I barackerna som är IFK Göteborgs hem under ombyggnaden av Kamratgården har spelarna precis avslutat sin frukost. Utanför de gallerförsedda fönstren kastar vinden gula eklöv runt parkeringsplatsen, innan de till slut limmas fast mot det fuktiga gruset.
Det är trångt i matsalen och stämningen är nästan lika avslagen som den blåvita säsongsavslutningen. Redan när laget åkte ur Svenska cupen i september var säsongen mer eller mindre över, eftersom både titlar och Europaspel var utom räckhåll. Sex allsvenska matcher och 35 träningspass senare har de nu nått fram till sista samlingen. I väntan på dagens order spelar Hannes Stiller som vanligt kort med Erik Lund, Elmar Bjarnason och Andreas Drugge.
Halv tio reser sig tränaren Jonas Olsson för att köra igång dagens morgonmöte. Han överraskar. Det blir ingen träning sista dagen. Hela truppen ska åka till Star Bowling. Där väntar en trekamp bestående av golf, rally och lerduveskytte i sportbarens simulator. Spelarna får själva formera lagen, och som vanligt blir det »yngre mot äldre«.
– Det blir det alltid när vi får välja, säger Hannes Stiller. Eftersom vi äldre alltid vinner ser jag ingen anledning att ändra på den saken.
Några timmar senare har gamlingarna vunnit ännu en gång, sedan Elmar Bjarnason visat prov på skarpt skytte och fin känsla i golfsimulatorn. Även om truppen är fylld med vinnarskallar så är det ingen i det förlorande laget som blir riktigt förbannad. Det har gått 242 dagar sedan laget inledde säsongen med en träningsmatch mot Jönköping Södra och nu vill alla bara ha semester.
Stiller ser fram emot ledigheten mer än någon annan spelare i Blåvitt. Ja, kanske mer än någon annan spelare i hela Allsvenskan. Han minns inte när han var ledig senast. Han tror att det var på 1900-talet.
Importen
Åker hem till värmen i Sydafrika.
May Mahlangu är 22 år gammal och mittfältare i Helsingborgs IF.
»För mig är det inte fel att HIF har semester i december, för jag packar väskorna och åker hem direkt, och i Sydafrika är det sommar. Två dagar efter vårt sista träningspass går mitt flyg till Johannesburg. Jag vantrivs inte på något sätt i Sverige, men nu har jag inte träffat min familj sedan den 9 juni. Det känns verkligen som det är dags att åka ner och säga: ›Hej allihop, jag är hemma.‹
Men jag ska inte åka hem till familjen direkt. Först ska jag till hälsa på Stars of Africa, fotbollsakademin i Johannesburg som jag spelade för innan jag kom till Sverige. Alla ser upp till mig väldigt mycket där, så jag kommer att träna med dem och försöka hjälpa dem att bli bättre. Jag tycker att det är viktigt att ge något tillbaka, att vara en fin förebild för ungdomarna och visa att det går att lyckas.
När jag är där tänker jag så klart på min egen träning i första hand. Jag har ju kontrakt med HIF, så jag ska inte spela några matcher med Stars of Africa. Men jag tror att jag kan inspirera de andra väldigt mycket genom att bara vara med på träningarna och visa att jag bryr mig om dem och deras karriärer.
Annars är det familjen som är viktigast för mig. Det spelar ingen roll om jag träffar dem över en helg eller 15 dagar i sträck, jag blir lika glad varje gång jag ser dem. Jag ställer inte särskilt stora krav på ledigheten. Det behöver inte hända något spektakulärt för att jag ska vara nöjd. Så länge jag kan träna och träffa min familj mår jag bra.
Conny [Karlsson] skickar alltid med oss ett träningsprogram, och det ser jag till att sköta. Många spelare säger att säsongen har varit lång och att de känner sig slitna nu på slutet, men jag är inte det minsta trött. Jag känner mig hur pigg som helst. Jag ser semesterträningen som något positivt. Det är ju en jättefin chans att komma tillbaka till HIF i ännu bättre form i januari. Jag tycker faktiskt att alla spelare borde se ledigheten som en gratischans till träning. Det är väldigt viktigt att man inte bara slappar. Vi är idrottsmän och kroppen är det viktigaste vi har.«
Semestern tas dock inte emot med odelad glädje överallt. För vissa är den ett definitivt uppbrott – lagkamrater går skilda vägar och i exempelvis IFK Göteborg har tränarna inte fått nytt förtroende för nästa säsong. Många allsvenska tränare är också oroade över att allt det arbete de lagt ner under en hel säsong ska raseras på några veckor.
