I mars 2009 befann sig Kevin Walker på träningsläger med U21-landslaget i belgiska Sint-Niklaas. Han var 19 år och på gränsen till det stora genombrottet. Säsongen innan hade han gjort tolv allsvenska matcher, varav fem från start, i ett AIK som slutat femma i serien. På försäsongen hade han tagit en ordinarie plats på mittfältet. Självförtroendet på planen kunde inte vara bättre. Men det var också något med kroppen som inte stämde. Höften hade krånglat till och från på sistone och på AIK:s träningsläger i Marbella hade han fått skavsår av ett par nya skor. Det var en detalj, men ändå en konstig sådan: skavsår brukade han inte få.
Ett par dagar före U21-landslagets match mot Belgien i Sint-Niklaas högg det till i ljumsken. Kevin blev orolig, det var som om skadorna och krämporna hängde ihop utan att han kunde förstå sambandet. Han valde ändå att träna som vanligt den dagen. På kvällen började han frysa. Ont gjorde det också. I ett försök att dämpa smärtan i benet tog han en kall dusch, men det gjorde bara saken värre. Nästa dag kunde Kevin knappt ta sig ur sängen. När matchen mot Belgien spelades satt han med feberfrossa på läktaren bredvid scouter från Celtic och Fulham som hade kommit för att spana in honom. Det retade honom att han inte kunde spela, men framför allt var han rädd för att något var allvarligt fel. Det bestämdes att han skulle lämna landslagslägret i förtid.
Dagen efter satte han sig i en taxi för att bli körd till flygplatsen i Antwerpen. Ingen från förbundet följde med, så Kevin fick betala chauffören fem euro för att bära hans väskor på flygplatsen – själv kunde han inte gå. Han lyckades få tag i en rullstol, och någon – en främling – var snäll nog att köra honom genom terminalen. När planet mellanlandade i Köpenhamn tjatade han till sig ytterligare en rullstol, och så fort han landat i Sverige sökte han upp AIK:s lagläkare Karol Zyto. Nu gjorde det nästan obeskrivligt ont i benet, och när Zyto undersökte spelaren insåg han genast allvaret. Läkaren satte två morfinsprutor i mittfältarens ben. Kevin studsade till av smärtorna. När de första två sprutorna inte hjälpte fick han två nya. Efter en stund fick han reda på att det inte var så konstigt att ljumsken gjorde så ont, det satt nämligen en stor cysta i muskeln. Dessutom hade Kevin Walker drabbats av blodförgiftning. Troligtvis hade allt börjat med skavsåren från de nya skorna, vilket lett till en inflammation som sedan inte tagits om hand. Läget var allvarligt. Kevins blodvärde, den så kallade sänkan, som i vanliga fall ligger under tio var ett tag uppe i 300.
Efter en månad av vila och antibiotikakurer trodde Kevin att problemen var över, men sjukdomen återkom. Under 2009 spelade han inte en enda tävlingsmatch. För att hålla den värsta fotbollsabstinensen borta letade han efter något annat att sysselsätta sig med. Han plockade upp en gitarr. Kevin kunde varken läsa noter eller ta ut ordentliga ackord, men gitarren erbjöd åtminstone något att koncentrera sig på. Det var skönt att sitta och klinka utan att tänka på alla matcher han missade.
Kevin Walker
Född: 3 augusti 1989
Klubbar: Örebro SK 2006–2007, AIK 2007–2011, Väsby United 2008 och 2010 (lån), Assyriska FF 2010 (lån), Gif Sundsvall 2012–2014, Djurgårdens IF 2015–
Kevin Walker rycker till bakom ratten i den intensiva Stockholmstrafiken. En bil har precis svängt in framför honom på Hamngatan vid Kungsträdgården.
– Hur fan kör han egentligen? Vilken idiot!
Efter att ha tränat som vanligt med Djurgården på Kaknäs är Kevin Walker nu på väg till en TV-inspelning på Södermalm. Han ska titta på Sveriges EM-match mot Italien och analysera mötet i en spelbolagssponsrad sändning. På musikfronten är det också fullt upp. Kevin har just skrivit klart låten Come Closer som ska lanseras under sommaren. Den 22 juli ska han framföra den i TV4:s Nyhetsmorgon och innan dess måste den vara ordentligt repeterad. Sedan är det förstås den allsvenska omstarten med Djurgården. Och just det: han är pappa också. Förra våren fick han och sambon My dottern Kaylie.
– Men vad fan gör han?
