I Hagis kungarike

På vänster sida om den åtta kilometer långa raksträckan mellan Constanţa och Ovidiu uppenbarar sig en bred, vit byggnad med blå mur runt. Den ter sig malplacerad där den ligger, omgiven av vidsträckt åkermark med solblekta majs- och veteplantor. Längst upp mot den vita fasaden står det i klarblått: »ACADEMIA HAGI«. Gatuadress: Strada Gheorghe Hagi.

I en ödslig foajé på byggnadens andra våning sitter en 51-årig man bredbent med ståtlig kroppshydda i en svart fåtölj. Gheorghe Popescu är sig lik. Den voluminösa svarta luggen ligger tryggt bakåtkammad, som om den inte gjort annat sedan han hindrade några av världens bästa anfallare från att göra mål i VM 1994. På pappret har Popescu varit FC Viitoruls klubbdirektör i tre månader, men han poängterar gärna att han förstås hjälpt ägaren sedan projektets början. De är alltid tillsammans, upprepar han.

Utanför foajéfönstret rullar en sportig, låg BMW upp på parkeringsplatsen närmast entrén. En 174 centimeter kort man kliver med rappa och självsäkra rörelser ut ur förarsätet. Popescu ler imponerat och följer honom med blicken.

– Varje steg han tar utstrålar pondus, säger Popescu tyst, nästan som till sig själv.

Bara två rumäner har spelat fler landskamper än Popescu själv. Hemma i villan i Bukarest ligger medaljbevis på sex ligatitlar och nio cuptroféer från åren i Rumänien, Nederländerna, Spanien och Turkiet, och sex gånger under karriären utsågs han till sitt hemlands bästa fotbollsspelare. Men när han får syn på Gheorghe Hagi tindrar han som vilken fotbollsintresserad rumän som helst.

Leendet består i Popescus ansikte när jag ber honom beskriva sin tidigare lagkamrat.

– Oh, den bästa personligheten jag har stött på i mitt liv, svarar han. Han är skapt så här, »Gică«, han har alltid varit så här. En väldigt, väldigt, väldigt stark personlighet. Extremt mäktig.

Han pekar ner mot asfalten som Hagi nyss beträdde.

– Du såg honom när han kom gående här.

Popescu skjuter fram underkäken, fokuserar blicken rakt fram och vickar huvudet lätt åt sidorna. Han överdriver när han imiterar Hagis auktoritära kroppshållning genom att skjuta armarna brett utåt med knutna nävar. Efter några sekunder slappnar han av kroppen igen och pustar ut.

– Han är otroligt mäktig.

Den följande kvarten sitter Popescu och lovprisar sin vän, svåger, chef och långvariga klubbkamrat. Eller, som engelsmännen kallar Hagi: »The Maradona of the Carpathians.« För de turkiska Galatasarayfansen går han under smeknamnet »Befälhavaren«. Här i Rumänien lystrar han kort och gott till »Regele« – »Kungen«. 

Bara de som står riktigt nära honom, som Popescu, får använda det mer kamratliga »Gică«.

Senare på fredagseftermiddagen inleder Viitoruls spelare sitt sista träningspass inför morgondagens hemmamatch mot FC Voluntari. Lagets spanska fystränare sköter uppvärmningen, Hagi övervakar spelarna på tio meters avstånd och samtalar med sin assisterande tränare. Utöver att äga klubben, anläggningen och ungdomsakademin är han också A-lagets huvudtränare.

»Jag byggde allt. Konceptet, strategin, vinnarmentaliteten, metodiken för varje åldersgrupp … Allt sportsligt går genom mig. I carry everything.«

Vid sidan av träningsplanen hamnar jag bredvid Costin Mega, en medelålders man med renrakat, runt huvud. Han är Viitoruls lagledare sedan starten 2009. Costin ber mig att söka upp en Youtubevideo med Hagis hundra läckraste mål. Samtidigt skakar han på huvudet och pustar ut på samma hänförda sätt som Popescu gjorde tidigare i foajén. Jag nickar inställsamt och skrattar till.

– No, säger Costin snabbt och tittar mig allvarligt i ögonen. It’s not laughing.

Han gör en konstpaus och bollar blicken fram och tillbaka mellan mitt högra och vänstra öga.

– It’s amazing!

Costin berättar att han ibland, på spelarbussen till eller från en bortamatch, kollar på klippet med de hundra Hagimålen på sin laptop. De gör honom alltid glad. Innan jag hinner fråga om Hagi känner till vanan och hur han i sådana fall brukar reagera, mässar Costin vidare om Hagis storhet, fortfarande skakande på huvudet.

– Tänk att vara målvakt på den tiden …

Han tittar nu manande på mig.

– … och möta en spelare som Hagi, som gjorde 70 procent av sina mål utanför straffområdet. Omöjliga skott att rädda! Som målvakt kunde man inte göra någonting.

Hur länge har du själv känt Hagi?

– Sedan jag föddes, säger lagledaren i ett upphöjt tonläge som antyder att svaret vore självklart.

Istället för att omformulera min fråga nickar jag och konstaterar att personerna som omger Viitoruls ägare och tränare inte direkt har betalt för att motarbeta mästarens ego.

 

Gheorghe Hagi sjunker ner i en knallblå fåtölj.

– Jag är en viktig man.

Träningen är slut. Hagi talar med låg basröst. Vikarna över tinningarna har blivit djupare och det kortklippta svarta håret är numera sprängt i ljusgrått. 54-åringen ger ett piggt intryck, de bruna ögonen tittar vaket och engagerat på mig, men de tjocka ansiktsfårorna som ringar in den breda näsan får honom att se något tärd ut.

Jag frågar Hagi om han trivs med livet.

– Mitt liv? Det är fotboll. Mitt liv är fotboll. Sedan, i andra hand, kommer familjen.

