Kalle och fotbollsfabriken

Jag får syn på honom först och betraktar honom i några sekunder innan han upptäcker mig. Han kommer gående i duggregnet uppför Götgatsbacken med en svart träningsväska över axeln. Det där lite stela steget som jag minns så väl från Expressens redaktionsgolv. Vänsterknät som spökat i över 15 år nu. 

– Det kommer tyvärr aldrig att bli bra, säger han.

Vi väljer ett kafé i farten för att komma undan det tilltagande regnet. Kalle sneglar på telefonens display som visar att det återstår knappt tre timmar till fredagens träning med Karlbergs BK. Fyra pass i veckan leder han A-laget i KB, som klubben kallas, och på helgerna är det matcher i division två. KB ligger fyra i sin serie men har bara två poäng upp till andraplatsen som innebär kval till ettan. I morgon väntar hemmamöte med Valbo. När det är avklarat ska Kalle direkt hem för att skriva om Liverpools Premier League-match mot Arsenal för Sportbladet.

– Säg att jag lägger 50 procent av tiden på journalistiken i dag, säger han. Och 65 på tränaruppdraget.

– Det blir 115 procent, påpekar jag.

– Jag vet, säger Kalle. Någonstans vet jag väl att det inte är hållbart i längden. Dessutom har jag valt två av de mest osäkra branscher som finns i Sverige. Men det är så fruktansvärt kul där ute på träningsplanen.

Kalle Karlsson, fotbollstränare. Så självklart i dag och kanske borde jag ha fattat tidigare att det var dit han skulle. Medan jag köper svart kaffe till oss tänker jag på den enda gången vi spelade fotboll tillsammans. Vi var ett gäng, mestadels Expressenfolk, som samlats i en lekpark på Tjärhovsgatan för att lira på skoj. Kalle dök upp i Barcelonas neongula reservtröja med namnet Xavi tryckt på ryggen. Det var inte coolt på något sätt. I en plojmatch i en lekpark på Södermalm gällde det snarare att signalera att man inte brydde sig särskilt mycket. Det logiska valet var en urtvättad band-t-shirt, gärna Stone Roses eller Sonic Youth, och skulle man tvunget dra på sig en fotbollströja fick det vara något charmigt retroplagg från Serie A:s glansdagar. Inte en fräsch, skrikig tröja från världens då bästa – och präktigaste – klubb. Sådant var för idoldyrkande barn. Kalle var en vuxen man, kort och klent byggd, med ett knä som hindrade honom från att böja på vänsterbenet ordentligt. Runt honom i lekparken fanns dessutom gott om vassa kvällstidningstungor, redo att sabla ner kollegan som lekte Europas mittfältskung. Fallhöjden var hög för Tjärhovsgatans Xavi. 

Han var aldrig ens nära att ramla. På en trång och dålig konstgräsplan stod han i en klass för sig. Han slog passningar som gav medspelare med pingislungor enkla mål. Han pekade ut löpvägar och fördelade för det mesta bollen på ett tillslag. Det tog inte lång tid innan Xavitröjan kändes fullkomligt självklar. Efteråt berättade Kalle att han »spelat lite grann« i Västerås innan skador och journalistik kommit i vägen för fotbollssatsningen. Han var, fick jag veta, inte Barcelonasupporter men hade uppslukats av tränaren Josep Guardiolas fotbollstankar och såg Xavi som systemets motor. 

Det var egentligen första gången vi pratade med varandra på riktigt. Tidigare hade vi mest utbytt artighetsfraser på jobbet. Under de stressiga kvällarna på Expressens sportredaktion fanns sällan tid till mer. Kalle var redigerare, jag var krönikör med stort utrymme i tidningen. Efterhand förstod jag att han inte bara var bättre på att spela fotboll än jag. Han var också kunnigare och intresserad av spelet på ett helt annat sätt. Det började kännas konstigt att hans jobb var att göra mina »analyser« snygga i tidningen. Särskilt när det kom till taktiskt tyckande blev det obekvämt. Vad visste egentligen jag om varför Arsène Wenger kört fast i Arsenal, varför Wigan var höstens överraskning i Premier League eller på vilket sätt spanjoren Juande Ramos ville förändra Tottenham? Ibland, när det fanns tid, använde jag Kalle som bollplank innan jag skrev. En gång när jag inte hade gjort det och uppenbarligen hamnat snett sade han till mig dagen efter: »Du vet att du alltid kan kolla med mig först.«

Med tiden blev jag klok nog att undvika analystexter och fokuserade istället på det jag behärskade bättre – gestaltning av människor och klubbar ute i verkligheten. Samtidigt var det tydligt att läsarna blivit både kunnigare och mer intresserade av taktik och spelsystem. Med ett ständigt växande TV-utbud fick supportrarna bättre koll än journalisterna på sina klubbar. I webb-TV-program som Eurotalk diskuterades värvningar och spelfilosofiska vägval på djupet. Det blev allt mer uppenbart att det fanns en roll att fylla på Expressen och det kändes som rent slöseri att tidningens skarpaste analytiker stressade ihjäl sig på nätterna för att redigera ännu ett ordkrig från hockeyslutspelet. 