– Jag tror inte på fysisk ledighet, säger AIK:s tränare Andreas Alm. Jag tycker att det är oerhört viktigt att man identifierar vad varje spelare kan förbättra och att han jobbar på det. Däremot är det viktigt att spelarna slappnar av mentalt, de behöver koppla av och hitta energi till den kommande säsongen.
Alexander Axén menar för sin del att hans Gaisspelare hade kunnat vara lediga från sista allsvenska matchen till nyår, »om jag hade haft en spelartrupp som jag kunde lita på till hundra procent«. Så lyckligt lottad anser han sig dock inte vara. Istället har han fått fundera på hur han ska fördela den förhatliga ledigheten. Tidigare har Gais, liksom ungefär hälften av de allsvenska klubbarna, tränat på i några veckor efter Allsvenskans sista match för att sedan ta ledigt hela december. Men det här året blir det ändring.
– Det var för jävla lojt i november förra året. Om de inte är motiverade att träna efter Allsvenskans slut så kan de lika gärna ta ledigt direkt. Istället kör vi igång ordentligt redan före jul det här året.
Gais spelare tillåts koppla bort allt de två första veckorna av semestern. Sedan ska de börja följa det träningsschema som fystränare Lars Göthfelt skapat för varje enskild spelare.
– Vi vet att en mittback inte behöver springa lika mycket som en ytterback och att en anfallare måste vara mer explosiv än en innermittfältare, så vissa får lättare program än andra. Men det går inte att ligga i en solstol i fyra veckor. De måste köra på med både kondition och styrka, säger Göthfelt.
Axén har tagit till ytterligare ett knep för att få fart på laget till nästa säsong. Redan tidigt i januari åker laget till Norge för en träningsturnering.
– Jag hoppas det gör att spelarna själva fattar att de måste sköta träningen under semestern, säger Axén. Vill man spela får man se till att vara fräsch när det är dags för match.
I Örebro SK, där Axén tidigare var assisterande, är tilliten till spelarnas egen drivkraft ännu mindre. Där utrustas de semesterlediga spelarna med pulsklockor som går att läsa av i efterhand.
– Det låter kanske hårt, säger tränare Sixten Boström. Men det här är faktiskt inte riktigt vanliga människor. De är fotbollsspelare tolv månader om året, och det är deras eget ansvar att ta vara på sin fysiska status. Pulsklockorna gör att vi kan se hur mycket och hur hårt spelarna tränat. Men vi kräver inte att de ska ut och springa varje dag, tre till fyra gånger i veckan är rätt lagom.
En slitsam ledighet verkar vara priset som de allsvenska spelarna får betala för ett arbetsliv som sällan slukar 40 timmar i veckan.
Småbarnspappan
Drömmen om en lastpråm till Polen.
Henrik Rydström är 35 år och lagkapten i Kalmar FF.
»På senare år har jag och min dotter Tuva tillbringat alla våra semestrar med Tobbe Carlsson och hans familj. Vi har varit i Spanien, på Kanarieöarna och på Lalandia… Ja, vi har varit överallt.
Det kanske låter tragiskt, men det är faktiskt väldigt praktiskt. Jag och Tobbe tränar ihop, vi sitter bredvid varandra i spelarbussen och ja, vi byter ju till och med om tillsammans. Vi spenderar så mycket tid tillsammans att det vore korkat att inte ägna delar av den åt att planera semestern.
För tre år sedan, när våra döttrar var runt fyra år gamla, fick vi för oss att vi ville åka färja med dem. Vi tänkte att man kunde ta en Finlandsfärja eller något, men det visade sig att det inte gick några turer i december. Havet var väl bottenfruset eller något… Till slut fick i alla fall Tobbe tag på numret till ett färjeföretag som körde turer till Polen. Det visade sig att det var en jäkla lastpråm som gick tur och retur med containrar och grejer, men Tobbe gav sig inte. Jag minns att vi satt vid hans köksbord och att han fiskade efter vilka faciliteter som fanns ombord. Det fanns faktiskt en kafeteria, men det hela föll när han frågade om det var okej att ta med barn. Skepparen tyckte inte att det lät som någon hit, utan poängterade att miljön ombord ›inte var barnvänlig‹. Det slutade med att vi ägnade ledigheten åt ett antal besök på Kalmars äventyrsbad istället, det blev en jäkla massa chokladbollar i deras kafeteria. Mer exotisk än så blev inte semestern det året, men vi hade i alla fall gjort ett gott försök.
