Maradonas ökenvandring

Diego Maradona är butter. Han är sist ut under strålkastarljuset och tittar sig barskt omkring. Han betraktar sina spelare med oimponerad min och överlåter snart träningen till sina assistenter. Besväras han av den torra, 40-gradiga hettan som präglar denna arabiska kväll? Är han sliten efter den långa bilresan från Dubai, en och en halv timme genom öknen och tvärs över Hajarbergen? Eller värker den 56-åriga kroppen när den besvärat hasar sig över fotbollsplanen med ben så stela att man nästan undrar om de ska kollapsa under honom? Det här är en nedbruten kropp som är märkt av ett hårt liv.

Snart får jag svaret: hans dåliga humör beror på en av spelarna som går Maradona på nerverna.

– Vi har bara varit tillbaka här i några dagar, men han har redan börjat göra tricks och spela med hälen och tårna igen, säger Maradona och gestikulerar. Så här!

Han rycker till med fötterna i ett försök att härma sin spelare.

– Man gör inte så inför mig! Oavsett vem man är!

Han pratar med sin assistent, den förre lagkamraten Luis Islas, som satt på bänken när Maradona på närmast egen hand förde Argentina till VM-guld 1986. Åtta år senare var Islas förstemålvakt när Maradonas landslagskarriär tog slut i och med dopningsavstängningen i USA. Nu lyssnar Islas tyst och tålmodigt på sin chef. Först när han känner att Maradona satt punkt för sin utläggning tar han fram ett block och berättar om planerna för kvällens träning. Maradona rycker på axlarna och går därifrån för att istället – i något som liknar ett improviserat ärevarv – hälsa på människor som står på och runt planen. De andra argentinarna från hans lag får kindpussar, medan de lokala åskådarna blir omfamnade. Alla ser skräckslagna ut.

Och det är sannerligen svårt att ta in att han,  tidernas kanske största fotbollsspelare, faktiskt är precis här: på Fujairah Stadium i östra delen av Förenade Arabemiraten, långt från de celebra fotbollsmiljöerna, som nyanställd tränare för en andradivisionsklubb i landet han har kallat sitt hem sedan 2011. Detta är den senaste oväntade vändningen i den enastående och dramatiska historien om Diego Armando Maradona.

 

Några timmar tidigare. Luis Islas dyker upp i den luftkonditionerade lobbyn på City Tower Hotel i utkanten av Fujairah, där motorvägen från Dubai möter kuststaden. Den förre målvakten har levt här sedan han kom till emiraten i somras, till skillnad från Diego Maradona som fortsätter att bo i Dubai.

– Hettan är otrolig, säger Islas och räcker fram sin näve. Antingen måste vi träna tidigt på morgonen eller sent på kvällen. De lokala spelarna är vana vid det.

För några dagar sedan återvände Islas, Maradona och resten av laget från ett tre veckor långt träningsläger i Holland, och nu är det dags att finslipa de sista detaljerna innan säsongen drar igång. Målet är att nå uppflyttning till högstadivisionen.

Luis Islas har inte jobbat med Diego Maradona tidigare, men de har känt varandra i mer än tre decennier.

– Vi har ofta pratat om möjligheten att jobba tillsammans, men varje gång han fått ett tränarjobb har jag jobbat någon annanstans. Det här är första gången vi fick chansen att göra verklighet av det, och självklart sa jag ja till Diego. Jag skulle aldrig säga nej till Diego. Aldrig!

Om lojalitet var ett krav när Maradona utsåg sin assistent har han säkerligen valt rätt man för jobbet. Luis Islas har bara positiva saker att säga om sin chef.

– Han är en fantastisk människa. Som spelare var han bäst – el número uno. Som lagkamrat var han oklanderlig, och som person har han en väldigt stark syn på vänskap. Diego är en sann vän.

Luis Islas visste inte ens att Fujairah fanns innan hans vän skrev på för klubben i maj. Påskriften kom som en överraskning för många eftersom det var fem år sedan Maradonas senaste tränaruppdrag. Då fick han sparken från Dubaiklubben Al-Wasl efter en kaotisk och nedslående säsong. Medan åren gick och Maradona ägnade sin tid åt att vara »sportslig ambassadör« för Dubai började folk finna sig i att det sista kapitlet om fotbollstränaren Maradona var skrivet.