Kalle måste också ha känt så. Varför startade han annars en Premier League-blogg 2009 som uppdaterades varje dag trots att han skötte den på ledig tid utan att få en krona för det?

 

Kalle skrattar på kaféstolen och dunkar sin högra handflata i bordet.

– Det var alltid stor humor att se de där citaten efter varandra!

Vi utbyter anekdoter från våra första stapplande steg som journalister i slutet av 90-talet. Vi började båda som »resultatrapporterare« i tonåren. Jag på Östgöta Correspondenten, Kalle på Vestmanlands Läns Tidning. På den tiden fick man ringa till division fyra-arenorna efter matcherna och be att få prata med hemmalagets tränare. Denne förklarade vanligen att resultatet inte alls speglade matchbilden och att bara oflyt hindrat hans gäng från att vinna med minst tre mål. Sedan räckte han över luren till sin kollega som slog fast att hemmalaget minsann kommit billigt undan eftersom hans killar rånats på minst två straffar.

– Det fanns väl varken tid, kunskap eller publik för att göra initierade läsningar om spelet på planen då, säger Kalle. Det kom långt senare. Även på de större tidningarna.

Han tar upp ett minne från VM 2006, samma sommar som han blev fast anställd på Expressen.

– En stackars reporter fick ett mittuppslag med en fotbollsplan och ordern från cheferna var: »Gör något nördigt!« Så skulle reportern från sitt eget huvud med hjälp av pilar visa hur Sverige borde spela. Jag satt med skämskudde på redigeringen. Skulle läsarna se det uppslaget i dag skulle de vrida sig av skratt, det var så otroligt låg nivå. Det var inte reporterns fel, det var bara tidsandan. Initierade texter om spelet prioriterades inte. Man kan inte bara be någon »göra något nördigt« och tro att det blir bra.

Det här var en tid då SPORT-Expressen skrek högt för att höras bakom marknadsledaren Sportbladet. Kalle och de andra i hans nattlag var stundtals kritiska till att sidorna de redigerade så ofta handlade om konflikter. 

– Det var ett slags Pippirulljournalistik. »Han säger så här om dig, vad säger du om det?« Sedan vidare till motparten: »Nu säger han så här om dig, hur reagerar du på det?« Vi på natten spydde på det där ibland. Vi tyckte det fanns högre kompetens på sporten än att jaga ordkrig. 

När Kalle första gången föreslog en blogg om Premier League var intresset svalt från sportchefen. Men i takt med att webbredaktionen blev allt mer offensiv kom en förfrågan därifrån. 

– I början berättade jag egentligen bara vad det skrevs om i England och kommenterade det. Jag hade inte tid till mer. I dag hade Twitter dödat en sådan blogg, men då var folk intresserade och webben berättade att trafiken var hög. Jag körde på som fan i ett år innan kroppen sa ifrån. Många år av stress och nattarbete tog ut sin rätt. Jag blev sjukskriven med magsårssymptom. 

Det var först när Kalle lade ner bloggen som han märkte vilket avtryck den hade gjort. Han fick många mejl från läsare som skrev att de saknade bloggen och hoppades att den skulle återuppstå. 

– Det var en bekräftelse, så klart. Jag minns att jag visade mejlskörden för chefen på sportwebben. Men det höll inte att sköta bloggen på fritiden. För att utveckla den hade jag dessutom behövt lägga ännu mer tid på den. Det var en ekvation som inte gick ihop.

För att slippa jobba natt placerades Kalle efter sjukskrivningen på den kortlivade satsningen »Ipadupplagan«. Där trivdes han inte alls. Och när han hörde sig för med cheferna om en annan roll, närmare fotbollen, upplevde han inte att han fick något gehör. Så sade han upp sig till förmån för ett vikariat på Eurosports sajt. Publiken var betydligt mindre där, men nu fick han i alla fall betalt för att skriva om sitt största intresse: internationell toppfotboll. Han såg runt 20 matcher i veckan och hade ofta tre eller fyra skärmar igång samtidigt. 

– Jag får ge mig själv att det var modigt, kanske dumdristigt, att lämna en fast tjänst för ett vikariat. Och mycket riktigt: när en tjänst skulle skäras bort efter ett år på Eurosport var det min som rök. 

Skrivandet, kombinerat med framträdanden i Svenska Fans studioprogram Eurotalk, hade ändå gjort Kalle Karlsson till något av ett namn för den insatta fotbollspubliken. Och när en kompis på Sportbladet övertalade sportchefen Pontus Carlgren att ge Kalle en chans, lyssnade Carlgren. På ny plattform gjorde Premier League-bloggen comeback och den här gången behövde Kalle inte sköta den i mån av tid utanför jobbet. På mindre än två månader blev den sajtens näst mest besökta.