Som fotbollsspelare kan man inte dra iväg mitt i sommaren, även om barnen vill åka. Jag och Tobbe har löst det genom att tuta i våra döttrar att vi mer eller mindre ›är‹ Kalmar FF, att Tobbe är starkast i laget och att jag är den som bestämmer. De är så stolta över det, så de förstår och accepterar att vi måste jobba när andra familjer åker iväg i juli.
Det är inte så många andra som har ledigt i december. Folk har jobb. Det skulle vara om man kände någon slacker, som inte gör så mycket, men det är ju ändå lagkamraterna man känner bäst. Sedan är det kul att se hur Tobbe förändras när vi reser utanför fotbollen. Med laget är han glömsk och väldigt disträ. Han virrar bort sig och glömmer sina saker överallt. Privat har han mycket bättre koll… Fast om jag tänker efter så handlar det kanske mer om att hans fru håller ordning på honom.«
Fram till millennieskiftet var det ge och ta mellan klubb och spelare. Allsvenska heltidsproffs var fortfarande ett relativt nytt påfund, vilket gjorde att klubbarna i viss mån fick anpassa sig till andra arbetsgivare. Samtidigt var många yrkesarbetande spelare aldrig någonsin helt lediga.
År 2000 skrev så Spelarföreningen och elitklubbarnas paraplyorganisation Sef under den europeiska fotbollens första kollektivavtal. Avtalet inkluderar alla spelare i Allsvenskan och Superettan och har gett dem bättre sjukersättning och försäkringsvillkor, och inte minst bättre kontroll på sin semester. Om klubben inte kan dela ut fem veckors semester, varav minst två veckor sammanhängande, är spelarna berättigade till semesterersättning, som vilken arbetare som helst.
De två stora problemen för de allsvenska spelarna kvarstår dock även med kollektivavtalet. Den sammanhängande semestern infaller alltid under årets tråkigaste årstid. Och semestern är inte alltid en semester.
2008 hade spelare och ledare i Gif Sundsvall olika syn på just detta. Under sommaren hade spelarna haft spelledigt i drygt två veckor. Under den perioden hade man ingen kollektiv träning, däremot fick spelarna med sig ett träningsprogram hem. Innan ledigheten började fick spelarna också genomgå ett fystest som upprepades när spelarna kom tillbaka. Tränaren Per Joar Hansen berättade om testerna i en intervju med Sundsvalls Tidning och förklarade att alla fuskare skulle bli upptäckta.
Från början hade spelartruppen inget problem med vare sig träningsmängden eller fystesterna. Men när klubben ansåg att de två veckorna skulle räknas in i spelarnas fem semesterveckor kontaktade spelarna Spelarföreningen. Inte kunde väl en period som omgavs av tester, och innefattade ett hårt träningsprogram, klassas som semester i lagens mening?
– Att man får träningsprogram medskickade, och att tränaren bekräftar att träningen är beordrad, tyckte vi var lite väl extremt för att det skulle kunna kallas semester, säger Magnus Erlingmark på Spelarföreningen.
Fallet gick till skiljedom. Men spelarna förlorade den tvisten, det slogs fast att klubben har rätt att beordra träning. På Spelarföreningen brottas man sedan dess med problemet att spelarnas semester snarast borde kallas för »period utan kollektiv träning«.
– Det är ett problem, säger föreningens generalsekreterare Gert Persson. Och vi ifrågasätter det varje gång. Samtidigt har vi ju ingen möjlighet att kontrollera hur mycket klubbarna ber spelarna att träna. Spelarna måste själva höra av sig om de upplever att de fått med sig ordinarie träningsprogram hem.
Utlandsproffset
Saknar semestern på vinterhalvåret.
Pontus Wernbloom är 25 år och mittfältare i AZ Alkmaar.
»Många kanske tänker att allt blir goare när man flyttar utomlands. Man tjänar mer stålar, man spelar i en bättre liga och man får semester på sommaren… Men det är faktiskt inte så jäkla flashigt som det låter.
I AZ får vi vår ledighet från mitten av maj till slutet av juni. Och om jag ska vara ärlig tycker jag att det är piss. Det är inte fler polare som har ledigt då än i november, och den där riktiga sommarvärmen har inte hunnit infinna sig heller. Det är klart att det är varmare i juni än i december, men allt är definitivt inte guld och gröna skogar för mig. Något som är jävligt gott är förstås att vi är lediga över midsommar. Jag älskar verkligen midsommar och de senaste åren har jag kunnat fira ordentligt, för första gången på länge.