»Tolken Mohammed imiterar inte bara Diegos ord, utan kopierar också tränarens kroppsspråk på ett nästan komiskt sätt.«

Tränarberättelsen om honom levde inte upp till hans spelarsaga, men den var verkligen inte tråkig. Efter två korta sejourer i argentinska klubbar med före detta lagkamraten Carlos Fren under 90-talet blev han förbundskapten 2008. Han tog över ett argentinskt landslag i kris. Under sitt första år testade han 70 olika spelare, och trots en 6–1-förlust mot Bolivia lyckades Argentina trassla sig till VM i Sydafrika. Maradona tillägnade VM-biljetten det argentinska folket men rasade mot landets medier, som han tyckte behandlade honom som skit.

Slutspelet i Sydafrika blev en tudelad upplevelse för honom. Argentina gjorde ett par bra matcher men förnedrades av Tyskland i kvartsfinalen. Maradonas stormiga tid som förbundskapten tog slut, och sju år efter att ha tränat Lionel Messi basar han nu alltså för ett mediokert lag i andradivisionen i Förenade Arabemiraten.

– Diego har en stark passion för fotboll, säger Luis Islas, som var reservmålvakt i Mexiko-VM redan som 20-åring. Det här är ett stort ansvar, men han älskar det. 

Enligt författaren Jonathan Wilsons exposé över argentinsk fotboll, Angels With Dirty Faces, befann sig Islas och Maradona i centrum av en händelse i den argentinska VM-truppen. Boken berättar hur den strikte förbundskaptenen Carlos Bilardo fick veta att en av spelarna hade varit ute sent en kväll, vilket var mot reglerna. Bilardo misstänkte att Islas var skyldig och ville att syndaren skulle erkänna inför sina lagkamrater, för att sedan bli hemskickad. Men Islas höll tyst och Bilardo blev ännu mer rasande. Till slut klev den oskyldige Maradona fram och tog på sig skulden. Superstjärnan straffades förstås inte, och inte heller Islas.

Åtta år senare spelade målvakten alla fyra matcher när Argentina tog sig till åttondelsfinal i USA-VM, och befann sig mitt i stormen när Maradona testades positivt för efedrin.

– Jag tror inte att det någonsin kommer att finnas någon som Maradona, säger Islas. Han var nummer ett i allt han uträttade på planen. Han avgjorde matcher för oss, som i kvartsfinalen mot England 1986. Det var en tuff och jämn match, och från ingenstans gjorde Diego något magiskt. Det finns bra spelare även i dag, men Diego är unik.

Jag tar farväl av Luis Islas och meddelar att jag dyker upp på kvällsträningen. Jag undrar om jag får chansen att prata med Maradona efteråt.

– Vi får se, säger han. Man vet aldrig med Diego.

 

Oförutsägbarhet och dramatik har präglat Diego Maradona hela livet. Han ärvde en hjärtsjukdom från sin pappa men började missbruka kokain redan på 80-talet. Under åren efter den aktiva karriären var han flera gånger i dödsfara. År 2000 kollapsade han under semestern i Punta del Este i Uruguay, och lokalpolisens rapport vittnade om rejäla kokainintag.

Maradona klarade sig och lade in sig för rehab som Fidel Castros gäst på Kuba. Castro och Che Guevara har alltid varit två av Maradonas personliga hjältar. En viktig del av hans identitet är den fattiga uppväxten och striderna mot eliten.

»Jag är rösten för dem som inte har någon röst«, kungör han i El Diego: The Autobiography of the World’s Greatest Footballer, som sålde 125 000 exemplar på en vecka när den gavs ut i Argentina 2000.

Samtidigt är det svårt att urskilja någon renodlad ideologi; en hel hop av politiker med varierande åsikter har haft samröre med Maradona. Han var en naturlig del av den latinamerikanska nationalismen, och 2005 stöttade han Venezuelas dåvarande vänsterpresident Hugo Chávez under en antiamerikansk protest i Mar del Plata. Vid den tidpunkten var Maradona mitt i en av sitt livs många återkomster. 2004 hade han lagts in på sjukhus igen och opererades för problem med magen året efter. Sedan förbättrades hans hälsa så pass att han kunde ha sin egen pratshow i argentinsk TV: La Noche del 10 – Tians natt. Där erkände Maradona för första gången vad alla redan visste, att han använde sin hand när han gjorde mål mot England i VM-kvartsfinalen 1986. En imponerande lista av kändisar gästade La Noche del 10, men programledaren var den obestridda huvudpersonen oavsett om gästen hette Pelé eller Fidel Castro. »El Diego« sjöng, dansade, skämtade, jonglerade, pratade om sitt eget liv och kramade sina gäster.