Kevin Walker hänger på tutan och får sitt andra utbrott under den ganska korta körsträckan. Det här är mer motiverat än det första, för nu backar en man rakt emot oss på den enkelriktade gatan på Mariaberget. Efter några ilskna gester svänger den backande mannen in på en tvärgata och försvinner. Kevin parkerar och går ut för att lägga pengar i automaten, men innan han hinner så långt hoppar någon på honom bakifrån. Det är dock inte den backande bilisten som har återvänt för att göra upp, utan den profilerade Djurgårdssupportern Tim Pang. Han ger mittfältaren en stor kram.
– Kevin, vad gör du här? Allt bra?
När Tim och Kevin har småpratat ett tag har jag återfått min normala bild av Djurgårdens lagkapten. Ända sedan första gången vi sågs, runt 2008, 2009, har jag betraktat honom som den snälla och charmiga killen som alltid tar sig tid – inte som en svärande trafikfara. Jag tänker att han kanske helt enkelt är pressad av allt som måste hinnas med, men han håller inte med.
– Jag har fått en fantastisk möjlighet att kombinera fotbollen och musiken, säger han. Folk fattar inte att vi fotbollsspelare faktiskt har en massa tid. På förmiddagen är det träning, på eftermiddagen och kvällen är jag med familjen. När Kaylie har lagt sig kan jag sätta mig ett par timmar i studion.
»Träna hårt, ät nyttigt, sov ordentligt. Kevin Walker är ett levande bevis på att man faktiskt kan tumma på den sista punkten och ändå utvecklas som spelare.«
Räcker det?
– Det är klart att jag gärna hade satsat ännu mer på musiken. Jag bröt avtalet med mitt skivbolag [Virgin Records] när de vill ha med mig i Melodifestivalen. Jag har inget emot Melodifestivalen, men det hade aldrig gått att få ihop med fotbollen. Tänk om jag skulle vinna? Då hade jag ju inte kunnat vara med i den europeiska finalen. Och om jag inte kan vinna … ja, då vill jag inte vara med.
Hur reagerade Virgin?
– De blev säkert besvikna, men de förstod. De vet att jag i första hand är fotbollsspelare.
Det tummar du inte på?
– Jag skulle aldrig offra fotbollen.
Känner du inte att du vill utnyttja att du är het just nu?
– Jo, man ska väl smida medan järnet är varmt. Men musik för mig är i första hand glädje. Och tack vare fotbollen har jag inte kniven på strupen – fotbollen är mitt riktiga jobb. Sedan känner jag faktiskt att jag är relevant. Det skrivs om mig hela tiden. Jag syns i Allsvenskan varje vecka, jag har gjort en massa stora underhållningsprogram, jag har skrivit egna låtar som streamats miljontals gånger. Det händer saker precis hela tiden. Ibland känns det som om det händer så många sjuka saker att jag inte reagerar längre.
Under 2013 var Kevin Walker den tredje mest omskrivna personen i Nöjessverige. Det var då som han, till allas förvåning, vann TV4:s talangprogram Idol. När han i augusti det året för första gången uppträdde framför programmets jury – Anders Bagge, Laila Bagge och Alexander Bard – hade han aldrig stått på en riktig scen förut.
– Klart jag var nervös, jag var nybörjare på alla sätt. Jag har för mig att Anders sa: »Du spelar tennis, va?« när jag kom in. Det kanske inte var starten man ville ha. Men vad ska man säga? The rest is history.
Trodde du att du skulle gå vidare?
– Nej. Jag tog det inte så allvarligt.
Hur reagerade tränarna i Sundsvall när du gick vidare i tävlingen?
– »Åh fan, vad händer nu?« De visste inte att jag hade varit där, så de blev rätt överraskade. Men de var väldigt förstående. De tyckte att jag skulle köra på så länge jag fick energi av det, men också att jag var tvungen att vara ärlig mot mig själv. Om jag blev sliten skulle jag säga det direkt. Det roliga är att det blev tvärtom.
De flesta som verkar inom fotbollen är nog överens om att det finns ett antal grundregler som man bör följa för att maximera möjligheterna att lyckas. Träna hårt, ät nyttigt, sov ordentligt. Kevin Walker är ett levande bevis på att man faktiskt kan tumma på den sista punkten och ändå utvecklas som spelare. Under hösten 2013 pendlade han ständigt mellan Sundsvall och Stockholm. Den största delen av veckan bestod fortfarande av fotboll, men mellan torsdag kväll och lördag morgon var det fullt fokus på Idol. Och trots att Kevin kände att han ännu »var rätt kass« som artist tog han sig vidare vecka efter vecka. Till sist – efter att ha sjungit duett med Robbie Williams under finalprogrammet – stod han som slutgiltig vinnare i landets största underhållningsprogram.