Det har gått 18 år sedan han avslutade sin svängiga spelarkarriär, och de senaste tio åren har han ägnat åt att fostra nya rumänska talanger. Tankarna på att starta upp en akademi slog honom redan när han rundade av karriären i Turkiet i slutet av 90-talet. Efter kortvariga tränarförsök i landslaget, Turkiet och två rumänska klubbar sjösatte han sommaren 2009 en ny, egen förening utanför sin uppväxtstad vid Svarta havet och döpte den till FC Viitorul Constanţa.

– Vet du vad viitorul betyder? frågar Hagi retoriskt. Framtid. Vi skapar framtiden.

Med Viitorul köpte Hagi den lokala klubben CSO Ovidius plats i tredjedivisionen och klättrade till Liga I på tre säsonger. Samtidigt pågick byggnationen av en ny anläggning med moderna match- och träningsmöjligheter för klubbens A-lag och 300 ungdomar. Akademikomplexet döpt efter honom själv stod klart 2013, kostade 100 miljoner kronor att bygga och innehåller fem träningsplaner med gräs, två konstgräsmattor och A-lagets hemmaarena med plats för 4 500 åskådare.

Här säkrade Viitorul sin första och hittills enda ligatitel för två somrar sedan. Även om den knappast var beräknad, blott åtta år efter klubbens födelse, talar Hagi förvånansvärt lite om trofén. Desto stoltare verkar han vara över juniorlagens många titlar och antalet elitspelare som klubben fostrat.

– Det bästa jag har gjort efter karriären var att investera i de unga, säger han. På sju år har vi flyttat upp 38 akademispelare till vårt A-lag. Nu är många av spelarna i bättre rumänska lag som Cluj, Craiova och Steaua, utomlands och i landslaget. Men oavsett var de hamnar är de våra spelare, vi har fostrat dem. Det är därför vi döpte klubben till Viitorul. Vi jobbar inte för i dag utan för i morgon.

Varför är det så viktigt för dig?

– I Rumänien måste vi investera i nästa generation. Det förstod vi för tio år sedan, när vi föddes. Hittills har våra akademilag vunnit 24 titlar. Dessutom har vi fostrat flest spelare till de rumänska landslagen. I sommarens U21-EM kom elva av 22 spelare från vår akademi. Det är otroligt. Halva laget kom från oss! Och i A-landslaget har vi fostrat åtta, nio spelare.

Akademins scouter väljer ut de bästa barnen mellan sju och tolv år i Constanţaområdet. 13- till 18-åringar rekryterar de från hela Rumänien med hjälp av samarbeten med skolor runtom i landet. Tonåringarna bor på samma hotell, Viitorul står för alla kostnader, och väl på akademin drillas de i samma spelsätt som A-laget.

– Filosofin måste vara densamma genom hela klubben, säger Hagi. Spelarna ska lära sig den redan i ung ålder.

Hur involverad är du i det dagliga arbetet med akademin?

– Jag byggde allt. Konceptet, strategin, vinnarmentaliteten, metodiken för varje åldersgrupp, möten med ungdomstränare … Allt sportsligt går genom mig. Varje spelare som kommer hit måste komma in till mig och skriva på. I carry everything.

Du är både ägare och A-lagstränare. Hur funkar det i praktiken?

– Det är inte enkelt. Hårt arbete. Nu vill jag sälja aktiedelar i klubben, och inför den här säsongen tog jag hit Popescu som president och administrativt ansvarig. Jag vill fokusera på de sportsliga bitarna.

Han stannar upp, gnuggar sig i ansiktet med hela handen och sveper en tredjedel av mineralvattnet i den glasflaska som presschefen Sorin Teodorescu har försett honom med. Sedan tar han sats igen.

– Vår strategi är att försöka bli bäst. Om du vill stanna hos mig – försök vara bäst. Det är rätt mentalitet. Hårt arbete och vinnarinstinkt. First mind, then legs.

Hur ser du på en spelare att han har »rätt mentalitet«?

– Intelligent personlighet. Intelligent betyder kreativ, personlighet betyder beslutsfattande på planen. Om du är sju, nio eller tio år gammal måste du först lära dig att ta kreativa beslut – sedan utvecklas fysiskt. Det är väldigt viktigt. Jag väljer spelare på fem minuter. Det räcker för mig.

Varifrån kommer ditt intresse för unga spelare?

– Jag föddes i en liten by och växte upp med fotboll. Nu vill jag själv bidra med något och detta – Constanţa – är stället jag växte upp på.

Han sveper handen mjukt genom luften i riktning mot staden bortanför åkrarna.

– Jag vill ge barnen möjlighet att uppnå sina drömmar. Hos oss finns inga problem, här är allt kvalitet. Infrastrukturen, faciliteterna, materialaren … Jag gillar kvalitet, inte kvantitet, och det är vad jag ger barnen. Om du växer upp med en sådan mentalitet kan du uppnå vad som helst vare sig du är rumän, fransman eller svensk.

Du investerade mycket pengar i det här proje…

– Vad är pengar? Vad betyder det? Money is nothing, för mig. Rika människor är de som har passion för vad de gör. Du är aldrig fattig om du har ett jobb som engagerar dig, om du är dedikerad. Man måste vara dedikerad för något i livet. Det här är jag. Jag gillar fotboll och min familj. I den ordningen. Sådan är jag.

För sex veckor sedan sålde han sin son. Efter sommarens U21-EM, då Rumänien slog ut England och nådde semifinal med Ianis Hagi i en offensiv huvudroll, var intresset stort för Viitoruls 20-åriga mittfältare. Valet föll på de belgiska mästarna Genk som spelar Champions League-gruppspel i höst.

– Vi tog ett klokt beslut, säger Hagi. Genk har mer eller mindre samma projekt som vi. Det är en välorganiserad klubb med vinnarmentalitet som ger unga spelare chansen. Förra säsongen vann de fem titlar på juniornivå – lika många som Viitorul.