Visst, vi kan ta en charter på sommaren men jag gillar lite mer exotiska platser som Thailand och Brasilien, och dit vill man ju inte gärna dra i juni… Då är det la monsunregn och grejer där.
Jag saknar vintersemestrarna, men det är skönt att man slipper den där förbannade pulsklockan man fick med sig hem i Blåvitt. Jag tycker att det är lite too much att skicka med spelarna pulsklockor och träningsprogram hem, då får man ju fan ingen semester alls.
I AZ behöver vi typ träna lite lätt fyra gånger under semestern, så det är en jäkla skillnad. Vi får mer eget ansvar helt enkelt. Jag drar ändå ut och springer nästan varje dag för att kunna äta och dricka med gott samvete, så jag behöver inget program.
Sedan är det klart att man tjänar bättre här än hemma i Allsvenskan, och det är ju gött om man verkligen vill åka någonstans. Samtidigt är inte jag och Nina sådana som kastar pengar omkring oss. Det kommer ju ett liv efter fotbollen också, så jag tycker att man måste ha med det i tankarna, även om det är viktigt att leva i nuet.«
Generellt trivs de unga spelarna bäst med sina semestrar. De har relativt lätt för att träna sig i form när de kommer tillbaka, de har en drömlön för sin ålder och de reser gärna iväg med sina lagkamrater.
I år har till exempel 22-åringarna Jonas Lindberg och Markus Gustafsson i Gais skissat upp ett USA-äventyr tillsammans.
– Först blir det New York, säger Jonas. Sedan drar vi vidare till LA och så tror jag att vi avslutar med Miami på vägen hem. Det känns ganska naturligt att resa ihop med en lagkompis eftersom säsongen ligger som den ligger. Det är inte så många andra polare som kan sticka i väg i november.
Många mer rutinerade spelare tycker däremot att det räcker med elva månader om året i lagkamraternas sällskap. De vill inte ha ännu mer kortspel, bussresor och grabbsnack. Petter Wastå, 35, i Kalmar FF »vill inte se de jävlarna« efter säsongen. Robert Åhman Persson, bara 24 men redan med många elitsäsonger under bältet, har ingen aning om vad hans lagkamrater i AIK planerar, eftersom han »inte är intresserad«. »Nu frågar du familjefadern som avverkat 180 spelare på 13 år, och bara lyckats lära känna tre stycken bra«, svarar Gais lagkapten Fredrik Lundgren, 32, på frågan om huruvida han semestrar med lagkamraterna.
Alternativen kan dock vara magra. Särskilt spelare med barn i skolåldern har begränsad flexibilitet.
Häckens Jonas Henriksson, 34, får visserligen med sig sambon till Thailand i två veckor, men är inte säker på att han lyckas lika bra en gång till.
– Hon har sagt att hon funderar på att skita i mig och ta sommarsemester med våra bekanta nästa år, säger Jonas. Jag kan väl inte klandra henne egentligen. Det är ju inga normala familjer som tar hela semestern i november…
HBK-spelarna Per »Texas« Johansson, Mikael Rosén och Tommy Jönsson försökte för ett par år sedan göra det bästa av situationen. Under sommaren hade de tittat avundsjukt på semesterlediga turister som tillbringat kvällarna på stranden vid sina grillar, så trots att det var november bestämde spelarna sig för att dra till Tylösand med familjer, filtar och picknickkorgar.
– Men vi fick ställa in i sista stund. Det började hagla, säger »Texas« Johansson.
Flera veteraner väljer numera att helt enkelt bortse från att de har semester, och förbereder sig istället för livet efter karriären. Svenska fotbollförbundet arrangerar en speciell tränarkurs för aktiva spelare under »semestermånaderna«. Kursen har haft fler sökande än platser varje år sedan den drog igång för åtta år sedan. AIK:s Nils-Eric Johansson, 31, är en av spelarna som sitter i skolbänken från den 23 november:
– Den enklaste vägen att gå som fotbollsspelare är att stanna inom fotbollen. Det finns ju flera sätt man kan göra det på, Krister Nordin stannade kvar här i AIK för att jobba med sponsorer och så. För mig känns tränarspåret bättre – det hade varit jäkligt kul att träna ungdomar, tror jag.
