Lördag 28 maj 2016. 70 189 människor färgar Wembley Stadiums läktare orange, blå och vit. Placerad på en piedestal vid sidlinjen blänker en silvrig pokal i solljuset. När de två lagen paraderar ut på planen spyr två pelare ur sig meterhöga eldflammor mot himlen.
Applåderna dånar. Ballonger släpps från läktarnas övre etage.
Att döma av inramningen är det lätt att tro att det handlar om en final i Ligacupen eller FA-cupen, eller kanske att Wembley fått stå värd för avgörandet av en internationell turnering.
Men den som noterat datumet för matchen vet: slutet av maj innebär alltid kvalfinal i England.
Efter en 46 matcher lång serie, där ligavinnaren och tvåan i The Championship vunnit direktuppflyttning till Premier League, får lagen placerade på plats tre till sex slåss om den sista, nästan löjligt värdefulla platsen i den engelska förstaligan. Denna gång har Hull City och Sheffield Wednesday tagit sig hela vägen fram.
En konservativt lagd fotbollssupporter skulle, inte minst med tanke på de jippomässiga specialeffekterna, mycket väl kunna avfärda det hela som ett amerikaniserat spektakel. Det är en match som på pappret inte ens borde behöva spelas: Hur rättvist är det att Hull, som slutade fyra, gör upp om uppflyttningsplatsen med sjätteplacerade Wednesday? Varför flyttades inte Brighton & Hove Albion, som slutade sex poäng före Hull och hela femton poäng före Sheffield, upp omedelbart?
»73 procent av de klubbar som vinner det svenska kvalet klarar sig kvar också säsongen därpå.«
Slutspel passar inte in i vår bild av hur en modern fotbollsliga ska se ut. Det tillhör andra sporter som hockey eller handboll. I fotboll ska ligaspelet vara ett säsongslångt race där den som har flest poäng vinner, och de som är sämst åker ur. Möjligtvis låter man det tredje sämsta laget i högstaserien få en sista livlina: att möta det tredje bästa laget i andraligan i en kvalmatch. Så sker i Sverige och en handfull andra europeiska länder. Inga spektakel. Det är bara så det ska vara.
Samtidigt: medan de allsvenska kvalen framför allt engagerar kvallagens egna supportrar, där de får stå och huttra på läktarna i novemberkylan, har Championshipfinalen TV-tittarsiffror i paritet med Premier League.
Nåja. Det viktigaste är trots allt att kvalsytemet är rättvist och där har de jippoaktiga britterna inget att komma med mot oss. Eller?
Någon form av kval har spelats i stort sett årligen i Sverige sedan 1924. Det nuvarande systemet, där de två sämsta allsvenska lagen degraderas direkt och det tredje svagaste får kvala, har funnits sedan år 2000. Det engelska kvalet har sett likadant ut sedan 1987.
Andra ligor har bytt fram och tillbaka mer frekvent. Tyska Bundesliga har använt sig av samma modell som Allsvenskan, men också haft en »rak«, kvallös serie där lag enbart flyttas upp och ner direkt. Likadant i Frankrike: fram till i år har man förlitat sig på att det mest rättvisa är att låta de tre sämst placerade lagen i Ligue 1 lämna finrummet medan de tre bästa Ligue 2-lagen flyttas upp.
Målet för en liga måste vara att ständigt ha en så bra och konkurrenskraftig serie som möjligt. De lag som kommer underifrån ska ha förmågan att klara sig kvar, och de svagaste ska sorteras bort.
Sålunda bestämmer jag mig för att kontrollera saken: Vilket kvalsystem ger bästa möjliga liga, och hur mäter man egentligen rättvisan i det?
Jag börjar med att undersöka samtliga lag som flyttats upp till förstaserierna – antingen direkt eller via kval – i Sverige, England och Frankrike. Hur många klarar nytt kontrakt under sin första säsong efter uppflyttningen? Hur många spelar fortfarande kvar efter två säsonger?
Det första mönstret jag ser kommer knappast som någon överraskning. Ju högre slutplacering i Championship, Superettan eller Ligue 2, desto större är chansen att klubben klarar sig på nästa nivå. I Frankrike och England säkrar 65 procent av de lag som avancerat efter direktuppflyttning nytt kontrakt under sin första säsong. I Sverige var siffran något lägre: 61 procent. Sett över en tvåårsperiod klarar ungefär hälften av de uppflyttade ettorna och tvåorna sig kvar.