Saknar du att ha Ianis här?

– Nej, nej.

Du saknar honom inte?

– Min son är uppvuxen i en engelsk skola och har ett öppet sinne. Han är van vid att resa och vara ifrån familjen. Han är vuxen nu, han behöver inte stanna nära mig hela tiden. Det är hans liv. Men vi pratar varje dag på Whatsapp.

Ianis var 17 när hans far sålde honom första gången. Tonåringen hade redan spelat 38 matcher i den rumänska ligan och som 16-åring utsetts till lagkapten av sin pappa när Fiorentina betalade Viitorul två miljoner euro för att värva honom. Men när den italienska klubben bara lät Ianis spela 48 Serie A-minuter på ett och ett halvt år tröttnade pappa Hagi. Han kallade Fiorentinas sportchef Pantaleo Corvino för »en värre diktator än general Ceaușescu« och köpte tillbaka sin son för nästan tre miljoner euro. Det är fortfarande den enda övergångssumma över en miljon kronor som Viitorul har betalat för en värvning.

Familjen Hagis primära bostad finns i Bukarest tre timmar bort. När han behöver vara i Constanţa sena kvällar eller tidiga morgnar bor Gheorghe Hagi på hotell. Sitt hotell. Vid millennieskiftet köpte och renoverade han ett av de hundratals komplex som trängs längs med strandremsan Mamaia norr om centrala Constanţa. Han döpte det till Iaki.

Han förklarar stolt att hotellnamnet är en sammansättning av hans två barns förnamn, sonen Ianis och dottern Kira.

– Förstår du? IA för Ianis och KI för Kira. Deras två första bokstäver. Iaki!

Jag säger att jag förstår och frågar vad hans dotter gör till vardags.

– Kom dit i kväll! utbrister Hagi. Jag kommer också att vara där, vi kan ta en middag på hotellet.

Han vänder sig mot Sorin och säger något på rumänska. Presschefen nickar förvånat.

– Sorin kommer också med, han hjälper er att hitta. Ses på Iaki!

Han reser sig upp och skyndar ut till sin BMW.

 

När Gheorghe Hagi växte upp i byn Săcele norr om Constanţa var Nicolae Ceaușescus kommunistiska styre djupt rotat i Rumänien. Diktatorn anordnade regelbundna shower vars enda syfte var att hylla honom och kommunistpartiet. Medan Ceaușescu huserade i sitt påkostade presidentpalats hade invånarna själva – samma människor som uppträdde i föreställningarna – knappt råd att äta. Grundläggande råvaror som mjölk, smör, ägg och socker ransonerades. Att äta en banan var en sällsynt lyx. Viktigast var att Rumänien såg glatt och starkt ut för omvärlden.

Snart blev även Gheorghe Hagi en del av diktatorns utmejslade propagandamaskin.

Redan under 70-talet insåg Ceaușescu PR-värdet i att rumänska idrottare uppmärksammades på världens största sportscener. Regimen investerade i moderna sportanläggningar och utbildningar för att de främsta idrottstalangerna skulle ha ännu bättre förutsättningar att lyckas och synas.

För fotbollens del begränsades satsningen, likt många andra av Ceaușescus investeringar, till Bukarest. Diktatorn ville att landets främsta spelare skulle samlas i huvudstaden och såg till att de bästa ungdomarna i varje åldersgrupp mellan 13 och 18 år bodde, spelade, umgicks och växte upp tillsammans i Bukarest.

Stadens storklubbar Steaua och Dinamo fick resurser som övriga lag inte var i närheten av. För två klubbar som redan turades om att vinna ligan innebar det en än mer överlägsen dominans. Fördelaktigast var det för Steaua, arméns klubb. Diktatorn planterade sin fotbollsintresserade son Valentin i klubbledningen och tillsammans kontrollerade far och son Ceaușescu den rumänska fotbollen. Uppstickarlag som Universitatea Craiova och Argeș Pitești fick snällt sätta sig ner när det skulle värvas spelare och vinnas titlar.

Men det var i en tredje Bukarestklubb som seriens bästa målskytt spelade. Från en offensiv mittfältsposition i Sportul Studentesc vann Gheorghe Hagi skytteligan två säsonger i rad.

Valentin Ceaușescu ville ha 21-åringen. Steaua hade vunnit Europacupen och inför den europeiska supercupfinalen mot Dynamo Kiev i februari 1987 »lånade« klubben Hagi för bara en match. Hagi gjorde finalens enda mål och Sportul kunde sedan bara titta på när Steaua lät bli att återlämna honom, utan att betala en krona i övergångssumma.

Inte heller Hagi hade något att säga till om. Men han klagade inte. Han fick spela med landets bästa spelare i ett lag som inte bara gick obesegrade i 104 raka ligamatcher – Steaua fortsatte att utmana Europas största klubbar om europeiska cuptitlar.

Frågar man Hagi om uppväxten under kommunismen är han inte så förtjust i att problematisera Rumäniens dåvarande styre. 

– För mig och alla andra idrottare var det bra, konstaterar han kort.  

Antingen är han ointresserad eller okunnig om hur livet var för personer utan sportslig talang och välfärd. Han fokuserade på sitt. Det enda som verkar gräma honom är att han inte fick flytta utomlands tidigare. Hagis insatser för Steaua och landslaget uppmärksammades av några av Europas giganter – Milan och Bayern München var intresserade – men Ceaușescus regler var omutbara: ingen idrottare under 31 år fick lämna landet.

För landslaget innebar Bukarestklubbarnas inhemska dominans att de bästa rumänska spelarna var samspelta och bekanta med att möta världens bästa spelare. 17 av de 22 rumäner som tog sig till åttondelsfinal i VM 1990 tillhörde Dinamo eller Steaua. Redan före turneringen skrev Hagi på för Real Madrid. Avrättningen av Ceaușescu på juldagen 1989 hade inneburit slutet för regimen och spelarna var nu fria att flytta utomlands.