Ynglingen
Sol, bad och fest med lagkamraterna
Jiloan Hamad är 21 år och mittfältare i Malmö FF.
»2009 åkte jag på min första riktiga semesterresa som fotbollsspelare. Jag, Dejan Garaca och Jasmin Sudic snackade i omklädningsrummet en dag och bestämde oss för Thailand och för att dra direkt efter sista träningen. Miiko Albornoz, som spelade i BP då, ville också hänga med. Jag känner honom rätt bra eftersom vi har spelat i alla pojklandslag ihop.
När vi började planera så sa Greger Andrijevski, vår fystränare i Malmö, att han också var sugen på en långresa. Vi fattade att han kunde Thailand, och därför tyckte vi att det var en bra idé att ha med honom. Lite som en pappa liksom.
Det enda vi behövde tänka på var att fixa flygbiljetter. Robert Åhman Perssons brorsa, Daniel, bor nämligen i Thailand och jobbar med hotell. Han hade fixat allt annat. När vi landade i Phuket stod en taxi och väntade på att ta oss till Karon Beach. Jag snackade med Daniel i telefon hela vägen till hotellet och han hade fixat allt skitbra.
Vi hittade vår rutin ganska snabbt: gick upp vid tio på morgonen, käkade frukost på stranden, badade till fem på eftermiddagen och drog till hotellet för att byta om efter det. Sedan tog vi en tuk-tuk till Bangla Road, festgatan, och körde på till fem, sex på morgonen. Så gjorde vi varje dag.
Hotellet hade ett jäkligt schysst gym men efter två, tre dagar skippade vi det. Vi var för trötta efter allt festande och kopplade bort träningen helt. Klubben vill att vi tar helt ledigt i två veckor och det var precis vad vi gjorde. Vi var fem killar i Thailand, och det var grymt.
En kväll, när vi var mitt i smeten på Bangla Road, sprang vi på Niklas Hult och Denni Avdic från Elfsborg. Det var helt sjukt. Vi snackade lite med varandra, tog en öl och pratade som om det var helt normalt att träffas mitt i Thailand. Rätt som det var träffade vi Daniel Nordmark också.
Efter åtta dagar tog vi en båt till Phi Phi Island. Vi hade sett den där filmen med Leonardo di Caprio… The Beach. Daniel hade fixat ett grymt hotell nere vid stranden där också, så vi körde på som innan: stranden på dagarna och fest hela nätterna. Greger pallade inte att hänga med ut varje kväll men han var med rätt ofta. Det var skönt att ha honom med sig.
Vi trodde att vi skulle träffa fler ›vanliga‹ svenska turister än vad vi gjorde, och det var faktiskt ingen som kände igen oss direkt. Det gjorde att man kunde koppla bort fotbollen helt. Men en dag när jag var på stranden kom Marcus Nilsson från HIF gående i ett linne. Han var sjukt solbränd.
Sedan, fan, när man kom hem alltså; jag trodde att jag skulle dö när jag började jogga första gången… Samtidigt var det här min första resa med grabbarna och jag ångrar ingenting. Jag gjorde en jäkligt bra säsong efteråt, så det bevisar väl att det var en bra grej. I år är jag egentligen sugen på en ny grabbresa men jag har ju släkt i Kurdistan och familj i Örebro, så jag får se vad jag gör.«
I Göteborg flinar dock Hannes Stiller, 33, med hela ansiktet när han lämnar de trånga barackerna för sista gången. Nästa säsong flyttar laget in i nybyggda Kamratgården. Dessutom: till skillnad från de andra spelarna i Blåvitt har Stiller inte haft någon riktig semester överhuvudtaget under sin fotbollskarriär.
Under åren som Superettanspelare i Västra Frölunda och Qviding jobbade han som SO- och idrottslärare på Fagared ungdomshem, två mil söder om Göteborg. När fotbollssäsongen var över fortsatte han att jobba på Fagared, tills försäsongen drog igång igen i januari. Och när de andra lärarna tog semester på sommaren, spelade Stiller fotboll.
De gånger han tog ut semester från lärartjänsten, gjorde han det för att åka på träningsläger med fotbollslaget.
– Jag är faktiskt fortfarande tjänstledig därifrån. Jag får hem lönebesked där det står att jag har semesterdagar kvar att kvittera ut, säger Stiller.