– Utan en redigerartjänst på heltid kunde jag lägga extremt mycket tid på inläggen. Jag var inspirerad av The Guardians fotbollsblogg och testade en väg med långa, fördjupande texter. En av de första handlade om Wigans tränare Roberto Martínez. Han spelade 3–4–3, vilket var unikt då. Jag skrev om det och tog skärmdumpar från matcher som förklarade systemet på djupet. Och folk var intresserade!

Han säger att både han och chefen Pontus Carlgren förvånades och fascinerades av den stora responsen.

– Om man 15 år tidigare föreslagit en djuplodande taktiktext om en mindre klubb i England hade man fått sparken ut från tredje våningen, säger Kalle. Nu fanns en intresserad och kunnig publik för den sortens material. Jag fick jättemycket respons och när man får det, ja, då gasar man bara. Tidigare hade jag skrivit om fotboll som alla andra gjorde. Lättsamt, underhållande, lite sköna stories runt klubbarna. Men nu förstod jag att det här kunde bli min plats i fotbollsmyllan. Jag hade hittat en egen plätt att spela på.

Kaffet är urdrucket för länge sedan. Kalle tittar på klockan igen.

– Vi måste dra till träningen nu om vi ska hinna.

 

Pontus Carlgren gillar att dra historien om när han träffade Kalle Karlsson första gången. Det var innan de började jobba på samma tidning. Carlgren »blev lurad« att vara med i en journalistlandskamp i Nacka. Redan efter fem minuter blev han trött och bytte med en annan murvel. Han räknade med att snart få komma in igen, men blev kvar vid sidlinjen resten av halvleken.

– När andra halvlek började fick jag spela igen och det dröjde inte länge förrän jag blev trött på nytt. Men den här gången tänkte jag fan inte byta och riskera att bli fast där ute igen. Då dök Kalle Karlsson upp. Han var sen av någon anledning och tog på sig tränarrollen direkt. Efter en minut, när jag slarvade med hemjobbet, skrek han »Carlgreeen!« och signalerade för byte. Jag blev jävligt irriterad. Men också motvilligt imponerad. Han såg direkt vad som behövde göras för lagets bästa. 

Kalle hade testat tränarrollen första gången som 20-åring. Som spelande assisterande tränare i Västeråsklubben IK Oden var han bland annat med och lyfte upp Aly Keita, sedermera allsvensk målvakt, från juniorlaget. Redan då kände Kalle att ledarskapet var något han brann för, men med journalistjobb på helger och kvällar blev det svårt att kombinera. 

Frilanskontraktet med Sportbladet innebar att han hade mer tid över än tidigare. 2012 betalade han 6 000 kronor för en tränarkurs på Stockholms fotbollsförbund, mest för att han tänkte att det kunde utveckla honom som Premier League-analytiker. 2013 anmälde han sig till fortsättningskursen, men för att få diplom krävdes det att man ansvarade för ett elvamannalag. Lösningen fanns rakt framför honom. Kalle spelade själv fotboll med ett kompisgäng i BK Gamla Karlbergare, en dotterklubb till Karlbergs BK som lirade i sexan. Han tog helt enkelt över tränarrollen där och insåg snabbt hur mycket han saknat att lunka omkring med en visselpipa runt halsen. Och trots den blygsamma nivån blev han uppslukad av uppdraget. Förvånade division sex-spelare blev plötsligt instruerade på en Ipad där Kalle flyttade digitala pluppar i en app för 4 000 kronor som Rafael Benítez team utvecklat. Kalle använde den i jobbet också. De dubbla rollerna började allt mer gå in i varandra. Om Sportbladet-Kalle såg en intressant uppspelsdetalj hos Manchester City kunde han låta tränar-Kalle testa den på Stadshagens IP. 

Efter ett år i division sex hade han sitt diplom och ville uppåt. 2014 klev han in som assisterande tränare i KB i division två. Laget krigade i botten och med en tredjedel kvar av säsongen sparkades huvudtränaren (»han tappade omklädningsrummet, då är man rökt«). Kalle fick ta över men kunde inte ta laget över nedflyttningsstrecket under de avslutande omgångarna. Efter degraderingen försvann 20 av 25 spelare från KB:s trupp. En av de få som stannade kvar, Lennart Sandahl, gjordes om till sportchef och tillsammans med honom lade Kalle om kursen för A-laget. Inspirerade av världens topptränare i allmänhet och Pep Guardiola i synnerhet bestämde de att KB skulle försöka vinna matcher på egen skicklighet istället för på motståndarnas misstag. De ville utveckla spelet och rekryterade unga, motiverade spelare på väg uppåt. Träningsdosen höjdes. En säsong senare var de tillbaka i tvåan igen och som nykomlingar var de sedan bara en förlustmatch från division ett. 

Det hade gått snabbt, både för KB och för Kalle. Och den sidosyssla han från början bara tagit för att bli en bättre fotbollsjournalist framstod allt mer som ett huvudspår.

