»Visst, du har kvaliteter. Men i mitt system spelar nummer nio så här.«
Orden var Arrigo Sacchis. Klubben var Milan. Och forwarden som fick uppmaningen att anpassa sig till systemet var ingen mindre än Marco van Basten. I den anfallsglada holländska ligan hade van Basten snittat ett mål per match. I världens försvarsstarkaste liga fick Sacchi ut nästan lika mycket av honom, och det är fortfarande ett av de bättre exemplen på att få saker slår en bra spelare som underordnar sig ett system. Långt senare använde Sacchis efterträdare Fabio Capello holländaren som exempel när han ville »banka Ajax ur kroppen« på ett annat uppmärksammat nyförvärv från Eredivisie – Zlatan Ibrahimović.
Arrigo Sacchi var en bestämd man. För bestämd, tyckte vissa. Många timmar av taktisk drillning där spelarna flyttade som en enhet för att krympa motståndarnas ytor var en vital del av träningen. Paolo Maldini sade att Sacchi var fantastisk, men att det kom en dag när spelarna inte orkade mer. De blev mentalt dränerade. Men Sacchis Milan är än i dag en stark referens för många tränare.
Inför VM 1998 bjöd Aimé Jacquet på ett annat exempel när han chockade fotbollsvärlden genom att lämna Éric Cantona och David Ginola utanför Frankrikes trupp. Motiveringen var tydlig: »Antingen bygger man allting kring dem, eller så använder man dem inte alls.« Jacquet gjorde sitt val och efter VM-guldet kunde få ifrågasätta beslutet.
Det finns förstås misslyckade exempel också – tränare som varken fått bra resultat eller vettiga relationer med de största stjärnorna – och det förblir en av de största utmaningarna i vår kår. Vissa begåvade spelare är mer bångstyriga än van Basten och vad gör man med dem som inte inrättar sig i systemet? De där spelarna med obestridlig talang, som gör alla motståndarcoacher oroliga och som oftast väcker starkast känslor hos supportrarna. De som är kapabla att avgöra matcherna med sitt artisteri – men inte har någon större lust att springa dit tränaren pekar. Väljer man bort Ginola, Riquelme eller – som i Malmö FF 2017 – Magnus Wolff Eikrem för att systemet blir stabilare utan dem? Eller kan man leva med ett lite sämre presspel och att vissa spelare följer instinkten istället för taktiktavlan?
Frågan är lika aktuell för Champions League-tränaren som för en ledare i division tre.
I dag är den »fria rollen« mer ovanlig än på Sacchis tid, men den förekommer fortfarande. I Sveriges landskamp mot Norge användes till exempel epitetet om Emil Forsberg, vars individuella skicklighet möjligen fick stå tillbaka när Janne Anderssons system firade triumfer i Rysslands-VM 2018. Nu stod knappast Forsberg helt utanför systemet mot Norge. Hade han struntat i att jobba hem hade han nog fått med Janne att göra. Samtidigt verkade han avslappnad nog att uttrycka sig själv offensivt och ta instinktiva beslut.
För det finns ett mellanting. Man behöver inte göra om kreatörer till robotar, men även begåvning mår ofta bra av ramar. Det gäller även utanför fotbollen. Be ett barn »rita något« och risken finns att papperet förblir tomt ganska länge. Be det istället »rita något om sommaren« och chansen till snabbt resultat är större. Kanske får du till och med se något du inte alls hade väntat dig.
Andreas Brännström har varit tränare för bland annat IK Sirius, AFC United och Dalkurd FF. Nu är han tränare i Jönköpings Södra. Ännu mäktigare: han är fast krönikör i Offside.