När han skrev på sitt första tvåårskontrakt med IFK Göteborg 2009 ersattes vinterarbetet på ungdomshemmet av operationer och rehabiliteringsträning. Första vintern var det foten som var tvungen att opereras och i fjol fixade han båda höfterna. När lagkompisarna drog iväg på semester stannade han helt enkelt kvar på Kamratgården med sjukgymnasten Nina Hedin.
– Det är ganska sjukt när man tänker på det, säger Stiller. Jag har fan haft operationer inplanerade i december varje år sedan jag kom hit. De senaste veckorna har jag bara tänkt: »Gå inte sönder nu, gå inte sönder nu.« Det var jävligt skönt att näta mot Norrköping i sista matchen, men det var lika skönt att avsluta säsongen utan att dra på sig någon skada. Jag har bara väntat på att jag ska bryta foten eller något.
Det kan verka grymt att ge en skadedrabbad spelare dubbel bestraffning genom att förlägga en operation till hans ledighet. Men enligt Jonas Hellberg, IFK Göteborgs fystränare, måste man »tänka elakt« när det gäller skadade spelare. Deras jobb är att spela fotboll och därför planerar man inte in några operationer under den allsvenska slutspurten, om man inte måste. Någon extra ledighet i januari får de rehabtränande spelarna inte heller.
– Det är inte hälsofrämjande att hålla på med elitfotboll, säger Jonas Hellberg. Förr eller senare blir man skadad. Det vet alla. Visst, vi skulle kunna ge en spelare ett par dagar ledigt i januari, men det fungerar inte i praktiken. Då är vi ju redan igång med förberedelserna inför nästa säsong. En spelare som tar ledigt då skulle komma efter.
Samtidigt säger han att det inte är »några problem med en sådan som Stiller, han biter bara ihop och kör«.
– Det ligger ju i spelarens intresse att vara så fit som möjligt till seriestart, och om det betyder att han inte får någon riktig ledighet så är det så.
Jonas Hellberg menar dock att semesterträningen för spelare som inte är skadade bör vara måttlig. Så länge spelarna underhåller sin fysik någorlunda hinner de komma i form under försäsongens fyra månader.
– Det går inte heller att simulera fotbollsträning, hur mycket man än försöker. Jag brukar be dem att köra lite sprint i backe eller intervallträning i slutet av ledigheten, för att vänja sig vid temposkillnaderna. Men det är inte samma sak.
– Det är inte så att jag köper träningsprogrammet som vi har fått rakt av, säger Hannes Stiller. Frågan är om det är helt okej rent arbetsrättsligt… Men samtidigt är det ju som det är.
Dagen efter avskedet från lagkamraterna är funderingarna på omstarten dock långt borta för Hannes Stiller. 2000-talets första semester ska till största delen avnjutas i lugn och ro hemma i Göteborg. Men han har också tagit på sig rollen som reseledare för Allsvenskans största sällskapsresa 2011.
På Ryan Airs FR 965 mot London den 26 november sitter den självdöpta »blåvita drömelvan«: Erik Dahlin, Adam Johansson, Hjalmar Jonsson, Karl Svensson, Erik Lund, Niklas Bärkroth, Stefan Selakovic, Robin Söder, Tobias Hysén och Hannes Stiller. Pär Eriksson, som varit utlånad till Mjällby, hakade också på i sista stund.
– Sebastian Eriksson hoppades in i det sista på att kunna hänga med, eftersom han ändå går korsbandsskadad borta i Cagliari. Men till slut sa klubben nej. »Sebban« får skylla sig själv att han skrev på för en proffsklubb, säger Stiller och flinar.
Programmet för Londonresan består främst av – fotboll.
– Först ska vi se Chelsea–Wolverhampton på lördagseftermiddagen, säger Hannes. Sedan har Arsenal–Fulham flyttats till kvällen, frågan är om det går att ta sig så snabbt från Stamford Bridge till Emirates att man kan se båda.
För att verkligen »få den engelska känslan« ska spelarna även se en match i de lägre divisionerna.
– »Sella« var jävligt sugen på Barnet–Macclesfield men den spelas på fredagen, så nu ska vi försöka lösa biljetter till någon annan match på plats. Det borde inte vara så svårt, jag såg någonstans att en del av de där klubbarna har typ 5 000 i publiksnitt.
Två dagar efter hemkomsten väntar det första träningspasset under nye tränaren Mikael Stahre.
– Man får väl tänka på vad man käkar där borta. Det är nog många som vill vara på tårna när allt det nya drar igång, säger Hannes Stiller.
- Mer:
- Reportage
- Allsvenskan