Ett särskilt minnesvärt avsnitt var när Maradona intervjuade sig själv om sitt drogmissbruk. Intervjuaren Diego frågade gästen Diego när han senast använde narkotika. Svaret blev att det hade gått ett och ett halvt år. Men han var fortfarande en bekymrad man som mest stannade hemma och fick tiden att gå genom att se så mycket fotboll som möjligt på TV.

Och Maradona ställde till med trubbel igen. 2007 blev han ännu en gång inlagd på sjukhus, denna gång för alkoholmissbruk. Och 2015, efter att ha flyttat till Dubai, tvingades han göra ytterligare en magoperation. 

 

Mot den här bakgrunden är det anmärkningsvärt att han fortfarande finns med oss och står här inne på arenan i Fujairah. Han samlar sina spelare på planen och pratar med dem på spanska.

– Vi måste fortsätta med samma inställning och göra ett bra jobb, säger han, för att omedelbart höra hur hans ord översätts till arabiska av tolken Mohammed el Naggar. 

Luis Islas delar in spelarna i två lag. De börjar spela mot båda målen på den stora planen. Två spelare per lag vistas hela tiden i straffområdet, och ingen annan får löpa in där. Maradona väcks till liv när spelet drar igång. Han strövar omkring på mittplan med en boll i handen och en visselpipa runt halsen.

– Så ja! Kom igen! Passa! Bra gjort!

Tränaren pekar och skriker, och bredvid står tolken Mohammed och gör samma sak. Han imiterar inte bara Diegos ord, utan kopierar också tränarens kroppsspråk på ett nästan komiskt sätt. Spelarnas nivå är inte särskilt hög, men nu är Maradona så livlig att hans djupa stämma dränker bönerna från Fujairahs minareter.

»De här typerna borde inte ens få släppas in på en fotbollsmatch, för de stal från fotbollen, de rånade folket.«

På läktaren sitter en ung man och tittar. Han heter Abdullah och är bland annat ansvarig för Fujairah FC:s mediekommunikationer sedan flera år tillbaka. Han trodde knappt sina ögon när han fick syn på klubbens nya tränare första gången.

– Det är som en dröm, säger Abdullah. Jag saknar ord för att beskriva hur det är att plötsligt stå framför honom och prata med honom. Och att bli kramad av honom. Han är en otrolig person. Han är inte bara vår tränare – han är också vår vän.

– När vi var i Holland kom människor från hela världen, och han tog sig tid för alla, varenda dag. Han ställde upp på foto med allihop. 

Abdullah klickar fram en bildmapp på sin dator och säger att han har höga förväntningar på vad Maradonas närvaro kan betyda för klubben och staden. Fujairah är huvudstad i regionen med samma namn, en av sju som utgör Förenade Arabemiraten. Staden har vuxit rejält sedan mitten av 90-talet och antalet invånare har mer än fördubblats till 215 000. Ändå är det fortfarande en stad som överskuggas av Dubai och Abu Dhabi, och Fujairahregionen har traditionellt varit en av landets minst framträdande delar.

Det försöker de ändra på nu. Nya köpcentrum har byggts, även om omfattningen inte kan jämföras med Dubai på andra sidan bergen. Å andra sidan är Fujairahs geografiska läge av strategisk vikt, med sin gräns mot Omanbukten. Det innebär att stadens oljeterminal blir allt större och används som plattform av utländska företag.

Oljan transporteras i rör genom landet, från Abu Dhabi till Fujairah, för att undvika den besvärliga resan genom Hormuzsundet mellan Förenade Arabemiraten och Iran.

Stadens nya moské är landets näst största, men det är fortfarande en lång väg kvar tills Fujairah uppnår berömmelse på riktigt. Där kommer idén om att anställa Diego Maradona in i bilden. Fujairah FC, som degraderades från högstadivisionen för två år sedan, ägs av emiratens styrande familj. Nu vill shejken Hamad bin Mohammed Al Sharqi och hans son, kronprinsen i Fujairah, använda fotbollsklubben till att marknadsföra staden och regionen.