 

Roger Svensson, inne på sin tionde säsong med Karlberg, ser ut som man vill att en assisterande tränare i division två ska se ut. Buskigt rödskägg, tändsticka i käften, Adidas Copa Mundial på fötterna och shorts när resten av ledarna kör långbyxor. I näven håller han en nyckel förankrad i ett tjockt snöre. 

– Detta är den heliga nyckeln, säger Roger.

Nyckeln går till A-lagets trånga omklädningsrum på Stadshagens IP, där Dire Straits Walk of Life hörs från en bärbar högtalare. Roger nickar mot Karlbergs back Oskar Sewerin som fixar strumporna inför träningen.

– Tidigare hade vi två nycklar. Oskar tog med sig den andra in på toaletten och vi hittade den aldrig efter det. Han måste ha bajsat ner den.

Byggnaden med omklädningsrummet ägs av Stockholms stad. KB är bara en av flera hyresgäster på Stadshagen men har åtminstone en egen klubbstuga med rödvita tapeter. Där inne står Kalle Karlsson hukad över en dator tillsammans med 24-årige Douglas Jakobsen – tidigare division ett-målvakt i Sollentuna som nyligen lade ner spelarkarriären för en plats i KB:s ledarstab. När Douglas inte jobbar med laget bjuder han under signaturen @coachdogge sina drygt 20 000 Twitterföljare på initierade, och för en oinvigd ofta svårbegripliga, analyser av storklubbarnas sätt att spela fotboll. Just nu studerar han och Kalle ett klipp från Champions League-mötet mellan Manchester United och Paris Saint-Germain från i våras.

– Dogge kom på att PSG:s defensiva balans i den matchen har likheter med hur vi vill lösa vissa situationer mot Valbo i morgon, säger Kalle.

Tillsammans hummar de sig igenom klippet. Då och då fäller de små kommentarer på modern tränarsvenska.

– Den här rörelsen är ju fin. Golden zone. Nia. Bortre tia.

– Asymmetrisk lösning där.

– Mm. Bortre ficka, väldigt intressant.

Mitt i analyserandet sticker en man in huvudet i klubbstugan och pockar på uppmärksamhet.

– Ursäkta mig, säger han. Men kläder till småttingarna? Vet ni något om det? Min 13-åring har just börjat spela här i klubben.

– Oj, säger Kalle. Jag kan inte hjälpa dig där. Vi har två nyförvärv i A-laget som heller inte har fått kläder än. Du får testa att ringa till kansliet på dagtid. Sorry.

Kort efter att mannen har gått får Kalle veta att fem av hans spelare sitter fast i Stockholms fredagstrafik. Klockan är kvart i fem och träningen varar bara mellan fem och sex. Dessutom på halvplan eftersom Karlbergs U18-lag har pass samtidigt. Kalle stegar fram till Roger Svensson och ber honom kolla om det är möjligt att träna till en bit efter sex istället. Roger knappar på sin telefon och skakar sedan på huvudet.

– Går inte, säger han. Tudor Arms har tid direkt efter oss.

– Tudor Arms?

– Ett pubgäng, säger Roger. Bokstavligt talat. De spelar i sexan.

Kvart över fem har KB:s träning fortfarande inte kommit igång. I huvudet stryker Kalle snabbt några planerade possessionsövningar. Fokus på det viktigaste: taktiska spelmoment kopplade till morgondagens match.

– Nu får vi kanske 40 minuters träning i dag, säger Kalle. Men en sak jag har lärt mig sedan jag blev tränare är att det hela tiden uppstår små problem. Och då har man två val: gnälla eller vara så kreativ man kan. Är det optimalt att vi i princip aldrig kan träna på helplan? Självklart inte. Men vi är ett division två-lag i Stockholms innerstad. Man får gilla läget.

Han sneglar bort mot omklädningsrummet och får till sin glädje se de försenade spelarna jogga i riktning mot träningsplanen.

– Ska vi se här … två, tre, fyra, härligt! Då kan vi köra igång. Samling här då, killar!

Medan spelarna sätts i övning berättar Roger Svensson om utvecklingen som har skett i KB sedan Kalle gjorde entré som huvudtränare. Det är »något av en revolution«, menar han.

– Den äldste på planen här är 26 år. Före Kalle var man nog yngst i laget med den åldern. Vi var lite av en nedvarvningsklubb. I dag har vi en trupp fylld av hungriga spelare som kör fyra gånger i veckan plus match. Utan att få en krona i ersättning.

– Hur motiverar man dem till det? frågar jag.

– Det är ju för att alla siktar uppåt, säger Roger. De märker hur kunnig Kalle är och tror att han kan göra dem bättre. Han kan prata med dem om »överlappande mittbackar« i ett 3–4–3-system. Vem fan spelar med överlappande mittbackar? Jo, Sheffield United gör det och det har Kalle gått igång på.

