Det sägs att tabellen aldrig ljuger. Offsidemål, stolpträffar, skador eller bara ren och skär otur jämnar ut sig över säsongen. Vinner man har man varit bäst, åker man ur har man bara sig själv att skylla. Man snackar inte bort en bottenplacering. Men om man drabbas av andra lags misstag, då? I Luleås fotbollskretsar glömmer ingen »Fallet Jones«.
Säsongen 1997 spelade Lira Luleå BK i Sveriges näst högsta serie. Året innan hade de vänt i division två och som nykomlingar för andra gången på tre år var målet att på allvar etablera sig i Norrettan. Kanske till och med att kliva förbi storebror IFK Luleå och bli bäst i staden.
När bara några omgångar återstod såg huvuduppdraget ut att gå vägen. Lira, ledda av tränaren Lars »Brolla« Svensson och lagkapten Peter Åberg, hade hittat formen lagom till slutspurten och 1–1 hemma mot topplaget Umeå i slutet av september innebar att de gått obesegrade i sex av de senaste sju matcherna. De såg ut att klara sig undan såväl nedflyttning som kvalspel.
Dagen efter spelade Liras bottenkonkurrenter Spårvägens FF och Vasalunds IF 0–0 på Kristinebergs IP i Stockholm. Resultatet betydde inte mycket för Vasalund som låg hopplöst sist i tabellen. Desto mer kändes poängtappet för Spårvägen: de låg bara en poäng ovanför kvalplatsen. Så dök en oväntad livlina upp. Vid en snabb räkning visade det sig att Vasalund använt sig av fyra icke-EU-medborgare i matchen – en mer än vad reglerna tillät. Spårvägen lämnade in en protest och ett förbryllat förbund upptäckte att Vasalund använt dessa fyra spelare i åtta andra matcher.
Tävlingsutskottet samlades för att diskutera vilket straff som skulle delas ut: dryga böter för Vasalund eller skulle lagets resultat nu behöva räknas om?
Medan diskussionerna pågick höll Liras form i sig. De spelade oavgjort mot Gefle och vann den viktiga bottenmatchen mot Enköping. Utgångsläget såg ljust ut inför den sista, svåra hemmamatchen mot Hammarby. Då kom tävlingsutskottets besked. Tre dagar före den avslutande omgången räknades resultaten i de nio Vasalundsmatcherna om till 3–0-förluster. Tabellen kastades om. Lira, som vunnit sin match mot Vasalund, gagnades inte alls av ändringen. Det gjorde däremot Spårvägen. 0–0-matchen gav nu helt plötsligt två extra poäng och ett stavhopp över både Lira och Enköping till säker mark.
»När jag körde hem från träningen kunde jag inte tänka på något annat. Det var halt och jag var så okoncentrerad att jag krockade in i en vägskylt.«
Beskedet kom som en chock för spelarna och ledarna i Lira. De hade ju varit ovanför kvalplatsen. Nu låg de på densamma.
– När jag körde hem från träningen kunde jag inte tänka på något annat, minns lagkapten Peter Åberg. Det var halt och jag var så okoncentrerad att jag krockade in i en vägskylt.
Förbundets beslut slog ner som en bomb i Fotbollssverige. Att Lira och Enköping blev klubbarna som led mest av en annan klubbs misstag skapade ett stort medieintresse. Tränaren Brolla Svensson försökte skärma av och ladda spelarna inför Hammarbymatchen. Det fanns fortfarande en chans att hålla sig kvar vid seger eller – om resultaten i de andra matcherna gick Liras väg – ett oavgjort resultat. Men motståndarna var seriens bästa lag och spelade om en direktplats upp till Allsvenskan. Dessutom var Peter Åberg avstängd.
– Man försökte att inte tänka på beslutet, men det fanns hela tiden i bakhuvudet, säger han.
Från läktarplats såg han sina lagkamrater tända hoppet med ett ledningsmål. Hammarby fick en straff. Anders Larsson, som fem år tidigare blivit hela Luleås syndabock i IFK Luleås kval till Allsvenskan mot Västra Frölunda, räddade. Men Hammarby fortsatte pressa, uppbackade av tusentals uppresta supportrar. Till slut gjorde de 1–1 genom Kim Bergstrand. Peter Åberg skyndade ner från sin läktarplats. Från sidlinjen försökte han få laget att täta till försvaret. Han visste att 1–1 just då skulle räcka. Men Lira orkade inte stå emot. I andra halvlek försvann den sista energin och Hammarby forcerade in två mål. Lira stod nu inför kval ner till division två mot Sylvia från Norrköping.
– Vi kände en enorm revanschlust inför kvalmatcherna, säger »Brolla« Svensson. Killarna var tokladdade, nästan överladdade, på grund av den orättvisa som vi råkat ut för.