»Han kände sig aldrig som en sämre spelare än de spanska, tyska eller argentinska spelarna. Det var bara: ›Jag är Hagi och jag är en av de bästa i Europa.‹«

Poängmässigt gjorde Hagi inte bort sig i Spanien, men han blev aldrig omtyckt av lagets spanska kärngrupp. I Steaua och landslaget var han van vid att alltid spela huvudrollen. Att bara var en stjärna i mängden var en ny erfarenhet. Då passade italienska Brescia bättre, där landsmannen Mircea Lucescu gav honom en ohotad offensiv nyckelroll. Hagi fick styra spelet och känna sig viktig igen, men mot slutet av Bresciatiden knakade relationen mellan tränaren och nummer tio. Våren 1994 bänkade Lucescu sin viktigaste spelare för första gången. Anledningen var att Hagi återvänt sent från ett landslagsläger och missat en träning. Lucescu kände sig sviken och när han inför VM 1994 intervjuades av Los Angeles Times dömde han ut Hagis inställning: »Han är en fantastisk spelare utan arbetsmoral. Jag försöker motivera honom, men bara om han ändrar attityd kan han bli en av världens bästa. VM blir sista chansen för Hagi att betraktas som en storspelare.«

Tre veckor senare började VM i USA. Och om det nu verkligen var »sista chansen« för landslagets lagkapten så tog han den. Med råge. Mot Colombia lobbade han in bollen i krysset från 35 meter. Mot Argentina i åttondelsfinalen gjorde han också mål och anförde laget i den match som Rumänien vann med 3–2 och som många betraktade som turneringens bästa.

– Där visade Hagi vilken otrolig vinnare han var, säger Gheorghe Popescu. Han kände sig aldrig som en sämre spelare än de spanska, tyska eller argentinska spelarna. Det var bara: »Jag är Hagi och jag är en av de bästa i Europa. Varför ska jag vara rädd för Argentina?«

I kvartsfinalen satte Kennet Anderssons panna och Thomas Ravellis vänstra handflata stopp för Hagis medaljambitioner. Men med tre mål och fyra målgivande passningar var han ändå given i mästerskapets världslag. Insatserna i USA ledde också till att FC Barcelona köpte honom.

Popescu kom till Barcelona ett år senare och märkte på sin vän att han hade förändrats.

– »Gică« blev snabbt hänförd av Ajaxsystemet som Johan Cruijff implementerade i Barcelona, säger Popescu. Från dag ett började han tänka på samma sätt, med samma system och filosofi: bollinnehav, kontroll, attack.

Efter två säsonger i Katalonien flyttade Hagi till Turkiet. Där vann han fyra ligatitlar, två cupfinaler och Uefacupen på fem säsonger med Galatasaray. De rödgula supportrarna dyrkade honom och medspelarna försågs ständigt med öppnande passningar. »Det är för att jag har ett geni bakom mig«, sade till exempel forwarden Hakan Sükür när han efter en säsong fick frågan hur han lyckats göra hela 37 mål.

Även i landslaget var det fortsatt Hagi som bestämde. I Frankrike-VM 1998 rivstartade rumänerna och efter segrar mot Colombia och England var de åttondelsklara redan efter två matcher. Två dagar före premiärmatchen hade laget ingått ett vad med förbundskaptenen Anghel Iordănescu: om de vann sina två inledande matcher skulle han raka av sig håret – och spelarna skulle färga sina frisyrer blonda. Kvällen före den tredje gruppspelsmatchen mot Tunisien lät sig hela laget blonderas av två lokala frisörer. Flera spelare fick klåda av det starka färgmedlet. Värst var det för anfallaren Gheorghe Craioveanu som hade så ont på ena sidan av huvudet att han inte kunde sova. 

När matchen började förstod ingen vad som pågick. Inte ens de rumänska TV-kommentatorerna kunde särskilja spelarna, och spelarna själva har senare vittnat om att upptåget spred en oseriös stämning i gruppen. Rumänien kom något turligt undan med 1–1 mot Tunisien, men i åttondelen fick de stryk av Kroatien med 0–1. Efter två misslyckade matcher i blond kalufs lämnade Hagi VM som ett skämt.

Rumänien har fortfarande inte spelat någon VM-match sedan dess.

 

Lördag kväll vid Mamaiastranden innebär trafikstockning. Landtungan mellan Svarta havet och Suitghiolsjön är åtta kilometer lång och 300 meter bred, och under sommaren är stranden det föredragna resmålet för semestrande rumäner.

Jag sitter i en hyrbil och följer efter Sorin Teodorescus mörkblå Toyota Corolla. Presschefen har fått i uppdrag att guida oss till hotell Iaki, där Gheorghe Hagi sägs vänta på oss. När vi svänger av Boulevard Mamaia och skymtar ett välupplyst hotell med ljusbeige fasad ringer Sorin för att meddela två saker: 1. På den lilla tennisplanen till höger om oss brukade Hagi spela tennis som barn. 2. Lediga parkeringsplatser vid Iaki är sällsynta en lördagskväll i augusti.

Följande fem minuter irrar Sorin runt på den fullsmockade parkeringen och letar. Han vänder vant sin otvättade Toyota i en trång återvändsgränd, gestikulerar uppgivet och rättar till sina tjocka Hugo Boss-bågar. Till slut får han en välbyggd parkeringsvakt i kostymväst att göra plats för oss på vip-parkeringen till höger om hotellet. 

Hagis svarta BMW står parkerad ett par meter från entrén, inringad av meterhöga röda koner.

Vi leds in i entréloungen och får syn på Hagi i en hård soffa. Han sitter i möte med en vithårig farbror och en yngre man med skäggstubb. Hagi ser upptagen ut men pekar åt oss att gå före ut till hotellrestaurangens uteservering.