»Jag var van vid tryck och press. Inte fan kommer publiken att heja på mig om jag möter Blåvitt på bortaplan. Jag såg Idol lite på det sättet. Och jag gjorde faktiskt bäst ifrån mig i finalen.«
Samtidigt kämpade Gif Sundsvall i toppen av Superettan. När Kevin deltog i förmiddagsträningarna om lördagarna hade det ofta bara gått några timmar sedan han anlänt med bil från idoltorktumlaren i Stockholm. Ändå kände han sig inte det minsta trött.
– Jag red på en positiv våg, säger han. När jag förstod vad det skulle innebära att kombinera Idol med fotbollen blev jag otroligt fokuserad. Om jag inte sovit ordentligt på natten fick jag göra det på eftermiddagen istället, efter träningen. När jag var i Stockholm tog jag varje chans jag fick att slappna av. In på hotellrummet, på med musik, lägga sig på sängen. Jag kunde alltid varva ner när jag behövde.
Men du blev plötsligt extremt omskriven. Hur påverkade det dig?
– Jag var så inne i min bubbla. Och det mesta som skrevs var positivt. Det enda jobbiga var pressen under kvalveckan [när finalisterna i Idol ska röstas fram] då jag fick låtar som inte passade mig. Då var det tufft ett tag. Och då kom det en del hat på sociala medier.
Vilken typ av hat?
– Reaktioner på mina framföranden. Jag fick mycket kritik av juryn ett tag och då hakade vissa på. Du vet hur det kan bli på nätet. Jag minns att jag pratade med farsan och brorsan om det en gång. Men de var mer: »Skojar du? Du kan ju inte bry dig om sex negativa röster när 40 000 stöttar dig.«
Samtidigt är man väl extra känslig när det är så mycket press?
– Ja. Men jag har alltid varit självkritisk, så jag liksom föregår kritiken. Sedan hjälpte fotbollen mig. Dels för att det gick så bra och att jag fick glädje av den, men också för att jag var van vid tryck och press. Inte fan kommer publiken att heja på mig om jag möter Blåvitt på bortaplan. Jag såg Idol lite på det sättet. Och jag gjorde faktiskt bäst ifrån mig i finalen.
En sak kunde dock irritera Kevin. Vid ett par tillfällen under hösten flyttades Sundsvalls matcher i Superettan – vars rättigheter också ägdes av TV4 – så att mittfältaren kunde fortsätta med sina dubbla uppdrag. Under tidningarnas artiklar kunde man läsa hånfulla kommentarer om att Kevin borde koncentrera sig på fotbollen istället för en larvig sångtävling.
– Det var väl inget fel att tidningarna skrev om det, men de missade att matcherna mest flyttades tillbaka till sina ursprungliga datum. Jag tror inte att någon förlorade på det. Och så var det någon artikel om att ett plan mellan Stockholm och Sundsvall flyttats för min skull. Jag menar, det hölls i några extra minuter och det var schyst gjort. Men det var väl ingen som protesterade?
Fick du en divastämpel?
– Nej, jag uppfattades nog inte så ändå. Sedan ska man komma ihåg att TV4 är rätt bra på att läcka sina egna nyheter. Saker kommer ut väldigt fort.
Hur är det att tänka tillbaka på den här tiden?
– Sjukt kul, det känns som i går. Det enda trista var att Sundsvall inte gick upp i Allsvenskan den hösten också. I så fall hade allt varit perfekt.
Den femte november 2014 klev Idols programledare Pär Lernström in i pokalrummet på Stockholms stadion. Djurgården hade kallat till presskonferens och när programledaren trippade in i salen förstod de flesta vad det handlade om. Ett år tidigare hade Djurgårdssupportern Lernström försökt få Kevin Walker att dra på sig en blårandig tröja i direktsändning – något som den tidigare AIK-spelaren nobbade. Den här gången tackade han ja till samma erbjudande.
– Det känns underbart, verkligen, sade Kevin när han dragit tröjan med nummer åtta över huvudet.