Mot slutet av den korta träningen får Roger dra på sig en väst för att fylla ut en spelövning. När han lyckas bryta en passning höjer han näven mot den regntunga Stockholmshimlen. Vid avbytarbåset utanför sidlinjen skrattar backen Oskar Sewerin och mittfältaren Alenga Masimango. Båda dras med skador och missar därför morgondagens match. Oskar är med sina 26 år äldst i laget medan 22-årige Alenga är en mer typisk KB-spelare. Som 15-åring provtränade han med Aston Villa. Han utbildades i Hammarbys ungdomsakademi, representerade Sverige i både U17- och U19-landslaget och spåddes en ljus framtid. En korsbandsskada senare var det betydligt svårare att få A-lagskontrakt med Hammarby. Nu jobbar han som fritidspedagog i Skarpnäck. Men han har inte gett upp drömmen att kunna leva på fotbollen.

– Jag satsar väl fortfarande, säger han. Sedan kan det vara tufft att göra det med jobbet samtidigt, men det finns folk som har det värre. Och KB är en utvecklande miljö, med Kalle och så. Även om det är division två är allting väldigt seriöst här.

– Kalle är en sådan nörd, säger Oskar och flinar. En härlig nörd, ska sägas. Han kan visa klipp för oss på ett uppspel City gjort mot Norwich i någon gammal match. Då tänker man: »Ah, nu ska vi få se City rulla upp Norwich här.« Så blir City istället av med bollen. Men i själva uppspelet fanns uppenbarligen något som Kalle fastnat för.  

– Kommer du ihåg snacket om pressande forwards? frågar Alenga.

Oskar drar på smilbanden ännu mer.

– En i laget hade någon invändning mot våra forwards presspel. Någon dag senare kom Kalle dragande med ett nytt Cityklipp: »Kolla, City pressar precis som vi!«

 

När träningen är slut frågar jag Kalle om han känner att spelarna förmår att ta in alla taktiska direktiv. Eftersom han själv i princip enbart hämtar inspiration från den toppfotboll han bevakar för Sportbladet: Är inte risken att svårighetsgraden blir för hög för en division två-spelare? Han sveper med handen mot spelarna som stretchar lojt utanför omklädningsrummet och säger att de är fotbollsutbildade på ett sätt som inte går att jämföra med vår generation. 

– En stor majoritet av våra spelare har fostrats i storlagens akademier. Han där, Hammarby. Han där, Djurgården. Han där, Djurgården.

Han fortsätter låta handen gå från spelare till spelare.

– Djurgården, BP, Djurgården, AIK … de har haft utbildade och duktiga tränare från ung ålder. Det var inte som för en annan när man själv var tonåring.

Kalle går in i rollen som en typisk juniortränare från 90-talet:

– »Stå upp i duellerna i dag, killar. Slå många inlägg. Ut och kriga nu!«

Han ler och skakar lätt på huvudet.

– Jag spelade ändå i ett bra juniorlag, men jag tror inte att vi övade på att pressa motståndarna en enda gång. Det är en extrem utveckling som har skett. Redan för tre år sedan sa jag till några kompisar att en svensk division ett-match 2016 var mer taktiskt utvecklad än en Premier League-match från 2003. Och jag var helt allvarlig. Nyligen såg jag en division fyra-match med ett lag som försökte spela Guardiola-fotboll. Ingen tyckte att det var något särskilt med det. Revolutionen har redan ägt rum.

När spelarna har duschat tar de plats i klubbstugan för den taktiska genomgången till Valbomatchen nästa dag. Stolarna räcker inte, knappt hälften får stå. Kalle ställer sig vid whiteboarden och går igenom KB:s offensiva och defensiva spelmönster. Spelarna verkar känna igen direktiven, och trots att tränarens instruktioner låter avancerade blir det tyst i rummet när Kalle avslutar en utläggning med att säga:

– Frågor på det?

När matchgenomgången är avslutad försvinner spelarna snabbt från Stadshagen. Kalle dröjer sig kvar i klubbstugan. Han har ett missat samtal från Dennis Hilmarsen, en barndomsvän från Västerås som i dag tränar Kalles moderklubb Skiljebo SK. Skiljebo ligger i samma serie som KB och har också match i morgon.

– Han vill bergis ha scouthjälp, säger Kalle.

Han ringer upp Skiljebotränaren och slår på högtalaren på telefonen.

– Tja, Dennis! Antar att du vill ha scouthjälp med morgondagens motståndare? Tänkte väl det. Bra hemmalag. Bra uppbyggnadsspel. Ett 5–3–2-lag som kanske saknar en del framåt. Vi fick bra betalt på att kliva högt på dem. De vill ju spela, men klarar inte alltid av det. 

Efter samtalet är det som om Kalle vill nyansera bilden av sig själv som en taktiknörd. Han är »minst lika intresserad« av ledarskapet, påpekar han, och menar att en tränare som bara ser spelarna som robotar inte blir framgångsrik på någon nivå.

– Det har snurrat runt ett klipp på Twitter i dagarna, säger han. Steve Sidwell berättar om när han hade Felix Magath som tränare i Fulham.

