Din kontakt med fotbollen på 90-talet bestod av ett deltidsjobb på Swindon Towns biljettkontor. Hur var det?
– Väldigt, väldigt slappt. Vi var fyra personer som jobbade där och det kom nästan aldrig någon kund. Min arbetsmoral var skrämmande låg. Vi brukade spela fotbollsmatcher inne på kontoret. När klubben tvingades till nedskärningar fick jag märkligt nog vara kvar och blev – ännu märkligare – tilldelad nycklarna till arenan. Jag skulle låsa varje kväll. Men istället tog jag dit mina polare och så spelade vi fotboll inne på County Ground.
Gjorde du några illustrationsjobb för Swindon?
– Jag är ansvarig för Rockin’ Robbin – fågelmaskoten som klubben använder än i dag. Det är till och med samma dräkt fortfarande och jag kan bara föreställa mig lukten. Det roliga är att jag ogillade maskotar och kommersialisering. Men när någon gav mig en slant för jobbet kastade jag mina punkideal i papperskorgen – total hycklare. Jag fick också i uppdrag att göra ett karikatyrporträtt av managern Steve McMahon. Han hade enorma meriter från Liverpool och var en skräckinjagande typ. Jag ritade honom som Don Corleone från Gudfadern.
Tyckte han om det?
– Porträttet skulle säljas i klubbshoppen, men tiden gick och jag såg det aldrig där. Jag frågade marknadschefen som berättade att McMahon »var mycket besviken« på porträttet. Några dagar senare kom McMahon in på kontoret. Han klev fram till mig och tittade mig djupt i ögonen. Sedan kallade han mig för det fulaste ordet som finns på det engelska språket.
När började du rita riktiga fotbollsserier?
– Jag har alltid ritat. Om allt: mobbare i skolan, kassa lärare, roliga spelare. Men det tog tid innan jag lyckades kombinera text och bild. Och fotbollsteckningarna gjorde jag först bara för min egen skull. Men så kom sociala medier. Under VM 2014 publicerade jag en teckning varje dag där. Då tog det fart. The Guardian frågade om jag kunde rita för dem varje vecka. Sedan har jag bara fortsatt.
Varför är toppfotbollen en bra grogrund för en tecknare?
– För att den är en cirkus. Du har korruption, enorma egon, VM i Qatar … Jag är nog den ende som saknar Sepp Blatter. En korrumperad gubbe som älskar sig själv och har noll självinsikt – det är en tecknares dröm. Jag ogillar mycket i toppfotbollen och blir genuint arg när klassiska klubbar som Bury FC och Bolton Wanderers går omkull. Tecknandet är mitt sätt att tackla utvecklingen. Jag försöker vara rolig, men mina bästa verk springer ofta ur ilska.
Jag gillade den du gjorde om Arsène Wengers farväl till Arsenal. Du jämförde honom med Morgan Freemans roll i fängelsefilmen Nyckeln till frihet.
– Jag såg om Nyckeln till frihet en kväll. Efter ett helt liv innanför murarna släpps Morgan Freeman. Han är gammal, han är institutionaliserad. Hur ska han klara livet på utsidan? Det slog mig att Wenger stod inför en liknande, om än inte lika dramatisk, utmaning. Nu tror jag att Wenger klarar sig hyggligt, men många spelare har bevisligen svårt att gå vidare när de lämnar cirkusen.
Vad tecknar du just nu?
– Jag tog anteckningar från Englands landskamp mot Kosovo, men det är hopplöst. England är för bra nu. Jag älskade att teckna Roy Hodgson när han var förbundskapten. Hans ansikte uttryckte alltid »vår dröm har krossats«. Nu flyter allt bara på. Det är hemskt.
Har du fått respons från spelare eller tränare som förekommit i dina serier?
– Lyckligtvis inte. Skulle det dyka upp ett mejl från Sam Allardyce i min inkorg skulle jag slänga datorn i havet. De där gamla tränarna som inte vill förändras är tacksamt material. Men jag är nog mer lik dem än vad jag vill erkänna. Jag använder fortfarande penna och papper, trots att jag kanske borde jobba på dator. Jag är skämttecknarnas svar på Sam Allardy… nej, Gud. Vad säger jag? Tryck inte det.