När man tittar på din klubbhistorik tänker man: »Den här killen har historier att berätta.«
– Då tänker man rätt.
Vilken av ligorna som du har spelat i lämpar sig bäst för ett spänstigt pubsamtal?
– Indien ändå. Vi hade 110 000 åskådare på första matchen och 50 000 i snitt. Men nästan ingen kunde fotboll. Om bortalaget gjorde ett snyggt mål jublade våra supportrar. De var främst där för att få en skymt av Bollywoodstjärnorna och cricketspelarna som ägde klubben. Jag mötte många stora namn i Indien – Robert Pirés, Elano, Del Piero. Men ärligt talat kändes det mer som om de var där på semester. Vi trivdes också bra i Indien, men tävlingsnerven saknades. Ingen brydde sig om vi vann eller förlorade. För mig, som levt mycket på inställningen, var det en udda upplevelse.
Du har också spelat i England, Israel, Sydafrika och i flera svenska klubbar. Varför har du flyttat så ofta?
– Jag förstår att mitt CV ser jävligt konstigt ut. Men sanningen är att jag alltid har flyttat frivilligt, i varje klubb hade jag kunnat stanna. Jag är helt enkelt en nyfiken person som velat uppleva olika länder och kulturer.
Drömde du om det även som ung?
– När jag var 18 sa min tränare till mig: »James, du har inte den största talangen. Men om du jobbar hårt blir du uppskattad av medspelarna och har chansen att leva på fotbollen.« I dag är jag 33 och har spelat proffsfotboll i tre världsdelar. Jag har fått se Taj Mahal, Döda havet och vackra vingårdar i Sydafrika. Rätt okej för en forward med begränsad teknik.
Var är hemma för dig?
– Borås. Min fru är därifrån och det har blivit vår bas mellan flyttarna.
Hur har ditt kringflackande liv varit för henne?
– Jag har funderat mycket på det. Särskilt de senaste åren har jag haft dåligt samvete, för det går inte att påstå annat än att min karriär har styrt oss. Jag får direkt 20 nya kompisar när jag kommer till en klubb – det får inte hon. Jag kanske inte kan följa med på bröllop eller kalas för att jag har match. Hennes liv har varit satt på paus. Nu måste hon få trycka på play.
Så Öster blir din sista klubb?
– Jag pendlar till Växjö från Borås och kommer aldrig mer att flytta långt för fotbollens skull. Att lägga av blir värre. Jag är lite rädd för att göra det.
Hur då?
– Fotbollsvärlden är speciell. Är jag lite arg på träningen kan jag sparka ner någon, utan att någon tycker att det är konstigt. Hade jag sparkat ner någon på ett kontor hade jag blivit avskedad. Och kicken jag får av att göra ett viktigt mål är fortfarande inte jämförbar med något annat jag upplevt i livet.
Att skjuta kvar Öster i Superettan låter som en hyfsad kick.
– Det vore fantastiskt, men främst för dem som har lidit mer än jag. Jag skulle vilja göra det för supportrarna. Och för Denis [Velić, Östers tränare] för jag vet hur mycket han brinner för klubben.
Du har ofta ringts in till krisande klubbar mitt under säsong. Varför, tror du?
– De vet väl att jag vill vinna varje litet fånigt moment på träningen och hoppas att den inställningen kan smitta av sig. Men med tanke på hur tufft Öster har haft det är lagkänslan överraskande stark. Alla vill verkligen reda ut den här situationen.
Du var i Portsmouth när klubben kraschat ekonomiskt och rasat genom divisionerna. Vad kan du berätta därifrån som sätter Österspelarnas läge i perspektiv?
– Vi hade inget omklädningsrum. Det var låst, så vi fick byta om i bilen. Det kom ingen lön. På träningen fick jag stå i mål ibland för att det fattades folk. Det kom nya spelare varje månad – ingen kände någon. Allt var kaos. Öster har ett utsatt läge i tabellen, jag bagatelliserar absolut inte det. Men här finns så många bra saker att vi bara ska klara nytt kontrakt.