Övergången väckte en del ilskna reaktioner bland vissa supportrar, inte minst för sättet det skedde på. En del djurgårdare skämdes över den tramsiga presskonferensen, som mest liknade en välregisserad PR-kupp, och fick stå ut med hånfulla kommentarer från rivaliserande klubbars fans. Djurgården hade dock värvat Kevin Walker på strikt sportsliga grunder. Under säsongen som gått hade Sundsvall, till skillnad från året innan, lyckats ta sig upp i Allsvenskan och Kevin hade varit en av de viktigaste spelarna. Från innermittfältet hade han gjort fem mål och sju assist, bästa noteringen i karriären.
Presskonferensen och »tröjkuppen« i Idol glömdes också snabbt när Kevin tog en ordinarie plats i laget, som länge var säsongens överraskning, bakom de blivande mästarna IFK Norrköping. Efter 18 omgångar låg Djurgården trea, två poäng från serieledande IFK Göteborg. Sedan kom formsvackan. Under sommaren hade yttern Haris Radetinac, som då var i sitt livs form, skadat korsbandet och i slutet av augusti försvann den inlånade skyttekungen Nyasha Mushekwi till Kina. Det var två tunga avbräck, men frågan är om inte Kevins skada i augusti var minst lika kännbar. Det var i hans frånvaro som Djurgården tappade kontakten med toppen. På sex matcher tog laget bara sju poäng. När Kevin återvände till planen ryckte Djurgården upp sig igen – man avslutade säsongen med tre vinster och två kryss.
Den här säsongen har trenden fortsatt. Med Kevin i laget går Djurgården bra (fem vinster och tre förluster under vårsäsongen), utan honom fungerar det inte alls (noll segrar, fyra förluster). Den som vill ha fler statistiska bevis för hans betydelse kan också ta en titt på Djurgårdens derbyfacit. Sedan Kevin Walker kom till klubben har man spelat sex derbyn – Kevin har missat fem av dem. Samtliga har slutat med förlust. Det enda derby han har deltagit i var 2–2-mötet med AIK i maj förra året. Att tränaren Pelle Olsson håller mittfältaren högt blev också tydligt när han inför den här säsongen gav Kevin lagkaptensbindeln efter att Emil Bergström flyttat till Ryssland.
Men Kevin har också fått uppleva nya vågor av hat och hot. För där irritationen efter tröjhistorien och presskonferensen trots allt försvann snabbt fick en annan händelse – där Kevin egentligen bara gjorde sitt jobb – allvarligare konsekvenser.
I den 28:e omgången av Allsvenskan i fjol fick Djurgården straff i slutet av hemmamatchen mot Göteborg. Kevin Walker klev fram mot straffpunkten. Blåvitt ledde med 2–1 och var på väg att ta en tung trepoängare i toppstriden, vilket också skulle betyda att AIK:s guldchanser minskade. En del supportrar på läktaren tyckte därför att Kevin med flit borde bomma straffen för att inte gynna den värsta rivalen. Djurgården låg sexa i serien och skulle förmodligen sluta där oavsett om det blev noll eller en poäng i matchen. Men så resonerade inte Kevin. Säkert skickade han in kvitteringen bakom John Alvbåge, varpå ett internt slagsmål bröt ut på Djurgårdens ståplatsläktare. Fem dagar senare besegrade Djurgården Falkenberg med 2-0 på bortaplan. När Kevin kom hem till sitt hus på kvällen kollade han som vanligt efter post i brevlådan. När han stack ner handen kände han något mjukt. I brevlådan låg en död råtta, tillsammans med ett hotbrev: »Du ska dö din jävla horunge.«
Brevet var undertecknat av huliganfirman DFG, Djurgårdens fina grabbar.
TV-sändningen på Södermalm är över. Studioinsatsen gick bra, men Kevin Walker är irriterad över resultatet i matchen. Sverige gjorde en hyfsad insats mot Italien, men i slutminuten tilläts anfallaren Éder slinka igenom ett passivt svenskt försvar.
– Fy fan, vad surt. Oscar Lewicki ska ju bara sänka honom bakifrån. Det var därför han kom in, för att stänga mittfältet.
När vi sätter oss i Kevins bil frågar jag om det är läge att ta ut ilskan i trafiken igen. Han skämtar om att han ska »klippa en cyklist« och drar sedan en anekdot som artisten Tommy Nilsson berättade för honom för ett tag sedan. Tydligen fick Tommy ett sådant frispel i trafiken en gång att han hoppade ur sin bil mitt i rusningstrafiken för att vråla åt en busschaufför. Kevin garvar när han imiterar en förvånad passagerare på bussen.