Vi sätter oss vid ett bord för fyra närmast stranden. Solen är på väg ner och på Iakis strandsida har semestrande rumäner bytt ut badshortsen mot linnebyxor och skjorta. Sorin äter middag i svarta träningsshorts och en piké med Viitoruls logotyp över vänster bröst.

I väntan på Hagi kallpratar vi stelt om det inhemska ligasystemet med avgörande playoffserier som Sorin ogillar, om kylan och myggen i Sverige, städer i Transsylvanien, rumänska gymnaster och handbollsmatchen mellan Hammarby och Constanţa 2007 som han bevakade för en lokaltidning.

Sorin berättar att han brukade rapportera om Viitoruls matcher, men för fem år sedan undrade Hagi om han ville byta sida och jobba för klubben. Jag frågar om han saknar journalistiken.

– Nej, säger han. Att jobba för mister Hagi överväger allt.

Sorin tycker att Hagis hotell är ett av de finaste på Mamaia.

– Vet du vad Iaki står för förresten? frågar han.

– Ja, Hagi berä…

– Det är hans barn, Ianis och Kira. Första halvan står för IA-nis och andra för KI–ra. Förstår du?

Gheorghe Popescu glider runt på uteserveringen med en mobiltelefon mot örat och låter sig fotograferas med 10-åringar vars föräldrar ser lika upprymda ut som barnen själva. Även Popescu övernattar på Iaki när det behövs.

– Vilket hotell bor du på? frågar Sorin.

– Bavaria blu, svarar jag.

– Oh, jag känner till det. Det är Cristi Borceas hotell, den förre Dinamo Bukarest-ägaren.

– Vad gör han nuförtiden?

– Sitter i fängelse, säger Sorin och brister ut i ett kort skratt. För övergångsfiffel.

Han undrar hur det ser ut i Sverige med ägandeskap av klubbar. Jag försöker förklara den svenska 51-procentsregeln för oförstående öron.

– Why only 49 procent private?

En halvtimme passerar, 45 minuter, en timme. Stolen intill mig förblir tom. Vi rensar våra tallrikar och jag beställer en »Gheorghe Hagi ice cream« – som visar sig vara vanlig Häagen Dazs-glass med vanilj- och kaffesmak. Efter en och en halv timme har Sorin fortfarande inte nämnt ett ord om sin chefs frånfälle. Jag frågar om mister Hagi har fastnat i ett möte. Sorin vet inte.

Två minuter senare lyfter han på ögonbrynen och nickar lättad mot dörren. Hagi kliver ut i samma träningsmundering som han ledde det matchförberedande passet i tidigare. Flera restaurangbesökare flyger upp från sina matplatser för att föreviga sig själva med Hagi. 

Han tar sikte på vårt bord.

– Har ni det bra? frågar han och stödjer handflatorna mot den lediga stolens ryggkant.

Jag berömmer artigt maten, informerar honom om att jag har smakat på Hagiglassen och väntar på att han ska sätta sig.

Hagi ler.

– Okej. Ha en fin kväll!

Han vänder om och traskar långsamt bort till ett bord som Popescu har ockuperat. Det var de 15 sekunder vi fick av Kungen i kväll. Men han har sina skäl att vara försiktig i umgänget med journalister. Trots hans otvivelaktiga ikonstatus i Rumänien finns det de som har vågat vända på obekväma Hagistenar.

 

Costin Ștucan var barn första gången han såg Hagi spela fotboll. Trots att Costin växte upp som Dinamo Bukarest-supporter på 80-talet kunde han inte låta bli att hänföras av den bollskickliga mittfältare som öste in mål för lokalrivalen Sportul Studentesc och sedermera Steaua Bukarest.

– Det gick inte att tycka illa om Gheorghe Hagi, säger Costin Ștucan. Jag älskade honom, som alla andra.

När han blev äldre insåg han hur utbredd korruptionen var inom det rumänska förbundet och klubbarna. Samtidigt började de bästa spelarna flytta utomlands. Många av hans vänner tappade intresset och slutade gå på matcherna, men för Costin växte istället en vilja att göra något åt nedgången. Eller åtminstone undersöka den.

»Plötsligt, i slutet av säsongen, började de vinna bortamatcher mot några av Rumäniens största lag. Bland annat Steaua, som samma vår slog Ajax och Chelsea i Europa League.«

Nu har Costin Ștucan granskat oegentligheter i rumänsk fotboll i 15 år. Sedan tre år jobbar han på Gazeta Sporturilor, Rumäniens mest lästa sporttidning. Han har haft att göra.

– Korruptionen har varit djupt rotad sedan Ceaușescu styrde fotbollen, säger han. Men jag tror att det blir bättre. Saker kommer upp till ytan. För fem år sedan fälldes åtta klubbägare och inflytelserika agenter som hade sålt spelare utomlands och tagit en del av pengarna själva.

Han pratar om samma »övergångsfiffel« som Viitoruls presschef nämnde på hotellrestaurangen. En av de åtta fällda var Dinamo Bukarests ägare Cristi Borcea. En annan var Gheorghe Popescu.

– Popescu greps dagen före fotbollsförbundets val där han kandiderade till ordförandeposten, säger Costin. Det var ingen slump. I den rumänska fotbollen och politiken tror vi inte på slumpen.

Utöver att gräva fram uppgifter om fixade matcher och dubiösa övergångar är Costin Ștucan programledare för ett av Gazeta Sporturilors webb-TV-program. Han säger att nästan varje gäst i programmet – tidigare spelare, tränare och domare – har en självupplevd matchfixningshistoria att berätta. Den tidigare Valenciabacken Miodrag Belodedici (av svenskar känd som straffsumparen från kvartsfinalen 1994) och Rumäniens meste landslagsman genom tiderna, Dorinel Munteanu, är två av dem som har suttit mittemot Costin i studion och erkänt att de deltagit i fixade matcher.