Hur mycket Maradona får betalt för sina insatser är okänt, men det har anmärkts att mannen som ägnade sitt liv åt att vara folkets man, och stöttade Fidel Castro, nu tjänar grova oljepengar i Mellanöstern. I augusti gick Maradona så långt att han uttryckte sitt stöd för Nicolás Maduro – Venezuelas kontroversiella president under den aktuella krisen – och tillkännagav att han var en livslång anhängare till Maduros företrädare och idol, Hugo Chávez. Det blev för mycket för vissa. En av dem som tröttnade på legendarens dubbelmoral var Paraguays tidigare landslagsmålvakt José Luis Chilavert. »Maradona är utbränd, och att han stöttar det venezuelanska folkets mördare är bara typiskt. Han säger att han slåss mot imperialismen, men själv bor han i Dubai«, skrev Chilavert på Twitter.

Frågan är om Diego Maradona fortfarande är betydelsefull eller har blivit en parodi på sig själv. Är han numera irrelevant både inom fotbollen och politiken, en person som lever på sitt förflutna och den avgudande attityden han fortfarande behandlas med?

 

Så här långt i Fujairah finns det inga tecken på att den världsberömde Diego är i stan. Han märks inte av på de stekheta gatorna, där marknadsstånden säljer dadlar, kryddor, frukter och kött. Några fiskhandlare sitter i en cirkel på ett litet torg, och binder sin fångst på huggkubbar. Skräddare säljer den traditionella kanduradräkten, men ingen erbjuder Fujairah FC:s fotbollströja. Och på gatan framför arenan, där entrén är inklämd mellan en elektronikaffär, en kakelbutik, en mäklarfirma och ett bageri, är allt lugnt inför legendarens ankomst till kvällsträningen. Så här är det ofta, enligt mediekommunikatören Abdullah, trots att folk är välkomna in.

– Den första träningen stängde vi för allmänheten eftersom vi visste att det skulle ha dykt upp alltför många annars. Sedan dess är träningarna öppna, men folk tror fortfarande att de är stängda. Därför kommer nästan ingen.

Han försäkrar mig att det inom kort kommer att uppstå en mer märkbar supporterkultur i staden. 

– Vi håller på att ta fram nya spelartröjor, och snart anländer supporterprylar från Kina. Vi ska öppna en supportershop här i Fujairah, och en i Dubai. Vi har inte haft någon förut. Och vi ska renovera arenan när vi fixar uppflyttning till högstadivisionen.

Jag frågar Abdullah om det inte är ett problem att Maradona fortfarande bor i Dubai och inte har orkat flytta till Fujairah.

– Vi bygger ett hus till honom som är färdigt om några dagar. Då kommer han att flytta hit, fastslår Abdullah.

När jag frågar honom om jag kan prata med Maradona efter träningen tvekar han. Han ser inte särskilt bekväm ut med att behöva fråga legendaren.

Nere på planen lider träningen mot sitt slut. Diego Maradona har samlat spelarna och är på mycket bättre humör än när han kom. Han applåderar.

– Riktigt bra jobbat i dag, säger han, varpå tolken översätter.

»Jag är väldigt lycklig här. Du är välkommen tillbaka för att fira med oss när vi fixat uppflyttningen!«

Några av spelarna stannar kvar och slår några inlägg. Maradona gör dem sällskap och ställer sig i straffområdet. Spelarna siktar på sin tränare, och ibland lyckas de träffa honom.

– Última! ropar Maradona. 

Sista bollen. Den går åt skogen, så de får ett försök till. Den här gången blir inlägget bättre, men fortfarande lite för högt för spelaren inne i straffområdet. Men så hoppar han upp i luften … och slår in bollen i mål med handen. Diego klappar lycksaligt med händerna.

Spelarna går av planen för att byta om. Maradona strövar runt,  delar ut kramar och skrattar. Med hjälp av sin tolk drar han en rolig historia för en av de lokala spelarna. Ingen tycks begripa ett dugg, men alla skrattar ändå.

Luis Islas går fram till Diego, byter några ord med honom och pekar på mig. Diego nickar, och några sekunder senare kommer Abdullah fram till mig.

– Känn dig speciell: du är den första journalisten som han gått med på att prata med sedan han kom hit.