– »Vänta, är inte det där … vad heter han? Tommy?«
Kevin kör vidare söderut och sätter igång den nya låten Come Closer på bilstereon, en känslosam gitarrballad som han har skrivit själv.
– Vad tycker du?
Han låter uppriktigt intresserad. Överhuvudtaget verkar han påfallande avslappnad, trots att jag nu har punktmarkerat honom i flera timmar. Han babblar på om alla möjliga ämnen och verkar mest tycka att det är kul att jag följer med honom hem. Sambon My och dottern Kylie är inte hemma i kväll, berättar han samtidigt som han svänger in i söderförorten Vendelsö där han och My köpte ett hus förra året. Jag får en snabb rundvandring i villan samtidigt som Kevin berättar att han ibland får förslag från olika tidningar som vill komma hit och göra »hemma hos«-reportage.
– Vi har valt att tacka nej, säger han. Mest är det My som inte har velat. Ibland kan det nog vara jobbigt för henne med uppmärksamheten. Jag försöker alltid vara trevlig när folk vill prata med mig, men det är klart att det kan vara tröttsamt för My om vi ska handla och jag stannar upp hela tiden. Då fortsätter hon bara att gå.
»De sa att det kunde vara dåligt för min karriär att jag berättat hur illa det var när jag var under förbundets watch. Jag var nära att mista livet – de var rädda att tappa ansiktet.«
I garaget till familjen Walkers villa har Kevin inrett en studio. Det är här han gör sin musik. På ena väggen hänger »guldbiljetten« som kvalificerade honom till Idol, på en annan hänger en tavla som förkunnar att han sålde platina (40 000 exemplar) av sitt debutalbum. På golvet står fyra gitarrer och en keyboard, på ett bord trängs en dator med ett gäng mikrofoner. Kevin greppar en gitarr och börjar klinka. Jag frågar hur blodförgiftningen och pausen från fotbollen 2009, den som ledde honom till musiken från allra första början, påverkade honom som människa.
– Mycket, säger han. Det var då som jag träffade My. Och jag mognade. Tidigare var jag väldigt kaxig. »Jag ska spela i Manchester United, jag ska spela i landslaget«, typ. I och för sig … om jag inte hade fått sjukdomen så vet man inte hur det skulle ha gått. Jag har nog fortfarande samma självförtroende, men jag behöver inte visa det utåt.
Hur var kontakten med förbundet efter sjukdomen?
– De skötte det väldigt dåligt. Jag berättade i medierna hur det gått till och det togs inte emot väl. De sa att det kunde vara dåligt för min karriär att jag berättat hur illa det var när jag var under förbundets watch. Sjukt, egentligen. Jag var nära att mista livet – de var rädda att tappa ansiktet. Jag har Jörgen Lennartsson [tidigare förbundskapten för U21-landslaget] att tacka för mycket, men hur Håkan Ericson [som under lägret i Belgien ansvarade för den yngre U21-truppen där Kevin ingick] och de andra kunde skicka hem mig begriper jag inte. Jag minns att en målvaktstränare sa: »Du kan inte gå här och vila dig när du är startspelare i AIK.«
Hur svarade du?
– Ja, vad ska man säga? Kan man inte spela så kan man inte. Jag reagerade också på att ingen ringde min mamma eller pappa när jag skulle åka hem. Vi är alla människor, liksom. I dag tänker jag inte längre på det som hände, men det har nog format mig, gett mig perspektiv.
Var befinner du dig i din karriär just nu?
– På en väldigt bra plats i en väldigt bra klubb. Jag känner mig stark men har haft otur med några muskulära skador på slutet. Innan dess missade jag inte en match på tre och ett halvt år. Säg att jag spelat i landslaget mot Italien: Jag hade inte gjort bort mig i alla fall.
När jag frågar om hotet i brevlådan i höstas suckar Kevin Walker. Helst skulle han inte vilja prata om det, men efter ett tag gör han det ändå. Han visar en mobilbild på råttan med det tillhörande hotbrevet.
– Det handlar förstås om »Gnaget« och mitt förflutna. Det är klart att det är otrevligt att känna en död råtta när man sticker ner händerna i brevlådan. Och då har jag ändå varit med i Fångarna på fortet där man får testa sådana grejer.
