»Här i Sverige är det inte många som känner till min bakgrund. Grannarna i trappen har ingen aning, men det är okej. Jag har inget behov av att hävda mig. Det är skillnad i Belgrad. När vi var där på semester för fyra år sedan blev jag stoppad av två poliser som påstod att jag hade kört mot rött. När de fick se mitt körkort log de och sa: ›Är det du, Dusko? Dig glömmer vi aldrig!‹ Och så rev de böteslappen. Mina tre barn satt i baksätet och det kändes bra på något sätt. De är uppvuxna i Sverige och vet inte mycket om min fotbollskarriär. Och poliserna hade fel, jag körde inte mot rött, möjligen gult.
Jag hade en bra uppväxt i ett villaområde i utkanten av Montenegros huvudstad Podgorica. Utanför trädgården hade vi en äng som var gigantisk, säkert 400 meter lång, och där spelade jag och mina bröder fotboll varje dag. Min bror är tio år äldre, och helt ärligt: han var fantastiskt duktig. En dag 1980 ringde Dragan Dzajic … Fattar du? Legendaren! Han ville att min bror skulle skriva på för Röda Stjärnan. Det var helt otroligt. Men brorsan sa nej, han ville inte flytta från Montenegro. Nio år senare ringde Dzajic igen. Han sa: ›Dusko, gör inte samma misstag som din bror.‹ Det gjorde jag inte. Att få spela i Röda Stjärnan var en barndomsdröm för mig. Som 20-åring hade jag åkt till Marakana och sett en match, jag hade upplevt Delije, klacken på norra läktaren. Sången och flaggorna, stämningen … den där känslan bär jag med mig fortfarande.
I juni 1989 flyttade jag till Belgrad. Jag tror knappt du kan fatta vilket fantastiskt lag det var. Jugovic, Mihajlovic, Prosinecki, Savicevic, Pancev, Stojanovic, Belodedici … Det var toppspelare på varje position. Och det gick bra för mig direkt. Tidigare hade jag mest spelat på mittfältet, men i den här konkurrensen blev jag placerad på högerbacken och det passade mig perfekt. Jag spelade offensivt, väldigt offensivt, lite som Dani Alves.
Vi var ett väloljat kollektiv och det var därför vi vann allt som gick att vinna. Säsongen 90/91 pratas det fortfarande om i Belgrad. Vi vann ligan, Europacupen och Interkontinentalcupen. Tyvärr missade jag Europacupfinalen mot Marseille, låret gick sönder på uppvärmningen, men det var ändå en fantastisk lyckokänsla när Pancev slog in den avgörande straffen. När spelarbussen körde från flygplatsen in till Belgrad stod trafiken stilla längs hela motorvägen, tiotusentals människor hyllade oss. Tidigare hade man bara gjort sådant för att hedra Tito.
Dusko Radinovic
Meriter: Tre ligatitlar i Jugoslavien (1990, 1991, 1992), vinnare av Europacupen (1991), vinnare av Svenska cupen (1993). Efter karriären tränare i IFK Malmö, Malmö City och Prespa Birlik.
Målsättning: Att jobba som tränare på heltid för ett lag på hög nivå.
Tankarna på den säsongen ger mig styrka än i dag. Jag är stolt över vad vi gjorde. Men ingenting kom lätt, allt var resultatet av otroligt hårt slit i många år. Det är det jag försöker förmedla till juniorerna som jag tränar i Prespa Birlik – om du vill lyckas måste du vara seriös i allt du gör. Min främsta egenskap är att jag är väldigt disciplinerad. Om jag så ska diska går jag in för det till hundra procent. Det måste bli bra.
Efter våra framgångar 1991 blev laget sönderköpt. Prosinecki gick till Real Madrid, Mihajlovic till Roma, Dejan Savicevic blev såld till Milan och Darko Pancev till Inter. Jag stannade till 1993 och flyttade sen till Sverige och Degerfors. Jag har ofta fått frågan varför jag inte gick till England eller Italien, men jag tycker inte om att prata om det, av respekt för alla som tog emot mig med öppna armar i Sverige. Jag ångrar absolut ingenting. Jag trivdes fantastiskt bra i Degerfors, det var en bra tid. Vi hade ett bra lag med Ulf Ottosson, Tjernström, Vukcevic och flera andra duktiga spelare. Mellberg kom upp i A-laget som junior. Vi spelade i Allsvenskan och säsongen 1993 gick vi kanonbra i Svenska cupen. I november spelade vi final mot Landskrona på Gamla Ullevi och vann med 3–0. Jag satte sista målet. Jag gjorde en löpning i djupled, dribblade av målvakten och lade in bollen i öppet mål. Det var Degerfors första titel.
Säsongen 2000 värvades jag till IFK Malmö och sedan dess bor jag här nere. I dag jobbar jag som elevassistent på en högstadieskola, men fotbollen finns kvar i mitt liv. Jag spelar på söndagarna med några kompisar på Heleneholmsskolan, vi funderar på att starta ett korplag. Det hade nog varit kul. Och så är jag tränare för Prespa Birliks juniorer. Jag vill gärna träna ett lag på högre nivå. Jag väntar på min chans, väntar på att någon ska ringa ungefär som när Dzajic värvade mig till Röda Stjärnan. Problemet är att jag inte är så bra på att sälja mig själv. Kanske är det min största brist.«