För de klubbar som flyttats upp direkt via en tredjeplats i Frankrike är statistiken deppigare. 58 procent av de franska treorna degraderas inom två år. Men för England är siffrorna ännu värre. Inom två år har hela 70 procent av de engelska kvalfinalvinnarna försvunnit från Premier League.
Alltsammans talar till den grundkänsla jag får när jag betraktar det brittiska kvalspektaklet: det är inte bara mer orättvist att skicka upp den som slutat på en sjätteplats i Championship till Premier League – det ger dessutom sämre konkurrens. Det säger sig självt att exempelvis fjolårstrean Brighton, som samlade ihop fler poäng än Hull under säsongen, borde vara bättre förberedda för att tävla i Premier League.
»Jag söker förgäves efter tecken på att det svenska systemet trots allt är överlägset det engelska.«
Min känsla späs på då jag synar resultaten för det allsvenska kvalspelet. Mötena mellan det kvalande allsvenska laget och det tredjeplacerade laget i Superettan slutar oftast med allsvensk vinst. Det allsvenska laget får nytt kontrakt, och den höga standarden bibehålls. Hela 73 procent av de klubbar som vinner det svenska kvalet klarar sig kvar också säsongen därpå.
Hade samma system tillämpats i England skulle det ha inneburit att Brighton säsongen 2015/2016 fått kvala mot artondeplacerade Newcastle. Rimligtvis hade någon av de klubbarna, som nu formligen defilerat sig genom Championship, haft bättre förutsättningar än Hull att göra avtryck i Premier League.
Men när jag undersöker hur resultaten i Sverige ser ut över en tvåårsperiod ställs allt på ända.
Kvalet är för all del en livlina som låter klubbarna spela ännu en allsvensk säsong. Men de verkar trots det dödsdömda: inom två år har nästan 70 procent av kvalvinnarna, precis som i England, ändå åkt ur.
Jag söker förgäves efter tecken på att det svenska systemet trots allt är överlägset det engelska. Utan framgång.
När jag vänder blicken mot Frankrike hittar jag inte heller några särskilt övertygande argument. De allra starkaste lagen som slutat på tredje plats i Ligue 2 har förvisso goda chanser att etablera sig i Ligue 1, men bara 42 procent av dem spelar där i mer än två säsonger. Återigen siffror som är relativt lika Englands.
Istället ställer jag mig frågan: Vilken underhållning är bäst?
Kanske är det engelska systemet bäst, då fyra klubbar som kämpat sig igenom en säsong får ny energi av en hägrande Premier League-plats. Då det är möjligt för ett nederlagstippat gäng att skrälla och nå höjder som aldrig varit möjliga om ligan hade avgjorts under de ordinarie omgångarna.
Kanske är det Davids kamp mot Goliat, där en jätte från högstaligan efter en misslyckad säsong får slåss för sin överlevnad mot de hoppfulla uppstickarna från andradivisionen?
Eller vill vi rätt och slätt att underhållningen enbart ska bestå av de sista, skälvande omgångarna av det ordinarie seriespelet – och slippa diskussionerna om tur eller otur i ett lotteriartat kvalspel?
I italienska Serie B har man utarbetat en modell som förenar flera av tankesätten: om laget som slutar trea i serien är så överlägset sina konkurrenter att de har nio poäng mer än fyran, flyttas de automatiskt upp till Serie A. Men om inget lag är tillräckligt överlägset avgörs saken genom ett slutspel.
På pappret känns lösningen oerhört sympatisk. Starkast möjliga klubb ska få spela i högstaligan, men om ingen är tillräckligt stark går underhållningen först. Samtidigt bär det med sig en traditionellt italiensk baksida: krånglighet. Så många som sex lag – inom ett fjortonpoängsspann från trean och neråt – kan få delta i slutspelet.
När jag synar de prydliga kolumner av ettor, tvåor och kvalvinnare som jag ritat upp i mitt anteckningsblock konstaterar jag att det inte verkar spela någon roll vilket system man använder. Utgången blir nästan identisk ändå.
I slutändan handlar det inte om rättvisa – utan om att ha roligt på vägen. När vinnarna och förlorarna korats ger ett kval ny energi till säsongen.
Och när två kämpande elvor tågar ut på ett fullsatt Wembley för en sista, gastkramande final vet jag att jag – trots eldflammor och ballonger – inte kommer att kunna låta bli att titta.