällan varit smart eller vackert, men onekligen underhållande. Så frågan är: Varför väcker Alexander Isaks klocktittande inte samma vällust?
För att gå till botten med ämnet ringer jag Hasse Eklund, numera tränare i Falkenbergs FF. Vad var egentligen historien bakom hans skyttegest? Han svarar med att skratta och säga att han aldrig har avslöjat det offentligt.
– Jag har hört många teorier genom åren, säger han. Att det skulle ha med jaktintresse att göra, att det var ett sätt för mig att säga att jag var skarpskytt … Men inget av det där stämmer. Jag har bara tigit och tyckt att det har varit roligt med alla gissningar.
Hasse medger att det kanske är dags att lägga korten på bordet och berättar att allt började när hans pappa Christer gick bort.
– Han var min största supporter, såg alla matcher. Så när han dog i cancer visste jag att han såg matcherna uppifrån och då började jag med den här målgesten så att det skulle höras upp att jag gjort mål också. Det var en hälsning till honom.
Hasse behöll målgesten till pappas ära karriären ut. Även på senare år har den dykt upp på plan, när Hasse spelat oldboysfotboll. Och än i dag är den ihågkommen av fotbollspubliken.
– Det tar jag som en komplimang. Personligen gillar jag målgester, för mig är det ett sätt att ge publiken något oväntat. Själv kommer jag ihåg Bebetos vagga, efter att han fått barn. Den tyckte jag var fin.
Förvisso. Men att bära iland en målgest som knyter an till en avliden far, eller för den delen till ett nyfött barn, är en sak. Att få för sig att dyka raklång mot marken något helt annat.
Niklas Skoog håller med:
– Jo, faktum är att det var en rätt dum idé redan från början, erkänner han.
Niklas berättar bakgrunden. I mitten av 1990-talet tyckte han att varenda spelare hade en originell målgest på gång, och att han då började fundera på vilken som skulle bli hans.
– Så gick jag till Ullevi och såg Öis–Blåvitt och i en situation i matchen var det en spelare som föll rakt ner i marken. Då tänkte jag: »Den tar jag!«
Problemet var att han fick sitt stora genombrott samma säsong. Hans 17 mål för Västra Frölunda 1995 innebar inte bara skytteligaseger utan också att han tvingades falla som en fura till marken 17 gånger om.
– När säsongen var slut bestämde jag mig för att det fick vara bra. Målgesten var ju farlig och jag fick några smällar. Jag brukar säga att det är därför min näsa är så stor. Samtidigt, så här i efterhand är jag rätt nöjd med mitt målfirande. Det var ju ingen cool målgest som gjordes för att framhäva mig själv. Och det är väl knappast något ungarna apar efter i dag?
Niklas Skoog har två poänger: få barn slås i dag av idén att ta efter hans målfirande – och han kom undan med fjantigheten tack vare en stor dos självdistans.
Det slår mig att det också är detta som är problemet med Alexander Isak. Hans sneglande på det fiktiva armbandsuret kändes påklistrat och får mig mest att tänka på ett av vår tids stora debattämnen – att ungas mentala ohälsa ökat i takt med att kraven från omvärlden höjts. Man ska vara snygg, smart och snorrik. Framför allt ska man vara lyckad. Fotbollen är inget undantag. Det ska byggas varumärke, det ska profileras attityd – och ofta sker det när man vet att man har blickarna på sig, som när man gjort mål.
»Att Hasse Eklund och Niklas Skoog så här långt efteråt är ihågkomna för sina fjanterier är ett resultat av att de gjorde något utan beräkning.«
Men det är svårt att vara fyndig, nu liksom då. Tomas Brolins piruett var härlig när han var glad och sprallig i Norrköping men mer tröttsam när anfallaren blivit bitter och rundnätt i Leeds. Kennet Anderssons revolvrar var som bäst när de kunde kläs under rubriken »Skotten i Dallas« sommaren 1994, men töntigare när Kennet fortsatte göra det av plikt därefter.
Att Hasse Eklund och Niklas Skoog så här långt efteråt är ihågkomna för sina fjanterier är ett resultat av att de gjorde något utan beräkning, med glimten i ögat. Och att man på något underligt sätt till och med accepterar Cristiano Ronaldos power pose är för att den belyser något som hela spelarens väsen utstrålar: att han är en odräglig odåga som älskar sig själv över allt annat.
Alexander Isak uppfyller helt enkelt inte kriterierna. Kikandet på armbandsuret går inte att fästa vare sig i självdistans eller i en Ronaldo-kaxig personlighet. Än mindre i en långsökt story likt Limpars fiolspelande ungrare. Såvida inte Isaks släkt har anor i urmakarbranschen. Då är jag den förste att be om ursäkt.
Henrik Ekblom Ystén är frilansjournalist och återkommande skribent i Offside.