Jag har också sett klippet där Sidwell drar historien om hur Fulham en gång kom tillbaka till träningsanläggningen efter en bortaförlust. När spelarna skulle åka hem beordrade Magath, av vissa kallad »Diktatorn«, att de istället skulle byta om till fotbollskläder igen. Sedan fick de ställa sig på träningsplanen. Där förklarade Magath att eftersom spelarna uppenbarligen tyckte att det var så jobbigt att springa i matchen behövde de inte göra det nu heller. Enligt Sidwell stod de som statyer i en timme, innan Magath till slut släppte dem.

Kalle:

– Nu tror jag väl att Magath i viss mån har odlat myten om sig själv. Men sådana där grejer känns verkligen som dåtiden. En kul anekdot. Det första en tränare måste förstå är att han eller hon jobbar med människor. Jag tror att alla topptränare i dag är väldigt bra på det. 

Utanför klubbstugan har kvällssolen tittat fram. Klockan närmar sig sju, men Kalle är inte klar än. En startelva ska sättas innan han tar tunnelbanan hem till Södermalm.

 

Tiotusenkronorsfrågan lyder: Hur stor är egentligen tränarens betydelse för ett fotbollslag? Det fanns röster som argumenterade för att Barcelona var ett »självspelande piano« när de var som bäst under Guardiola. Kalle minns också hur »mäktiga experttyckare« viftade bort oron kring hur Manchester United skulle gå vidare efter Alex Fergusons avsked. I dag menar han att problemen United fick efter det, och fortfarande har, blev en referenspunkt för alla som vill diskutera tränarens betydelse.

– I dag har vi ju till och med debatter om hur viktiga olika assisterande tränare är för lagens spel. Kolla på Ferran Sibila, som bytte Gif Sundsvall mot IFK Göteborg. Jättemånga brydde sig om det. Tidigare sket nästan folk i vem som var »ass«.

När vi satt på kaféet tidigare under dagen frågade jag Kalle vilken som är hans tydligaste insikt om tränaryrket sedan han själv tog plats vid bänken.

– Hur komplext det är, svarade han och använde Sveriges tidigare förbundskapten Erik Hamrén som exempel:

– En gång sa Hamrén på en presskonferens att Sverige haft en matchplan men att spelarna inte gjort det de kommit överens om. »Varför följer inte spelarna dina direktiv?« frågade Olof Lundh då. Hamrén kontrade: »Gör dina barn alltid som du säger?« Olof skrev om det på Twitter och det blev stort liv i sociala medier. Kort senare träffade jag Pär Mårts, som är god vän med mina föräldrar. Mårts hade då vunnit VM-guld med Tre Kronor och utsetts till årets idrottsledare i Sverige. »Men Hamrén har ju helt rätt!« sa Mårts. »Det är ju det som är det svåra. Om alla alltid gjorde som jag sa hade jag haft världens enklaste jobb.«

Kalle gick på om hur små detaljer – spelmässiga, organisatoriska, sociala – kan få stora konsekvenser. Han nämnde hur José Mourinho under sin senaste tid i Chelsea hade en dålig relation med den bästa spelaren, Eden Hazard, och därför aldrig var nära att få ut hans fulla kapacitet. Och hur Antonio Conte sedan tog över och fick Hazard att blomstra under en säsong när Chelsea vann ligan. 

Man måste också acceptera att resultaten kan påverkas av faktorer man själv inte styr över. När Kalle tränade Vasalund i division ett 2017 låg laget hyfsat till i tabellen vid sommaruppehållet. Vid seriens omstart saknades den kanske viktigaste spelaren, målvakten Zoran Aković. Han bara struntade i att återvända från semestern i Montenegro. Kalle och Vasalund försökte förtvivlat få tag på målvakten som hjälpt laget till många viktiga poäng under våren. De lyckades inte. Tre förlustmatcher senare fick Kalle sparken.

– Folk utanför verksamheten, även journalister, grundar sina åsikter om tränarnas jobb på ett väldigt litet informationsunderlag. De flesta har bara matcherna att gå på.

Och detsamma gäller väl honom? påpekade jag. Med journalistkepsen på sig har han betalt för att tycka om Jürgen Klopp, Pep Guardiola och Unai Emery – topptränare vars jobbvardag han inte har full insyn i. Dessutom ska han vara begriplig. Ingen vill läsa en krönika om hur komplext tränarjobbet är och att man ska akta sig för att dra slutsatser baserat på 90 minuters fotboll. 

Kalle medgav att även han, hur många klipp han än analyserar, i slutändan »ändå får gå på magkänsla« när han ska slå fast om tränare X är rätt man att leda klubb Y.

– Men jag har nog blivit mer försiktig med att skriva »han borde avgå« sedan jag själv blev tränare. Och jag är medveten om att jag i stort sett sysslar med underhållning när jag skriver för Sportbladet. Gör Aubameyang tre mål måste jag så klart skriva om det, även om tränaren i mig kanske fastnade för något annat i Arsenals spel. 