Gheorghe Hagi vägrar att bli intervjuad. Costin säger att hans barndomsförebild inte är glad på honom.

– Hagi har gjort en del skumma agentaffärer som jag har granskat och publicerat. Nu vill han inte prata med mig.

Enligt Costin Ștucan stöttades Hagi finansiellt av förbundskompisar, banker och andra klubbar när han byggde sin akademi för tio år sedan.

– Han gjorde en stor investering, men folk här i Rumänien blundar för att han fick mycket hjälp. När förbundet fick 200 000 euro av Uefa att fördela mellan olika utvecklingsprojekt hörde de bara av sig till Hagi. Han fick alla pengar. Ingen annan visste att pengarna var tillgängliga.

Costin menar att Hagi tidigt siktade in sig på den konstanta intäktskälla som högstadivisionens TV-pengar innebär. Där får även de minsta lagen minst en miljon euro varje säsong.

– Han var under tidspress. Man får inga pengar i andra- och tredjeligan, och från början fostrade han inte tillräckligt bra spelare för att sälja så dyrt som han behövde för att fortsätta investera och betala av de höga banklånen. 

Costin Ștucan är övertygad om att Hagi fick hjälp av motståndarklubbarna i andraligan för att nå uppflyttning.

– Han fixade matcher. Vi har publicerat de här uppgifterna, och han nekade förstås. Men i säsongens sista match 2012 behövde Hagi vinna för att gå upp. Motståndarna fick veta inför matchen att de var tvungna att förlora, vi har erkännanden från två av spelarna att det hände.

Han rabblar fler exempel och stannar till vid en bortamatch mot Steaua Bukarest under Viitoruls första år i högstaligan, 2013. Hagi var fortfarande under ekonomisk tidspress och tvungen att hålla kvar klubben i serien. Men det gick dåligt, Viitorul låg på nedflyttningsplats nästan hela året.

– Plötsligt, i slutet av säsongen, började de vinna bortamatcher mot några av Rumäniens största lag. Bland annat Steaua, som samma vår slog Ajax och Chelsea i Europa League.

Costin återberättar historien med inlevelse. Han fortsätter att konsekvent benämna hela FC Viitorul som bara »Hagi«.

– Hagi vann med 5–2. Det var uppenbart att matchen var riggad. På läktaren började folk skrika: »Hagi, vi älskar dig, men vi vill inte ha någon matchfixning!« Efter matchen sa Steauas ägare George Becali, vars ena dotter Hagi för övrigt är gudfar till: »Jag fixade inte matchen, men det var en mänsklig sak att göra.« Hagi klarade sig kvar och undvek konkurs.

Känner folk i Rumänien till detta?

– Alla minns den matchen. Alla vet att han fick hjälp. Men nu är det glömt, för Hagi etablerade sig i Liga I och gjorde gott för sig. 

Costin Ștucan påpekar hur populär Hagi är i Rumänien. Få är intresserade av att se hans gloria hamna på sniskan, och eftersom de påstådda oegentligheterna ligger några år bakåt i tiden är det än svårare att göra läsarna upprörda. 

– Men det är ju inte okej att starta en verksamhet på bedrägliga grunder, säger Costin. Det är som om jag skulle förskingra pengar i början av en finanskarriär och sedan bli en ärlig affärsman när jag väl blivit miljardär.

 

Med 45 minuter kvar till avspark råder det hög aktivitet utanför Viitoruls arena. Ungdomar i grupper om tre till fem bär Viitoruls blåsvarta träningskläder och mörkblåa sneakers. De fåtal som klätt på sig matchtröjor har »HAGI 10« tryckt över ryggtavlan, som om han fortfarande vore en aktiv spelare. Minsta lilla trottoarkant på området är målad i blått.

På vip-parkeringen bakom huvudläktaren tassar en gyllenbrun, raggig jycke omkring. En rökande och Pepsidrickande man i mustasch, hawaiiskjorta och tunn Viitorulscarf lutar sig fram och försöker locka till sig hunden. Just som han tror att den ska komma fram till honom stannar den invid ett träd och lyfter på bakbenet. Mannen skrattar till och sträcker på sig igen.

– Han brukar springa runt här, säger han. Vår lilla maskot.

Jag presenterar mig själv och hinner knappt nämna Hagis namn innan mannen ler igen och säger:

– Han är Gud här. Alla älskar honom. Regele!

Han pekar mot en bred ölreklam uppklistrad på insidan av arenamuren. På bilden håller Hagi glatt fram en ölflaska och i reklamtexten står något om att »Kungen har gjort sitt ölval.«

– The king, upprepar mustaschmannen. Han byggde allt det här själv.

Mannen berättar att han höll på Hagis moderklubb Farul tidigare men började följa Viitorul direkt när idolen startade klubben.

– Alla är här tack vare Hagi, säger han.

Med sex minuter till avspark tar speakern ton inne på den åtta stolsrader låga arenan. Vanligtvis brukar speakrar läsa upp spelarnas namn före tränarens. Här är ordningen omvänd. Han inleder med Hagis namn och hämtar hem jubel. Startelvorna bryr sig ingen åskådare om.

Strax före inmarschen lunkar Hagi ut ur spelartunneln med sina tre närmaste hjälptränare i släptåg. Han tar plats längst till vänster på bänken men reser sig snart igen och applåderar övertydligt mot de tjugotal supportrar som utgör Viitoruls klack på ena kortsidan. De skanderar hans namn om och om igen och trummar på en marschvirvel.

När Hagi sätter sig igen upptäcker han att han har solen i ögonen. Han lyfter vänsterhanden mot pannan och får i samma ögonblick en svart keps av lagledaren Costin Mega. 