Ändå verkade vetskapen om att de egentligen inte borde ha kvalat påverka spelarna. I första mötet i Norrköping fick Lira inte ordning på spelet och förlorade med 1–0. En vecka senare var det dags för retur i Luleå.
»Killarna var tokladdade, nästan överladdade, på grund av den orättvisa som vi råkat ut för.«
På grund av snö och kyla kunde inte matchen spelas på Liras vanliga hemmaplan Skogsvallen utan fick flyttas till konstgräset på Tunavallen. Ett par dagar före returen upptäcktes att hundratals liter glykol hade läckt ut runt planen från den anläggning som installerats för att hålla planen isfri. Dagen före match bedömdes planen ändå som spelbar. Lira startade bäst och fick straff redan efter en kvart. När Peter Åberg lade upp bollen på straffpunkten slocknade Tunavallens strålkastare. Han fick vänta i mörkret i fem minuter innan lamporna tändes igen. Då sparkade han in 1–0.
Stärkta av målet stormade Lira på och snart blåste domaren straff igen. Peter Åberg stegade fram för att göra sitt andra för kvällen. 2–0 skulle räcka för att behålla division ett-platsen. Men målvakten gick åt rätt håll och räddade. I andra halvlek gjorde istället Sylvias Niclas Fredriksson 1–1. Nu krävdes två mål av Lira. Det mäktade norrbottningarna inte med. Matchen och division ett-kontraktet rann ifrån dem. När domaren blåste av kom alla känslor som spelarna och ledarna försökt tränga undan sedan förbundets beslut. I omklädningsrummet efteråt satt en förkrossad Peter Åberg.
– Efter matchen brast det för mig. Alla känslor kom ut, alltihop. Det var en massa journalister inne i omklädningsrummet som ville prata med mig, men jag fick inte fram ett ord.
Tre veckor efter kvalförlusten hölls ett möte med förbundet och de drabbade klubbarna – Lira och Enköping – på ett hotell på Hisingen i Göteborg. Från Lira skickades styrelsemedlemmarna Bernt »Tjalle« Häggbom och Lars Strandberg, som yrkade på att få vara kvar i division ett i en utökad serie året efter.
– Vi sa att de hade gjort bort sig och att de fick fixa detta och ta konsekvenserna, säger Lars Strandberg. Det var en tragedi att Lira skulle drabbas på det sättet.
Fallet engagerade så många att till och med ett flygbolag blandade sig i och erbjöd rabatterade priser till de andra lagens bortamatcher i Luleå och Enköping. Stämningen var upprörd och Lars-Åke Lagrell och de andra i förbundet fick ducka för representanternas vrede. Bredvid Lars Strandberg på mötet satt Uefaordföranden Lennart Johansson och tyckte att hela soppan var »hemskt tråkig«. Trots påtryckningarna stod beslutet fast: Lira Luleå BK flyttades ner till division två.
– All förnekelse kom i kapp en efteråt, säger Brolla Svensson. När vi fortfarande hade matcher kvar var man som i en bubbla. När allt stod klart kändes det overkligt: »Hur är det möjligt? Vad är det som händer? Hur kan man ändra i tabellen så sent!?«
En av icke-EU-medborgarna som Vasalund använt sig av var Jones Kusi-Asare. Han hade kommit till Sverige som 14-åring och blivit folkbokförd året därpå. 1997 var han 17 år och gjorde sin första A-lagssäsong för Vasalund. Enligt fotbollsförbundets regler räknades en spelare som svensk först tre år efter folkbokföring. Detta enda år blev förödande för Lira, och början på slutet för klubben.
Den som vill se Lira BK spela i dag får söka sig till Division 4 Norra Norrbotten. 20 år efter den katastrofala säsongen i Sveriges näst högsta serie är man långt från finrummet. Den värsta vreden över hur klubben behandlades har lagt sig, men såret finns kvar. Petar man i det märks fortfarande en tydlig irritation hos dem som var med och minns. Även om det är svårt att beskylla förbundet för att ha begått ett formellt fel misstänker Liraanhängarna att ett annat beslut skulle ha fattats om en större klubb drabbats.
Varför, frågar man sig, lät man straffet gå ut över en klubb som själv inte begått något fel? Någon lanserar en invecklad konspirationsteori om hur förbundets starka Djurgårdskopplingar skulle ha fått dem att hjälpa Stockholmskollegan Spårvägen.
Tränaren Brolla Svensson undrar vad det hade kunnat bli av Liras årgång 1997 om de fått vara kvar och bygga vidare på det de hade.
– Någonstans där hemma har jag ett inramat foto av laget, berättar han. Man kanske borde skicka det till Spårvägen så de får titta på det.