När jag ville veta vad Kalle definierade sig som hösten 2019 – fotbollsjournalist eller fotbollstränare – svarade han att han inte drar en sådan gräns. Men om han måste välja? Han berättade att hans gamla tidning VLT nyligen hört sig för om han var intresserad av att flytta hem till Västerås och bli sportchef på redaktionen. Det skulle vara det tryggare valet. Samtidigt var det tydligt hur mycket han brann för tränarkarriären. Och näsbrännan i Vasalund en division upp verkade snarare ha skapat ett sug efter den riktiga eliten.

– I början var jag mest tränare för att det var något djävulskt roligt som gav mig energi, sade Kalle. Under resans gång har jag kommit fram till att jag strävar uppåt. Men nålsögat är så litet. Räknar man Allsvenskan och Superettan som eliten finns det bara 32 huvudtränarjobb i Sverige. Och väldigt många vill ha de jobben.

 

På Stadshagen nästa dag samlas KB:s spelare i klubbstugan igen. Stämningen i rummet är koncentrerad och skvallrar om att det närmar sig match. Det är en timme kvar till avsparken mot Valbo och Kalle intar en mer peppande roll jämfört med den taktiska pedagog som talade till laget i går.

– Högt tempo! säger han. Vi ska dominera matchen och vara kliniska på sista tredjedelen. Upp med spelglädjen, ge varandra energi där ute! Jag är jävligt sugen på att vinna i dag. Hoppas att ni också är det.

En applåd bryter ut i klubbstugan. »Kom igen, boys!« skriker någon och sedan går KB ut och besegrar Valbo med 2–1. Kalles analys efter matchen tillhör inte någon av hans mest avancerade:

– Det blev onödigt spännande.

Han ser trött ut. Natten till matchdagen sov han dåligt och uppgörelsen med Valbo blev både krävande och nervös. KB hamnade i underläge, brände en straff och hade svårt att utnyttja sitt stora spelövertag. Segermålet gjordes under den sista kvarten och de avslutande minuterna handlade om att freda det egna målet. Men nu hörs segersång från omklädningsrummet och i tabellen kan Kalle konstatera att KB klättrat till tredje plats, två poäng efter Stocksund på kvalplatsen. Men när han tar upp sin telefon 20 minuter efter slutsignalen är det inte för att kolla hur det gick för seriekonkurrenterna.

– Norwich–Chelsea 2–3, säger Kalle. 

Det är dags att skifta fokus. Ut med Division två norra Svealand ur skallen, in med Premier League. Om två timmar börjar toppmötet Liverpool–Arsenal som Kalle ska skriva om.

– Jag känner mig ganska dränerad nu, säger han. Det är heller inte optimalt att skriva om en match efter att man själv har haft en. Jag är så kvar i den. Det händer att jag tittar på TV-skärmen men på näthinnan ser jag istället situationer från min egen match.

De flesta spelarna är fortfarande kvar i duschen när Kalle och jag lämnar Stadshagen. Vi tar blå linje till T-centralen, byter till grön, kliver av vid Skanstull, hämtar upp två pastalådor från en anspråkslös restaurang och kliver in i Kalles lägenhet. Medan vi slevar i oss pastan kommer hans sambo Alexandra Lundqvist hem med parets fem månader gamla son Zacharias. 

– Hur var det i dag? frågar Alexandra.

– Det blev onödigt spännande, upprepar Kalle.

Han tar Zacharias i famnen och gullar med honom. 

– Första gången jag såg honom le var när vi besegrade Valbo borta. Jag satt i bussen hem när Alexandra skickade en film. »Pappa vann mot Valbo i dag«, sa hon på filmen och då log han stort.

Han slår på Viasat fotboll på TV:n där Manchester United jagar ett segermål hemma mot Crystal Palace. På Kalles laptop framför honom visas samma match, men med 20 sekunders fördröjning. Tidigare använde han »streamen« på sin dator för att ta skärmdumpar till sin blogg, men nu har Viasat lagt in en spärr som förhindrar det.

– Så nu har jag väl mest två skärmar av gammal vana, säger Kalle. Nu fick jag förresten en känsla av att United kommer att göra mål på »Fergie time« [tilläggstid].

Kort senare blir det också mål på Old Trafford. För Crystal Palace. 

– Du ser, säger Kalle och skrattar. Vad vet man egentligen?

I väntan på att Liverpool–Arsenal ska börja kopplar han in en extern hårddisk i laptoppen. 

– Var försiktig med den. Där finns hela mitt liv.

Hårddisken innehåller 700 gigabyte fotboll. Det är träningsövningar, matcher, taktiska experiment, en läckt scoutingrapport på Newcastle som André Villas-Boas gjorde för Mourinho 2005 … 

– Marcelo Bielsa hade ju 1 000 VHS-band med sig till VM 2002, säger Kalle. Jag har den här hårddisken. Det har tagit några år att jobba upp den. 