»Vad fan ska de göra? Det kommer inte att hända ett skit. Och det är synd att vi ens ska behöva prata om det. Jag vet ju att nästan alla supportrar står bakom mig.«
Kevin ler men blir snart allvarlig igen:
– Mest blir man arg förstås. Nu var det riktat mot mig och inte mot familjen, men någon eller några har ändå kommit hit och lämnat den. »Vi vet var ni bor«, typ. Så det är klart att man blir orolig. Man kollar en extra gång genom fönstret för att se om det finns någon där utanför, för jag vet ju inte vad de här personerna har för syften. När man har familj är man extra vaksam.
Hade du kunnat göra något annorlunda? Missat straffen?
– Nej, det går förstås inte. Så långt kan man inte gå för hatet för ett annat lag. Och jag har inga känslor för AIK alls. Rikard Norling tog in mig en gång i tiden, sedan blev jag blodförgiftad och därefter fick jag inte förtroende under Micke Stahre. De trodde inte på mig och gjorde sig av med mig. That’s it. Det var i Sundsvall som jag slog igenom.
Tvivlade du någon gång på att du skulle orka fortsätta?
– Nej, jag kommer inte att vika ner mig. Här var klubben fantastisk också. De erbjöd genast stöd. I tre dagar var Djurgårdens säkerhetsansvarige utanför mitt hus och bevakade.
Ni polisanmälde?
– Ja, mest för sakens skull. Polisen kom hit och kollade hur det såg ut. Plötsligt frågade de om jag hade ett måttband hemma.
Måttband?
– Ja, de skulle mäta råttan! Och då var det bara: »Okej, den här var 32 centimeter utan svans och 50 centimeter med.« Det var helt bisarrt. Samtidigt kunde vi skratta åt det. »32 centimeter, det måste nog vara en Söderråtta! Eller kan det vara en Solnagnagare?«
Kommer anmälan att leda någonvart, tror du?
– Nej, vad fan ska de göra? Det kommer inte att hända ett skit. Och det är synd att vi ens ska behöva prata om det. Jag vet ju att nästan alla supportrar står bakom mig. Jag har till och med träffat folk från DFG som tagit avstånd. Det kanske bara är en person som ligger bakom. Och det där är alltid problemet. Det är svårt att hitta de ruttna äggen i korgen när man inte vet vilka de är.
Telefonen ringer. Det är pappa Patrick Walker som vill prata och Kevin slår om till engelska med en irländsk accent så grov att jag knappt förstår vad han säger. Men jag uppfattar i alla fall att de ska talas vid efter vår intervju. Att det samtalet kommer att handla om fotboll är ingen vågad gissning. Efter varje match Kevin spelar diskuterar och utvärderar han insatsen tillsammans med sin pappa. Så har de gjort i alla år. Patrick, som på 80-talet flyttade från Dublin till Göteborg för att spela för Häcken, har tränat fem elitklubbar i Sverige samt en i Norge. Nu tränar han inget lag och har därför gott om tid att följa och bedöma sin sons utveckling. Enligt Kevin är Patrick alltid konstruktiv i sin kritik. På sistone har de pratat mycket om offensiva djupledslöpningar.
– Det har jag utvecklat. Det gäller att värdera när man ska löpa in i boxen och när man ska avstå. Och när man väl gör det: hitta rätt tajming. Därför var det extra kul att jag lyckades med det mot Gefle [på Gavlevallen nickade Kevin in 2–1 på övertid efter en löpning från mittplan].
Vad kan du mer förbättra?
– Allt. Det kan man alltid. Men det viktigaste är att få ordning på fysiken och de här småskadorna som kommit på sistone.
I augusti fyller Kevin Walker 27 år. Han är övertygad om att han inte nått sin fulla potential. Han är också säker på att Djurgården, som efter en skadefylld vår gick in i EM-uppehållet som tia, har mer att ge.
– Om vi fokuserar på rätt saker kommer vi att klättra i tabellen. Framför allt måste vi sätta defensiven igen. Helst skulle jag vilja vara med och föra ut klubben i Europa en dag, den kapaciteten finns.
När Kevin inledde sin andra karriär oroade sig många för hur den första skulle påverkas. I dag har han svaret: den blev bara bättre. Att inte bara tänka på fotboll dygnet runt har, funderar han, kanske gjort honom ännu mer närvarande på träningar och matcher. Och skulle någon tvivla på vad som är viktigast förklarar han gärna att han hoppas att den nya singeln blir en framgång, men att det är viktigare att Djurgården samlar poäng. Sedan får folk tycka vad de vill om hans musik.
– Jag vet inte vad folk har för uppfattning om mig, men för mig är det självklart. Jag är fotbollsspelare i första hand. Jag är så seriös som man kan bli.