»Detta är den enda akademin av det här slaget i Rumänien. Det går inte att komma ifrån att Hagi har bidragit till att rumänsk fotboll åtminstone inte är på nedgång längre.«

Domaren visslar igång matchen.

Jag hinner räkna till nio innan Hagi flyger upp från sin bänkplats och högljutt börjar coacha sina spelare. Han följer bollen med både blick och kropp, instruerar engagerat sina spelare vid varje bollkontakt och gestikulerar med armarna. När han tycker att en ytterback slår sitt låga inlägg för nära motståndarnas målvakt eller att en mittback väljer fel uppspelsalternativ, lyfter han på kepsen han fick av Costin med ena handen och stryker handflatan hårt över håret med den andra.

Snart åker kepsen av permanent. Det utlöses av att en av lagets centrala mittfältare slår ut en passning över sidlinjen. Hagi sular frustrerat in huvudbonaden i båset och skriker så att han överröstar både Viitorulklacken och Voluntaris bortafölje, som består av tolv muntra farbröder i kaptensmössor. 

1–0 kommer genom ett kombinationsanfall på Viitoruls vänsterkant. Hagi tittar ner mot den assisterande domaren på linjen innan han vågar sträcka båda händerna i vädret. Han vänder sig sedan om och highfivar kamratligt samtliga ledare och avbytare på bänken.

Minuten senare står han och manar på igen.

Han applåderar aldrig en spelaraktion utan fokuserar hela tiden på nästa, ställer nya krav och framför dem så intensivt som möjligt. Fräsande salvor riktas mot de spelare han tycker missköter sig. Och han diskuterar gärna med fjärdedomaren, som står framför en svart sponsorskylt med Nikes logotyp till vänster och »HOTEL IAKI – MAMAIA« till höger.

Viitorul leder i paus. Vid halvtidssignalen plockar Hagi upp en grå handduk och torkar av den första halvlekens svett från ansiktet.

Intill mig på pressläktaren klickar en skäggig 35-åring i jeansshorts och t-shirt på en stor Dell-laptop. Konstanta klick, pilar fram och tillbaka och markeringar över en 2D-grafisk gräsmatta. Han registrerar varje liten matchhändelse för en rumänsk livescoretjänst.

– Vad tycker du om arenan? frågar han plötsligt.

– Liten men fräsch och modern, svarar jag slappt.

– Modern? säger han förvånat och nickar mot huvudläktaren på andra sidan. För mig är ingen arena utan tak modern. Jag åker runt till olika arenor varje helg och denna är okej. Inte bäst, men okej.

Jag frågar vad han tycker om Hagi. Han tänker efter i några sekunder och för första gången får jag ett svar som inte direkt utbrister att Hagi är kung eller Gud.

– Detta är den enda akademin av det här slaget i Rumänien. Genom den har han fostrat fler landslagsspelare än någon annan de senaste åren. Det går inte att komma ifrån att Hagi har bidragit till att rumänsk fotboll åtminstone inte är på tydlig nedgång längre.

Inför andra halvlek byter Hagi in Rivaldinho, son till den brasilianske världsmästaren Rivaldo. Viitorul går upp till 2–0 utan att egentligen anstränga sig, och när fransmannen Lyes Houri böjer in en frispark med åtta minuter kvar slappnar Hagi av. Nu applåderar han imponerat. Kanske är det för att målet påminner om hans egna frisparkar, dem som lagledaren Costin Mega brukar Youtubemysa till i spelarbussen.

Rivaldinho nickar in 4–0 i den 86:e minuten och söker upp Hagi vid sidlinjen för att kramas. Några minuter senare noterar tränaren en komfortabel seger för Viitorul och går snabbt ut genom spelartunneln. Han skyndar vidare upp till den mixade zonen, via trappan där han låtit gravera in motivationsmottot: »There is no elevator to success, you have to take the stairs.«

När presskonferensen inleds en stund senare har han bytt ut sin svettiga tränartröja mot en piké och lugnat ner sin puls. Han verkar vara på gott humör när han sammanfattar matchen på rumänska inför sex reportrar och fyra TV-kameror.

Presschefen Sorin står och gungar en halvmeter från min stol. Då och då lutar han sin mun nära mitt öra och översätter viskande till engelska.

– I’m happy for this victory, now it’s important to stay focused for the next game.

I sin vänstra ögonvrå ser Hagi en halvmeterhög bronsavbildning av sig själv, och på podiebordet står två stora pokaler placerade på varsin sida. Vårens cuptrofé till vänster och sensommarens supercupbuckla till höger. Även ligapokalen från 2017, akademilagens troféer och ytterligare en bronsstaty av Hagi finns i lokalen.

Hagi ger reportrarna långa svar och kollar dem i ögonen. Ibland blickar han in i en av kamerorna när han pratar. Jag hör att han nämner Ajax upprepade gånger och lägger märke till att han småler.

– Our mentality is to score two or three goals in every game, väser Sorin.

När de rumänska journalisterna känner sig klara riktar Hagi blicken mot mig och pekar med handflatan.

– Och du, Suedia? Är du imponerad?

Han ler brett. Jag föreslår att vi pratar några minuter själva efter presskonferensen, trots att Sorin har sagt att det inte är möjligt.

– Absolut, säger Hagi. Vi pratar efteråt.

När Hagi stiger ut ur presskonferensrummet möts han av ett högt jubel. En grupp ungdomar har dröjt kvar på arenaområdet. Hagi spelar förvånad och ställer upp på ett tjugotal mobilfoton.

Sorin petar mig i sidan.

– Det här händer efter varje match, säger han upprymt. Det är nästan som en tradition.

Tjugo meter från klungan stryker Viitorulhunden förbi den enda bil som fortfarande står parkerad på vip-platserna. Det är Hagis BMW, och intill den står hans fru Marilena och parets chaufför. Hagi får klart för sig att Marilena vill lämna arenan och åka till hotellet. Han nickar och vänder sig mot mig.