Han flyttar musen och öppnar en mapp med namnet »KALLES COACHING«. De gamla matcherna som finns sparade där har ingen nostalgisk funktion. Alla har åkt in i mappen av samma skäl: de innehåller något taktiskt intressant som fångat Kalles nyfikenhet. Han klickar fram en landskamp mellan Finland och Sverige från 2011. 

– Jag var otroligt fascinerad av den matchen, säger han. Jag har aldrig sett ett lag få ut så mycket av en julgransformation som Finland fick i den matchen. De förlorade, men det var ändå otroligt att se. Otroligt.

Jag pekar på en annan matchfil: Chelsea–Bournemouth från 2016.

– Vad är speciellt med den? frågar jag.

– Jaaa … det måste ha varit Contes 3–4–3 jag var fascinerad av där. Då var det fortfarande ganska nytt.

– Den här då, Sverige–Frankrike från 2017?

– Det är Sveriges disciplinerade 4–4–2-försvar som intresserar mig där, säger Kalle. Det är inte så lätt som man tror att genomföra det konsekvent mot så bra motstånd. 

 

När Liverpool sparkar igång matchen mot Arsenal zoomar kameran in de båda tränarna. Vi studerar Unai Emerys allvarliga ansiktsuttryck och enas om att vi trots fokuset på dagens topptränare egentligen vet väldigt lite om honom och hans kollegor. De stora namnen tenderar att bli endimensionella karikatyrer: Bielsa är besatt, Ancelotti är faderlig, Klopp är energisk. Kalle påpekar att de förmodligen även betraktar intervjuer som en dans där det gäller att »skicka rätt signaler« och inte säga någonting som kan skada klubben. Ytterst få är villiga att släppa utomstående in på livet. 

– Jag har gjort en del intervjuer med tränare, säger Kalle. Och det kan jag säga, det är en helt annan sak när jag pratar med dem i egenskap av tränare själv. 

Han berättar om ett möte med Rikard Norling. När Kalle tränade Vasalund såg han ofta AIK-tränaren på Skytteholm. En gång gick han fram till Norling och sade att han var nyfiken på hur AIK:s trebackslinje försvarade sig på inlägg.

– Hade jag ställt den frågan som journalist hade jag nog fått ett korthugget svar. Nu fick jag en utläggning på tolv minuter. Som han gick igång, Norling! Han gick igenom varenda detalj. 

När Kalle och Norling fångades på samma bild i samband med en träningsmatch mellan lagen fick Sportbladets chef en idé.

– Han såg en möjlig webb-TV-serie framför sig, att jag skulle utnyttja båda mina roller och intervjua tränare på djupet. Men jag tog ner det. Norling hade aldrig sagt de grejerna on record.

På Anfield är det strul med huvudkameran. När den inte fungerar får tittarna istället följa spelet från en reservkamera placerad betydligt högre upp.

– Perfekt, säger Kalle. Overview camera. Nu kan vi se alla spelare och alla löpvägar. Det där såg förresten ut att vara en ny form av uppspel från Arsenal.

När Joël Matip gör 1–0 till Liverpool har Kalle Zacharias i knät. Jag förstår att krönikan han snart ska skriva inte lär bli hans mest ambitiösa och undrar om det finns en gräns för hur länge han kan fortsätta dubbeljobba. Han invänder att tidningsjobbet inte kräver att han är på plats särskilt ofta och att han därför kan vara ganska mycket med sin son på dagarna.

– Är du sugen på VLT-jobbet? undrar jag.

– Jag har inte hört något sedan de hörde av sig första gången, säger Kalle. Jag kanske hade för höga löneanspråk.

– Men vad säger du om de ringer och verkligen vill ha dig?

– Jag skulle lyssna. 

– Men som sportchef på en större lokaltidning kan du knappast vara ambitiös tränare längre, säger jag.

Mohamed Salah utökar Liverpools ledning. Kalle stryker fingrarna över hakan och slänger en blick på datorn där målet 20 sekunder senare visas på nytt.

– Jag vill inte problematisera min situation i onödan, säger han. Kommer det något konkret från endera hållet tar jag ställning till det då. Gör det inte det har jag det ändå väldigt bra. Jag får skriva om fotboll, jag får träna fotboll. Och fotboll är det roligaste jag vet. Ska jag leta problem då?

Det enda som verkar gräma honom är att hans knäskada från tonåren inte behandlades på rätt sätt. Inte för att han tror att han hade nått eliten (»jag hade behövt en skandinavisk fysik för det«) utan för att kroppen hindrar honom från att spela mer fotboll själv.

– Hade jag kunnat, hade jag spelat tre timmar varje dag. 

Anfields huvudkamera funkar igen. Liverpool går mot en lätt seger och en reprisbild visar hur Jordan Henderson med en perfekt crossboll skapar en fri yta för en medspelare på vänsterkanten. Expertkommentatorn Glenn Strömberg berömmer Hendersons spelsinne. Kalle fokuserar på något annat.

– Ser du? säger han. Det är en extrem överflyttning Arsenal gör i försvaret där.