Tonton Zola Moukoko om orimliga förväntningar

Detta är en intervju med Tonton Zola Moukoko från Offside 3/2013.

När förstod du att du hade blivit stor även utanför planen?

– Första gången jag märkte att något var annorlunda var under en träningsmatch med Derbys A-lag. Det var väl hösten 2000. Jag började på bänken och fick bara spela de sista 20 minuterna, men trots det omringades jag av typ 200 fans efteråt. De var helt galna och frågade om jag var »the Tonton«. »Hur många Tonton finns det?« tänkte jag. Till slut berättade en av killarna om Championship Manager. Han sa att jag blev bäst i världen bara något år in i spelet, att jag gjorde typ 50 mål varje säsong. Efter någon vecka fick jag tag i spelet genom min kusin. Allt som de där killarna hade sagt stämde! Jag blev verkligen sjukt bra.

Hur var det att få sin framtid spådd av ett datorspel?

– Folk hade sagt att jag var en av världens största talanger ända sedan jag spelade i Djurgården som 15-åring, så på ett sätt kändes det ganska naturligt. I början spelade jag ganska mycket själv, och oavsett vilket lag jag spelade med så köpte jag mig själv. Det var kul att se utvecklingen. Men när min riktiga karriär började gå utför, och jag fortfarande blev bättre och bättre i spelet, blev det lite märkligt. Då tänkte jag: »Shit, det är något som inte stämmer här.«

Tror du att det hade gått bättre för dig på planen om du inte blivit så hajpad i spelet?

– Jag har vant mig vid att det är som det är och i dag tycker jag bara att det är kul. Jag menar, det finns väldigt många fotbollsspelare som var duktiga för tio år sedan och som är helt bortglömda i dag. Om man ska vara ärlig så kom jag ju aldrig längre än till Derby, och det har gått 13 år sedan det snackades som mest om mig. Men trots det kommer folk ihåg mitt namn!

Hur märker du av det?

– Det är inte så att det kommer fram en massa folk på gatan här i Stockholm, men när jag var i London förra sommaren var det helt sjukt. Företaget som gör spelet, Sports Interactive, anordnade en fotbollsturnering och jag var inbjuden som hedersgäst. Jag spelade med Team Tonton och det var extremt mycket fans på läktarna. Efter matchen ville alla ha autografer. En av företagets chefer bad mig också följa med en trappa upp. Där visade han att de hade döpt ett av sina konferensrum efter mig och på väggarna hängde några av mina gamla matchtröjor. De hade lyckats få tag i dem genom Derby. Sedan har jag ju hört en massa saker, men det är svårt att veta vad som är sant.

Som vad?

– Jag vet att en kille i England ska ha blivit dumpad av sin fru eftersom han kallade henne för Tonton vid ett illa valt tillfälle … Och ganska många, säkert 20 personer, har sagt att de fått sluta på sina jobb för att de inte kunnat slita sig från spelet. Det gick tydligen så bra med mig i laget att de inte ville stänga av.

Om vi ska bli allvarliga för en stund – att alltid höra att man ska bli bäst i världen måste ändå betyda en del press. Har du aldrig önskat att spelet inte fanns?

– Nej. Många verkar vilja få det till att det var spelet som sänkte min karriär men det stämmer inte. Sanningen är att jag tappade all lust för fotbollen när min bror Fedo gick bort.

Var det därför du flyttade från Premier League tillbaka till Sverige?

– Ja. Min bror betydde verkligen allt för mig och när han försvann kunde jag inte ens titta på en match utan att tänka negativa tankar. Jag sa till Derby att jag ville bryta mitt kontrakt. De förstod. Allt kändes bara meningslöst och i ett års tid satt jag bara i min kusins lägenhet i London och stirrade in i väggen. Ibland gick jag ut på en promenad och frågade mig själv: »Är det här dagen då jag går vidare med mitt liv?« När jag till slut kunde svara ja på den frågan kontaktade jag Tord Grip. Jag kände honom lite från tiden när Lazio var intresserade av mig, och han fixade så att jag fick spela med Carlstad United.

Det har gått nio år sedan du flyttade hem. I dag är du 29 år och spelar i IFK Lidingö. Hur ser du på din karriär egentligen?

– Jag är tacksam för allt jag fått se och uppleva tack vare fotbollen, men jag är långt ifrån nöjd. Jag har mött spelare som Kanu och Davor Suker, och jag har spelat i samma lag som Ravanelli och Taribo West. Jag känner att jag har extremt mycket kunskap i mig, men jag har ingen scen att visa upp det på längre. Det är svårt i division fyra. Om Messi hade spelat här så hade inte han heller dominerat varje match. Men jag har inte gett upp, jag hoppas fortfarande att jag ska få en andra chans.