Men först sätter sig Diego på en plastlåda, och Luis Islas och de andra argentinarna från ledarstaben slår sig ner på gräset framför honom. Diego pratar mest, medan de andra lyssnar och skrattar när de förväntas göra det. Det drar ut på tiden. Diego har många anekdoter att berätta. Jag ser framför mig att det är så här det såg ut 1986 när »El Diego« tog Argentina till VM-guldet i Mexiko.

 

Till slut reser han sig, och som på en given signal gör de andra samma sak, som om de väntade på hans tillåtelse att gå. Ingen går före chefen. Maradona hälsar på mig. Därefter placerar han sina händer bakom ryggen, i en formell gest som signalerar att han är redo för frågor. Den Maradona som alldeles nyss satt och skojade med sitt trogna tränarfölje är som bortblåst.

Jag frågar vad han har upptäckt i Förenade Arabemiraten och hur åren här har påverkat honom som människa.

– Jag har inte förändrats som person, säger han. Men jag har träffat bra människor här som behandlar mig väl. Jag har njutit av de här åren med min familj och jobbat för emiraten som sportslig ambassadör. Jag är lycklig. Nu har jag fått chansen att jobba med Fujairah FC och det tar jag på stort allvar.

Jag söker förgäves hans blick, men han undviker ögonkontakt och tittar åt sidan eller ner mot marken. Hans ögon är stora och bruna, och fårorna i pannan är djupa.

– Det här har visat mig att det fortfarande finns bra människor i den här världen. Människor som inte är korrupta och försöker råna en. 

Han tittar upp och för in samtalet på orättvisor inom fotbollen.

– Jag kommer bra överens med [Fifapresidenten] Gianni Infantino, precis som med Marco van Basten och Zvonimir Boban. Jag för dialog med dem om att hitta lösningar för Fifa så att folk kan kolla på fotboll istället för korruption. 

Han säger det med en tydlig hänvisning till några av beslutsfattarna inom den internationella toppfotbollen.

Sedan övergår han till att prata om den tidigare Fifachefen Sepp Blatter och hans stab.

– De har gett oss ett väldigt stort hål att fylla. Folk inom Fifa trodde att fotbollens pengar var deras. Om Coca-cola skrev en check till Blatter kunde Blatter inkassera den och sätta in pengarna på sitt eget bankkonto. Grondona [Julio, ordförande i Argentinas fotbollsförbund i 35 år samt vice ordförande i Fifa] och Villar [Ángel María, ordförande i Spaniens fotbollsförbund samt vice ordförande i Fifa] gjorde samma sak. Alla gjorde det! De stal pengar från fotbollen. De här typerna borde inte ens få släppas in på en fotbollsmatch, för de stal från fotbollen, de rånade folket. Det är därför Infantino har enorma problem i dag: han måste städa upp deras röra. Det är katastrof.

Diego Maradona vaknar till liv och är nästan uppjagad. Han knuffar mig i bröstet när han fortsätter.

– Det kan hända igen, det är inte uppklarat. Om jag säger: »Du har rånat mig, okej, du åker i fängelse.« Men de har redan skickat vidare pengarna till sina söner, systrar eller fruar. Eller vem som helst. De pengarna måste lämnas tillbaka. Pengarna måste lämnas tillbaka! 

Plötsligt börjar han skratta högt. 

– Men jag är väldigt lycklig här. Du är välkommen tillbaka för att fira med oss när vi fixat uppflyttningen! 

Vi har bara pratat i några minuter, och under den tiden har han bytt karaktär och humör flera gånger: från håglös till upprörd till livfull. Detta är en man med många ansikten.

Vi rör oss mot spelartunneln. För Maradona väntar ännu en bilresa till Dubai. Jag kan inte låta bli att fråga om det sista målet under kvällens träning, det som gjordes med handen.

Det såg lite ut som en hyllning till dig själv, eller hur?

– Till mig? Ha ha!

Var målet giltigt?

– Nej, nej. Det var inte giltigt, för nuförtiden finns det videodomare, eller hur? Mitt, däremot, det upptäckte de inte! 

Med ett leende på läpparna lämnar han mig och försvinner iväg med sin nya flickvän. 56-årige Maradona och 27-åriga Rocío Oliva går nerför gången hand i hand.

Översättning: Sara Høyrup och Fredrik Tillberg