Mazinho om att vara proffspappa

Vad jobbar du som nuförtiden? Barnskötare?

– Nja, jag skulle säga att jag är en professionell pappa. Jag jobbar 24 timmar om dygnet för mina två söner. Jag kör den ena till skolan, den andra till träning och vice versa, hela dagen fram och tillbaka. Jag inser hur egendomligt det låter, jag gav upp allt – mitt jobb som sportchef hos Aris Thessaloniki i Grekland och min fotbollsskola i Vigo – för att pojkarna skulle kunna spela fotboll i FC Barcelonas ungdomsakademi.

Så enda anledningen att du flyttade till Barcelona var att Thiago och Rafael skulle kunna spela med Barça?

– Otroligt, men sant. Jag avslutade min karriär 2001 och vi bosatte oss nära Vigo – jag hade min trevligaste proffstid där i Celta. Pojkarna spelade i ett lokalt fotbollslag, och så en dag sommaren 2005 spelade Thiago i en turnering där lag som Real Madrid och Barcelona var med. Han blev vald till turneringens bästa spelare och jag fick samtal från hela bunten: Real, Barça, Valencia, Deportivo, Celta. Thiago visste ingenting, för det var jag som hade kontakten med klubbarna och jag sa inget förrän jag hade sorterat ut de bästa alternativen. Jag ville inte förvirra honom med alla erbjudanden. Du vet, han var bara 14 år.

Hur gick det till när du till slut berättade för honom?

– Jag kollade upp klubbarna och kom fram till att Barça var det bästa valet. Så jag sa till honom: »Thiago, vi kan bo kvar här hemma i Vigo och du kan spela i Celta, eller så flyttar vi till Barcelona och du gör ett försök i Barça.« Han valde Barça.

Du vet att föräldrar som lever för sina barns karriärer har ett ganska dåligt rykte.

– Föräldrarna är verkligen den sämsta biten av ungdomsfotbollen. Du ska veta att jag har haft många av dem vid min fotbollsskola. »Varför spelar inte min son med de bästa?« »Varför uppmärksammar du inte min son mer?« Den sortens föräldrar finns här i Barça med. Men jag lägger mig inte i. Det är därför jag alltid sitter ensam vid sidan av planen.

Thiago är bara 16 men spelar redan i B-laget och spås bli nästa unga stjärna som slår igenom stort i Barcelona. Om du bortser från rollen som blygsam pappa, och ser på honom som en gammal världsmästare som vet mycket om fotboll: Hur bra är han?

– Han är verkligen något speciellt. Han är en offensiv mittfältare med en makalös dribblingsförmåga, ett högklassigt tillslag och en god spelförståelse. Den yngre grabben, han är 15, är ungefär likadan men spelar kanske lite mer taktiskt. Han använder enkla passningar och respekterar alltid tränarens order, vilket ibland gör mig riktigt besviken.

Besviken?

– Ofta tänker jag: »Bra Rafael, och så full fart mot målet nu!« Sedan slår han bara en tråkig passning, för att hans tränare sagt till honom att hålla positionen. Det gör mig vansinnig.

Ärligt nu Mazinho: Är det inte trist att varje dag sitta och vänta på att några ungdomar ska ha tränat klart?

– Åh, ibland har jag med mig en korsordstidning. Jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt liv och det jag gör nu. Att ha familjen med var väldigt viktigt för mig under min karriär, det gav mig en inre balans. Nu är det min tur att ge någonting tillbaka till mina söner. Jag tycker att jobbet som professionell pappa är lika viktigt och tillfredsställande som jobbet som professionell fotbollsspelare.

Men det är lite märkligt, om Thiago eller Rafael också blir världsmästare, så kommer det inte att vara med Brasilien.

– Thiago spelar redan för Spanien på ungdomsnivån. I teorin skulle han fortfarande kunna byta och spela för Brasilien, men ungdomar som spelar utomlands blir sällan uttagna för Brasilien. Det är en politisk fråga – de tar ut killarna i landslagen för att de ska säljas till utländska klubbar. Men jag är nöjd med att Thiago spelar för Spanien. Jag försökte nyss få alla papper klara för att själv ansöka om spanskt medborgarskap. Men jag fick lägga det åt sidan, jag har inte tid för annat än att köra runt killarna.

Var kommer talangen ifrån?

– Den har ingenting med mig att göra – eller deras mamma. De är en annan sorts spelare än vad jag var. Jag var en stridslysten mittfältare med defensivt ansvar, de flyttade till och med ner mig till högerbacken i VM 1990. Och häromdagen tittade mina söner på en video med mig, när jag missade en fantastisk målchans mot Sverige i VM -94. De kunde inte sluta skratta.

Och vad sa du?

– Jag bläddrade igenom videosamlingen och visade ett riktigt vackert mål som jag gjorde för Celta mot deras älskade Barça. En pärla med vänstern från utanför straffområdet. Ibland måste en far visa lite auktoritet.

Översättning: Jesper Ingevaldsson