– Iaki, yes? We’ll talk. Ses där om en kvart.

När jag går mot den allmänna parkeringen utanför arenaområdet rullar den svarta BMW:n förbi och stannar till. Hagi sticker ut huvudet.

– Har du bil?

Jag pekar på den azurblå hyrbilen tio meter bort. Hagi gör tummen upp och gasar vidare ut på Strada Gheorghe Hagi.

 

Den här gången är det inga problem att hitta parkering utanför hotellet.

– Mister Hagis gäster? Följ mig.

Hagi har underrättat Iakis parkeringsvakt att vi är på väg, och vakten flyttar på en röd kona så att vi kan parkera intill Hagis BMW. Han leder oss till ett avskilt bord för åtta längst bort på uteserveringen. Hagis privata bord. Det är uppenbart redan på långt håll, för vid ena kortändan av bordet står en stor platt-TV parkerad. Den visar kvällens ligamöte mellan Gaz Metan och FCSB.

På den andra kortsidan sitter Gheorghe Hagi nedsjunken i en flätad konstrottingfåtölj med båda underarmarna vilande mot stolens armstöd. Han har blicken fäst på TV-skärmen.

– Välkomna, säger han högtidligt och tar i hand. Detta är »Mari«, min fru. Och det här är Popescus son! 

Han sveper med handen mot en långsmal tonåring som sitter närmast Hagi på långsidan. Nicolas Popescu hälsar artigt. Han tillhör Academia Hagi och har precis börjat träna med A-laget. Sedan ett par år tillbaka bor han permanent här på hotellet.

– Vi har en bra hotellchef här, säger Hagi och ler mjukt mot sin fru. Om ni inte tycker om hotellet är det inte mitt fel. Då skyller jag på min fru.

Han ler uppspelt åt sitt eget skämt och Marilena spelar med.

– Har jag sagt vad hotellnamnet kommer ifrån? säger Hagi.

– Jo. Ianis och …

– Kira. Det är våra barn. I-A-K-I.

Hagi är lättad över kvällens tre poäng. De innebär att Viitorul nu är tvåa efter sju omgångar.

– Det var skönt. Efter tre oavgjorda matcher behövdes detta. De senaste tre åren har vi inlett säsongerna dåligt, men nu har vi börjat fantastiskt.

Jag försöker leda in samtalet på de ämnen som journalisten Costin Ștucan berättade om och frågar Hagi om korruptionen fortfarande är närvarande i rumänsk fotboll. Han är inte överdrivet sugen på att prata om det. 

– Korruption existerar överallt, säger han.

Har du själv upplevt fixade matcher?

– Jag tror att det finns överallt, men det är inte bra. Idrottsmän måste kämpa. Min mentalitet är att försöka vara bäst, varje dag, och att föra vidare den mentaliteten till barnen. Dåliga saker finns tyvärr, men det är inte bra att prata om dem. Kasta dem i soptunnan! Fokusera på viktiga saker: vad gör de stora klubbarna? Hur växer man som spelare?

Hagi föreslår plötsligt en vinskål och svävar sedan iväg i ett svavelosande resonemang där landets politiker får sina fiskar varma. Han tycker att regeringen bryr sig för lite om idrotten.

– Snälla, hjälp oss att investera i sporten! Hjälp oss med lagar, regler, faciliteter och att göra bra saker för att kunna utvecklas. Fotboll och andra sporter handlar om landets bästa. Vi jobbar för Rumänien.

Han låter tankarna återvända till guldåren för rumänsk fotboll.

– 1990 konkurrerade Steaua och Dinamo med Real Madrid. Vad gör de nu? Vad gör de nu?! Hur ser Steauas budget ut? Tio miljoner euro. Och Reals budget? En halv miljard? En miljard? Är det möjligt att konkurrera då? I dag är Rumänien fattigt. Vi är fattiga! Varför? Ni måste ge mig svaret, för jag vet inte!

Hagi skriker nästan ut de sista orden, som om han har landets ansvariga framför näsan. Sedan tar han en klunk av vinet och lugnar ner sig. Han kommer in på Ceaușescus idrottssatsning igen.

– Landet investerade i barnen och valde de bästa unga spelarna som fick bo och spela och växa upp tillsammans. Alla spelare i vårt 94-lag kom ur det projektet. Vad gör jag nu? Jag bygger samma projekt, för jag växte upp med det. Men vad kan jag göra på det stora hela? Att göra den här klubben bättre och bättre varje dag är inte lätt i Rumänien. Det hade inte varit lätt någonstans, men framför allt inte i Rumänien.

Varför?

– Ekonomin i rumänsk fotboll är ingenting jämfört med de större ligorna, och med pengar kan man bygga framgång. Kanske når vi dit i framtiden, om två, tre, fyra år. CFR Cluj, Steaua och Craiova har en bra budget nu, de försöker göra bra grejer. Vi hoppas att vi också kan utvecklas ekonomiskt.

Tror du att rumänsk fotboll kan nå tillbaka till samma nivå som för 25 år sedan?

– Visst. Vi nådde semifinal i U21-EM i somras. Det är ett bra framtidstecken. Jag tror att vi kommer tillbaka.

Hur borde klubbarna jobba för att uppnå det?

– Jag vill agera för min klubb. Alla andra har sin strategi. Vår egen strategi de kommande tio åren kommer att se likadan ut: att utveckla spelare, investera i unga och försöka vinna.

Och din egen framtid? Är du kvar här om tio år?

– Nej, nej. Målet är att bli bäst i Rumänien och nå Europaspel inom fem år.

Och om det inte händer?

– Då lämnar jag. För en större klubb eller landslaget. Jag vill vinna.

På TV:n gör Gaz Metan 4–0. Gheorghe Hagi beställer in ett nytt glas vin.